Senaste kommentarerna i forumet

Jag har sedan länge ett stort sömnproblem och fått medicinsk hjälp. Dock har jag bara fått stilnoct (som är beroendeframkallande). Nu får jag Propavan och Melatoning. Plus Mirtazapin som förvisso är en anti-dep medicin men som även påvekar sömnen i bra riktning. Jag har ett litet förråd Stilnoct att använda mig av men det ska fasas ut det också.. Trots detta fungerar sömnen inte optimalt. Bättre än innan men inte bra nog. Men det kanske ger sig.

Nu gryr den 39.e dagen och jag ska försöka sova några timmar till. :-)

De sömnmedel som anses vara beroendeframkallande får jag bara en ytterst liten mängd av och de ska fasas ut, Jag har börjat på en ny antidepp som gör mig trött ihop med Propavan och Melankolin., Dessa tre är inte bereoendeframkallande, utan jag blir behagligt trött vid tio och kan gå och lägga mig trött

Har varit solo i kväll och därmed helt ensam med mina tankar. Dom har kretsat till 80% kring alkohol. Vet inte om det är sug, abstinens eller bearbetning?
Har inte för en sekund varit nära att ta något. Har naturligtvis inget vin eller öl hemma men däremot ett barskåp med olika spritsorter. Har förr gått och tullat där lite nu och då när vinet och ölen tagit slut.
Suget ikväll är inte tillräckligt starkt för att jag skulle ta något, men tankarna finns dör, ständigt surrande i huvudet.
Tror faktiskt att jag ska göra mig av med skiten. Spriten alltså. Ge bort eller hälla ut.

Ikväll när jag plockade ur diskmaskinen gjorde jag det med en lätthet jag inte känt på ett tag. Glasen som diskats från fredagen och lördagen brukar liksom annars ha något trist över sig, förknippat med lite ångest, för jag brukar oftast stå lite bakis och plocka ur. Men inte ikväll. Middagen igår var trevlig och mysig. Jag var en av fyra som inte hade alkohol i glaset och de andra drack måttligt.

En annan larvig tanke var att jag gladdes (heter det så?) över min fint hopvikta klänning som låg på stolen bredvid sängen i morse. Annars brukar kläderna ligga ut-och in i en hög någonstans på golvet. Brukar ofta förknippa de kläder jag haft en blöt kväll med ångest och vill knappt bära dem igen. Knäppt va? Är det någon som känner igen sig?
Samma med mobilen. Den låg prydligt på nattduksbordet och jag behövde inte leta eller undra var jag lagt den (eller glömt) den någonstans.
Ingen ångest, ingen skam. Må jag alltid känna den här känslan.
Go natt!

Har ni lyssnat på Alkispodden? Såå bra. Jag plöjer just nu flera avsnitt/dag.
Kanske kommer det en dag då jag också vågar säga: ”Nej, tack. Inget alkoholhaltigt för mig. Jag är nämligen nykter alkoholist!”

Skammen är nog det svåraste. Skam över att jag är en av dem. De som inte fixar att dricka normalt.

Podden lyfter just sådana frågor. Viktigt och hoppfullt! /Sofia

Har ni lyssnat på Alkispodden? Såå bra. Jag plöjer just nu flera avsnitt/dag.
Kanske kommer det en dag då jag också vågar säga: ”Nej, tack. Inget alkoholhaltigt för mig. Jag är nämligen nykter alkoholist!”

Skammen är nog det svåraste. Skam över att jag är en av dem. De som inte fixar att dricka normalt.

Podden lyfter just sådana frågor. Viktigt och hoppfullt! /Sofia

Tack Blade Runner!

Dina ord betyder mycket, kram!

Usch nej idag var bland dom värsta.
Så här psykiskt dåligt som alkohol får mig att må, är inte värt det längre!
Tack för din pepp! Känns bra att prata med andra om det!
Kämpa till dig med! :-)

Kampen mot alkoholen är stenhård. Upp på hästen igen. Känn dig stolt över de dagar du klarade och piska dig inte för hårt över ditt ”återfall”. Alla nyktra dagar räknas..,
Kämpa på!

Jag är 59 år . Livet har vart hårt.kört alla droger som finns, Men för 7år sen dog min enda dotter 27år gammal , min man o jag tappa fotfästet helt .min man drog till folk på stan o söp o jag isolera mej hemma med katten o bara drack. För 2 år sen dog min man i cancer o jag fortsätter dricka inte för att bli full men för att orka leva, nu är jag så less på mej själv o detta ölande , jag vill sluta men kan inte!?äter Morfin för svåra smärtor och undrar hur jag ska ta mej ur detta vansinne. Kan man bara lägga av rakt av? Vill ju inte få tuppjuck
Nån som kan vägleda mej? Jag måste sluta dels för jag är less samt att jag gått upp 60 kg ??? Help!!!!!!!

