Senaste kommentarerna i forumet

Åh vad bra. Behöver all peppning och stöttning jag kan få. Har gått alldeles överstyr sista tiden. Bra jobbat med 11 dagar, har du några bra råd?

ett minnesmärke på det sätt som santorini beskrivit. Om jag minns rätt har hon ett lite krokigt finger och ett ärr till påminnelse. Hoppas att du hittar ditt sätt som hjälper dig att hållas på den väg där du mår som bäst! / mt

Grattis till alla dina nyktra dagar! Låter härligt. Fortsätt så . Önskar dig en fin helg.
Tack för kommentar i min tråd.

hej, jag läste alla inlägg och undrar om det är så att ALLA alkoholister är likadana eller är det alkoholen isig som påverkar allas hjärnor på samma sätt? Kände igen allt som ni alla delat med er. Smygande och "inte så farligt" och om "du vore annorlunda, så skulle jag inte behöva dricka", allt det har jag sett och hört ofta under våra nära 30 år tillsammans. Men jag fick nog och flyttade och trodde att jag äntligen var fri, för 10 år sen. Men det här med medberoende är inte så lätt. Han blev väldigt ensam efter vår separation eftersom våra vänner hade försvunnit för länge sen, mitt fel förstås eftersom jag inte ville umgås (= skämmas för honom) med folk. hans drickande eskalerade, jag larmade hans jobb och dom tvingade honom till vård (han skulle aldrig mer ha kontakt med mig, jag hade skämt ut honom totalt), det hjälpte väl lite i början, men eftersom han aldrig erkänt att han har problem så var han snabbt på ruta ett. Han har gjort några halvhjärtade försök hos AA men tagit återfall efter återfall.
Och han ringer mig i fyllan, och fortsätter att ringa för han har ingen annan. Jag tycker synd om honom, det är ju en sjukdom trots allt, men han bara tar o tar o ger inget. Vår dotter sa upp bekantskapen med sin pappa för många år sen, hon gjorde det enda rätta för att själv må bra. Det är en återkommande tema i hans fyllesnack, "vad har jag gjort, jag satt i sandlådan med henne många gånger". Han skickar elaka SMS till henne, kallar henne för parasit och att det är hennes fel att jag flyttade. Trots att hon har gått i terapi i många år och tagit avstånd från honom så mår hon dåligt av hans påhopp, hon växte upp och hörde våra ständiga bråk, såg sin pappa välja flaskan istället för henne och det har satt spår. Hon har sagt till mig att jag valde honom istället för henne, och det gör ont, för det var ju inget jag gjorde medvetet, jag trodde att det skulle vara bättre att växa upp med pappa, även om han var alkis. Men jag hade fel, för en alkis bryr sig inte om sina barn, det är bara flaskan han älskar, vad dom än säger. Så alla ni som tar barnen som ursäkt för att stanna, gör inte det, era barn mår bättre utan sina fylle pappor.
Under alla dessa år har jag varit rädd för att bryta med honom helt, rädd för att tappa kontrollen, rädd för vad han kan göra, men efter att ha läst er alla och insett att dom är likadana alla så tänker jag göra det, för hans skull, för jag hjälper inte genom att finnas till som en slaskhink där han kan ösa ur sitt eget mående och ilska. För min dotters skull, hon kommer alltid först och genom att kalla henne för namn har han förbrukat min vänskap, eller medlidande.
Alla ni som lever med en beroende, tänk efter, vad får ni? Vem tänker på er? Hur mår ni?

Det blev ingen dag 10 för mig.
Mitt sug blev allt för starkt för en sista gång.
Med kraftig skam och ångest i kroppen idag igen.
Lovar jag mig själv att det var sista gången på riktigt.
Nu gäller det, en gång för alla!

Idag är ingen rolig dag. Igår kväll grillade vi och drack vin. Gick och la mig kanske runt kl 22. En halvtimme senare får min dotter hjälpa mig upp från golvet. Jag verkar ha lyckats ramla ur sängen och slagit i pannan i nattduksbordet och fått både ett märke och en ömmande bula där. Hur sjutton kunde detta hända? Fruktansvärt! Total kontrollförlust. Ångest. Måste hålla mig nykter idag. Funderar på att återuppta mina besök hos AA. Måste få tillbaka mitt liv.

Jag slår gärna följe med dig. Har försökt många gånger tidigare och nu är det dags igen. Är inne på min 11:e nyktra dag. Har inte varit utan så många dagar på väldigt länge. Jag har Naltrexon utskrivet. Undrar hur det skiljer sig från Campral?
Håller tummarna för dig, mig och alla andra här.
Ha en fin och nykter lördag!

