Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner också igen mig. Min man har ju valt att fortsätta dricka istället för ett liv med mig. Eller valt?? Dom kanske inte väljer det heller. Dom bara måste. Men jag känner igen det att han känns helt känslokall. Och är han inte det, så är han oftast sur och tvär. Fy vilket kämpande det är. Men det finns bara en väg att gå. Och som Nordäng67 skriver, börja tänk på dig själv.

Beroende hjälpen ringde nyss, satt lätt i tre timmar och bara skakade och mina fingrar kunde inte vara stilla ( brukar vara så dag 2 efter att jag har hållt igång några dagar) Kunde kappt hålla tårarna borta och när det var klart så brast det totalt för mig.

Är nu jättenärvös vad jag kommer att säga på första mötet. Vågar man vara helt ärlig med risk för att man inte ska hamna på sluten behanlingshem och den ena myndigheten efter den andra knackar på dörren. 13 år av onyckterhet hinner man samla på sig en hel del. Men nu så ser även jag att träden på åsen när jag tittar ut blir bara högre och högre. Kroppen gör numera ondare för varje år och glädjen till livet sjunger på sista versen.

Ska samla kraft nu ikväll även om jag redan känner hur fyllot i mig har börjat sin övertalnings kampanj, vilket alltid leder till mina kära 11x 5,2 och youtube dajtar.

Klockan 13:00 tisdag börjar slaget blir det Poltava eller D:dagen för mig? Nu är det min sista chans....

Hej!
Min man dricker alldelesför mycket. Alla varningssignaler finns och det är som det är med det.
Jag skulle behöva lite tankar och förklaringar eller eg tips på hur jag kan förhålla mig kring faktumet att min man alltid vill dricka omåttligt och helt enkelt väljer alkoholen framför mig.
Dels känner jag mig otroligt ensam i det här. Jag är och blir besviken varje gång jag märker hur min man fyllnar till ju längre dagen går. Allt går ok så länge han får supa, men jag orkar inte umgås och vara med honom när han är full. Jag drar mig då undan och han kan då bli konfrontativ och elak. Det som är så jobbigt är att han alltid förvränger allting och våra diskussioner slutar med att det är jag som är alltifrån psyksjuk till dum i huvudet och förstör allting. Han tycker att så länge han skötet sig- vad det nu är? så kan jag inte komma med några synpunkter kring någonting!
Hur kan jag tänka för att slippa känna att livet är såvärdemöst?

Tack för din generositet att dela med dig. Kanske verkar dubbelt att tacka och sedan ta bort... speciellt då du fick så fin respons av andra användare. Vi gör så för att vi har ett ansvar för anonymiteten. Jag hoppas du är okej med det och fortsätter skriva här också.

Vänligen och med hopp om att du stannar.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Dels i det där att man tror att allt ska bli bra när dom slutar dricka.. och så blir det inte det! Och också att den där "känslokylan", inte verkar bry sig! Mitt ex var aldrig nykter så länge som din fru men märkte av det under de korta perioder av nykterhet som han hade! Man fick heller inte prata ut om allt man gick och bar på! Då tyckte han att man var negativ och straffade honom! När han drack hände massor med dåliga saker men han var åtminstone känslosam! Så skönt att ha lagt det bakom sig för att åka den berg-och dalbana som livet med en alkoholist innebär är inte hälsosamt! Börja fokusera på dig själv och ditt liv med sonen! Sätt dina behov i centrum och sonens så klart! Jag har haft nytta av dessa ord som jag läste i en bok: jag förlåter dig, inte för att jag tycker det du gjorde var okej utan för att jag inte tänker låta det förstöra resten av mitt liv! Jobbigt för dig nu men det blir bättre! Kram

Har varit här inne en tid och läst mycket på forumet. Känns på ett sätt skönt att veta att det finns fler som kämpar, att man inte är ensam, samtidigt så är det en sorg att det ska vara så.
Följer programmet som finns för på alkoholhjälpen, behöver ifrågasätta mina tankar som kommer och går.
En fråga, någon som har testat AHA-programmet? Reflektioner kring detta?
Styrkekramar till alla kämpar här!

Låter som en härlig känsla, bara befinna sig i nuet!
Kämpa på!

Insikten om att låta bli första glaset kommer du långt med. Kämpa på.

