Senaste kommentarerna i forumet

(nedan inlägg inklippt enligt överenskommelse av admi, hamnade i supprten)

druckit 2 veckor ..men hållt upp i 2 dgr..har drukit till och från i nåt år..haft trasslig relation men nu bättre..har gått igenom 2st operationer 2017 för aneurysm i huvudet misslyckades första gången..sen en lyckad 2 gången. Sen 2st ryggoperationer i ryggen..komplikationer uppstod. Har alltid varit stark för alla mina nära..men orken börjar ta slut..Men nu bestämt för att SÄTTA STOPP..alla mina nära och kära har jag förnekat hela tiden..men har berättat för de..vilket de förstått sen länge..tycker att det var så skönt. Har lergigan för oro och ångest..hur länge ska man stå ut med det

Jag har tyvärr insett att jag nog aldrig kommer kunna sluta dricka alkohol. Inte när jag mår som jag gör. Av ekonomiska själ så måste jag bo där jag bor, och jobba med det jobb som får mig att må så dåligt. Jag bor i Sverige, vilket tar musten ur mig. (jag är svensk). De ggr jag mår bra är när jag är ute och reser. Då kan jag vara utan alkohol. Här hemma så den enda gång jag mår ok är när jag druckit några öl. Jag blockerar mina destruktiva tankar. Ibland tar jag andra droger och mår då tom bra. Vet inte vad jag ska göra. Någon annan som känner som mig? Kram till er alla

Vad sägs om att skriva ner några rader? Det blir enklare för oss andra att förstå vad som är problemet.

Om jag förstår dig rätt så har han redan saboterat er relation så illa att den inte går att repareras -- och det är fullkomligt förståeligt. Förtroendet och kärleken är förbrukade. Det förstår jag. Men det var inte helt tydligt från ditt initiala meddelande. Du verkar ha tänkt igenom det här noga och har bestämt dig. Det är bara att gratulera till att du valt att ta dig vidare. Men var försiktig med att använda introspektion för att förstå en missbrukares hjärna; att du, utan en beroendehjärna, aldrig skulle fortsätta dricka om din familj stod på spel har väldigt lite att göra med hur hans hjärna fungerar.

(Jag anser heller inte att man ska dricka alkohol om man inte klarar av det, och i synnerhet inte om det går ut över familjen. Vet inte hur något annat framkom.)

tack för kommentar! Jag tror väl också någonstans att jag ska kunna dricka normalt och vinna över alkoholen, trots att jag fått bevis på motsatsen så många år. Enkelt egentligen, inte det första glaset, inte av någon anledning.

Tack, för att du svarar.
Jag förstår att du fått kämpa, låter skönt att prata med någon utomstående. Vet bara inte vart jag ska vända mig.

Just nu är det tungt. Och jag passar på att gråta när jag är ensam. Min pappa har ramlat( inte enligt honom själv) och skadat sig vilket betyder sjukhusbesök mm. Jag vill ställa upp och följa med och skjutsar fram och tillbaka. Han är arg och tar ut sin frustration och värk på mig och svär och skriker, klagar.
Jag funderar mycket på vad som egentligen är mitt ansvar. Han har aldrig ställt upp eller prioriterat mig, jag har aldrig kunnat be honom om råd.
Nu är han utelämnad till att jag ställer upp, han vill inte hålla med om att han behöver hjälp. Går inte med på att ansöka om i alla fall tillfällig hemtjänst fast han skulle behöva.
Jag har barn, ett hus och jobb att sköta plus en massa saker som tar min tid i anspråk. Får det inte att gå ihop. Om jag inte ställer upp med att handla, fixa, skjutsa får jag otroligt dåligt samvete.

Önskar att det skulle vara så enkelt som du säger. Har ingen förståelse alls för att man väljer att fortsätta dricka om man kan vara utan alkohol om hela en familj står på spel, själv skulle jag utan tvekan släppa allt som har med alkohol att göra om jag viste att min familj stod på spel!

Dessutom har han fått så många chanser då han varit full och skrämt barnen betet sig illa på våra semestrar med fam, barnen ber tom att han bör sluta.
Svårt att behålla respekten och kärleken till någon som gång på gång ljuger, gömmer.