Tyvärr inget forumtips. Men tittade in på din blogg. Älskar din nakna beskrivning av eländet. Och tack för dagens leende (balkongrökningen)

Jag läser med stort intresse dina uppdateringar kring flytten och förstår hur du känner och ovissheten om hur det ska gå med student och en fd man som bara släpper allt. Vad häftigt att du klarar detta, det är det bästa ordet jag kan komma på precis nu. Ge dig själv riktigt mycket beröm !!! Kram Blade Runner

Jo kan förstå att du blir upprörd, det hade jag också blivit om jag inte själv hade upplevt samma sak. Inte detsamma när man är mitt i det. Mannen varit bra i långa perioder för han fått hjälp och då varit en bra pappa. Men tyvärr faller han dit igen...
När man tänker tillbaks så önskar jag såklart att jag skulle gått tidigare men tyvärr har hoppet kommit i vägen.... ja jag vet inte
Vet bara att jag varit barnens trygghet o stark för dom i de flesta situationer....
Hade du förstått eller upplevt det själv så hade du nog inte skrivit som du gjort...

Man undrar vad som har hänt med sig själv.
Jag känner igen allt det ni andra skriver och lever med precis samma psykiska terror.
Det spelar ingen roll om jag arbetar mycket i hemmet eller trädgården, jag " gör ju för den ingenting här hemma " Tycker nog att jag presterar en aning mer än han som ligger i sovrummet med flaskan hela dagarna.
Det är inte lätt att ducka för alla beskyllningar som man får höra hela tiden , hur lite man fattar, så trög man är, svarar fel hela tiden oavsett vad man säger.
Jag blev också väldigt ledsen i början men nu blir jag bara förbannad och det kanske inte heller är bra för det tar ju så himla mycket energi.

Jag blir så rörd av att människor jag inte känner lägger tid och engagemang på att besvara mina frågor. Fortsätt ta hand om dig och njut av resten av helgen. Blade Runner

Ja det finns så många absurda minnen och händelser att namnintresse vet var man ska börja. Det är stora barn som. Eter sig som barn men med en full mans styrka och vokabulär.

Jag tror att du behöver ta itu med ångesten först och främst. Du dricker ju för att du mår så dåligt och jag tror inte att du kommer att ha kraften att sluta dricka innan dess. Det finns hjälp att få, men det krävs tyvärr att du står på dig och kräver din rätt. Inte så lätt att göra det när en är nere i det svarta hålet. Har du någon som kan följa med dig till psykiatrin / din psykolog och hjälpa dig att föra din talan? Någon som vet hur du mår? Pappa kanske?

Ledsen att säga det, men jag blir jätteupprörd och jättearg, inte på din man utan på dig som inte skyddar dina barn från detta. Klara inte att läsa allt. Du har ett ansvar för dina barn och att ha skuldkänslor hjälper inte dom. Låter kanske hårt och förmodligen har du väl vant dig vid situation och har kanske inte kraften som behövs, men sök då hjälp. Det som är bra för barnen är alltid det rätta. Så ser jag det.

Hej. Jag är alkoholist.
Jag försöker få ordning på livet. Det går så där.
Ibland får jag ur mig några ord om allt elände. (Länk borttagen. Redigerat av admi då vi undviker kopplingar/länkar som kan äventyra anonymiteten)

Vet du om det finns något bra forum för någon som mig att skriva av sig utan att bara få förnumstigheter som svar?

Ganska laddat ord som betyder olika saker beroende på vem man frågar. För vissa betyder det parkbänken och för andra något annat. Finns ingen egentlig definition. Enligt AA är man Alkoholist om man fortsätter dricka trots negativa konsekvenser.
Men använd vilket ord du vill. Jag gillar problemdrickare. Men låt inte det stoppa dig från ett AA möte. Tyckte det var rätt bra, men fortsatte inte gå av olika skäl.

Hej!

Jag ör ny här men känner mig ändå gammal.
Lite kort om mig som gör att jag har ett alldeles för kort tålamod för alkohol i den mängden!
Mina föräldrar är båda alkisar. Jag har haft en bra uppväxt men har starka minnen från helgerna , jag är nu 32 och dom är ”gamla” jag har lagt ner flera hundra tals timmar, känslor osv men sedan ett år tillbaka förstått att jag längre inget kan göra....

Men .. nu till min nuvarande situation ..
Jag och min sambo har ett förhållande sedan ca 1,5 år tillbaka, vi kommer från var sin tuff separation men har hittat varandra..
Till en början trodde jag att vi ”firade OSS” med lite extra vin och öl...
Men nu har det gått 1,5år och det blir bara värre .. osv starkare, i fler enheter..
Vi har verkligen allt! Men tyvärr hjälper inte det längre , vi kan vakna på lö morgon efter en ”tillställning” med vänner på fredagen och sambon tar 3 snabba whisky och är i mindre bra skick innan vi ens hinner ut och då är klockan 13.00 ca..
vidare försöker jag hålla god min men enheterna bara ramlar in oavsett kostnad och jag får panik!
Jag inser att jag är ”tillsammans med min pappa” inte ordagrant men det känns som när jag var liten!
Jag har kort stubin och har alldeles för lätt att dra drastiskt slutsatser av detta vilket hamnar i att jag vill dela på mej (vilket jag inte alls egentligen vill) men kanske mår han bättre utan mej? Kanske vill han supa ihjäl sej utan mej? Varför ska jag stoppa honom?
Jag kanske stoppar hans drömmar? Mycket JAG här.. jag vet men det handlar om honom.. jag har ”lite försiktigt” ställt ultimatum, det hjälper 1-2 dagar , sen ör det igång , 2-4 vinflaskor eller en flaska whisky om dagen..(vardagar) och ett dåligt samvete och mående dagen efter.. han sköter för tillfälle sitt jobb men det ör bara en tidsfråga innan det går i 1000 bitar oxå... jag känner och vet att han älskar mej och jag honom men jag orkar inte med detta längre!