Hej, det dom andra skriver stämmer. Se detta som en botten och att du härifrån ska kämpa dig upp igen. Ångesten som man kan urskilja mellan raderna ser jag som något positivt. Det betyder att du har ett samvete och innerst inne vet att det är dags att försöka ta tag i drickandet nu.
Som andra har nämnt så får man även se eventuellt fängelse som statlig hjälp, det heter ju trots allt kriminalvården.
Jag fick 3 månader. Men efter överklagade i hovrätt så blev det fotboja i tre månader. Blev av med kortet i över ett år och fick ta om det på nytt.
Som tur var så stöttade min familj mig och jag kunde jobba med fotbojan.
Jag lever än idag med en ångest från den tiden. Det är inte den akuta som du upplever nu, med tankar om hur framtiden ser ut. Den som tär mig än idag är att jag kunde kört ihjäl någon. Men den ser jag ändå som konstruktiv, för jag sätter mig aldrig igen bakom ratten onykter.
Tyvärr drog jag igång drickandet igen efter tio år och sitter här idag och samlar nya krafttag. Jag har varit medlem här i 3,5 år och detta är min första kommentar på sidan. Har Samlat krafter genom att läsa andras inlägg.
Ta nu en sak i taget, ta emot all hjälp du får och omge dig med positiva personer som kan ge dig energi. Jag håller tummarna för dig!

Det gick ju bra i många veckor för mig. Men när jag föll tillbaka så föll jag bara ännu hårdare. Ojjoj det har gått så många vinflaskor och bibar och pengar och ja... vikten har kommit tillbaka igen. Jag skäms så fruktansvärt och jag mår INTE bra. Det gick så bra att leva utan alkohol så jag förstår inte. Impulskontroll NOLL. Nu kör jag igen, har valt att kolla upp alkoholhjälpens program och kör det. Måste säga att jag inte förstår hur det funkar riktigt ännu men. Jag har valt att satsa på 90 dagar spiknykter.

Tror också att jag kan vara måttlig. Har funkat fint en månad nu. Men har också trillat dit igen otaliga gånger. Värre och värre. Så det gäller att vara vaksam, följa sina regler och som du skriver arbeta med förändringen. Jag försöker nu titta lite närmare på de känslor som dyker upp som jag tidigare dövat med vinet. Försöker stanna i dem och acceptera och med medveten andning, avslappning, få den att plana ut men ibland går jag vidare och försöka ta reda på sanningshalten i tanken som leder till känslan. Oftast är den inte så hög kan jag säga men är den det så är det upp till mig att göra någonting åt det
Jag bygger på min självkänsla med beslut som är bra för mig. Jag vet att jag kan, vill och ska förändra.
Och jag tror på din vilja till detsamma.
Ha en fin dag!

Japp. Det är det jag vill åt också. Frid. Normaltillståndet är att hjärtat fladdrar runt i bröstet som en orolig liten fågel, och det kryper i hela kroppen. Efter ett glas vin sitter myrorna och slappar och fågeln seglar ned för att vila på en gren. Den blickar ut över världen och livet och tänker... Meeeh Fuck it.

God morgon! Idag är det 155 dagar sedan jag slutade dricka A. Då kom jag fram till att jag nog inte var alkoholist, utan ”bara” en riskbrukare som så många andra. Självklart sprack den planen efter några månader. Det gäller ju bara att planera, tänkte jag. Två glas vin på AW:n. Två glas vin på fredagkvällen. Det är heeelt normalt... Började jag tänka... och längta...

Självklart funkade inte den planen. Efter det där berömda första glaset (som smakade ljuvligt) gick botten ur och allt mitt fokus riktades mot nästa vinglas. Utåt sett ser allt normalt och trevligt ut. Men jag börjar direkt att i smyg fylla på mitt glas. Igen och igen. För det funkar inte att dricka normalt för mig. Jag vet det nu. Jag visste det då...

Tackar Gud av hela mitt hjärta att jag snabbt lyckades vända. Att återfallet blev kort. Väldigt kort. Men det skrämmer mig hur otroligt snabbt jag lät mig förföras av den lömska ormen.

Nu vet jag att jag är alkoholist. Jag är tacksam för att jag inser det. One day at a time. En dag i taget. Idag är det dag 5 av mitt nya liv. Vill aldrig tillbaka.
Kram på er alla ni som verkligen förstår. Tack för att ni hjälper mig. Önskar er en fin dag. /Sofia

För 1,5 år sedan berättade min fru att hon dolt ett alkoholmissbruk för mig och hela vår omgivning. I flera års tid hade hon självmedicinerat sin ångest med alkohol, inte så att hon blev plakat-full, men så att hon blev lugn. Med tiden blev hon dock sjukare och sjukare, elakare och elakare, konstigare och konstigare. Då vi haft det dåligt under en längre period kom avslöjandet både som en chock och lite som en lättnad. Det fanns en förklaring till varför hon var så konstig och kanske ett litet hopp om att det skulle bli bra. Ett år följde av återfall, lögner, utbrott och kaos. Vid nyår tog hon sitt senaste återfall, började AA och har varit nykter i fem månader. Men vi har det inte haft det bra för det. Jag kan inte efter allt kaos känna några känslor för henne längre, eller lita på henne efter år av lögner. Hon tycker jag straffar henne, men jag försöker hitta tillbaka till något bra. Det känns bara inte som det går.