Varför gick jag tillbaka till gubben
Han kan inte sluta dricka

Är det dag 11 idag? Börjar tappa lite räkning redan.
Läste nu på morgonen att en av medicinerna jag äter inte bör kombineras med alkohol.
Förstår lite varför jag blivit som jag blivit de senaste gångerna jag drack, trött sluddrig och slö i huvudet. Lite på gränsen till bitchig och otrevlig har jag fått höra i efterhand. Lite papegoj-tjatig. En egenskap jag verkligen inte gillar hos andra. När folk sitter på fyllan och ältar och säger samma sak om och om igen. Nu har jag blivit likadan. Vad hände?
Är plötsligt glad över min starka medicin nu. Den blev plötsligt en vän. Kan verkligen använda den som ett starkt argument för att låta bli att dricka. Tar gärna till alla livlinor.

Nu är det dags att ta tag i mitt liv . Ändra mitt beteende till Alkohol. Har äntligen tagit kontakt med sjukvården och fått Campral. Nu tänker jag med hjälp av tabletter och detta forum ta en dag i taget till ett hälsosammare liv. Är det någon som är sugen att kämpa med mig på min resa

Och livet fortsätter utan alkohol. Allting känns oerhört bra och detta har visats sig vara ett fantastiskt beslut! Jag har nästan inget sug alls att dricka, men ibland poppar det upp. Men det är inte värre än att jag kan slå det tillbaka. Lycka till allihop och ha en trevlig helg!

För mig tog det ungefär 5-6 dagar för att abstinensen skulle lägga sig. Den var inte särskilt jobbig, men gjorde sig påmind. Sen var det ungefär ytterligare två veckor av påtagligt "sug", som sedan började lugna sig. Så jag skulle starkt rekommendera fyra veckors nykterhet och att sen utvärdera. Jag tror du kommer inse att du inte "behöver" alkoholen, och se ditt beteende med mycket klarare ögon.

Det där med att vakna klockan 4 på morgonen med tankar som far runt är en klassiker. Jag vaknade så, på nästan minuten, under flera års tid. Vad som hjälpte mig då var väldigt snabbverkande sömnmedel som stilnoct, som jag tog en halv av när jag vaknade. Men det finns oftast underliggande problem. I mitt fall var det en obehandlad depression (och nej, alla med depressioner går inte runt och känner sig "deprimerade", utan det visar sig på andra sätt). Själv blev jag utskriven seratralin, som efter ett par veckor gjorde att jag sov ordentligt. Jag skulle prata med en läkare om det där; det räcker ju med en fajt åt gången!

Jag håller med Mrx, vad oerhört skönt det är att vakna utvilad och inte bakfull. Tillgänglig och påkopplad. Jag hoppas som du att jag efter 60 dagar (är på dag 41) nykter ska kunna återgå till ett modererat drickande, helst begränsat till endast sociala samband. Men tiden får utvisa om det kommer att fungera. Men heja dig!!

Jag har nu varit nykter (minus ett glas vin) i mer än 40 dagar, och jag kan säga att "tomheten" sakta men säkert försvinner, och med det så försvinner också suget. Så kör bara på så kommer du se att det blir enklare och enklare!

så måste jag säga att det är väldigt nyttigt att läsa på forumet för anhöriga. Jag förstår att det inte är syftet, men det ger en person som jag inblick i skadan jag orsakar andra människor. Och det är ganska hisnande. Igenkänningsfaktorn är väldigt hög.

Som ni säkert vet så är problemet att väldigt få som är alkoholberoende är medvetna om det. Och om man inte är medveten så "skyller" man på externa faktorer. Jag tror faktiskt att dessa partners faktiskt tror på vad de själva säger - så fungerar beroendet. Och det är svårt att inse sin egna beroendeproblematik, och hjärnan har en fantastisk förmåga att luras (en rökare tror faktiskt att den där cigaretten smakar gott och ger stöd, en heroinist njuter av att nålen åker in genom huden etc.).

I alla dessa fall så handlar nog allt om att få den som är beroende att inse att så är fallet. Det är enda sättet att lyckas. De som slutar dricka på grund av ultimatum går runt och suktar efter nästa fylla och ger skulden på dess avsaknad på den som ställde ultimatumet. Jag tror själv, om man får ge ett oombett tips, att det bästa ultimatum man kan ställa är: "Ok, fortsätt du och drick, men du måste lova att vi träffar en beroendeterapeut tillsammans". Då kan det kanske sjunka in, och den beroende kan sluta att dricka. Men det kommer inte alltid gå förstås.

det är nog lättare att få tag på en bra soffa än en bra gubbe.
Och soffan är lättare att bli av med om den visar sig ha dolda fel och brister.

