Senaste kommentarerna i forumet

Det är så svårt också när man har haft en bra period och hållit sig begränsad med intaget, då liksom glömmer man att spärren faktiskt kan försvinna. ? Jag vill aldrig ha en sån där kväll igen och framförallt vill jag aldrig ha den här flera dagars ångesten!

Vad fint ni skriver!
Ja, se där! Det där har jag både läst om förut och börjat tänka själv: Ett glas vin på en hel kväll, vad är det för nåt? Som är äta en godisbit framför filmen, när det finns en hel skål. Eller ETT chips! Vansinniga tanke.
Men jag börjar inse det också; måttlighetsdrickandets möjligheter kanske är förbi? Eller så blir det regler och självdisciplin som gäller. Jag får väl se vad hur det blir. Ökad självkännedom är däremot alltid bra hur jag än lyckas.

Ville bara så här efter lite tänkande säga att det är ju det som jag, och kanske du, har gjort tokigt. När det känns dåligt är det ju så lätt att ta några glas vin för att muntra upp sig och se på livet med lite bedövad distans. Nu tränger det sig på, och ett glas vin är inte längre lösningen. Då kanske känslorna känns lite naknare och svårare. Men livet och sig själv ska man ta på allvar, också när det inte känns så skönt.

Varmaste hälsningen

Jag är vuxen med en far med alkoholproblem. Missbruket har funnits så länge jag kan minnas. Han har även varit våldsam mot min mor och mitt syskon. Mina föräldrar skildes när jag var liten. Jag har haft en knepig relation till min far, vuxit upp med min mamma och syskon och bodde varannan helg hos honom plus del av sommar. När jag blev äldre fanns en period utan kontakt.

Ända sedan jag blev större har jag försökt ”rädda” honom, försökt prata och förmå honom att sluta med alkohol, erbjudit att stötta och följa med om han vill söka hjälp. Han har alltid blivit arg.

Nu har jag egna barn, vill skydda dem och har inte berättat om det tråkiga i min uppväxt och vill inte ta med dem när jag hälsar på. Det är smutsigt i hemmet men han ser det inte. Han börjar bli gammal nu och det händer saker som kan relateras till alkoholen och som gör att han behöver hjälp. Men han vill inte ta emot hjälp från tex hemtjänst och den enda anhörig som ställer upp för honom är jag. Han har syskon i samma stad, några av dem har uttryckt att jag är hans enda hopp. Det känns tungt och orättvist.
Jag har inte kunnat prata med någon vän om detta under min uppväxt, har alltid dolt och kännt skam blandat med sorg och skuld. Varför kunde inte jag få en ”vanlig” pappa? Varför klarar jag inte att hjälpa honom. Har så mycket sorg inom mig. Kan inte prata med min man om detta. Han reagerar med ilska och säger att han inte vill att jag ska ställa upp så mycket, att jag kommer bli utbränd.
Vet inte vad jag vill med detta inlägg men glad att jag hittat hit till detta forum. Ibland är det skönt att veta att man inte är ensam.

Är ny här på forumet och kände att jag behövde skriva av mig lite.
Jag har nog inga stora problem med alkoholen men känner att det är tillräckligt för att ta sig en tankeställare.
I lördags var det party med sambon och några vänner och blev en aning mycket enligt mig. Inget speciellt som hade hänt, vi hade faktiskt en riktigt rolig kväll men den där jävla ångesten kommer som ett brev på posten oavsett och hänger kvar fortfarande idag!
Så himla trött på de gångerna! Nu var det ganska längesedan det blev så mycket, har lyckats hålla det måttligt de senaste månaderna. Försöker få sambon att dricka mindre då han har druckit ganska mycket och ofta en period och har då druckit väldigt lite själv.
Då har det varit 0-3 glas vin/öl på en helg. Hade varit skönt att ha hållt den nivån i lördags alltså men så kommer den kvällen igen då man har "lite för roligt". Har insett att det är ett problem då den där spärren saknas ibland.
Någon mer som känner igen sig i detta?

