Senaste kommentarerna i forumet

Du verkar så stark Spinoza. Så bestämd med vad du vill. Bra gjort. Nu kan det bara bli bättre för dig. För mig känns det bara ledsamt. Men kanske tiden läker.
Hoppas allt går bra för dig Spinoza, och att mannen håller sig lugn.

Nu är skilsmässopapperna påskrivna och avgiften till tingsrätten betald.
Det känns skönt och jättekonstigt på en gång, nu är det slut efter drygt 28 år tillsammans.
Nu är det allt praktiskt kvar som ska tas tag i, men det mesta känns OK och vi är överens om hur vi ska dela upp allt. Det som känns jobbigast är att det inte är klart med ny bostad för mannen. Vi turas än så länge om att bo i lägenheten och på vårt landställe och det är inte klart om han ska ta över landstället och bo där, eller om vi ska sälja det. Lite jobbigt med osäkerhetsfaktorn, men det får lösa sig med tiden.

Just nu är det ganska lugnt, mannen är ledsen men samlad. Men jag väntar bara på när nästa utbrott kommer och tänker att vi ska vara så lite tillsammans som det är möjligt med tanke på dotterns student och aktiviteter kopplat till det.

Grattis!! Förstår att vi får bära den där känslan för evigt. Iallafall emellanåt. Rädslan för första glaset. Vi får samla strategier för att inte någonsin ta det. Det är inte ens värt det. Aldrig någonsin. Håll fast i din nykterhet! ???

för värmande ord. Mod och tröst är fint att få.
Jag lever ensam nu, precis som du god vän med mitt ex. Jag har vuxna barn och längtar efter en hundvän ?
Önskar dig en bra morgondag.

Tack för att ni skriver här i min tråd. Ullabulla, jag har läst en del i din tråd, lite nu men även för flera år sedan. Tycker att ditt lämnande liknar mitt, ditt kämpande är som mitt. Du har verkligen gått igenom mycket på din väg. Känslorna går verkligen upp och ner. Det är så kämpigt. Det går bra när jag sysselsätter sig och gör saker. Men så fort jag blir ensam så kommer tankarna. Men jag står fortfarande fast vid att jag kan inte fortsätta att ha det så som jag haft det, med en man som dricker. Jag utplånar mig själv då. Och jag är värd så mycket mer.
Tack Troja för ditt pepp.
Och Vet inte vart... det är inte lätt, när man måste lämna och alla praktiska saker också måste fixas. Och i Stockholm är det väl såå svårt att hitta boende?
Det är bra att du hittat hit, så du kan skriva av dig. Det har jag gjort och det lättar väldigt. Just att man inte är ensam.

Det är första gången som jag är inne på denna sidan! Jag sökte i ren panik och sorg efter ett ställe där jag kunde få hjälp. Hjälp med alla känslor,känslan av att jag bara vill fly jag vill bort men vet inte vart jag ska ta vägen. Efter att ha löst era insändare och kommentarer så vet jag att jag inte är ensam med mina problem. Det är så sorgligt att vi är många som inte mår bra i våra relationer som önskar att våra partners bara ska bli den de en gång va. Även om det är sorgligt så känns det som att jag får lite perspektiv på min situation.

Jag har levt med min man i 13 år och tillsammans har vi 2 barn. Han dricker mest på helger och däckar då på mattan eller i sängen med kläderna på stinkande och snarkandes vid 21 tiden på kvällen. Han förnekar även sitt drickande som ibland även är på vardagar i perioder. Jag har hittat ölburkar på de mest konstiga ställen och ja jag märker direkt på hans ögon samt rörelse om han har druckit. Den senaste tiden har varit tuff och det har blivit många konflikter. Jag blir arg/galen på hans förnekelse (Vet att det är vanligt då man har akoholproblem). Jag gapar och skriker som en galning då jag bemöts av nonchalans och kränkningar. Vet att det absolut inte hjälper men det brinner liksom i huvudet på mig av ilska och besvikelse. Det värsta av allt är att mina barn på 11 och 16 år ibland är hemma! Inte okej alls jag vet. Därför tog jag idag beslutet att det räcker,jag vill flytta isär. Svaret från honom är okej! Sen att det är jag som skapar denna dåliga relation då jag är arg hela tiden och att jag har shoppingberoende. Ja han lägger problemet hos mig så nä han ser inte sin alkoholism.
Mitt problem är att jag inte vet vart jag ska ta vägen,vill bort men vet inte vart. Lägenheter i Stockholm är inte heller lätta att hitta då man söker hyresrätter. Känner mig så vilsen och vill bara hoppa av tåget. Vill ha hjälp,vill va lycklig igen. Va mitt glada gamla jag!
Detta blev en lång kommentar men skönt att skriva av mig!

