Senaste kommentarerna i forumet

Kärt återseende :) Det är ju ändå positivt med att vara tvungen att återvända med svansen mellan benen :) Nu ringde just min väckarklocka, så nu ska även denna dag kickstartas, men vi hörs senare. Kram så länge!

Jag har sovit lite oroligt men har ingen ångest. Skönt. Jag välkomnar denna nya dag med en känsla av visshet och lugn. Beslutet är taget. Inget mer dividerande med mig själv.
Dessutom är jag stolt över att slutat tugga nikotintuggummin sedan ungefär en dryg vecka tillbaka. Jag har tuggat dem i nästan sju år. Nu har jag bytt till medicinskt flourtuggummi istället.
Dags för dagens första kopp te. Det blir mycket te nu...

Du behöver inte skämmas men visst vore det bra om du gick till AA igen?
Jag minns att du mådde så bra efter dina möten där tidigare.
Så hämta din kraft där igen??

Kramar
???

...alias Mirabell om jag förstod saken rätt i Vinägers tråd..?

Jag följde dig och några andra när jag började läsa här under hösten 2017.
Förutom du så var det ytterligare två M; Miss lyckad och Mary Poppins, samt Vinäger och Amanda som gjorde störst intryck på mig och jag läste och läste så ögonen blödde för ni alla skrev så bra och inspirerande.
Så i februari 2018 blev jag själv medlem och startade min egna tråd.
Människor har kommit och gått, kommit tillbaka som du nu och det är ju både på gott och ont som vi alla vet.

Upp och ner har det gått för min del och jag kämpar fortfarande med förhoppning om att en dag bli helvit.
Håller tummarna för dig och alla oss härinne att vi ska få kraft och styrka och stå emot som det bara går!!!

Kramar
???

Du kommer att kämpa emot. Ingen kan orka det du beskriver... Känslan av att vara totalt bortgjord i småstaden. Lämna det livet bakom dig. Sedan är det ju så med folk att de tänker mindre än vad man tror. Oftast tänker de inte på något alls, förutom hur de själva framstår. Möjligtvis, om du har otur tänkte någon ”Tur det inte var jag som blev sådär packad och snacksalig...” och sedan glömmer de. Låt dina felsteg bara blekna bort i den kollektiva glömskans dimma. Håll huvudet högt och var stolt över beslutet du har fattat.

Jo jag blev påkommen, blev kallad till företagsläkaren och fick lämna prover. De visade på högt intag av alkohol och fick då skriva på att jag skulle gå till alkoholterapeuten och lämna nya prover om tre månader. Inte så dramatiskt men nu när vi är där, så är jag så glad att det fick mig att vakna.
Sen vet vi väl alla om någon i bekantskapskrets eller på jobbet som ligger i riskzonen.
Tror många arbetsgivare tycker det är obekvämt att ta tag i, vi som har problem tror att ingen vet och går på våra lögner.
Så fortsätter dansen om jag blir frisk från detta, skall jag stötta andra i framtiden att våga söka hjälp.
Ha en fin dag// kram Strulan

Det är aldrig någon annans fel att vi väljer att dricka! Det vore ju rätt hemskt att lägga skulden på alla dessa hårt arbetande föräldrar som inte begår något annat brott än att försöka vara perfekta... Däremot beskriver texten en av de aspekter jag måste jobba med hos mig själv om jag ska bli bekväm i mitt eget skinn. Det har jag nog aldrig varit. På något vis har jag fastnat på utvecklingsnivå högstadiet vad gäller den biten. Och surprise, det var dä jag blev förälskad i alkoholen. Min slutsats är att alla påtvingade sociala tillställningar förpassar mig själsligen tillbaka till mitt 15-åriga igelkotts-jag. Men igelkottens coping strategier är dessvärre dysfunktionella hos en vuxen människa med faktiska valmöjligheter. 15-åringen var tvungen, enligt lag att vistas i skolan, bland mobbare, deras hejarklack och annat löst folk varje dag. Vuxna mähät kan ärligt skippa klassfester och annat som stör. ”Nä tack, jag har för litet tid kvar på jorden för att slösa på sånt jag inte vill göra. Men ha kul ni.” Eller så kan hon gå dit och ärligt försöka närma sig andra, istället för att cyniskt observera och ilskna till i all tysthet. Vaffan, vuxna mähät har pengar. Hon kan släpa med köpemuffins till hela klassen med påhäng, så behöver ingen någonsin baka igen.

Bra att du låter honom ta konsekvenserna av sina handlingar.
Vi hjälper inte våra alkoholister genom att låta dem komma undan konsekvenserna av sitt beteende.
Men jag vet själv hur det är när man ligger där med ångest över att man inte "hjälper till", så jag skickar en varm kram till dig och hoppas att du ska stå på dig!