Tack Nordäng ❤. Ja jag ska försöka. Så ofta jag kan ska jag minnas. Jobba på tilltron.

Jag fick ett rejält återfall i medberoende igår. Frustrationen och också ilskan. Säkert grundad i oro. Det skakade om mig rejält. Det går på en milisekund. Så kastas jag rakt ut i avgrunden. Ni vet säkert vilken känsla jag menar.

Jag vill förändra den här reaktionen. Men det tycks ta tid. Har en ny strategi där mina stackars vänner får ta emot min ilska och frustration. Så jag inte ska sända den till honom. Det ger mig skuldkänslor. Men jag vet att detta är mina känslor och bara för att jag talar om dem blir de inte deras. Men tycker ändå att jag snackar skit. Känner mig paranoid. Fast jag vet. Jag vet att jag har fog för min oro.

Men det är inte min sak längre. Jag sa dock ifrån och försökte förklara vad som händer i mig och att jag jobbar med det. För lite pyste trots allt ändå ut på honom. Den är så svår den där skiljelinjen, mellan en gräns och att lägga sig i. Vilja skydda. Jag har så hårda principer ibland också. Både för mig själv och andra. Särskilt när jag inte förstår. Men vet inte om jag skadar eller stjälper med dessa. Det är vl det som är utmaningen. Att balansera livet.

Idag ska jag ut och gå. Jag har börjat styrketräna litegrann. Små korta övningar. Det där med att vila även när man känner sig pigg. Har en bättre sorts dag. Så svårt. För jag vill slå på turbo vid minsta nys på en sån.

Men jag är deprimerad och har en utmattning. Finns inget som heter turbo längre. Måste skriva det. Så är det. Får inte glömma.

Jag ska på avgiftning med början nu i mitten på Maj. Jag har druckit i ganska många år och inte försökt att sluta. Jag har sådan ångest för hur detta blir. Hur går en avgiftning till på PIVA? Det är tänkt att jag ska göra denna avgiftningen hemma med mediciner och en vännina hos mig. Men om det misslyckas för jag åka in. Inplanerat är ett litet Oxascand schema.Har även fått Propavan och Theralen av primärvården.

Har förstått att alla reagerar olika men tacksam för en beskrivning om hur det går till på PIVA? Hur länge har ni druckit innan avgiftningen och hur reagerade ni?

Vi lär oss. Hittar nya strategier! Jag har gjort som du flera gånger genom åren. Trott att man vill smutta på ett glas hela kvällen!? Och sen hällt i mig allt inom ett par timmar. Utan den minsta njutning. Och skämts för att komma tillbaka hit. Men det är ju faktiskt därför vi alla är här!! För att vi behöver stödet!
Tack för påminnelsen! Din berättelse är viktig.
Nya tag! Du reser dig upp som starkare än innan. Nya insikter! Heja dig!
Kram?

Jag ska försöka tänka så. Acceptera att jag har ilska och frustration i mig. Inte kämpa emot de känslorna heller! Sjunka in i dem. Låta dem surra i kroppen/huvudet. Tillåta mig att känna så. Såklart! Monstret blir större när jag kämpar! Oavsett monster!
Tack! ?

Jag har inte varit inne på sidan sedan innan påsk.
Min planering att inte dricka har spruckit.
Jag drack under påskhelgen och jag har druckit i helgen. Däremellan har jag varit nykter.

I min hjärna fanns plötsligt bilden av att jag kanske kan dricka kontrollerat och bara då och då. Vi hade gäster, vi var i stugan, solen sken och livet kändes trevligt. Ett glas vin är ju härligt. Och harmlöst. Eller?

Hur kan en sådan tanke få uppta all plats i min hjärna när jag vet att det inte stämmer? För sanningen är att jag VET att jag inte kan dricka
bara ett glas eller två. Och ska jag vara ärlig har jag väl heller aldrig varit intresserad av att dricka bara ett glas, sitta och smutta på ett glas vin en hel kväll - helt ointressant för mig!
Nu infann sig plötsligt ett fullständigt desperat behov av att dricka när jag väl tagit den första klunken... Som att jag var tvungen att få i mig så mycket som möjligt medan jag så att säga hade gett mig själv tillstånd.

