Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror det märks mycket mer än man anar. Kanske inte alla förstår, men dom närmsta är det nog mycket svårt att dölja nåt för. För mig är det så att mina två barn (en dotter på 27 som har egen familj) och en hemmaboende 22-årig son märker DIREKT om jag har druckit. Dottern kan till och med avgöra bara genom att läsa sms från mig (om jag druckit). Även om sms:et är helt logiskt, rättstavat och i övrigt helt korrekt. För att inte tala om att hon hör det så fort jag öppnar munnen om vi pratar i telefon. ?
Sonen har en näsa som märker så fort jag druckit en klunk! Han känner lukten direkt! Finns inget sätt jag skulle kunna dölja om jag dricker för honom! Han är hemma mycket, när han inte är ute och reser. Och när han väl är hemma så finns det inte en möjlighet att jag skulle kunna dricka ens en MUN vin utan att han reagerar...

Tack, snälla ni. Det värmer! Gjorde ett undantag för att "kolla läget".
Kramar ✨

Ja, rubriken säger mycket. Jag är inte ens 25 än och har förhöjda levervärden av alkoholen, har flyttat hem och har världens finaste föräldrar som ställer upp, betalar mediciner. Igår blev jag ordentligt full, en halv flaska vodka nästan. Vill döva min ångest och depression med alkoholen och vet ju själv att det är ohållbart. Jag har problem. Men samtidigt vill jag fortsätta dricka för jag dövar ju känslan som annars andas en i nacken dag in och dag ut. Äter antidepressiva och ångestdämpande i rätt låga doser än iallafall. Alla i familjen vet ju om det här och vill hjälpa, men känner mig som ett orosmoment, att jag är en börda, man duger inte till som inte kan vara normal. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om det här. Det kanske jag ska, för min egen skull. Men idag var vi iallafall förbi den psykiatriska mottagningen för en eventuell inläggning, men har inte tillräckligt med abstinensproblem då jag ändå har 3-4 nyktra dagar iveckan. Lite om och med och hit och dit mellan samtal med drog- och alkoholmottagningen och ett besök hos hälsocentralen så fick jag antabus utskrivet. Ska dit nästa vecka och lämna ett till blodprov för att kolla levern.

Får alla sparkar i baken man kan behöva, men varför kan jag inte beskriva ångesten för familjen, varför jag dricker? De vet ju men jag får inte ord på det. Avslutar här och väntar på svar, för nu gråter jag för mycket.

Ha det!

Så skönt o tryggt att höra av dig. 40 dagar är respekt. Jag orkar inte heller med skiten eller mig själv längre. Därför går jag ut med det men har egentligen aldrig stuckit under stolen med att jag har problem. Lagom finns ju inte i min värld. Jo jag planerar en lång löptur i morgon när jag kommit hem från resan jag är på. Som för övrigt var en katastrof alkohol mässigt.
Skriver vidare i morgon.
Prick.

Jag har inte reflekterad så mkt på just det, jag har bara utgått från att ingen ser eller vet. I mitt fall va det korrekt, ingen har märkt att jag varit salongsberusad mer eller mindre ett helt år. Visst alla har märkt att något är fel, men ingen hade gissad på alkoholen. Förutom min dotter på sexton år, hon hade tydligen koll och misstankar.
Klart det beror ju på hur onykter man är oxå, jag har alltid passat på att nå toppen precis innan jag ska sova och då sov redan alla andra i huset.

Det finns funderingar kring Gastric bypas operation och kopplat till risker med alkoholen. Många kloka tankar och reflektioner, ett absolut viktigt ämne. Fint att ni delar med er av erfarenheter och funderingar kring det här. Det finns frågor om man bör göra den eller först förändra sina alkoholvanor eller om risken för beroende ökar efter en operation. Flera av er intygar att det känns som att alkoholen påverkar mer efter ni opererats.

Generellt är operationer riskfyllda oavsett och innebär ju att göra flera övervägningar- vilka alternativ finns, hur blir det på kort och lång sikt med mera. Detta görs på tryggast sätt med en läkare eller någon annan inom vården som har kunskap kring det. Precis som några av er nämner här är det nog också bäst att ge en helhetsbild av hur man mår, hur man lever, hälsa, alkohol med mera.