Tycker inte att det är ok att det är jag dom skall fixa allt i våran stora familj som VI har tillsammans bara för att han dricker. Vill liksom inte har sex barn att ta hand om räcker gott och väl med de fem vi satt till världen. Vill kunna umgås med min man utan att han behöver dricka sig full, hatar den personen han blir när han dricker.

Tack för din åsikt men anser att man INTE skall dricka alkohol om man inte klarar av det och dessutom om det går ut över familjen. Sen att man är hur trevlig som helst nykter spelar ingen roll.
Alla har vi ett val!

Hej!

Jag har erfarenhet ifrån båda sidor: jag har druckit för mycket i ett förhållande, men jag har också varit i ett förhållande där min partner drack för mycket (men inte jag). Om din make har varit nykter i tre månader så är det förstås ett oerhört framsteg, både för honom och (antar jag) för dig. Det visar ju att han har kapaciteten att hålla sig nykter under många av livets situationer. Du säger att du inte vågar chansa på det: varför är det en chansning? Är det en chansning att vänta och se om han är nykter om tre ytterligare månader, eller är det en chansning att separera utan att veta? Lämnar du verkligen en nykter man för att du inte vill chansa, eller ligger något annat bakom?

Jag tycker själv att det låter olämpligt att han ska dricka sig full med vänner och sen hålla sig "borta". Men om han klarar av att dricka måttligt med sina vänner, så är väl situationen annorlunda (det kanske inte är möjligt, förstås). Att ställa ultimatum till en alkoholist kommer inte leda till något gott; prata och resoner med honom istället. Var ser han sig själv om tre månader? Sex månader? Ett år? Vad är ett rimligt drickande för att uppnå det målet? Ingenting? En gång i veckan och då med måtta? Vad vill han själv. Få alkoholister vill faktiskt dricka.

Min partner var någolunda liknande, och jag är som du, dvs. helst löser och kommer över svårigheter inom mig själv. Tillslut skrev jag ner en "plan", där jag återgav hur jag hade tänkt att saker skulle fungera både i den närmsta tiden och längre fram. Då löste sig allt och vi har gått vidare som vanligt. Hon har berättat att det emailet lugnade henne oerhört mycket, och att hon då förstod att jag klarar detta.

Vad fint att du startat en egen tråd. Det låter som att du tagit ett beslut samtidigt om du känner osäkerhet inför hur du ska gå tillväga. Att göra saker man inte vill är ibland skrämmande och svårt att förstå. Klokt av dig att söka stöd här, kanske kan andras berättelser bli meningsfulla i din önskan att förstå dig själv.

Om du vill får du gärna berätta lite mer om just din situation, då ökar även chansen att du får fler svar. Kanske lite om vad det är som att du valt att söka dig hit nu eller berätta om varför nykterhet skulle vara bra för dig? Du väljer förstås själv hur du vill använda din tråd.

Välkommen igen och varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Tack för din reflektion, gör mycket att få höra att det finns andra som sitter i liknande sitts och som känner lika. Otroligt svårt när man börjar tveka på om man gör rätt eller fel.
Min man hotar med att det aldrig blir vi igen om jag går ut genom dörren, vilket jag nu accepterat och känner att jag måste äventyra och ta chansen för jag har inte ork och möjlighet att vända det här.
Och skall jag vara ärlig vet jag inte om jag ens vill, har givit honom så otroligt många chanser som han tyvärr inte tagit vara på.

Du är på god väg skrållan
Känner igen att det växer känslostormar runtomkring pga nya kliv har tagits. Han är kvar och du har klivit frammåt. Han inser inget utan tänker bara egoistiskt.

Kramar ?

Jag älskar min partner jättemycket, men denna ständiga, positiva hjälp, tips på berättelser från människor som lyckats avstå alkohol, frågor om hur jag tänker hantera olika situationer, DET KVÄVER MIG! När det går bra, kan vi då inte bara låta det vara bra? Jag bävar för stunder ensam med honom för jag vet att vi ska "prata". Det känns som han bara pratar för att det får honom att känna att han GÖR något åt det, trots att jag har sagt att jag inte vill ha hjälp och inte vill prata om det. Jag vet att man ska ta hjälp av andra, men så har jag aldrig hanterat mina problem. Varför skulle jag börja nu. Faaan, vilket lyx-problem - jag har en partner som bryr sig om mig för mycket...