Drog mig nu för att skriva här. Kände mig pinsam och dum. Men, nu när jag väl formulerat dessa rader känns det ändå rätt okej, och nödvändigt. Jag tar nya tag. Vetskapen om mina nyktra veckor finns där. Känslan av frihet. Att känna lust till livet. Att vilja och orka busa med mina barn. Att sova gott om nätterna. Att ha energi och faktiskt på riktigt känna framtidshopp! Vem vill inte känna så?

En fin dag önskar jag er alla!

Hej!
Hittade hit då jag sökte efter hjälp för min nära vän. Han har precis flyttat till samma stad som mig och har på så sätt börjat umgås med mig och mina vänner här. Problemet är att så fort vi ses (vilket ofta är på spelningar där alkohol förekommer) dricker han alltid jättemycket. Vi andra kanske tar en eller två öl nån gång (då vi kan ses mitt i veckan och alltså ska upp och jobba dagen efter) men han dricker massvis och blir alltid så full att han knappt vet vad han säger. Detta leder till att mina vänner inte vill att han ska följa med när vi ses. Jag känner ett ansvar för honom eftersom han är min vän, men samtidigt så skäms jag och tycker det är så energikrävande att behöva ta hand om honom jämt. Mina vänner kommer till mig och berättar om hur han följt med på efterfester, blivit jättefull och gjort mina vänner ledsna. Det känns jättetråkigt att höra.

Jag har tagit upp det här med honom förr och han lyssnar men tycker nog mest jag oroar mig i onödan. Jag vet inte vad jag ska göra nu, jag tror han skulle behöva hjälp, men det skulle han nog inte söka själv. Hur kan jag göra?

Jag vet inte alls om det här är någon tröst, Joyo. Men du har rimligen anledning att var arg, bitter och hämdlysten. De här tråkiga känslorna ingår tyvärr i vår känslopalett. För mig har det varit bra att tänka; " Du funderar inte över varför du är glad eller tillfreds, varför lägga så mycket tanke på ilskan och sorgen?". Lätt sagt, men högst logiskt. Jag frågar mig ju aldrig bekymrat; - Men Herregud vad lycklig jag känner mig, hur satan kan det komma sig?

Är det möjligt för dig, att känna acceptans för dina känslor och tänka att de är befogade? Som nykter har du dessutom förmånen att hantera dina känslor på ett moget sätt. Det hade inte jag alla gånger när jag var full. Kämpa inte alltför hårt. Acceptans och självrespekt kommer man också långt med.

Lördag fick jag ett återfall. Ordentligt. Drack hela söndag. Är fortfarande inte nykter idag. Jävlar så misslyckad jag är.

Denna irritation. Den har smugit sig in i min kropp och hjärna igen. Igår kväll kände jag stark stress i kroppen. Ilska. Ville skrika och slå på alla jävlar som trampat på mig genom åren. Hur blir jag av med bitterhet? Hämndlystnad? Kämpar med humöret just nu.

Vilken energi du har! Tack för uppmuntran.

Igår blev det en nykter dag och det känns bara bra. Det blev en ny laptop för mig som jag köpte ihop med min yngsta dotter som är bra på datorer.

Jag har pratat med min pigga och envisa mamma igår kväll och berättat för henne att jag nog druckit alldeles för mycket och nu vill dra i handbromsen. Hon tyckte att det var ett klokt och modigt beslut och kände sig stolt att ha en självständig dotter, som kunde ta hand om sig själv. Det känns bra att berätta för nån om hur det är. Mina vuxna barn har jag också nämnt det för. Fast på ett väldigt försiktigt sätt. De har nog tyckt att jag dricker lite för mycket, men upplever inte att jag har ett problem. Nä, det är ju bra det. Och det sporrar mig också att se till att det inte blir ett problem. Jag vill inte bli en alkoholiserad mamma som bekymrar sina barn. Jag vill hjälpa dem när de behöver och räknas som ett stöd. Inte som en oro och belastning.