Fortsätt såklart ställa frågor, diskutera och reflektera med varandra men ville bara flika in en tanke eftersom det handlar om medicinska frågor.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

En sak som jag tänkt på men knappt vågar närma mig: hur mycket märks det egentligen utåt att man dricker? Är det lätt eller svårt att avgöra om någon är berusad? (Var det helt uppenbart för alla, men ingen vågade konfrontera?)
Tycker för övrigt inte partner är en nödvändighet för fantastiskt sex ;)

Hej,
Jag har saknat dig på forumet och samtidigt som jag är glad att du är "tillbaka" blir jag naturligtvis lite bedrövad att du, liksom jag, har kvar dina problem att dras med. Vi är i ungefär samma ålder och det är skrämmande hur lika vi är till sinnelaget. Träningen tex, det är där jag har levt ut min frustration och lika ihärdigt som jag druckit, lika ihärdigt har jag tränat.

Nu har jag höftproblem sedan ett par år tillbaka. Jag har fått lägga löpningen åt sidan men jag har redan hittat "substitut". Har en bra träningscykel som jag plågar, in absurdum. Vänster knä är dock överansträngt så jag är helt enkelt tvungen att ta det lite lugnt.

Efter en mycket jobbig fylla har jag nu lyckats vara fri från A i 40 dagar. Det är inte mycket att skriva hem om men för mig är det stort och det var länge sedan jag var nykter under en sådan lång period. Min fru ställde (äntligen....) ett ultimatum, vilket jag verkligen förstår. Men det var inte bara det, jag kände att jag kom till en punkt där jag inte "orkade" dricka längre. Det var en kort stund av eufori. Efter detta bara ett rent tvångsmässigt drickande, fysiska och psykiska åkommor och allt blev till slut ett litet helvete.

F.n är min enda last en insomningstablett till kvällen och den är jag inte beredd att ge upp ännu. Jag klarar inte min situation om jag inte får sova mina timmar. Kanske kan jag även dra ner där när jag känner mig redo men det känns som ett mindre problem.

Jag känner verkligen med dig prick. Fortsätt nu att skriva här så ska jag försöka stötta och supporta så mycket jag kan. Faran är ju definitivt inte över för mig heller, nynykter som jag är, men kanske vi kan hjälpas åt på en mer regelbunden basis (kanske med gamle trotjänaren Fenix, och andra naturligtvis, som ytterligare stöd).

Allt gott till dig Prick
Kram Tjalle

Min fantastiska chef och vän skrev tillbaka idag. Hans svar ger mig tro och och glädje tillbaka efter karatefyllan för två dagar sedan.
Hans far, som han uttryckte det var den mest kunniga och kreativa människa han kunde tänka på. Han var alkoholist.
Som han talade om för mig så är det fullt med respekt att ta beslutet att avstå alkohol. Även att vara öppen med att man inte klarar av det.
Där har jag varit länge.
Jag funderar över hur jag ska bära mig åt för att stå emot när suget kommer?
Vet ju att jag relativt snart börjar vela och slingra mig.
Det märkliga är att jag kan ta beslut på morgonen och vara helt säker på att detta kommer gälla. Sakta men säkert börjar min hjärna tänka om och helt plötsligt är allt jag bestämt borta.
Känner ni igen er?
Jag får väldigt snabbt ett brinnande behov av att ersätta alkoholen mot andra "Kickar" och träning är ju ett verktyg för mig. Upplever alltid att jag inte duger eller får väldigt snabbt en rastlöshet i kropp o hjärna som botas med träning. Fast mycket av själva träningen börjar kännas ångestfylld den också då det mer är av tvång jag gör det. :-(
Kan det vara en diagnos eller helt enkelt "bara" en massa ångest som jag inte vet vart jag ska göra av?
Prick

Min mans drickande började för femton år sedan och har bara eskalerat.
För ett år sedan fick jag verkligen nog, jag var trött på att hitta buteljer gömda och att ständigt leta efter tecken.
Då bestämde han sig för att ta hjälp, helt plötsligt kunde han gå till alkoholmottagningen, äta antabus osv.