Till frågan.. vad gör jag?

Jag har bälgat i mig lättöl. Har hittat Carlsbergs som jag tycker är riktigt god. Kanske bara funkar om man är en öl-drickare?
Jag har alltid varit sån att jag längtat hem efter jobbet och få ta en kall öl eller två ( eller fyra-fem) som nån sorts belöning. Sen brukar det övergå till vin. Nu har jag ändå druckit dom där kalla ölen och inte saknat alkoholen så värst. Vill ju gärna vanligtvis kunna dricka men målet är aldrig att bli full. Men det har jag ju alltid blivit ändå...
Idag kom det ett rejält sug som jag inte känt på mina 11 dagar. Som tur var är ju systemet stängt. Tankarna började snurra att ett 6-pack 3,5:or kan ju duga. När jag kom hem hittade jag som tur är en överbliven lättis i kylen. Nu är faktiskt suget tillfälligt stillat. Antar att det inte bara alkoholen kroppen och hjärnan skriker efter utan det ör också en vana som man har. Ta det där glaset som man är värd. Som aldrig slutar med ett utan blir fler och fler och sen vet man ju hur det slutar....

jag gjort fel genom åren. Kan göra en sammanställning ngn gång i min egen tråd. Våra historier liknar varandra så mycket. Kan rekommendera konton på instagram som belyser känslomässig torftighet i relationer och gränssättning..det har hjälpt mig massor. Att se oss utifrån och ifrågasätta mitt skeva omsorgstagande. Jag har väldigt mycket stöd av en nära vän för att börja säga nej och se med sundhet på gränser. Vi kommunicerar nästan enbart via sms. För vid samtal kommer det alltid massor av känslomässig sörja. Ta hjälp den första tiden..det kommer komma en lättnadens suck..du kommer andas djupare..ända från magen. Men det kommer inte bli lätt. Jag blir också mer ledsen än arg. Tyvärr. För i arg finns mer kraft. Men jag blev ju väldigt sjuk. Vila. Vila. Vila. Försök inte göra allt på en gång. Finns bara två måsten. Sova och äta. Våga aktiviera ett nätverk. Våga be om hjälp (så svårt). Det tar tid. Men vad är alternativet. Så här långt in finns sällan något.

sa min man att han inte kom upp på morgonen eftersom jag aldrig gjorde några mysiga frukostar. Hade jag gjort det lite trevligt att kliva upp hade det minsann varit annorlunda bullar. Jag kommer aldrig glömma blicken jag gav terapeuten då. Det var vårt första besök och på det andra frågade vi om råd kring skilsmässan.

Jag är också på!
Jag tog ett medvetet baksteg igår efter 10 nyktra dagar och nu är jag redo som aldrig förr! Vi kan peppa varandra när det blir jobbigt :-)

Vilken bra liknelse med aktierna. Det kan säkert vara så att man någonstans förväntar sig någon form av return of investment och det känns ännu värre att gå när den inte kommer. Jag har läst lite på andra sajter med ”normala” skilsmässor och mycket av det vi skriver här går de igenom också så jag försöker förhålla mig lite till att det är jobbigt för alla, inte stigmatisera mer än nödvändigt. Sedan vet jag att min tidigare dåliga självkänsla och enorma separationsångest satt käppar i hjulet. Jag tror uppriktigt att jag idag har en ok självkänsla och inte längre lider av separationsångest på samma sätt men mina mardrömmar handlar fortfarande om det och när jag försöker mentalt förbereda mig på hur det är att sitta i en lägenhet med barnen utan att veta om min fd man lever eller inte och jag bara känns halv och tom så svämmar jag över av illamående och ångest. Men dessa känslor kanske inte är förankrade i verkligheten och de känslorna är kopplade till mitt förflutna. Jag ör ju en mästare på att leva själv i tvåsamhet, ta smäll efter smäll och ta allt ansvar för barn , jobb och inkomst. Då jag klarar det borde jag ju klara av ett nytt liv i frihet också. Men eftersom jag inte vet hur ett liv i frihet fungerar och då jag sällan prioriterat mig själv känns det konstigt, läskigt, egoistiskt osv
Planerar också för eget boende men vill helst sälja huset först för att veta vad jag har råd med. Han vill inte flytta ut eller sälja så känns lite som låst läge. Men under tiden (för jag tänker inte hetsa fram en lösning ) så jobbar jag konstant med mig själv, dansar inte med några destruktiva danser och lägger allt fokus på mig och barnen.
Kram och vad glad jag är att du finns där ute någonstans.
Blade Runner