Senaste kommentarerna i forumet

Jag fullkomligt älskar mitt nya, nyktra liv. Jag kommer aldrig att återgå till slentrianmässigt vardagssupande igen. Nu på kvällen har jag suttit och arbetat hemma. Och jag uppskattade det. Det har inte hänt sedan jag var doktorand. Sedan såg jag och mina pojkar på ett teveprogram. Tillsammans. ?

Även om jag skulle misslyckas och falla tillbaka i gamla, vinfyllda hjulspår har jag ändå fått uppleva det positiva med att inte dricka - hjärnan funkar, jag är pigg, frun är glad, etc. Det livet, det riktiga livet, kan också vara beroendeframkallande. Jag är redan beroende.

Jag fullkomligt älskar mitt nya, nyktra liv. Jag kommer aldrig att återgå till slentrianmässigt vardagssupande igen. Nu på kvällen har jag suttit och arbetat hemma. Och jag uppskattade det. Det har inte hänt sedan jag var doktorand. Sedan såg jag och mina pojkar på ett teveprogram. Tillsammans. ?

Även om jag skulle misslyckas och falla tillbaka i gamla, vinfyllda hjulspår har jag ändå fått uppleva det positiva med att inte dricka - hjärnan funkar, jag är pigg, frun är glad, etc. Det livet, det riktiga livet, kan också vara beroendeframkallande. Jag är redan beroende.

Hej, och välkommen hit. Ja detta forumet är guld värt. Jag har en man som är alkoholist, men vi bor för tillfället inte ihop. Det är så skönt att kunna skriva här och få lite perspektiv på sin tillvaro. Och sedan kan man se tillbaka på det man skrivit.
Jobbigt för din dotter. Det är ju inte meningen att hon ska ta ansvar för sin far som är en vuxen man. Att gå till psykolog och få prata av sig, är väl en god idé. Det finns ju även anhörigstödjare genom kommunen. Dom har ju erfarenhet av beroendesjukdomar. Kanske hon även kan läsa på detta forum, och kanske starta en egen tråd. Det är nog väldigt viktigt att hon inser hur mycket detta påverkar henne. Att du finns där för henne, och att hon får prata av sig, är ju väldigt bra tycker jag. Det finns ju även böcker om medberoende. Kanske kan hon läsa och få lite tröst där.

Ja det är inte lätt att påverka någon som dricker. Det är ju bara han som kan sluta själv, du kan inte påverka honom. Jag vet för jag har försökt i många år. Nu har jag kommit till en punkt där jag måste lämna mannen jag älskar, om jag inte ska gå under.
Förstår att du blir orolig för din man, speciellt när han har diabetes också.
Försök att fortsätta skriv här så kan du få mycket stöd och goda råd. Det har jag gjort, och det är bra att kunna se tillbaka på saker man skrivit, när man ibland glömmer hur det varit.
Förstår att du oroar dig för sonen, det är ju inte kul för honom att se sin pappa onykter när han kommer till er. Och dessutom vet ju du hur det varit i din uppväxt.

Jag förstår precis vad du går igenom. Jag och min man har flyttat isär på prov, men är nu övertygad om att jag måste lämna. Annars går jag under. Är väldigt jobbigt att ta det här beslutet och jag gråter mycket. Men försöker hitta styrkan. Jag har gett min man ett ultimatum, nykter och behandling, men han väljer alkoholen. Han vill ju kunna ta sig en öl på sommaren, är hans argument. Så tragiskt, han väljer alltså alkoholen framför att vara med mig.
Jag tycker det är så jobbigt för jag tänker tillbaka på det som varit bra hela tiden. Men började tänka i dag att jag får vara glad åt de åren vi fick som var bra, och att nu kan vi inte vara ihop längre för vi drar åt olika håll. Och att försöka tänka framåt istället. Vi som står bredvid en alkoholist, kan ju inte påverka något alls. Och i mitt fall tror jag inte mannen nått botten än.
Hoppas du kan hitta styrkan, och jag tror att när vi väl bestämt, och när man bor själv, så kanske allt börjar ljusna igen. Kanske man undan för undan blir starkare och se tillbaka på allt och tänka att man gjorde rätt. För både du och jag blir ju också sjuka om vi inte börjar tänka på oss själva.