För några veckor sedan sa hon att hon inte längre orkar leva med någon som inte älskar henne. Jag förstår det på något plan. Jag känner ju likadant. Vi har därför precis separerat. Men jag har också svårt att hantera situationen. Hon har tidigare i vårt liv tillsammans varit en person med känslorna utanpå och nära till gråt. Den nya nyktra personen är dock helt känslolös. Jag vet inte hur jag ska relatera till henne. Det känns ensamt att själv sörja vårt gemensamma livs förfall. Speciellt när hon nu är nykter och jag trodde att vi skulle kunna närma oss varandra igen. Vi såg Beautiful boy för några veckor sedan (film om en beroende son). Jag grät floder, hon satt tyst. När jag har delat mina upplevelser från tiden med missbruke har hon också lugnt bara lyssnat utan att reagerat. Och nu när vi brutit upp är det samma sak. Hon verkar nästan oberörd. Hon säger att hon är ledsen, men mest lättad. På henne märks ingenting även om 10 års äktenskap är slut och vi nu ska dela tiden med vår son mellan oss. Jag förstår inte då jag själv är jätteldesen.

Förskjuter hon bara känslorna? Är hon en ny stabil människa som kan hantera sånt här? Är det en fas i tillfrisknandet?

Jag var här och diskuterade med mig själv. Jag läser mitt sista inlägg och håller nog fast vid det.
Vem är vi utan anknytning till någon annan?
Vem är de personer man ser som det lyser ensamhet och utanförskap om.
Som säkert har en gammal mamma,eller kanske en plats på en arbetsplats där de faktiskt behövs.

Men i övrigt,inte är medräknade eller ingår i någons viktiga närhetscirkel.
Vad gör ensamheten och självständigheten som driver ut oss alltmer på isolerade öar där vi ska klara oss själva.
Den kontroll som vi medberoende och även andra såklart ägnar oss åt.
En kontroll på oss själva och vår omgivning i att inte bli alltför sårbara.

Titta på spädbarnet och dess totala brist på kontroll och nödvändigheten att knyta an till en vårdnadshavare för att överleva.
Från det så går vi sakta till att bli alltmer självständiga och klara oss själv utan inblandning från andra.

Det skapar en självtillit och ett självförtroende som gör det möjligt att skapa ett liv för oss själva utanför den innersta kretsen som familjen är.
Men i detta hopp ut i det okända och kanske framför allt om grundfamiljen inte är helt trygg vilket kanske rätt ofta är fallet.
Vad händer med oss?
Vilka delar av oss själva har vi på riktigt möjlighet att ge till andra och kanske också få tillbaka.
Vi sparar kanske alltför mycket av jaget innanför våra murar för att få en relation att fungera på djupet.
För det gör alltför ont att ta tillbaka det vi faktiskt gav in i relationen.

Är det därför vi så gärna har djur?
Som ger oss det totala till oss utan baktankar.
Som bara finns där utan krav på motprestation.

De säger att den rena kärleken inte kräver någonting.
Den bara är där med sin totala acceptans och den frihet där alla människor får fortsätta röra sig i sina cirklar men ändå i en enhet av två.

Och det är väl kanske en utopi då vi alla har en eller annan mekanism som stökar till det.
Brist på tillit,dåligt självförtroende osv.

Att då kunna vara generös i alla lägen och unna sin partner allmöjlig frihet för att båda ska kunna samverka och må bra och bli rikare i relationen till varandra.
Hur gör man det?

Det var mina måndagstankar för denna gång.

i övrigt så går livet sin gilla gång och marken är stabil under mina fötter :-)

Sitter med mitt morgonkaffe och njuter av det lugn som bor i mig just nu. Ingenting som skaver. Ingen oro och ångest över det som varit eller för det som ska komma. Bara här och nu.

Jag är fortfarande nykter.

dina inlägg då för ... tja åtta år är det väl nu. De hade en helt annan klang. Så härligt att du har upptäckt lyckan i här-och-nu och vilken gåva att du kan förmedla vidare till andra människor. Du vet att det var du och Adde som gav mig hopp och tro på att förändring är möjlig. För det är jag innerligt tacksam! Hoppas du har en bra eller åtminstone dräglig arbetsvecka :) / mt

Har varit i kontakt med min man. Ja han har inte sökt hjälp.
Han var rätt bra berusad sist vi prata.
Tyvärr drar han ner mitt mående så mycket.
Nej total brytning i dagsläget. Svårt ändå 32 år.
Jag är mer ledsen än jag vill erkänna. Men skilsmässa är det enda rätta.