Jag vill bara få ro och kunna sova just nu. Lite svårt efter mer än 48 timmar utan ordentlig sömn. Jag ångrar inte att jag berättade. Inte just nu i alla fall. Vi ska äta lunch i morgon. Tänk på mig i morgon. <3

Jag har också just läst din beskrivning och tänkte som du; så lika våra liv tycks vara. Jag vet inte om du lever ensam, eller om du har barn? Men vi tycks vara vid samma punkt. Trevlighetsdrickande har förbytts till fuldrickande. Det är fint att inte känna sig ensam där.

Tack för att du skrev något. Jag önskar inte dig bara styrka. Det har du nog redan.
Det jag önskar dig nu är mod och tröst och att din dag blir fin imorgon.

Ingen alkohol på 94 dagar, känns stort och har faktiskt inte varit speciellt svårt. Jag misstänker att det svåra är att inte ta det där första glaset, nu när det gått en tid... Jag ska fortsätta kämpa och tänka ännu mer på en dag i taget tror jag.

Ingen alkohol på 94 dagar, känns stort och har faktiskt inte varit speciellt svårt. Jag misstänker att det svåra är att inte ta det där första glaset, nu när det gått en tid... Jag ska fortsätta kämpa och tänka ännu mer på en dag i taget tror jag.

Vill bara lägga till, att jag själv har upptäckt att det inte bara är en tomhet som gör att man dricker. Precis som du själv beskriver i din fina berättelse, så handlar det förutom tomhet även om svåra känslor, stress och ensamhet. Alkohol är fullkomligt förödande effektivt att dämpa dessa känslor, samtidigt som den i sig ökar dem. Jag är själv inne på att nykterhet, handlar till stor del att hitta något annat som ger trygghet och tröst. Och att detta måste hittas inom en själv och i samvaro med andra människor. Eller i nån aktiviet där man glömmer bort sig själv en stund. Nåt som ökar en engagemang och glädje.

Häng kvar, jag vet också hur fort hjärnan börjar intala en att det "här kommer att gå finfint, jag har nog inga problem med alkoholen". Det är ju så det funkar ända tills verkligheten visar att man inte alls kan dricka på ett avspänt och normalt sätt. Vad bra att du skriver och att du sökt hjälp. Det gör det svårare för Alkoholdjäfulen att lura den kloka sidan som du ju bevisligen ändå har. Tack för att du skriver.

Jag är 55 år och har druckit från och till i 25 år. Sista 10 åren har drickandet kulminerat och jag dricker oftast så jag stupar, minnesluckor och kraftig ångest som följd. Jag orkar inte ha det så här men när jag lovat mig själv att aldrig mer, så efter en vecka tänker hjärnan något helt annat och så är jag på det igen. Smyger och går ofta ut och dricker. Dock inte alla 6 glas på samma ställe utan byter. Taxi hem men inget minne alls av hur. Jag ska gå på AA möte imorgon för kvinnor. Jag har bokat tid hos klinik. Det är nu tredje ggn i ordningen som jag gör detta och är livrädd att hoppa av även denna ggn. Jag vill klara det denna ggn. Tack för att du läste.