Bara fint om du menar mig, inte en droppe på 229 dagar. Har fungerat väldigt bra, har gjort vad jag förutsatt mig att göra. Tog hjälp och använde mig sedan av den. Har försökt och misslyckats 1000 och engång eller så. Jag tror jag tröttnade på att alltid förlora, tänkte som väldigt många andra att jag skulle kunna lära mig att dricka normalt och på så sätt vinna över alkoholen. Nu vinner jag varenda dag, alkoholen har inte en chans så länge jag inte tar första glaset.

Bara att slippa all bakfylleångest, bättre relation till mig själv, fru och nära och kära. Bättre på jobbet, mer pengar i plånboken.
Det har helt klart varit värt allt slit. Borde väl insett det tidigare, men man vet vad man vet tills man vet något annat.

Mvh

Är på väg att lämna min man och pappan till mina 5 barn efter 25 år ihop. Då jag inte orkar mer, känner mig som en skit som kastar in handduken och flyttar i från vårat underbara hus, lämnar allt för att få lite lugn och ro och känna efter vad jag känner och hur jag vill leva mitt liv. De senaste 6 åren har det varit mycket alkohol många lögner och brutna löften. Nu har han inte druckit på snart 3 månader men vågar inte chansa på att han håller det. I fredag frågade han mig i fall jag inte kunde unna honom att dricka alkohol med sina vänner lite då och då om han höll sig borta och inte kom hem på fyllan. Trots att jag gjort klart för honom att jag inte vill att han dricker mer.
Det här är absolut det värsta jag gjort i mitt liv, har sån ångest men känner samtidigt en lättnad att jag snart slipper anpassa mig efter honom och känna oro över hans mående.
Tänk om jag kommer sakna honom och inte kan leva utan honom, tänk om jag älskar honom mer än jag kan känna nu? Är livrädd, gör jag rätt.
Önskar jag bara kunde känna som jag gjort tidigare och älska och lita på honom fullt ut.

Är på väg att lämna min man och pappan till mina 5 barn efter 25 år ihop. Då jag inte orkar mer, känner mig som en skit som kastar in handduken och flyttar i från vårat underbara hus, lämnar allt för att få lite lugn och ro och känna efter vad jag känner och hur jag vill leva mitt liv. De senaste 6 åren har det varit mycket alkohol många lögner och brutna löften. Nu har han inte druckit på snart 3 månader men vågar inte chansa på att han håller det. I fredag frågade han mig i fall jag inte kunde unna honom att dricka alkohol med sina vänner lite då och då om han höll sig borta och inte kom hem på fyllan. Trots att jag gjort klart för honom att jag inte vill att han dricker mer.
Det här är absolut det värsta jag gjort i mitt liv, har sån ångest men känner samtidigt en lättnad att jag snart slipper anpassa mig efter honom och känna oro över hans mående.
Tänk om jag kommer sakna honom och inte kan leva utan honom, tänk om jag älskar honom mer än jag kan känna nu? Är livrädd, gör jag rätt.
Önskar jag bara kunde känna som jag gjort tidigare och älska och lita på honom fullt ut.

Tänk att jag inte letade efter det här forumet tidigare, vilken hjälp jag hade fått. Ni kommer med så mycket klokskap och hjälper varandra så fint. Och nu skulle jag behöva ett råd, eller era tankar...
Jag lämnade min alkoholberoende och känslomässigt avstängde man för två år sedan efter ett 20-årigt förhållande.

För mig går det ganska bra för jag var så pass klar efter att ha gjort ett flertal försök innan att ta mig ur "hans grepp". Men jobbigare är det för mina tonåringar. Sonen valde efter ett halvår att bo enbart hos mig men dottern (17 år) har gått in och tagit "min plats" hos pappan. Hon städar och fixar, lagar mat och håller efter honom. Men det värsta är hennes oro över honom, att hon ska hitta honom död på morgonen eller när hon kommer hem på kvällen. Hon säger att hon skulle må bättre av att också bo hos mig men törs inte lämna honom för att hon är orolig för att han inte skulle överleva det, att bli lämnad även av henne.

Vi har pratat om medberoende, vad som är hennes ansvar och inte. Jag har tipsat om sidor som maskrosbarn och liknande. Och hon har till slut gått med på att träffa en psykolog. Hur stöttar jag henne på bästa sätt? Hur får jag henne att inte ta ansvar över honom och hans sätt att leva? Vad kan jag mer göra?
Tack för att ni orkat läsa och sköt om er.
Kram

för pepp! Hur har det gått för dig, såg att du inte skriver mkt på din tråd längre?

Starkt jobbat! Att ta beslut för att säkra nykterheten kan aldrig bli fel.

