Senaste kommentarerna i forumet

Låter såklart galet, vem räknar efter så lång tid?! Faktum är att jag inte funderar så mycket längre, men när jag väl tänker tanken blir jag glad och tacksam. Det är i år 9 år sedan jag hittade hit. Efter ett misslyckat försök och ett par år av fortsatt drickande, genomförde jag ytterligare ett försök. Har grym respekt för alla som nu kämpar här inne. Stötta varandra, ge inte upp. Mina forumvänner var ett enormt stöd för mig. Lycka till alla!
//PP

Och plötsligt vänder det och perioder av upplyfthet varvas med tyngre perioder.
När det kommer att kännas lätt är det härligt, men samtidigt en fara att bagatellisera och förledas till att det nog är ok att dricka lite ändå.
Men det går stadigt uppåt, häng i
//PP

Hej Nordäng. Kommer du ihåg mig Linda. Det var längesedan jag skrev här. Det har varit så mkt elände i livet. Många dödsfall . Och suputen höll sig nykter ett tag och lovade guld och gröna skogar. För att sedan börja supa och skylla det på mig. Jag hade inte stöttat honom nog. Så nu är man helt slut. Dom tär och söndrar dom där jävlarna. Hin håle själv. .hur har du det ? Kram

Stort lycka till även till dig. Ja de positiva sakerna som händer i nykterhet är verkligen påtagliga.

Nej jag och mannen har inga barn ihop. Och våra respektive barn är vuxna. Det är ändå skönt. Och jag har ju enormt stöd från mina barn.
Att gå och prata med någon kan jag varmt rekommendera, som jag gjorde i dag. Så skönt att få prata av sig till någon som har erfarenhet.
Så prova det.

utan alkohol är fantastiskt bra gjort. Du har ju en vilja och styrka som hjälpt dig hela den långa vägen. Det blev ett litet snedsteg men du tar dig upp igen. Kämpa på! Du vet att du kan.
Jag har precis börjat min vandring, dag 2, och når jag mitt mål, alkoholfri maj, kommer jag att vara stolt och hoppas jag tar nya kloka beslut och fortsätter. Härligt att läsa om dina positiva erfarenheter.

Det betyder mycket! <3 Det är sant, jag har verkligen lärt mig en läxa. Haha ja hunden tänker nog så. Han står alltid vid min sida. Kramar

Tack snälla ni för kloka och fina ord! ❤️Det är så fruktansvärt jobbigt att komma till insikt med vissa bitar i livet. Samtidigt är jag så oerhört tacksam över distansen jag lyckats få. Möjligheten att förändra och i förändringen välja. Hur vill jag leva. Hur tar jag mig dit. Känner mig optimistisk ändå. Det är faktiskt upp till mig. Fokus på Framtiden. (oerhört svårt att få med mannen dock)
Jag tillät mig att bli lite förbannad på maken faktiskt. Inte särskilt populärt men kändes bra i mig. Att stå upp och konfrontera. Gå därifrån och känna mig säker i att jag faktiskt har rätt. Släppa grubblerier och gå vidare ?
Mer av det!! ?
Har kommit igång med jobbandet betydligt mer, vilket känns skönt. Men är långtifrån 100. Utmattningen är ständigt närvarande. Extra nu när jag gått upp i tid. Är av den anledningen väldigt dålig på att svara snabbt. Ta inte illa upp. Hoppas verkligen att det går bra för er alla ❤️
Är så tacksam för er respons!

Jag förstår vad du menar.... Har samma problem förutom att jag inte går upp i vikt. Opererades 2015

Vilken grej! och tack för uppmuntran i min tråd.

Så starkt att komma igen, du kommer bli dubbelt så stark denna gången och tänk på att de elaka rösterna bara finns i ditt huvud.
Tror hunden kollar på dig och tänker vilken fighter bäst att lyda. Ingen kan ta bort dina 132 dagar, så sträck på dig och säg nu har jag lärt mig en läxa. ❤️Kram Strulan65

Jag kan förstå att det är svårt att lämna och att det är extra svårt om du själv växt upp med missbruk och är ”van” att ha det så.
Men fundera på vad du skulle må bäst av och om detta är den far du vill ha till dina barn? Vill du ge dina ännu ofödda barn en likadan uppväxt som du själv haft?

Jag är dotter till en far med missbruk, det har alltid funnits med. Börjar mer och mer inse i vuxen ålder hur mycket det skadat och fortfarande gör ont. Jag hade så önskat en annan relation med min far, att allt var annorlunda.

Du är värd en bättre framtid och det är också dina barn.

Den senaste veckan har jag mått fruktansvärt dåligt. Det har känts som att jag aldrig någonsin kommer att bli glad igen. Det som är svårast är skammen. Mina chefer vet. Jag berättade det själv och jag fick ett bra bemötande men jag är livrädd för att det ska användas emot mig eller att de ska se mig som en sämre anställd. Jag tycker att t.o.m. hunden tittar förebrående på mig. Äntligen börjar jag kunna sova och mår lite bättre idag. Jag ska vända det här nederlaget till något bra. Jag ska tillbaka dit jag var innan mitt återfall. Jag vet nu att jag absolut inte kan dricka lite. För mig är det absolut avhållsamhet från alkohol för resten av livet som gäller. Dag 4 idag.