För dina fina ord, det gjorde mig glad.

Så, nu för att inte ändra på mina rutiner, så kommer här Söndagsbilagan....
Precis som jag skrev i fredags så har dagarna varit helt fantastiska vid stugan.
Så varför skriva om allt detta här?
Jo det ör min ersättning till alkoholen helt enkelt.
Berusningen var fram tills för tio år sedan det enda som gav mig lyckokänsla, och när jag slutade med alkoholen så fattades det mig.
Jag blev inte lycklig längre, alkoholen hade berövat mig all annan lyckokänsla.
Den första tiden var jag väldigt villrådig, var det överhuvudtaget värt att sluta med alkoholen?
Nej det kändes inte så, vad jag än tog mig för så gav det mig ingen positiv känsla, alls.

Nu däremot så har jag börjat få grepp på vad som ger mig en känsla av att vara mer lycklig än tidigare.
Och det är det som jag försöker förmedla här i mina jääättelånga inlägg på forumet.
Allt är inte lätt att förklara, men i sammanhanget kanske det klarnar lite....
Okey det kan verka vara fjuttigt att ligga i solstolen och titta på myrornas kamp för överlevnad på trätrallen.
Men i mitt fall så handlar det om att komma till ett så innerligt lugn och harmoni att jag kan sitta kvar i stolen och ta mig tid att se det som händer runt omkring mig, och passa på att njuta av tillvaron.
Kommer ni ihåg mina rader om hoppspindlarna?
Det fortsatte sedan efter att jag hade skrivit klart inlägget, strax därefter kom honan med en skogsmyra i munnen som hon satt och sög på.
Hannen fjantade runtomkring henne på ett par säkra centimeters avstånd och vinkade med frambenen, precis som om han sade kolla mig, här, ...och här är jag, kolla vad jag vinkar till dig!
Hon vred rumpan åt honom och fortsatte att suga på myran, helt ointresserad.
Så det blev ingen romantisk middag för det paret inte...

På kvällen när jag stod och vattnade blommorna hördes råbockens skällande en bit bort, det lät mer som ett stönande i mina öron.
Ljudet kom närmare och närmare och ca femtio meter längre bort i en glänta stod en grann råbock med alldeles rödbrun vacker päls och tittade förvånat på mig, han stannade upp och vi betraktade varandra på avstånd.
Han var nog förargad över att jag hade ställt mig i hans vandringsled och blockerade vägen.
Jag kunde inte låta bli, utan härmade hans brölande och hans reaktion blev nog den mest spektakulära.
Han fnös till och hoppade snett bakåt för att ta en lov runt mig, ungefär som om jag hade förödmjukad honom.
Så där illa låter jag väl inte, var det som om han ville säga det till mig.
Jag skrattade lite för mig själv, och var väldigt tacksam för att fått uppleva detta naturmöte.

Idag på eftermiddagen sken solen vackert mellan molntussarna och jag frågade mina livskamrater vilka som var sugna på att rycka lite strömming, frugan sken upp och vi skyndade oss till ekan med hinkar och femkrokarna.
Pluttrade ut till strömmen och hakade fast oss i en boj och lät sänkena säga plopp.
En ganska så strid ström av båtar passerade oss nära och som vanligt så tror de att man vinkar åt dem varje gång man gör ett ryck,
Vi vinkar artig tillbaka med den vänstra handen då den högra nästan ser ut som en hitlerhälsning.
Blev det nå’t då frågar man sig, nejdå bara en liten stackare som fick kroken i magen när den simmade förbi.
Efter att ha simmat runt i hinken en stund fick den komma tillbaka i havet, det blev inga stekta strömmingsmackor i år heller.
Vi har märkt detta de senaste åren, det finns ingen strömming kvar, om det är sälen eller skarven som är den skyldige är svårt att säga.
Det vi har hört är att det går stora internationella fartyg utanför vår kustlinje och dammsuger rent våra hav på just strömming,
För att senare bli danskt fiskmjöl, en väldigt slöseri på våra naturtillgångar.
Men det blev i alla fall en fin naturupplevelse med sol vind och svallvågor ifrån vaxholmsbåten, och en väldigt massa vinkande.