Vilken fin utveckling! Förstår dig 100% gällande rädslor och ”fobier” som man lyckats trycka ned med alkohol. Att göra saker i alla fall är det enda vi kan göra. Efteråt inser man att känslan inför var svårare än verkligheten. Tror många av oss som dricker har problem med just tankarna som snurrar och skapar onödiga känslor i kroppen.
Jag tycker också att vissa sociala sammanhang är svåra, men då brukar jag försöka ta ifrån mig ansvaret för att underhålla, det är ok att vara passiv, ok att vara som man är.
Fortsätt utmana dig! Bästa KBT- terapin :)
Kram?

Ett tag sen jag skrivit i min egen tråd så tänkte göra en liten uppdatering.

Vi har det faktiskt fortfarande märkligt bra, ingen alkohol alls och mannen kunde till och med skoja om sitt drickande på ett sätt som fick mig att haja till att han faktiskt själv verkar reflekterat över hur mycket och hur osunt hans drickande blivit. Jag valde att inte kommentera det, han måste själv komma till insikt om vad han har att förlora på att fortsätta dricka och jag tänker inte ta nåt ansvar för hans process. Tror och inbillar mig inte att han aldrig ska bli full igen, inget trollslag har förändrat grunden, men jag tar ingen stress längre för det. Han gör vad han gör och jag kan välja mina egna handlingar oavsett det. Jag har min egen bostad som jag sakta börjat inreda och jag kan dela min tid där eller i vår gemensamma bostad som jag känner för och det känns befriande.

Jag tänker mer nu på mig själv och mitt mående och mår faktiskt mentalt ganska bra just nu, känner ett lugn och en styrka över att jag kan välja om jag vill stanna eller gå. Att jag inte längre är ett offer för hans mående och beteende, att jag kan tänka och välja för mig själv. Jag tar ansvar och oro för rätt saker, sånt som gäller barnen och livet i allmänhet, och inte hans beroende och konsekvenserna av det. Så för stunden är jag på ett ganska bra läge i livet, samlar kraft tills vindarna vänder vilket de ofta brukar kunna göra även oväntat.

Nu har jag sovit på saken. Det var en Bra sammanfattning.

Jag vet inte hur allt hänger ihop. Det kanske är lättare för en utomstående att lägga puzzlet. Men jag vet att när jag mår bra vill jag inte fly från mig själv. Tidigare har alkohol varit ett lätt sätt att domna. Ett enkelt sätt att ”slappna av”, en snabb lösning kortsiktigt. Trots medvetenheten kring att dagen efter är hjärnan påverkad och uttömd av glädjeämnen så man mår ännu sämre. Så fortsätter det som en ond spiral ner i mörkret.
Vi vet detta, nästan varenda en av oss här på forumet.
Jag tror att genom att ha kraschat så hårt som jag faktiskt gjorde förra året så var jag tvungen att välja mitt liv, eller dö. Rent krasst var det så. Jag valde att leva. Därför valde jag även bort att fly genom quiqfix. Istället konstant reflekterande, mycket med hjälp av detta forumet att faktiskt sitta ner och tänka och få ut mina tankar i allt mellan himmel och jord. Möta ångest, våga välja glädje, bryta rutiner och faktiskt sluta hata mig själv.

Jag är inte nykterist, så alkohol finns fortfarande i mitt liv. Men nu är det på ett helt annat vis än vad det tidigare varit. Jag kan fortfarande ha svårt att sluta dricka när jag tagit 2glas vin, men jag är inte perfekt och det är okej. Jag kan även nu tacka nej till alkohol om det bjuds, för jag tänker längre. Tex har jag något viktigt i morgon, är det värt det? Ser helheten. Det gjorde jag inte förr, då var det mer en besatthet ibland att smuggla i mig mer alkohol utan att folk ”såg”.

