Senaste kommentarerna i forumet

Känns som att läsa om sig själv väldigt ofta. Jag lurade mig själv och omgivningen att sömnproblem var min grej. Men precis som du upptäckte jag att de problemen försvann helt när man slutade med alkohol.
All styrka till dig, imponerande starkt.

i egen sak.
När medberoendet som jag kallar det när det gäller mig går igång på fulla cylindrar så är jag allt som du räknar upp ovan.
Dvs aktiv i mitt medberoende och i konstans dålig balans pga detta.
Men ofta börjar det med en sund omsorg som går överstyr.

Kanske som att dricka för mycket och för ofta så blir till slut törsten ständigt närvarande och svår att nonchalera.

Många härinne kan nog ha olika grader av detta tillstånd.
En del är bara rätt och slätt oroliga och med all grund.
Medan andra som jag gärna söker mig till miljöer där jag får vara behjälplig,behövd och därigenom får en plats att existera på.

Utan den platsen är jag ofta tom och innehållslös och söker anknytning i vad det än vara månde.
Så för mig är det ett beroendetillstånd som i många stycken liknar det kemiska beroendet som alkohol är.
Det är dock en mycket svårare sak att kliva av från eftersom den sunda omsorgen och omtanken om en medmänniska såklart måste få finnas där.

Men för mig går det gärna i spinn och utom kontroll och jag tömmer mig(dricker för mycket)
Så för en medberoende så kan den egna resan som handlar om att vända fokus tillbaka till sig själv vara nästan övermäktig.
Då kan det vara lättare att gå in i en ny typ av obalans i relation så att jag känner mig trygg och så att säga i balans fastän situationen kanske inte är så "lämplig"

Så en ständig resa för mig att vara medberoendenykter,dvs avhålla mig i alltför djupt engagemang i andra människors problem och svårigheter.
En tilltro till att de (oftast) är vuxna och får ta tag i sin egen situation.
men ibland gör jag fortfarande övertramp när jag tycker mig se att de behöver just min hjälpande hand.
Som de oftast inte ens bett om :-)

Nu när jag oftast är i balans och mår bra så känner jag när detta händer.
Dvs mina tankar snurrar och jag kan nästan ringa en vän för att få höra om deras elände och gå igång på det.
Dvs gå in i andra människors problem och svårigheter så jag slipper ta i min egen känsla av oro och ångest.
Men återigen,det här är jag och min version.
Jag är aktiv,kontrollernade mästrande och manipulerande.
Jag vet och kan allt,både hur en alkoholist ska kunna sluta dricka.
Hur en anhörig ska göra i en svår situation osv.
Jag rider/dricker alltså på makten av att kunna ge råd och vara behjälplig om du förstår hur jag menar.
Alternativt gå in i affekt och leva på den känsloberusning aggression,ilska frustration osv kan ge mig istället för att försöka hålla balansen.

Nu spetsar jag till allt en smula,men ja för mig är det helt klart ett tillstånd.
Vad man sen kallar det för är egentligen inte så intressant.
Men det förenar många av oss anhöriga som levt under lång och ibland konstant press av att leva med någon som väljer alkohol.

Det är helt underbart att läsa dina inlägg. Du skalar av lager efter lager, utmanar testar och växer i styrka vid varje seger.
Jag har inte kommit så långt än att jag utmanat mina rädslor , dom är många, men ser fram emot den dagen när jag vågar.
JoYo's kloka ord tar jag med mig.
Ha en fin dag

Känslorna väller över mig...och jag vill inte att exet ska få påverka mig så här. Trodde att jag kommit längre i min bearbetning...

Dottern kom hem efter sitt andra psykologbesök och sa att hon inte ville träffa sin alkoholiserade och känslomässigt avstängda pappa mer (inte på ett tag iaf). Hon bor växelvis hos oss båda men har sån ångest dagarna innan hon ska till pappan så nu kände hon att hon inte fixade det längre utan vill bo enbart hos mig under några månader.