Men du jag vet hur du känner.. Man försöker i all oändlighet.
Din text andas hopp och/men kanske lite funderingar oxå
om att du kanske har liknande problem som jag har.. Att du skriver ärligt rätt upp och ner
har du en klar fördel av :-)
Du har tagit tag i problemet och att samla vita dagar (öppet eller i hemlighet)
är av godo.Det kan bli sensationellt bra. De gånger du dricker läggs inte på, på samma
negativa sätt då eftersom kroppen hinner reparera sig mellan varven.
Vi blir helare och friskare av vita dagar..
Om vi tar hand om kroppen kan vi stå emot andra faror på ett bättre sätt.
Immunförsvaret måste hållas på en perfekt nivå...
Det jag skriver nu är så som jag motiverar mig själv. En vit dag till
o.s.v. skadar inte. Det t.o.m. axar kroppen att tåla mer.
Tyvärr får vi en del andra gifter numera som inte fanns förr i tiden och som
måste tas hand om.
Alkohol förstör kroppens förmåga att hantera andra gifter på ett bra sätt.
Tror på dig Mrx.. Förresten: Mrx. Fanns väl på riktigt under 80 talet..Finansskojare eller något?
Du tog väl nicket från denne lirare..En riktig charmör om jag minns rätt :-)

John

Tack så mycket Kulligullan, Hoppie och Mrx! Och ja, jag sällar mig till mängden: Jag vill obönhörligen förändra mitt alkoholmönster, och det permanent och genast. Jag kommer fortsätta kampen, i början dag för dag, men snart hoppas jag vecka för vecka. Sen får vi ta det därifrån.

Jag glömde säga att naturligtvis pratade jag och min partner senare på kvällen efter middagen. Vi satt nog uppe till tre på natten, och jag berättade precis allt. Gud vad jag skämdes. Jag har inte gett några löften - att ge sig själv måsten är kontraproduktivt; vi slutar för att vi vill sluta. Men jag kommer fortsätta kämpa för att uppnå mitt mål.

Jag läste Allen Carr's bok som på Engelska heter "The Easyway to Control Your Drinking". Den var ganska bra, men inte lika bra som hans "Easyway of Quitting Smoking", som var fantastisk. Har ni läst någon av böckerna? Jag tycker verkligen att han har hittat nyckeln till hur ett beroende utvecklas, och vilken mentalitet som behövs för att komma över det på ett smärtfritt sätt.* Men hans bok om alkohol var inte lika övertygande som den om rökning, kanske bara för att nikotin är en mycket "snabbare" substance än alkohol (man blir beroende snabbare, och nikotinet försvinner ur kroppen snabbare). Samtidigt ger inte nikotinet en flykt på samma sätt som alkohol.

* I grova drag ser det ut som:
1, Av någon anledning så "tvingar" vi i oss något som egentligen är riktigt äckligt, och som kroppen initialt avskyr. Vi gör detta pga äldre generationer, reklam, skådisar och allt annat. Det är coolt. Som unga skryter vi om hur "mycket vi kan dricka".
2, Sakta men säkert etableras ett beroende. Beroendet visar sig som en tomhet som försvinner med ens man får i sig giftet (nikotin eller alkohol).
3, Då man blir av med tomheten slappnar man av, och man associerar avslappning med giftet (trots att det var giftet som satte igång processen!).
4, Hjärntvätten börjar. Att efter år av nikotin/alkoholintag inte associera avslappning med substansen är nästintill oundvikligt. Tillvänjning sker, och de negativa konsekvenserna börjar synas.

John-Erik, grymt jobbat! Du har kommit långt på din resa mot ett hälsosammare liv. Vi har ju stöttat varandra tidigare här inne. Du tänkte väl försöka bli normal drickare oxå om jag inte minns fel. Jag har försökt dricka alkohol vid några tillfällen. Vissa gånger har det gått hur bra som helst. Men ibland har det blivit tok för mycket när jag provat att dricka. Jag kan helt enkelt inte lita på mig själv vad det gäller alkohol. Nu har jag bestämt mig för att inte experimentera på ett tag. Jag kommer att räkna vita dagar för jag mår jävligt bra av det.