Jag är lugnare idag. Fasten det händer mycket runt mig konstant. Så känner jag mig (idag) trygg i mig själv. Jag vet hur det kan vara och hur det kan bli om jag slarvar och väljer bort mig igen. Och jag vill INTE landa i den situationen i livet igen. Min hälsa idag är det absolut dyrbaraste jag har, det övervinner alkohol och känner jag att besattheten är Påväg tillbaka då får jag ta mig en ordentlig tankefunderare då.
Det ligger i framtiden, men just nu är det bra och det tar jag vara på. Ni vet mindfullness och tacksamhet? Det är något jag känner varje dag nu förtiden. Ibland tittar jag upp i himmelen och säger tack högt, och menar det.
Jag tror att det är viktigt.

Hur jag kommer få det som jag vill i framtiden är en svår fråga, jag kan inte riktigt svara på det. Men det jag kan göra är att äta, reflektera, röra på mig och sova. Har jag grunden så klarar jag även små och stora stormar i livet, utan kemisk flykt.

Tack för ditt meddelande och att du fick mig att tänka till. Ni gör skillnad.

Fridens?

Snö i maj ? Känns ju så där att gå ut med hundarna och vintern är tillbaka, är en riktigt knäpp vår. Får väl hoppas att värmen kommer tillbaka för nu går jag mest runt och fryser, för vårkläderna är på iallafall.
Är inne i några dagar när tankarna på vin inte dyker upp utan dagarna rullar på, en behaglig känsla av lugn präglar dagarna. Gymmet och skogen får ta min stress och sover som ett barn på nätterna, har ju trott jag haft sömnproblem men det verkar som det löste sig när vinet försvann.

Utmana mig själv med saker som jag undvikit eller rädd för, allt för att inte ha tråkigt för just det är ett hot som jag nästan glömt bort. Är ju rädd för de mest konstiga saker, lyckats dölja det väl under livet.
Socialasammanhang vilket få tror är en riktig mardröm innan jag gör det, där har vinet hjälpt mig många gånger gett mig mod på middagar och tillställningar.
Att klä av sig för vattengympa ibland människor, ta en pt på gymmet eller andra gruppaktiviteter där jag inte känner mig säker är så långt bort från min vindrickande kvinna man kan komma.
Nu får jag nästan en kick av det och när det är avklarat får jag hitta nya utmaningar.
Kraft och styrka till er, jag väljer att vara nykter idag// kram Strulan❤️

Det uppstår ett känslomässigt vacuum hos oss när måttet är rågat, när man inser nåt måste ändras för att man inte själv ska gå under när den andra trots ultimatum väljer alkoholen. Tycker det är många här som upplever detsamma, att man i det ögonblick man bestämt sig att lämna ändå blir osäker på om man gör fel, om man ändå kommer älska och sakna honom?

Klart man kommer göra det! Bara det faktum att så många år ofta gått tillsammans, man har barn och hus och en massa minnen. Klart det kommer att kännas som man nästan saknar en kroppsdel när man bryter sig loss, den andra har ju alltid funnits där. Men med lite distans inser man att ja man har bott i samma hus men kanske liven varit mer parallella än sammanflätade, när man som mest behövt stöd har man blivit nekad den närhet man önskat och att ens vilja och behov i många år blivit helt åsidosatt då alkohol och den andras val alltid kört över en. När man valt att bryta är det väl självklart att tvivel och sorg kommer över en. Man vet ju inte längre vem man är när man får tänka på sig själv, istället för att behöva skruva sig runt någon annans behov och man kan fokusera på vad man vill istället för vad man måste. Vad mycket tid all oro tagit, all den energi man kan lägga på positiva saker istället känns skrämmande!

Du har kommit så långt på väg nu Skrållan, vad och hur du skriver gör mig så glad för du har nått en insikt som kommer förändra ditt liv: att du inte längre varken kan eller vill ta ansvar eller oro för hans drickande! Det kommer säkert vara jobbigt ännu ett tag och allt det praktiska som måste göras, men jag tror du sakta kommer finna ett lugn och en glädje även över småsaker som du inte känt på länge, när du kan fokusera på din egen omgivning och liv istället för hans. Låt honom traggla och våndas med sitt, för det kommer han nog också få göra, och i bästa fall kommer även han till insikt om vad han går miste om men det kan ta tid så sitt inte och håll andan under tiden utan lev ditt liv fullt ut istället!