Jag blev så glad att hon vågade ta beslutet men samtidigt så otroligt ledsen. Varför kan han inte vakna upp och se vad han utsätter sina barn för? Räcker det inte med att vår relation är förstörd?

När jag berättade för honom varför hon inte törs vara hos honom, att hon är orolig över att hitta honom död, så var hans reaktion ilska...precis som vanligt. Han har väl inga problem! Vad är det för fel på henne, de har det ju bra! Han lever i total förnekelse och har inga problem, det är bara vi andra som är ett problem, och framförallt jag då.

Det var som att hälla vatten på en kvarn, "Nu är jag väl nöjd", när jag fått även dottern att ta avstånd... NU har han problem och mår pissdåligt, över mig. Inga frågor om hur hon har det, hur hon mår, vad som kan förändras...

Och det är inte så här jag vill ha det. Jag vill att mina barn ska ha en kärleksfull relation med sin pappa, att de ska bry sig om varandra. Jag vill att de ska bo även med honom fast inte som omständigheterna är just nu. Att han dricker, struntar i att köpa hem eller laga mat och den tid han är i hemmet sover han mest bort sitt rus och sin ångest. Eller så är han inte ens hemma...

Känner mig så frustrerad. Är så less på att han påverkar mig/oss negativt fortfarande när vi bara vill försöka må bra?

Litenivärlden! Jag läste precis igenom din tråd och du har ju varit fantastiskt duktig. Du måste haft mer än 200 dagar helt nykter. Återfallet får du se som en nyttig lärdom av din begränsade möjlighet att ens dricka en grogg. Du har flera hundra dagar under bältet och är på dag 9 som en veteran, inte som en nybörjare. Det här kommer vara enkelt! Heja dig!

att efter ett ultimatum så blir insikten av vad som håller på att hända väldigt reell, och att den beroende därmed får insikt. Men det gäller nog framförallt personer som redan har haft många tankar på att vad de gör är fel. Finns förnekelsen där så gör nog inte ett ultimatum mycket. (Kanske kan ett ultimatum av stilen "fortsätt du dricka, men det jag kräver är att du träffar en beroendeterapeut en gång i veckan" fungera och leda till insikt).

Termen "medberoende" verkar användas mycket slarvigt på det här forumet. Psykologin definierar begreppet (som fortfarande är kontroversiellt) som någon som är mer eller mindre "beroende av ett beroende"; dvs. drivs av att ge, attraheras av människor med beroende så att de kan hjälpa, överengagerar sig, oförmåga att vara ensam, konstant känsla av tomhet, en nästintill desperat önskan att vara accepterad, perfektionionistisk, överkontrollerande, manipulerande och har väldigt låg självkänsla.

Är det verkligen det ni avser med "medberoende"? Att ha empati och medkänsla för en partners svårigheter i livet och att därmed inte ge upp i första taget är inte medberoende alls. Det är att bry sig om någon.

Blev en stressig morgon, MrNiceguy sov över men drog tidigt i morse så jag somnade om och räknade lite fel med klockan. Blir inte försenad men jag ville vara inne tidigare.

Idag ska jag på mitt första skarpa möte med kund. Jag är lite nervös, men mest exalterad. Tiden går så jävla fort.

Känner mig lite tom i hjärnan så har inte så mycket mer att notera för dagen.
Idag ska jag fan vara on Top, behöver förbereda mig mer. Så det ska jag göra nu?

Fridens ?

Och själ. Inget som dövar ingenstans att fly.
Vet att jag borde träna och få luft.
På något sätt blir jag paralyserad och inget blir av förutom känslan av något som liknar ensamhet.

Det är nog vanligt. Jag gick upp 3 kg på två veckor när jag slutade att dricka. Åt skräpmat och godis konstant. Efter ett tag försvann suget och jag började äta normalt igen. Då gick jag ned 7 kg.

Ja det stämmer att det måste finnas viljan hos den som missbrukar. Men jag har läst en del berättelser på detta forumet där mannen insett vad han förlorar och då valt ett nyktert liv. Men jag förstår att det är en kamp. Så även för oss medberoende.