För mig och säkert för en hel del av er andra, har det ju absolut inte fått framgå att man överkonsumerar alkohol. Och när det så småningom började bli uppenbart för mig själv, så tog det väl två år av vånda, att ens tillstå det för mig själv. När jag var yngre var jag väldigt måttlig. Jag och barnens pappa drack ytterst normalt. Två glas vin till fredagsmiddagen och sen var det bra. Någon gång ibland kunde jag dock dricka för mycket på en gång och bli full.(men aldrig när mina barn var med) Stor vånda nästa dag och sen vart det inga rotblötor på ett långt tag.

När jag utan skam och vånda tänker tillbaka på mitt liv, så verkar det ändå vara som att jag i det undermedvetna vetat om att jag bör ta det lugnt med alkoholen. Jag har ju alltid tyckt om att ta ett glas och upplevt det som väldigt mysigt och välgörande. De som inte har tendens att dricka för mycket, verkar inte uppleva alkoholen lika positivt. Så det är väl därför jag varit lite observant på mig själv. Sen måste jag väl tacka för att jag valde en förståndig och måttlig man som pappa till mina barn. Med en törstig man hade det nog varit svårare.

Tack Beata för att du önskar mig en fin morgondag. Det känns varmt i hjärtat att jag den här morgonen har med mig en vän.
Idag har jag en hel del att greja med och klara av. Solen lyser och utanför mitt fönster har träden nu friska gröna löv. Det kommer att bli en fin och nykter dag, både för mig själv och för dig som läser. Tack.

?Nu laddar vi för en ny vecka! Vår, frisk luft, friska hjärnor och en kamplust mot suget. Vi lyfter blicken och ser andra viktigare saker eller hur och peppar varandra! ❤
För visst är det så...när man vaknar utan att ha druckit vin dagen före, det räcker med 1 - 2 glas, så mår man bra mycket bättre. Ha nu en fin måndag och keep beeing strong outthere!

Underbar läsning en måndagsmorgon, tack du gav energi åt hela min dag❤️Strulan

Kan varmt rekommendera havtornsboost som finns på hälsokostaffären om man är mottaglig för virus och bakterier.
Äter en kapsel om dagen ?

Tänker lite på det ibland.
När jag tog den här pausen så var det just en paus jag tänkte mig. Först i 21 dagar och när de gått bestämde jag en månad och när den gått bestämde jag två månader.
Tänker alltid att en gång ska jag kunna ta ett glas till maten eller dela en flaska med någon men frågan är om det funkar. Jag är sådan att när jag väl tagit ett glas så blir det flera men har inte så svårt att helt enkelt inte ta något alls.
Särbon tycker det är mysigt att ta ett glas till maten och han vill att vi dricker lite när det är fest. Jag är lite rädd för det för jag vill aldrig mer vakna bakis och med ångest som håller i sig flera dagar.
Jag är lite kluven här, kan jag hålla mig till ett glas borde jag inte bli bakis/få ångest men tänk om allt går åt skogen och det blir fler än ett. Har ju hört x flera att det lätt blir så för oss som fått in "den vanan".

Jag kanske inte alltid är så stark och säker som jag verkar, men jag vet i grunden att det jag gör är rätt. Så även om det finns stunder när jag tvekar och oroar mig för hur det ska bli nu så finns det bara en väg framåt.

...men inte min...
..och...det är vice versa för frugan.
Och hon blev plötsligt äldre än sin storasyrra trots att hon är yngre, men hon har inte blivit mormor ännu.

Så, ännu en vecka att lägga till handlingarna, så vad hände?
Vi har tjuvöppnat stugan i helgen, och oj vilken helg, inte för varmt, inte för kallt, lagomt med sol och den värmde när det inte blåste.
Det är alltid mycket stök att starta upp på nytt varje år, det ska bäras och bubbas, slitas och släpas och jag brukar var helt slut efter den helgen, men vänta...det är jag ju...