Jag har varit aktiv medlem här sedan förra hösten. Har bara positiva erfarenheter av forumet. Här törs jag skriva totalt ärligt om mina tankar och funderingar. Jag har läst ditt inlägg med stor behållning. Vi är många som kämpar och vill förändra vårt alkohol mönster.
/Mrx

Japp vit som snö.Tack för frågan....Påsken kom med sina
lockelser dock med fint väder och folk runt
om kring en som drack öl och vin
Inget våldsamt krångel i hjärnan dock som det annars brukar vara
vid högtider
Grattis till morfarskapet!!!!:-)

Hejja dig skrållan
Det kommer vända, bara det ger tid att vara utan honom ?

Tänker en del på mitt ex. Ibland på det jag saknar och ibland på det jag inte saknar. Brukar också försöka tänka mig in i hur det skulle kännas om jag fick reda på att han har träffat en ny kvinna. Hittills har det gjort ont i hjärtat och jag har känt typ panikkänslor som var starka i början och mattats av efterhand. Idag, för första gången, kände jag varken sorg eller panik. Kände mer att det inte är min angelägenhet. DET tog tid att komma dithän! Och det krävdes total avhållsamhet när det gäller kontakt. Det krävdes distans och perspektiv. Framförallt handlade det om att stärka mig själv, min självkänsla, att lära mig att sätta värde på mig själv. Kanske har jag äntligen börjat gå en annan väg när det gäller honom och mycket annat i mitt liv. Känner mig inte heller lika arg längre när jag tänker på dåliga saker han gjorde och sa. Känner nästan så här: vilken tur att han och vårt förhållande fick min bägare att rinna över, annars kanske jag inte hade kommit till den där insikten när det gäller mig själv. Insikt om att det inte handlar om honom eller andra runtomkring mig. Det handlar om mig! Jag KAN styra mitt liv i mångt och mycket. Men jag måste tänka långsiktigt, utgå från mig själv och inte agera för stunden. Inte göra impulsiva saker för att döva känslor av ensamhet och längtan för stunden. Utan tänka hur blir det imorgon om jag gör så här idag?
Just idag känner jag mig ensam och lite down. Men jag vet att jag inte gjorde det igår och förhoppningsvis inte kommer att göra det imorgon. Jag har lärt mig att klara av att stanna lite i negativa känslor och göra saker som dövar på rätt sätt. Jag hanterar min energi som pengar, noga med vem och vad jag lägger den på. Fördelen med det är att man har en buffert med energi från sina bra dagar. Det blir inte soppa-torsk om det kommer en dålig dag. Så nu ska jag gå en stärkande skogspromenad istället för att ligga kvar i soffan och ta kontakt med någon som inte får mig att må bra i längden. Jag väljer långsiktigt må-bra typ skogspromenad istället för kortsiktigt må-bra typ sms:a med ex som bara handlar om att ge och ta lite bekräftelse för stunden som i sin tur ökar känslan av tomhet imorgon. Jag går i en annan riktning nu och har hittat en ny väg.

Tack för att du delade din berättelse! All styrka till dig och vad bra att du bestämde dig.

Dricker enbart folköl och de varierar. Och fast jag krampat och skit så pallar jag inte besvära vården. Hörde nyss om en äldre man som legat död i 3v i en lägenhet. Han fick inte hjälp fast han skrek ut att han behövde de och hans hyresvärd kontaktade soc... ''LVM-vård är för dyrt.'' no shit så vad har jag för jävla chans? Jag skulle nog behöva behandlingshem, inte för att jag är svinsjuk men för att enbart AA...de skulle inte hjälpa. Gått i terapi så jävla många år och satans trött på läkarna. Det kan låta som en ursäkt monstret säger åt mig att säga men det är faktiskt sanningen. Nu var jag uppe och köpte mer öl. Detta livet asso... Det sägs ju att når man botten så blir man antingen nykter eller så dör man, jag HAR nått botten, fått magkatarr pga alkohol och skit, då sa jag det till läkaren hur mö jag druckit fast mamma och min ena brorsa var med på akuten i de rummet. De sket ju i vilket, akutläkarna då alltså. Känns som de tror man måste va gammal och inte ha duschat på 3v för att vara ''alkis'', jag tar hand om hygienen och allt, ser man mig på gatan kan man inte tro jag är alkoholist liksom. Det är jobbigt, som att de diskriminerar och anser andra behöver hjälp mer än mig för att jag kan vårda mitt yttre..