Jag skulle jättemycket häller dö än att leva igeom att finnas utom att leva men att se 13 år försvinna

Jag vill dö,

Kunde inte sluta när jag börjat. Ofta sist hem eller utslagen på hallgolvet med hälften av allt jag gick hemifrån med i fickorna. Försökte också ”ta bara 2-3” men det höll aldrig och gick utför med åren. Till slut efter en ovanligt blöt helg som inte alls är var värdig en 40-åring (knappt ens Kungarna av Tylösand) så var min botten nådd.
Varit nykter i drygt ett år nu. Känner mig äntligen lite vuxen i det avseendet.
Inte speciellt sugen på att någonsin återuppleva bakisångest eller kontrollförlusten.
Lycka till!

Kan inte sova ikväll. Han har cyklat iväg till bolaget under dagen och däckat vid en familjemedlem hus. ( de är inte hemma)
Ringer och är arg i vill att jag ska hämta honom men jag tycker han jan cykla hem. Lite skylla sig själv jag är trött på att rädda honom överallt och fungera som taxi.
Fast nu ligger jag här och här ångest över att han måste sova ute inatt om han inte lyckas ta sig hem på något sätt. Gå eller cykla. Fasen att han inte fattar

Skrattar gott åt din story, känner igen mig! Låt de andra vara som dom är.
Vi är också bra. Du är också bra. Du är där. Kom ihåg det. Good enough!
Förnuftet säger mig vi kanske gör klokt i att vara försiktiga med att skylla på någon/några andra ifall vi dricker för mycket ibland. I slutändan så är det vårt eget val. Alla vuxna människor bär eget ansvar för sina egna val.
(Men i hjärtat förstår jag ju såklart den där ”fuck-it känslan” du beskriver så bra. Jag tänker bara att vi inte får låta oss luras så lätt...)

Idag känns allt så himla bedrövligt.
Min man har druckit i 7 år nu. Trodde aldrig att han skulle kunna fastna i det träsket men det har han rejält.
Allt har snart gått helt åt pipan för honom nu och det blir den ena katastrofen efter den andra utan att han fattar att problemet är alkoholen.
Jag har önskat så många gånger att jag hade varit tuff redan från början och insett var det var på väg. Men det är alldeles för sent och jag har verkligen gått igenom alla stadier. Varit snäll, beskyddat, räddat, ljugit, gråtit, tigga och bett men nu är jag så himla arg och förbannad över allt som blivit förstört och för all tid som bara rinner iväg. Känns som livet bara passerar och man står kvar i samma tråkigheter och livet rinner ifrån mig.
Börjar bli rätt knäckt nu

Jag har gått med i programmet. Skrämmande resultat, det fick mig verkligen att öppna ögonen och inse att jag inte kan fortsätta på samma sätt. Jag är tvungen att ta tag i problemet. Genom att följa de olika stegen måste man ju se på sig själv i olika situationer, vilket kan vara ganska jobbigt och hur man vill/kan ändra sitt beteende. Tycker det varit till hjälp hittils.
Nu tänker jag förändra mitt sätt att dricka, inte redo att sluta helt. Sätter upp regler för vad som är tillåtet och när. Har i nuläget ingen lust att dricka heller, tanken att jag visst kan dricka ett par glas vin om jag vill gör att jag faktiskt ändå kan låta bli, känna efter om jag vill. Låter kanske konstigt men totalförbud funkar inte på mig. Ett sätt som passar mig. Nollorna ökar i antal i min logg . Det känns himla bra.
Och iskall alkoholfri öl funkar bra en varm och solig dag
Kämpa på, det finns hopp om förändring!

Terminsslut suger så j***la hårt när man har noll social kompetens som privatperson. Ingen som känner mig professionellt skulle känna igen mig på alla evinnerliga tillställningar man ska engagera sig i med sin avkomma kring terminsslut. Mitt professionella jag är självsäker, snacksalig, driftig, handlingskraftig, öppen, inkluderande, står så gärna i centrum och har stenkoll på allt. Mitt privata jag är sluten som en mussla, vilsen, helsnurrig... Ett handlingsförlamat mähä. Ta klassfest tex. Andra föräldrar har organiserat och bjudit in. Mähät har glömt (förträngt) och får rusa från jobbet oförberedd. Andra föräldrar har förberett lekar. Mähät försöker göra sig osynlig och slippa leka. Andra föräldrar har bakat åt alla. Mähät köpte muffins på macken. Andra föräldrar packar upp nyttig ekologisk kolhydratfattig picknick med fiffigt gömda nyttigheter till sin avkomma. Mähä-avkomma får svettiga korvmackor, på VITT bröd. Andra föräldrar matar i sina ungar skopvis med grönsaker. Mähät födde människobarn, inte kaninmutanter. Andra föräldrar häller i sina telningar hemmapressad smoothie med sju miljoner viktiga vitaminer i. Mähäts telningar får halsa kemikaliespäckad coka cola direkt ur flaskan. (Kanske glömde vi muggar, kanske gillar vi att byta spott och brödsmulor med varandra...) Andra föräldrar går runt och är allmänt trevliga och pratglada. Mähät sitter på en filt med tunghäfta och undrar när man får gå hem. Andra föräldrar är ”riktiga vuxna” som konverserar, den ena fyndigare än den andra, om sånt som passar sig. Mähät svarar på tilltal enligt mottot ”Det där lät bättre i mitt huvud än när det hoppade ur munnen”. UUUURK! Det är efter sådana terminsslut-fiaskon jag verkligen vill krypa upp i soffan med ett glas vin och glida in i fuck-it-mode.