Mvh

Hej, min man som har diabetes 1 är beroende av alkohol och som han dessutom gömmer o ljuger om. Jag blir så less när jag hittar tomma flaskor. Jag ser nästan aldrig när han dricker utan plötsligt är han bara så där...påverkad igen, många många gånger säjer han att han är trött eller har lågt socker för symtomen är väldigt likvärdiga. Jag är så rädd att nått ska hända honom pga sin svåra diabetes o så tar han inte hand om sej utan spär på med en massa alkohol. Han har en son som kommer hälften av tiden till oss och jag märker på honom att han märker, killen är 17 år o jag vill inte att han ska se sin pappa onykter varje gång han är hos oss.Min man och jag har haft diskutioner, jag har frontat ett otal gånger senaste åren. Vi har hängt ihop i 12 år nu o bägge har vi barn från tidigare förhållanden,endast 17åringen kvar hemma. Jag växte upp med alkoholiserade föräldrar.

Dricker ofta,vill inte det,vill vara nykter

Det rullar på i ditt liv och du mår bättre låter det som. Glädjande att höra!
Du stannar upp och reflekterar, gör medvetna val. Val åt ett håll som handlar om att ge dig själv det bästa. Du beskrev i ett tidigare inlägg om att ”försöka rädda hela tiden” efter att du sett serien – Störst av allt. Du kände igen dig i relationen du hade som tonåring och det låter som att du gått ifrån det och att du mindre och mindre försöker rädda utan kan tillåta dig att få och välja det bästa för dig.
Du har sedan en tid tillbaka både flyttat till en lägenhet du trivs bättre i än den förra och du har ett nytt jobb. Stor del av din tid låter som den ger dig möjlighet att trivas i. Du tar kontrollen i ditt liv inom både jobb, boende och relationer samt hälsa.
När det kommer till alkoholen, hur tänker du att allt detta hänger ihop? Finns det vinster du fått som hjälpt dig i andra områden i livet? Berätta gärna lite hur det går för dig med alkoholen och vad det är som gör att det kommer fortsätta gå som du vill framöver. Om du vill såklart!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack för dina kloka ord. Jag har läst dom flera gånger. Jag förstår att min man inte druckit klart än. Och han verkar inte förstå att han kommer att mista mig. Och jag känner mig verkligen handlingsförlamad. Kanske för att jag i alla år bara tänkt på honom och hans alkoholberoende. Nu ska jag göra upp en plan för mig. Jag ska ta hjälp. Och jag ska inte längre ge mig in i diskutioner med min man för han tänker inte klart i sitt beroende. Jag har pratat klart med honom nu. Han har gjort sitt val och får själv kämpa på med sitt beroende. Jag ska börja leva mitt liv nu. Tack än en gång?

detsamma!

Måste alltid dricka denna förbannelse kommer när jag mår bra var o varannan dag ,hatar,hatar mig själv.När jag är nyckter så tycker alla om mig,varför kan jag inte vara alkoholberoende.Tror jag lever i sus o dus,tyvärr jag är en alkolist.

Samma här,hatar mig själv att jag inte kan kontrolera mig,vill vara nykter,men det går inte

Hej,

Förra veckan när har min syster varit bortrest med vår pappa. I 5 dagar har han då supit och trakasserat henne med 100-tal sms och samtal .Han gråter och säger/hotar att han skall ta livet av sig, att ingenting är roligt när hon inte är hemma osv.
Äntligen har hon sagt till mig att hon inte orkar mer och behöver min hjälp och stöd för att klippa bandet och göra slut.
Så i torsdags när hon kom hem från resan, försökte hon göra slut och få ut honom ur sitt hem. Han var nykter den dagen med mådde skit ( som man antagligen gör efter 5 dagars supande) Hon hotade med polisen men han vägrade lämna hennes hem. Jag satte mig i bilen och åkte 32 mil. Han fick en chock när han såg mig och drog som en avlöning, mitt i natten. Hela helgen har vi städat, packat och fixat, kört iväg hans grejer till hans familj. Blockat honom på telefon och sociala medier. Min syster är i chock men sååå glad att han är borta. Frågan är nu, hur länge innan hon börjar sakna honom? Jag är jätte orolig. Han har börjat och ringa från konstiga nummer ( efter att jag åkt hem, bara någon timme efter) och" förstår inte varför han inte är välkommen längre." Han säger att" han förstår att hon mår dåligt och han vill det ska bli bra igen!" (lämnat meddelande på svararen) Hon är än så länge stark och håller stånd, men hur länge till??