Tack! Ja, känns dock inte som jag har tid och jag har verkligen inte råd med ett besök, bara att de ska ringa upp en kostar 200 spänn ju. Krångel med CSN... Men ja man borde fan ta hjälp där för jag vet ju att den finns.

Välkommen hit? Jag orkade läsa hela? Ja vilken resa du gjort/ gör. Ska heja på dig!

Hej alla,

Jag har följt forumet i ungefär en vecka (vilket är lika länge som jag har varit helt nykter), men inte skrivit föränns nu. Men i och med att forumet har en så trevlig och stöttande atmosfär bestämde jag mig för att i all fall delge min historia. Jag har tyckt det har varit mycket fascinerande (både upplyftande och nedstämmande) att läsa om andras, så det är väl inte mer än rättvist.

Min resa började nog för nästan 10 år sedan. Då bodde jag på andra sidan jorden, i en stad utan varken familj eller särskilt nära vänner, singel, och på ett nytt - och mycket stressfyllt - jobb. Då drack jag sällan, och när jag gjorde det så var det inte särskilt mycket (var man ute med kompisar så kunde det ju såklart bli säkert 6-7 öl på en blöt kväll, men jag var aldrig den som blev särskilt berusad eller så -- det har jag aldrig varit förresten).

Stressen och ensamheten tror jag ledde till en obehandlad depression, som i sin tur ledde till insomni. Jag vaknade klockan 4 (nästan på klockslaget) på morgonen varje dag. Det gjorde absolut inte att jag började dricka, men ensamheten ledde till att jag kunde ta ett glas vin eller två på vardagarna, även när jag bara var hemma själv. Absolut inte varje dag, men kanske två dagar i veckan eller så.

Detta eskalerade naturligtvis. Sakta sakta. Och två-tre år senare så var det mer eller mindre standard att jag drack tre glas vin per kväll (säkerligen hade jag druckit mer om jag inte begränsade mig). Jag bytte tillslut jobb och flyttade tillbaka till Europa. Stressen minskade och glädjen till livet kom tillbaka. Men alkoholen är en "cruel mistress", och de tre glasen vin, näst intill dagligen, följde ändå med.

Men tre glas är ju mer eller mindre en flaska, eller hur? Så försiktigt försiktigt blev tre glas en flaska. Och jag mötte nya, ännu större, motgångar i livet (en historia vi sparar till en annan dag). På med SSRI. Och en flaska började komplementeras (ofta) med en stänkare whiskey (8cl kanske) innan läggdags. Nu pratar vi ungefär sex-sju år in, dvs. tre-fyra år tillbaka i tiden. Ibland försökte jag begränsa mig till, säg, två glas vin, ibland inga alls, och det gick oftast bra; men de gånger det blev mer än den där "flaskan och whiskeyn" står säkerligen i paritet med de gånger som jag höll tillbaka. Oavsett så var min tolerans självklart ganska hög, och jag klarade utan problem av mitt jobb. Visst lite seg var man nog på morgonen (i synnerhet om det hade blivit mer), men inget vrak. Men jag mådde verkligen inte bra. Och de klassiska tankarna kom: mår jag dåligt för att jag dricker, eller dricker jag för att jag mår dåligt? Spelar det någon roll? När alkoholen är ens närmsta vän? Nej, tankarna får skjutas åt sidan för stunden. Dessutom så är min rädsla för att gå igenom insomni igen nästintill patologisk. Så vaknar jag runt 4 strecket på morgonen, kanske bara för att gå på toaletten, så måste jag nästan tvångsmässigt ta mig en stänkare (men aldrig mer än så) för att lugna ner mig och gå tillbaka till sömns.