Hej allihopa
Det är dags för en ny uppdatering.
Livet flyter på som vanligt utan alkohol. Det stora skillnaden jag känner just nu är att jag blir mer sugen på annan skräpmat. Vad vet jag? Kanske måste kroppen ha något beroende? Är detta vanligt?
Är sockersugen varje kväll ?

Idag är det den 19:de dagen nycker ?

Ta hand om er
Med vänlig hälsning,

Vaknar upp tidigt. Lite orolig i kroppen men det kan bero på att svärmor kommer och hälsar på imorgon. Har jobbat så mkt att jag inte haft tid att skriva här. Men det är ju iallafall en bra anledning. Är så glad att jag är nykter idag. Tar en dag i taget, känns inte ens svårt just nu men jag kan komma på mig själv med att tänka hur gott det hade varit med en öl till maten. Men det finns godare saker att dricka. Bara att hugga in på ett glas trocadero. :)

Ha det bäst!

Vill avsluta mitt inlägg. Har nu gått 3 och en halv vecka. Han har redan börjat diskutera alkohol. Jag förlät väl honom för snabbt sist. Blev lite förvånad, men han verkade liksom inbilla sig att det är ok att han dricker ibland. Dessutom försöker han bygga upp en hel tillvaro där jag är hundra procent beroende av honom. Jag har förklarat att det inte funkar på det sättet. Även om allt skulle bli extremt komplicerat till att börja med är det ändå inte möjligt att vi är tillsammans om han börjar dricka igen. Har sagt att det varken är mitt eller barnens fel om han dricker och att vi inte ska behöva stå ut med all stress som ett eventuellt drickande medför. Ikväll föreslog han att vi skulle på stadsfest i grannstaden på lördag. Först tyckte barnen det lät jättekul tills dom insåg varför han ville göra det. Han tyckte ju att jag var en hemsk person som vägrar att följa med på nåt kul och en öl eller två. Vi har varit tillsammans i tretton år och han har aldrig lyckats hålla sig till en öl eller två. So när jag försökte förklara att alla hans fyllor slutar i misär och att han faktiskt har ett problem som inte kan ignoneras blev han skitsur. Sa att vi nog borde separera och stack. Fast jag antar han dyker upp igen. Är så trött på att ständigt höra att jag är en tråkigt person som gillar glada, vackra saker i livet. Alkoholistens specialitet: Att ge bort sina dåliga sidor till andra.

Hittade forumet på internet och kände att jag bara måste skriva ett inlägg, helst så långt så jag somnar av skrivandet så jag slipper vara själv med mina tankar. För varje dag, vecka, månad och år man delar med en annan person, ju intensivare blir bandet. Ju fler barn man har ju fler som lider av att älska. Älska en helt fantastisk person som lider av alkoholbereoende. Min man är relativt nykter numera. Sen september 2017 har han dryckit tre gånger. Men varje tillfälle var en katastrof. Han kan inte dricka måttligt och han blir extremt otrevlig och destruktiv varje gång han dricker. Därför vill varken jag eller barnen att han dricker. Han drack oftare innan september 2017. Han började dricka en onsdagkväll i början av september 2017. Försökte när ölen var slut att övertala mig att gå på krogen med honom. Jag vägrade naturligtvis av flera anledningar, 1- jag vill inte vara i samma bil som han när han dryckit, eftersom det inte är säkert att han låter mig köra. 2- vi har tre barn som vid tillfället var 10, 8 och 4 år och som jag inte ville lämna ensamma 3- han blir otrevlig när han dricker 4- han vägrar gå hem . Så han åkte själv. Kommer sen hem mitt i natten, väcker barnen och säger att åker till andra änden av landet och undrar om dom vill följa med. Annars kanske dom aldrig mer får träffa pappa. Jag lyckades få dom att förstå att dom skulle stanna i sina sängar, så han stack själv. Var borta i tre dar. Brände en massa pengar och blev arresterad. Kommer hem i katastrof tillstånd. Jag var väldigt tydlig med att jag inte kan acceptera detta längre. Tror faktiskt han förstod. Höll sig nykter till 1 maj 2018. Skulle bara ta en öl till frukost och kunde inte sluta. Sparkade sönder krukväxter innan dagens slut och en massa andra förolämpningar. Jag älskar mina plantor. Bad så hemsk mycket om utsäkt efter detta. Slutade dessutom på eget initiativ att röka en månad senare. Sommaren och hösten passerade relativt bra. Men allteftersom tiden går verkar suget bli starkare än förnuftet. 14 april i år var det dags igen. Naturligtvis med sönderslagning av gemensamma egodelar och förolämpningar. När han inte dricker verkar han ändå ägna mycket tid till att tänka på det. Oavsett vad jag säger, om vad som helst, säger han att han inte bryr sig. Våra barn är jätte duktiga i skolan och det tycker han är töntigt. Coola kids tjyvröker och skolkar. Undrar när han tänkt bli vuxen. Typ aldrig verkar det som. Är bara så trött på att vi inte ksn avancera i livet. Två steg framåt. Ett tillbaka.