Dricker offta

Ja det får gå bättre denna vecka :)

Jag försöker lära mig att bli normal drickare. För ett år sedan var jag stor konsument med typ 2-3 fyllor varje vecka. Jag började min förändring resa i september förra året. Har haft långa helt vita perioder sedan dess. Jag känner inget sug men gillar känslan av berusning. Mina bromsar tar dåligt så ibland blir det för mycket. Då har druckit upp min ranson och sedan tullat på frugans lager. Ej bra! Ska endast dricka det jag bestämt i förväg.
/mrx

Jag har varit hos min underbara terapeut som skalar av mig mina lager av omedvetenhet, som jag byggt på genom åren för att skydda mig.
Hon hjälper mig till klarhet, att se mitt beteende och därmed kunna förändra.
Jag rekommenderar alla en terapeut som hjälper till med att hitta orsaken till detta symptom vi har. Symptomet är bla att dricka destruktivt, att dricka för att dämpa det man inte orkar vara i.
Jag arbetar med att vara nykter NU. Att stanna upp och vara lugn. Göra medvetna val.
?

Hejsan!
Läst en hel del här och blir lite rörd av all kärlek och förstående här inne.
Efter många om och men, samt rop på hjälp har jag ÄNTLIGEN kommit underfull med att jag vill ha hjälp..
Mitt alkoholmissbruk har förstört min senaste relation, vänner och familj i min närhet märker på mig att något inte är som det ska..
När jag tog steget att be om hjälp via jobbet fick jag bra respons och åkte till företagshälsovården där jag träffa en läkare och svara på lite frågor.
Gick till vårdcentralen dagen efter och tog blod och urin prover..
Nu vet jag inte vad som kommer ske och vad för slags behandling jag får..
Det jobbiga är att bara vänta hela tiden på att få hjälp.
Jag behöver hjälp NU och inte om några dagar.
Vände mig till st Göran beroende kliniken då jag skulle hem till min partner igen efter en vecka i trygghet hos familjen utan alkohol.. men där fick jag inte mkt till hjälp "för stunden" utan att blev de för jobbigt får jag komma tillbaka.
Det blev som jag misstänkte att jag drack såklart så fort min partner lämnade lägenheten.. har inte ångest över det eftersom jag förstod själv att de skulle bli så.
Nu väntar jag på provsvaren och vad jag ska få för behandling..
Jag tror själv att det bästa vore att åka på rehab faktist, men känns lite läskigt och främmande när jag inte vet hur de går till.
Just nu vet jag inte så mycket och allt är förvirrande...
Känns lite som att jag inte blir tagen på allvar i det hela.
Behövde skriva av mig lite..

Hej alla,

Jag har bytt nick och redigerat lite i mitt först inlägg eftersom jag ansåg att det avslöjade lite för mycket om mig. Sorry, men jag vill gärna inte bli identifierad av någon jag känner.

I alla fall så har jag varit helt nykter nu i mer än 14 dagar. Det har varit ganska så jobbigt, och suget har satts in flera gånger. Inte värre än att jag har kunnat mota Olle i grind, men avhållsamheten har gjort sig påmind. Först igår tror jag att jag har lekt med tanken att dricka och faktiskt känt avsmak, dvs jag *ville* faktiskt inte dricka något, även om jag "hade fått". En väldigt skön känsla att det här går åt rätt håll.

Jag har läst väldigt mycket på det här forumet, och jag tycker många livshistorier är extremt fascinerande (och välskriva; vissa är riktiga cliffhangers). Att följa Mrx, Fenix, Vinäger (vad har hänt?), Dee, mm är väldigt intressant och upplyftande (ärligheten och öppenheten är så oerhört fin, och visar verkligen människor från dessa bästa sida). Även forumet av anhöriga har varit hjälpsam; som (f.d) alkoholmissbrukare så känns det viktigt att se hur den "andra sidan" drabbas av ens egna beteende.

Nu till en kort observation: Nästan alla återfall som jag läser om är planerade! Dvs. det är *inte* så att person X sitter på en uteservering och dricker sin Ramlösa, för att helt plötslig säga "Nä, för fan, det är soligt, jag tar mig en öl!", för att sedan vakna upp två dygn senare med flera flaskor sprit i kroppen. Snarare verkar det vara så att återfallen är planerade dagar i förväg. Det handlas på systemet för en flera dags lång fylla etc. Många gånger med tanken att det ska bli "en flaska vin", men det inhandlas ändå tre flaskor vin och en flaska vodka. Är det så? Var era återfall planerade?