Kram

Vill bara skicka en hälsning och önska dig en lugn och fin helg och att du fortsätter att fylla lådan med blåa bollar.?

på min nya väg. Mina regler gäller fortfarande. Mår så mycket bättre. Det är en stor lättnad att inte ha vinet i fokus hela tiden. Saknar det inte, även om det kan kännas lite tomt ibland, någonting som fattas. Vanetänkandet att det vore gott med ett glas eller att jag behöver, förtjänar det dyker upp men försvinner lika fort, jag vill inte. Vet nu att lösningen inte finns i flykten. Jobbar på att stanna upp i känslan, se och acceptera, slappna av. Övar övar.....
Känner mig gladare lugnare, en känsla av frihet.

Vaknade nykter och utvilad idag. I natt drömde jag om att jag var full och gjorde bort mig. Drömmen var så stark att jag vaknade till. Behövde visserligen besöka toa och lätta på trycket. Fy fan för detta gift som jag tidigare valt att dricka. Jag är bara på dag tre den här gången men hoppas det blir väldigt många vita dagar. Känslan jag har i kroppen nu säger No more för min del. Ska strax iväg på ett gym pass. Vilken livskvalitet istället för att vakna bakis. En dag i taget.. ?

Hej Lavie, hur går det för dig? Har tänkt mycket på dig, eftersom jag känner igen mig i dig och också kämpar.
För mig går det sådär..känner mig svag

Förstår precis hur du känner nu! Av någon anledning är det oerhört tungt att lämna FAST man vet att man lever i något destruktivt! I efterhand har jag kommit på vad som egentligen var tungt: att man hade satt in så oerhört mycket av sig själv och kammade noll i sista änden. Det var svårt att veta när botten var nådd liksom. Man slutade aldrig att hoppas på vändning åt rätt håll så man själv skulle få lite tillbaka! Typ som om man har köpt aktier och dom har förlorat värde, när är det dags att sälja? Kanske konstig jämförelse men pratade med en kompis som hade gjort en ekonomisk felinvestering! Det bara slog mig när han pratade om det så var det samma tankar och känslor han hade som jag hade när det gällde mitt förhållande. Vart drar man den slutliga gränsen liksom!? Du kommer att upptäcka att du får mer energi och tid över för annat! Bestäm dig för att stänga dörren helt är mitt råd! Och skall den öppnas ska det mycket till! Det är HAN som i så fall skall jobba sig tillbaka inte du som skall jobba på att bli respektfullt behandlad! Önskar dig massor med styrka! Du klarar detta. Kram

Ja, det är verkligen ett jättesteg att skicka in papperna!
Fundera på vilka steg du behöver ta för att komma loss nu och vad du behöver för stöd för att göra det. Det här forumet har varit ovärderligt för mig i processen.

Tack och kram!

När jag läser här och tittar tillbaka på mitt eget liv så är det ju så tydligt var ansvaret ligger. Så när jag tog ett steg tillbaka och slutade ta ansvar för att han drack, så blev det så mycket enklare. Det är som du säger, det spelar ju ingen roll vad jag eller du gör, de hittar ju alltid en anledning. Så kära med-medberoende - lägg ansvaret där det hör hemma. Vi är egentligen ointressanta i sammanhanget.
En rätt besk karamell efter allt vad jag försökt göra för att få honom att må bättre och sluta dricka.
Men jag har tuggat i mig den nu och jag känner mig så mycket lättare!

Jag tror att sömnmedel är något man ska vara väldigt försiktig med.
Ett kort tag kan det funka men på sikt så tror jag det skadar den riktiga sömnen.
Och det är den som är så viktig för kroppen och själen.
Så när du känner dig stabilare så bör du fasa ut sömnmedicinen och så småningom få tillbaka den "normala" sömnen.
På min vårdcentral fick jag en gång ett häfte som hette "Sömnskola"
Hittade många intressanta delar där.
För min del var det stress och oro som gav mig sömnproblem.
Prövade sömnmedel ett tag men blev panikslagen när jag kände ett beroende av dessa då jag drabbades av total sömnlöshet när jag försökte sluta med dem!!
Så jag fick ta en helg då jag "avgiftade" mig själv. Var nästan vaken i tre dygn förutom lite halvslummer.
Sedan kom sömnen tillbaka och detta är tre år sedan. Men självklart så blir min sömn sämre på grund av alkoholen.
Hjärtklappning och svettningar, ångest och panikkänslor är ju det vanliga när man somnat på fyllan.

Men jag vill verkligen önska dig lycka till den här tredje gången???.
Du kommer fixa det, det är jag övertygad om! ?

Kramar
???