Nytt för i år var det att vi fick en ny introduktion av ett litet knytte, bara fem dagar gammal...
Min gamla mor höll på att gå upp i limningen när hon fick höra att bebben skulle med ut i båt och allt.
Tja vad ska man säga, allt finns ju med, maten finns alltid färdigserverad och i rätt temperatur med all näringsinnehåll hon behöver.
Och egentligen så är det faktiskt bättre att hålla henne borta ifrån andra människor med en massa basselusker när hon ännu inte har hunnit bygga upp någon egen motståndskraft, och det gick hur fint som helst, hon trivdes med den friska havsluften.

Till en början följde svägerska och svåger med för att hjälpa till med båtiläggningen, de följde med ut till stugan för att kolla av vad vintern hade ställt till med i deras hus, men det var lugnt, tallarna hade lagt sig en bit därifrån.
Solen lös och det blev så där himla vårlikt, fåglarna kvittrar, påskliljorna lös gula i gräsmattan, myrorna håller på och reparerar sina stackar och ännu ett nytt kvisthål i trädäcket på altanen.
Kaffehurran stånkade på i köket med rostigt vatten släpad i dunkar från brunnen och en påse med dagsfärska wienerbröd och kanelbullar gjorde sig utmärkt på eftermiddagen, vi släpade fram saker under presenningen som tillfälligt gick att sitta på.

Och där datt vi sex vuxna, två hundar och en fem dagar gammal bäbis i vårsolen som fick oss att enbart vilja mysa och kisa upp mot himlen och med vetskap om att vi skulle få vita kistreck i ögonvråna som inte skulle få årets första solbränna på vår vinterbleka hud.
Men vad gjorde det, vi blev alla helt handlingsförlamade och bara satt mös, det var det här vi hade längtat efter hela mörka och kalla vintern.
Det tog flera timmar att bara fika, och svågern och svägerska ångrade sig att det inte hade tagit med sig vare sig mat eller sängkläder ut.
Lite slokna åkte de sedan hem och då fick vi andra sätta igång och börja riva upp presenningen och bygga upp paviljongen med tältdukar och krattor utan att dra upp nya revor i tältduken.

Ut med möbler och dynor, lyktor och blomkrukor, fram med grillen och påbörja middagen som blev en kvällsupe` klockan halvtio.
Ute var det kolsvart och myggen hälsade oss välkomna ut för sista kvällskisset och jag lovar det krävs en hel del koncentration när myggorna med sitt höga tonläge viskar i mitt öra....jag ääääälskar dig och man viftar vilt med snorren för att inte ett myggbett just där.
Direkt efter maten gick vi och lade oss, alla är trötta efter en hård dag, allt mest de nyförvärvade föräldrarna som väntade en orolig natt med en hungrig bäbis.

Teven i sovrummet kör det sista av actionfilmen för döva ögon(?), vi sover likt bäbben otroligt gott denna natt.
Lilljycken kryper in under mitt täcke och det sticker lite av dess päls på mina lår, men jag orkar inte klia tillbaka, så trött...så trött!

Arla morgon inväntar vi redogörelse för nattens aktiviteter i barnkammaren vid frukostbordet, det har varit en hygglig natt ändå.
En halvtimme senare kör vi åter igång med dagens arbetspass, nu lövblåsen.
Två timmar senare står jag skitig men lycklig över att allt skräp är väck från trädgården men det sitter nu i mina kläder.
Jamenskitoxå slår det mig, inget vatten i ledningarna, hur ska jag nu bli ren?, och ett dopp i havet är förenat med hjärtstopp, det är inte så länge sedan isen gick, vad kan det vara, fem, sex grader?
Näru, jag låter svetten torka ut och sedan torkar jag mig ren med en handduk, det som går, men sanden i håret får duschen ta hemmavid.