Jag var nog nästan definitionen på en funktionell alkoholist. Tills förra sommaren, då livet tog en ny vändning. Jag vet inte vad det var, men jag var ledig en månad och tog hand om min son (separationen var den svåra perioden ovan som ledde till SSRI), drack ingenting, och hade precis gått av de antidepressiva, som jag varit av och på under fem till sex år nu. Om jag skulle gissa så är kombinationen att sluta med SSRI och att sluta med alkohol ingen bra ide, och jag ramlade på nytt in i en depression (denna gången mindre). Så efter en månad var jag tillbaka med självmedicinering, samtidigt som jag i alla fall hade vettet att söka upp läkarhjälp; så tillbaka på SSRI återigen (hurra!). Det måste vara femte gången eller så - jag är som en jävla jojo med det där - men de hjälper mig i alla fall att kom över svåra perioder.

Men nu var självmedicineringen värre. Jag var tillbaka där jag slutade - dvs. runt en flaska vin per kväll, samt en stänkare whiskey - men ibland kunde det slå riktigt snett med spriten. Ibland kunde jag vakna och inse att jag hade druckit en flaska vin och en halv flaska sprit kvällen innan (på en förbannad vardag!). Och det hände, verkligen inte ofta, men det hände, att jag satte i mig en hel flaska sprit på en kväll. Då mår man sannerligen inte bra, och man mår verkligen inte bra dagen efter. Fyfan, jag mår illa av att bara tänka på det. Detta var runt förra hösten (alltså hösten 2018) och här börjar jag känna att det på allvar går ut över mitt arbete. Det sköttes fortfarande bra, men jag var inte nöjd själv alls. Dessutom hände det att helger kunde tillbringas med en första öl klockan 14, som sen fortsatte tills jag somnade på soffan klockan 23 eller så. Lyckligtvis bor jag själv, så det har inte gått ut över någon (och med min son har jag alltid begränsat mitt drickande).

Men jag hade inte nått botten än. Javisst tänkte jag på att jag borde "skära ner", "hålla upp ett tag", etc. Det gjorde jag nog dagligen (vad är det för jävla gift som får oss att må dåligt då vi tar det, och dåligt då vi inte tar det?), och hade gjort väldigt länge. Jag smidde planer i det tysta. Men förloppet pågick, och de där dagarna som kunde börja tidigt med sprit blev allt vanligare (men här pratar vi om någon gång i månaden). Samtidigt hade jag inlett ett förhållande (som jag ännu inte förstört) med en tjej som nästan inte dricker alls. Om jag skulle gissa så dricker hon kanske max ett glas vin per vecka. Hon har också en son från ett tidigare förhållande, men bor i en annan stad ganska långt ifrån mig. Så vi får passa på att ses när vi kan, och då ofta under en helg. Under de helgerna har jag smygdruckit, dvs. haft en liten flaska sprit i ett skåp någonstans och tagit mig en stänkare när det har funnits möjlighet. Som att hon inte skulle märka?

I alla fall så var jag hemma hos henne på besök under påsk. Eftersom jag visste förutsättningarna så var jag inte dummare än att jag hade med mig egen sprit, som jag hade tänkt att dricka i smyg. Naturligtvis dracks den mycket snabbare än planerat, och eftersom jag "passade på" att dricka när jag kunde (vilket nästan uteslutande var på förmiddagen; och jag måste ju verkligen "passa på" nu när jag kan!), så var jag ganska salongsberusad genom hela eftermiddagarna. I min enfald trodde jag inte det märktes, men det är klart att det gjorde. När jag återigen (och vad besviken jag var på mig själv!) upprepade samma sak på påskdagen (en söndag), så sa hon mitt på dagen och strax innan en middag, efter att vi pussats, rakt ut: "Dricker du, ensammapappan?". Jag ljög instinktivt (skammen!), och förnekade allt. Bland annat för att situationen var så dålig - två barn var där, och vi var på väg - men också för att det är väl vad varenda drickare gör när de blir konfronterade för första gången? Men jag visste att loppet var kört. Jag visste att hon visste bra mycket mer än vad hon hade gett sken av. Och jag visste att nu, nu är det dags att ta tag i det här.