Svårt svara på men det brukar bli bättre med det mesta. Mycket i kroppen som får hantera giftet så det behövs tid för att läka och reparera.

Just quit! Det är för energikrävande att försöka balansera det. De flesta klarar inte det. Våghalsigt spel om du ändå gamblar.

Tack för ditt svar, det tröstar. Jag har läst i din tråd och önskar dig lycka till! Utifrån är det oftare lättare att se än när man själv är mitt i något och jag tönker att du fattat rätt beslut att ta hand om dig själv nu. Du är värd lika mycket omtanke tillbaka som du själv ger.
Din man måste, precis som min pappa, komma till egen insikt om sina problem. Jag tycker det känns som man drunknar i all besvikelse ibland och så möts man vara med ilska när man själv är ledsen och försöker prata med sin anhörig.
Har ni barn tillsammans och bor de i så fall hemma?

Tack för ditt svar!
Jag tänkte på din fråga om att utgå från mina behov och hur jag skulle vilja att kontakten mellan mig och min pappa skulle vara. Jag skulle önska att vår kontakt handlade om ömsesidig omtanke. Som det är nu är det jag som bryr mig om honom och försöker ställa upp och hjälpa. Han ringer tex mig mer sällan än jag honom och när han gör det kan han t.ex. ringa mig på jobbet och inleda samtalet med ett antal svordomar och sen ilsket prata på om något som han har problem med. Inte bry sig om att höra om det överhuvudtaget passar att prata. Aldrig intresserad hur jag mår.

Jag önskade att jag slapp den ständiga oron över vad som ska hända. Han kan lägga av luren när han är full så att det inte går att nå honom. Stänga in sig och inte öppna dörren. Jag blir orolig om det hänt något allvarligt, har han blivit allvarligt sjuk, lever han?
Han har skadat sig i fyllan, har dålig balans också.

Jag känner att det är för mycket. Har stängt in så många känslor inom mig. Har ungen att prata med. Skulle behöva ett samtalsstöd. Känner att mitt mående påverkar mig och är rädd att jag är en sämre förälder åt mina egna barn då jag inte är riktigt glad.

Jag kommer nog behöva bocka av ett besök här varje dag i ett bra tag framöver. Bara för att det hjälper mig. Sen om jag skriver nånting speciellt har ingen betydelse. Ha det!

Bara besluta dig för hur dagen ska,vara och inte vika en tum från den. Men avstå middagen känns väl dumt?

Håller med dig till 100 procent Santorini. Jag har äntligen gett upp tanken på normalt drickande på riktigt. Tror man måste krascha rejält själv innan man förstår det med hela kroppen. Önskar att jag och många andra kommit till den insikten tidigare. Vad mycket ångest och kaos vi hade besparat oss.

När du har slutat dricka. Jag har isolerat mig första tiden för att jag hamnade "i ett mönster" när jag var ute eller hade bjudit folk hem. Nu (efter 2,5 år) funkar det bättre, fast kan fortfarande ha ångest när jag har en middag hemma.

Hur vill jag leva mitt liv är kanske första frågan du behöver ställa dig och sedan kanske fråga dig om det ser ut så. Om du inte är nöjd, vilket du inte förefaller vara, så kanske du behöver fundera på om det är något som tyder på att en förändring är på gång? Verkar inte vara så. Jag tror att du måste få en time out, få lite distans för det är svårt att få kraft till förändring under de omständigheter du lever under. Skulle rekommendera anhörigprogram vilket kommunen, socialförvaltningen brukar ha. Även att besöka någon alanon grupp. Leta på nätet. Sedan finns det fantastiskt anhörigprogram på bl.a. Nämndemansgården men även andra ställen. Att träffa andra som levt under samma omständigheter som du och som kanske även lyckats förändra sin situation gör dig stark och förhoppningsvis får du tillbaka din självkänsla. Som du lever nu är ju oehört destruktivt och bryter ner dig istället för tvärtom. Det kallar inte jag kärlek vilket måste vara grunden till att man lever i en relation. Alltså stöd är viktigt för dig just nu. Lycka till och hoppas du haft nytta av något jag skrivit.

Är det fel och gå ut och äta middag med min bästvän? Tänker på alla frestelser med alkohol?och om jag kan sluta vid en öl eller om jag bara ska ta cola? Eller bara stanna hemma och skita i det?

Tack för ärlig ord, det hjälper många av oss som är i början.Kram Strulan

Skönt att det är fredag!
Ledigheten är efterlängtad även en 4-dagars vecka som denna. Det blir nog en flaska vitt, afritt förstås.

Upplever stor lättnad över nykterhetsbeslutet. Befriande att slippa fundera på alkohol. Inget sug alls. Räknar med att det håller i sig till på måndag, minst! ?