Och som precis som förut, söndagens stora gissel är...., när ska vi åka hem?
Ingen vill åka hem, men med vetskap om att vi måste, så sätter vi igång och dividerar, äta här eller hemma, vad ska plockas ihop och vad ska med hem, vad ska göras innan detta, stängas låsas och släckas.
Vi pruttar hem med båten lika molokna som svåger och svägerska var dagen innan, vågsvallet ifrån bogen glittrar förrädiskt i solen när resten av havet är sådär blåsvart, trillar man i kommer man förlamas av kylan medans havsfruarna långsamt drar ner en i djupet.
Man kommer se skrovet från bottensidan försvinna bort med ens luftbubblor som stiger mot havsytan och mörkret kommer till slut att omfamna en till ljudet av sina egna skrik dämpad av vattnet...

Jag har en väldig respekt för havet och tar aldrig några onödiga risker, jag älskar den och samma skräcksyn håller mig ständigt uppdaterad.
Om bilen går sönder kan du kliva ur den på vägen, om båten gör det har du problem av en helt annan kaliber.
Skulle man drunkna på bilvägen så har du fyllsomnat i en vattenpöl, thats it!

Väl hemma blev det hemmagjorda köttbullar och stompa (potatismos), och herregud vad mycket köttbullar man får på 2,5 kg köttfärs.
En hel plåt i ugnen, men jädrans vad vi åt, man blir hungrig av att jobba hela dagen.
Efteråt satt vi trötta i soffan med hängande ögonlock, grabben som varit hemma och festat i helgen var sliten och gick och lade sig tidigt av en helt annan orsak, jag vet hur han mår och hur mardrömmarna kommer att ge honom en obehaglig och orolig sömn inatt.
Ja det är självförvållat och rätt åt honom, han vet vad han satte på spel och nu tar han emot belöningen, varsågod lille vän.

Vi andra somnar gott för att vi har fått massor av frisk luft och jobbat ute hela dagen, det värker lite i muskler och leder, men det är ändå en skön värk för den kommer att ge en god natts sömn med snälla drömmar, det brukar den ge.

Okej okej, jag glider lite med redan nu begynnande sömnbrist, men jag kan inte låta bli att plita ner några rader på söndagen i vårat forum.
Det är en rutin som faktiskt har blivit riktigt bra för mig, jag kan summera veckan i skrift och återkoppla till hela tiden, och ni får en möjlighet att ta del av den också, och för lite insyn på vad som har blivit viktigt för mig när inte alkoholen och all dess biverkningar påverkar mig längre.

Jag är fri att göra mina egna val och ta konsekvenserna av de, de är inte många längre utan heter mest fördelar.
Fördel nykterheten, ett noll till mig,
Fyradagarsvecka igen, fördel en gång till, visserligen börjar den med en måndag, men det är en annan dag...
Nejföresten det är det ju redan idag, hjälp!

Berra

Gå med i alkoholhjälpens program. Det är faktiskt bra och jag har blivit mycket hjälpt av det.

Du har en poäng där i det du skriver. Vi har låtit alkoholen ta så stor del av livet....klart att man då om man fortsätter som förr tycker så.
Mon jobbarkompis så förrut när jag så att jag inte druckit en droppe sedan den 17 mars att ...jaha jag har nog inget druckit sedan innan jul. Hon verkar inte ens tänka på det. Alltså måste det ju vara så att rör man sig i hennes kretsar är det normalt att inget dricka och i mina är det normalt att dricka om man inte är gravid typ..

(Och knarkisar) jag träffade på avgiftningen såg ut som vem som helst. Tjejen som jag delade rum med läser på universitetet, är väldigt välvårdad och går helst på heroin. ?
Det är en förlegad syn att man ska se ut ut som tredje världskriget för att vara döende i sitt beroende.
De som jag knöt an till knarkade eller fyllde på med alkohol under studier eller jobb för att inte få abstinens. Jag gjorde lika så.
Vad tror du själv att du behöver göra för att bli fri från alkoholen?