Så här sitter jag, det är Söndag, aningen mulet men annars ganska behagligt. Jag har haft en långsam morgon, och ska strax ta en dusch. Jag har inte druckit någon alkohol sen jag blev konfronterad för nästan exakt en vecka sedan. Har det varit svårt? Nej, det kan jag faktiskt inte påstå. Första natten, kanske även den andra, svettades jag väldigt mycket och sov oroligt. Sen stoppades svettningar och sömnen har successivt bättrats. Jag har kontinuerligt känt en viss oro i kroppen, en rastlöshet, en tomhet, som har med abstinens att göra. Den finns där, men den är inte mycket värre än ett myggbett i sig. Men i det här finns både en oro och ett hopp. Oron säger att jag inte vill gå runt med en konstant tomhet, ett konstant kliande myggbett. Men hoppet (som långsamt långsamt stärks lite varje dag) säger att den där tomheten försvinner faktiskt. Och visst är den mindre idag än vad den var för, kanske, fyra dagar sedan.

Så vad är planen? Jag vet faktiskt inte. Det är tidiga dagar, och just nu tar jag dagen som den kommer. Det viktigaste är att jag inte dricker någonting alls. Jag vet lockelserna, tillfällena då det slår till som värst, och de ska jag inte undvika, men jag ska förbereda mig så att jag kan hantera dem. Jag måste uppleva en hel cykel utan alkohol: resor, helger, middagar med vänner etc. Vissa har jag redan gjort, och det ger en enorm självförtroendekick. Jag känner mig starkare. Men det är tidiga dagar, och jag får traska försiktigt framåt. Vad jag vet med 100% säkerhet är att jag får aldrig igen hamna i den situationen jag har varit i under någon gång av de senaste 10 åren. Det är ett sluttande plan med bara en utväg. Och för att säkerställa det så kanske jag måste vara nykter för resten av mitt liv, eller så kanske jag i alla fall behöver nollställa mig, innan jag kan dricka "filosofiskt". Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag inte får lura mig själv, ljuga för mig själv, eller ljuga för andra igen. Det är slut med det nu. Och får jag ett återfall (vilket jag definierar som att jag avviker från den plan jag har), så kommer jag vara ärlig med det; både inför mig själv och med min partner.

Två saker som jag inser nu att jag har glömt att nämna:

1, Jag var, och är, vansinnigt kär i min partner. Det var längesedan jag kände så, och jag hade gjort allt jag kan för att få behålla henne. Men det är inte (bara) därför jag gör det här. Det är för min egen skull. Hennes konfronterande blev katalysatorn som fick mig att äntligen ta itu med något jag vetat väldigt länge att jag måste ta itu med.

2, Jag kanske låter väldigt oberörd, men det är jag verkligen inte. Skammen. Den hisnande känslan när jag får berättat för mig vad jag har gjort. Vad jag skäms! Inte för vem jag är, men för vad jag har gjort. Först nu kan jag reflektera över det utan att antingen rodna eller att få tårfyllda ögon. Men fyfan vilken känslomässig resa. Att ta itu med allt som jag gjort; gömt sprit, druckit i smyg, alla sätt jag har försökt dölja mitt drickande, vad som kunde ha hänt barn, små liv, om en olycka hade varit framme när jag var ensamt ansvarig.

Jag ber om ursäkt för ett väldigt långt inlägg. Men jag behövde bara skriva av mig! Om du har orkat läsa ända hit så är jag förstås tacksam, och du ska ha en eloge för din beslutsamhet att läsa någon så vansinnigt tråkigt!

Ha en trevlig Söndag allihopa!