Vi stannade så sent som möjligt, åt en kylskåpsrens till middag på alla rester innan vi stängde och packade ihop våra grejer.
Lite sorgset lämnade vi vår ö som vi alltid gör efter en väldigt givande helg, en klump i magen när vi vet att nu återstår det en arbetsvecka innan vi kan rå vår egna tid igen.
Väl hemma mötte vi grabben som precis kommit hem ifrån en brännbollsturnering i Umeå, hallen var fylld med tält, madrasser sovsäckar och allehanda ting man har med sig på en ungdomscamping, han luktade inte så gott efter att inte ha duschat på fyra dagar.
Men han var lycklig och helt slut efter att ha röjt i dagarna fyra med 22 av hans bästa vänner.
Jag frågade om han hade druckit mycket, och till svar fick jag....
-Nä’ru farsan, den här gången tog jag det lugnt, med i minne av förra året då han hade varit i Norrköping på festival och krökat järnet.
Han lär sig av sina misstag, och jag kan inte vara annat än stolt, han får ta lärdom av sitt handlande och rättar sig efter dem.
Okey, han vet att hans pappa har lagt av med alkoholen, kanske kanske finns det en liten påverkan långt därinne.

Alkoholen är inte helt ofarlig, det kan gå oerhört fort innan man förstår att den kan ta överhanden över hela vårat liv.
Med dryga tio år in i nykterheten har jag nu börjat lära mig vad annat som skapar glädje i mitt liv.
En del av det finns i ord beskrivet här ovanför, det kan anses fjuttigt, men det är mitt liv, och jag är stolt över det.

Jag tar tillbaka det liv som alkoholen tog ifrån mig!

Berra

Jag är nog inte bästa person att svara dig för tror inte jag kan hjälpa men däremot förstår jag att du inte kan sluta dricka. Att du dricker för att överleva. Du har vart med om hemska saker, ingen ska behöva förlora så många personer nära en.
Jag tror du borde gå till en doktor och fråga, förklara din situation typ hur mycket och hur länge du druckit så kan dom nog hjälpa dig med att bestämma huruvida du ska göra. Om du kan sluta bara sådär eller inte, och då vad du behöver göra:)

Min psykolog ger mig den hjälp han kan, han verkar förstå mig iallafall och ser allvaret. Ska börja i DBT i augusti och jag tror det ska hjälpa mig att förändra alla dåliga vanor jag har skapat på grund av min ångest, och så jag kan hantera starka känslor. Men fram tills dess är det bara att stå ut antagligen, har stått ut hela mitt liv med den här jävla ångesten så fram tills augusti står jag nog ut. Med alkohol eller ej. Har inte druckit nu sen igår, träffade min pojkvän idag och mår så mycket bättre när jag är med honom, glömmer allt dåligt för en stund.
Du verkar vara en smart person, tror inte heller jag kommer kunna ha kraften att sluta dricka om jag inte får kontroll över min ångest så ska tjata på dom för att få någon ny medicin mot det, det är iallafall nånting även fast det inte hjälper så mycket som jag önskar.

Precis så Lucia-Asahi! Som nikotinabstinens! Lustigt att jag inte gjort kopplingen själv iom att jag gått igenom att sluta med nikotin. Försöker tänka att varje obekväm känsla är ett bevis på att kroppen renas. Att koppla obehaget till något positivt.

Tack för tidslinjen EnsammaPappan. Fint att ha ett ”mål” i sikte, att veta att ljuset i tunneln finns runt hörnet! Och jag klarade helgen!! Trodde jag aldrig! Hamnade i situationer både i går och i dag där jag fick plocka fram all min disciplin för att välja bort alkoholen. Det hade varit den enklaste sak i världen men sa till mig själv att börja med en alkoholfri och omvärdera beslutet efter den. Och därefter var törsten lite mildare och att därefter ta ett nytt felaktigt beslut kändes väldigt mycket svårare varför alkoholen uteblev. Väldigt glad och stolt i dag. Hoppas jag kan fixa en månad. Behöver bryta nedåtspiralen!!!

För mig handlar suget om precis det - längtan efter avtrubbningen och lugnet och sinnesfrid. Jag gillar både vin och öl och kan bli sugen på det av den enkla anledningen att det är gott men det är inte det jag refererar till när jag använder ordet ”sug”. Då kan jag dricka vad som helst oavsett smak för att nå tillståndet av FRID.

För mig handlar suget om precis det - längtan efter avtrubbningen och lugnet och sinnesfrid. Jag gillar både vin och öl och kan bli sugen på det av den enkla anledningen att det är gott men det är inte det jag refererar till när jag använder ordet ”sug”. Då kan jag dricka vad som helst oavsett smak för att nå tillståndet av FRID.