att bara missbrukaren själv måste vilja, det håller jag med om. Men det måste komma inifrån, en inre, intern, motivation. Inte en extern som ett ultimatum leder till. Fungerar inte resonerandet så återstår det nog bara att lämna. Jag tror inte att alkoholister kan sluta medelst hot om repressalier. Att börja gömma och att smyga med sitt drickande, det kan de däremot.

Undrar lite hur du mår och hur det går med viktraset??

Jag sökte på anhörigstödjare på socialen. Har varit där en gång och pratat. Så skönt. Dom har erfarenhet av beroendesjukdomar. Hittar du inte det så kan du få tag i dom genom socialen. Tror även du kan få hjälp med att någon kan ta kontakt med din pappa och se vad han är för behov av hjälp. Så slipper du dra hela lasset själv.

Vill bara ha en åsikt om det du skrev tidigare. Du sa att man ska försöka resonera och prata med en alkoholist. Med all respekt, det är ju det vi medberoende gjort i åratal. Det hjälper ju inte den som är beroende av alkohol. Som inte kan leva utan att få dricka. Att ställa ett ultimatum kan ju kanske rädda livet på alkoholisten, men det är ju först och främst den beroende som själv måste vilja sluta dricka.

Gått bra idag, jag har vart på HLR-träningen, de va svinjobbigt men jag klarade det. Igår va jag så sugen på öl och jag behövde cigg, men jag köpte inga öl, köpte bara cigg, kattmat och frukostmat, inte i söndags heller köpte jag öl, de gav jag mig en klapp på axeln för imorse när jag vakna och skulle gå upp kl 7.

Titta på min snart fd:s bankkonton (ja, jag vet att jag inte borde) och ser att han inte har några pengar kvar på sitt konto eftersom han betalat för sitt stora intresse - en reparation av en av bilarna och en resa i samband med ett föreningsmöte. Och jag då, tycker direkt synd om honom för att han är pank och min första instinkt är att erbjuda mig att vi delar på de pengar vi har för gemensamma räkningar så att han får lite pengar.

Hur sjukt är det egentligen, han får ju själv ta ansvar för sin ekonomi och gör han av med mer pengar än han har, så blir han pank!
Jag hann i alla fall hejda mig och gjorde ingenting.

dricker för mycket

dricker för mycket

Det var det som gjorde det så svårt, det där första glaset. Många gånger gick det bra och det blev som jag tänkt men många gånger fler gick det åt helvete. Naturligtvis var det de bra gångerna som fastnade, de dåliga var bara "otur".

Sen är jag uppvuxen med Dallas, så min bild av vuxenlivet var att ständigt snurra en whiskey i handen. Det och skapligt dåliga val, inte lyssna på andra, kunna bäst själv gjorde att det blev som det blev.

Men det var då, jag är helt nöjd med vart jag är idag, och så nöjd att polletten äntligen ramlat ner.

Mvh

jag med

Varför känner man en massa skuld över allt som har hänt. Det är som att allt är ens eget fel