Har levt som medberoende. Sen successivt blivit risk/missbrukare själv. En extremt jobbig process. Som aldrig tar slut känns det som. Får väl acceptera att livet är så här. Vad jag menar med att du har rätt är att: det tar ett bra tag att komma underfund med anledningen till att en dricker på ett ohälsosamt sätt. Att våga möta anledningen är inte jättelätt. Det blir upp o ner. Och upp o ner. Huvudsaken är att en försöker. Ser problemet [det är inte alla som gör, kan inte] vågar ta itu med det. Bit för bit. Och fortsatt vågar möta det. Lite till. Och lite till. Oavsett bakslag. Nederlag. Fortsätt. Fortsatt framgång oavsett bakslag. Det går framåt! ❤️
Det är viktigast! Faktiskt. ❤️

Känner mig allt annat än stark många gånger. Men jag vet vart jag måste gå. Men många gånger med sorg i hjärtat. Men tack Troja?

Intressant fråga. Värd en egen tråd. Hur blev du konfronterad Strulan? Om du vill berätta vill säga... Har heller aldrig blivit misstänkt/ifrågasatt trots att jag ”gjort bort mig” ett antal gånger.

Det är svårt Troja, att börja tänka på sig själv. Vad vill jag, vad vill jag göra. Fokuset har ju varit så länge på den som dricker. Nu får vi börja vårt egna liv. Där vi själva står i centrum?

Jag försöker att inte se det hela som misslyckanden, utan mer nödvändiga uppvaknanden... Utan dem skulle vi inte gå framåt i vår självinsikt. Jag har tex insett att det inte bara handlar om att sluta dricka vin, utan det är mycket jag behöver jobba med gällande mig själv om jag på riktigt ska få ordning på mitt ”sug” efter bedövning och ro i själen. Och nu är jag redo att gå igenom den processen. Det var jag inte för ett år sedan, även om jag slutade dricka. Eftersom jag valde (japp, helt medvetet valde med avtrubbningen som mål) att börja igen så har insikten värkt fram. Det räcker inte att avstå vinet.

Tror inte att en har valet att välja något när en befinner sig i ett risk/missbruk. Ens egen "riktiga" person har försvunnit. Det enda som är prio ett är att fortsätta döva/dämpa eller vad det nu är som är anledningen till att en tar till alkoholen. För ofta för mycket.
Vet inte vad som krävs för att en person ska komma till insikt eller nå sin botten. För att nå förändring. Det jag tror är att den enda som kan göra detta är person själv. Det spelar ingen roll vad "vi" runt omkring gör,känner, eller säger. Det enda som händer är att "vi" mår sämre. Det är deras ansvar. Deras jobb att ta tag i sina problem. Finns ingen som kan göra det åt dem. Det enda en kan göra är att sätta gränser (vilket jag jobbar på just nu)
Kämpa på.
Hur vill du ha det? Hur vill du att ditt liv ska vara? ❤️❤️❤️

Idag nykter. Dock inte igår. Imorse frågade barnen hur jag mådde. Jag fattade inte varför förrän de förklarade att jag betett mig oroväckande, frågat samma sak flera gånger i rad osv. Jag mindes inte detta alls. Nu känner jag mig rädd på allvar. Jag vet att jag druckit mycket dagligen i flera år efter jag fick beskedet om min hjärnsjukdom. Dock blir väl mina symptom värre när jag dessutom dricker. Jag verkar inte tåla alkohol på samma sätt längre. Och jag märker aldrig när jag passerar den där gränsen när jag tappar både minnet och kontrollen. Jag tror min botten är nära och jag behöver bara se mitt ansikte i spegeln för att bli påmind om när jag ramlade ur sängen i fredags och slog mig i pannan. Imorgon blir det AA för mig igen. Längtar faktiskt dit. Jag ska klara det här. Jag måste kunna se mig själv och barnen i ögonen igen, utan skam och skuld.
Just nu dricker jag maskrotste. Det är inte särskilt gott men tydligen nyttigt...

haha, hörde detta uttryck i en komediserie på SVT. ”Jag dricker inte varje dag, inte på måndagar, det är sunkigt”! Så det uttrycket tar jag med mig idag! Nu blir det Loka. Har absolut inget sug, så idag känns det bra.

Välkommen hit och lycka till??