Tack för ditt fina välkomnande! Vad bra att du tagit steget från din man för att se vad som händer. Jag höll på och "velade" i många år innan jag tordes ta steget fullt ut att köpa en egen lägenhet. Det kan vara en bra lösning att bo ifrån varandra att tag, känna hur det känns, för att sen bestämma hur man ska gå vidare.

Och tack för dina tips på hur jag kan stötta min dotter. Känns uselt att hon måste gå igenom liknande saker som mig och vill inte att hennes lidande ska bli lika långvarigt som mitt. Så jag vill att hon försöker hitta en väg ut ur sitt medberoende så snart som möjligt.

Lycka till med ditt val. Jag är säker på att du är på rätt väg!

Jag har också tänkt på dig Rosa ljus! Hoppas du kommit igång med flytten eller åtminstone kunnat få tillgång till bostaden så du kan vara där kortare stunder och känna in dig. Ta med dig något du tycker om, om så bara några nya fina dricksglas, en krukväxt eller en tavla. Bara för att ge dig själv beviset att dethär stället är ditt och här bestämmer du! Bara sitt mitt på golvet och andas in lugn.

Det gjorde jag när jag fick nycklarna till min egen lägenhet och det har gjort stor skillnad i hur jag mår och vad jag accepterar eller inte av min mans beteende. Jag har inte flyttat permanent men kan själv välja när och hur mycket tid jag vill ha själv i min egen bostad, vårt förhållande är alltså inte mera bara på hans villkor och hans drickande som bestämmer mitt mående, jag har tagit kontrollen och kan säga ja eller nej som jag vill ha det. Låt inte hans elakhet, manipulation eller påtryckningar begränsa dig mer, lev livet som du vill ha det!

jo jag mår bra och ja jag känner mig stark för det mesta. Framför allt känner jag mig stabil, livet är stabilt och jag har börjat inse hur man gör för att styra sitt eget liv! Det är skönt! Visst känner man sig ledsen och down ibland men jag sitter lugnt i båten när dessa dagar eller stunder kommer. Jobbar fortfarande mycket med mig själv. Tidigare tänkte jag: när är jag klar? Hur lång tid tar det att ”få ordning på sig själv”? Nu tänker jag mer att det är en del av mitt liv på något sätt, jag är mindre otålig och har mer tålamod med mig själv. Har inte vågat eller haft lust att dejta någon man än! Känns fjärran att ge sig in i något! Är i förbund med mig själv och lägger tid på mig själv. Lagt (aktivt valt att lägga) sjukt mycket tid på andra människors problem och liv. Nu står jag först i kön i mitt eget liv! Eller först kommer mina barn så klart men de är vuxna nu så man kan kosta på sig att vara självfokucerad! Välj dig själv nu Linda?❤️ Kram

Jag tänker på dig Rosa ljus och hoppas allt är väl!

Vill bara säga att allt är bra med mig?. Jag saknar er alla här inne, men jag har inte riktigt haft varken tid eller ork.... Men, jag har sökt ett nytt jobb och jag har brutit min destruktiva relation. Och bäst av allt- jag har hittat en ny kärlek?. Allt är inte solsken, men det mesta...☀️

Kramar till er alla????

Och lite extra kärlek till mins gamla vänner FinaLisa och Vinäger?

Hej ♡ åh så fint skrivit. Och så många sanningar. Jag har inte heller ställt några motkrav och då kör det så länge det går. Totalt hänsynslöst. .Hur mår du och hur har du det . ? När jag läser dina inlägg känns du stark i din sak. Kramar till dig.

Bra funderingar!
Skriver inte om alkohol för det är inte det som tar upp min tid alls. Men ska fundera närmre på det :)
Så mycket annat kul som händer, orkar inte vara full längre.

?