Okey, så då försökte jag igen för vem vill inte hjälpa pappan till ens vuxna barn. Jag har ju en gång valt honom för att jag tycker om honom.
Det fungerade några månader, därefter tyckte han inte att han behövde några samtal med alkoholmottagningen. Han klarade av det ändå sa han.

Så åkte vi på inplanerad semester och där tyckte han att han kunde unna sig några öl, när vi kom hem tyckte jag att jag kunde känna att han luktade och han blåste promille i den alkoholmätare jag köpt, gång på gång. Han hävdade att det var fel på mätaren och försökte att på alla sätt manipulera den. Till slut fick jag nog!

Han skulle då köpa sig en lägenhet för att lära sig att ta vara på sig själv och sina problem, köpte drog ut på tiden, alla lägenheter hade olika typer av problem. Till slut fick jag engagera mig även i detta.

Jag har köpt ut min man ur vår gemensamma bostad, han vill att det skal vara möjligt att flytta tillsammans igen när han lärt sig att kontrollera sitt liv och uppskatta de vi haft.

För var gång vi träffas vill han sova över och att vi skall planera vår lediga tid tillsammans, men när jag pratar med honom om att jag behöver hans garanti ”över att han beslutat sig för och skall håll sig nykter” så backar han och säger att ingen kan garantera någonting kring sin framtid. Det kan han ju ha rätt i, samtidigt känner jag verkligen skarpt att jag inte vill lägga mer av min tid på en person som inte drar sig för att ljuga mig full i lögner, som använder mitt kapital och min tid samt mina omsorger för att berika sig själv enbart.

Han hävdar ofta att jag skall glömma det gamla (för det kan han ändå inte förändra) det har han så klart rätt i, samtidigt så känner jag att jag inte gärna kan fortsätta att förlåta utan att han är beredd till en beteendeförändring. Alltså det han begär av mig är att jag ensam skall omforma mig och mina behov så att han inte behöver förändras.

Är det någon av er andra som har liknande förutsättningar och hur har ni löst det?

Jag känner för egen del att jag krängt både hit och dit och omformat mig så många gånger, att jag idag inte är riktigt säker på någonting, jag vet att jag vill ha lugn och ro i mitt liv ”framförhållning” och att jag vill sluta upp med att tvingas lägga allt fokus ch all kraft på någon annan.

Men livet har blivit så besvärligt och insnott så jag känner inte att jag kan prata med någon annan om mina problem, hur förklarar man ovanstående utan att själv bli idiotförklarad av närstående?

Wow 50 dagar, det är grymt ??
Tänkte bara säga grattis och snart är det hundra dagar ?

Haha ja Fibblan, än så länge har jag bara kommit till promenader..
Men det närmar sig ??

Jag tar en på morgonen och en på e.m.
För nu j-lar ska det både springas och liggas..?

Må gott!
/Fibblan ?

Tycker du gör rätt i att inte skriva till honom. Vi måste inse, att vi inte kan göra något för att våra män ska sluta dricka. Hur mycket råd vi än ger.

Jag har sagt till honom att jag inte kan vara tillsammans med honom eller bo med han pga hans problem, men när jag säger det kommer det lovord han inte klarar av att hålla. .

Nu är jag borta och jobbar och det har kommit medelanden på natten då jag förstår han vart ute efter jobbet igen...han skrev saknar dig osv, att han glömt skriva när han kom hem osv, ett typiskt medelande jag känner igen. Känns som han skäms på nåt sätt. Jag skrev inte tillbaka, jag vill inte skriva så mycket när jag är på jobb, för jag märkt att jag inte mår bra av det, jag får ta att han kanske blir ledsen över att jag inte skriver så.mycket

Helt klart tråkigare när man inte dricker, men man har det ändå helt klart mkt mkt bättre.
Rosenrot säger du, hmm har ett helt paket i köket.. tror jag bara tog ett piller av det paketet. Ska ta fram det och kolla direkt!
Nu har jag iofs ingen partner.. men ändå, man måste alltid va redo ?

Tack för ett långt inlägg!
Jag känner mig igen i precis allt, förutom att jag inte drack innan jobbet. Jag slutade hellre jobba så jag slapp det problemet ?

Jag har redan gått 2,4km i solen, bor oxå i Sthlm.
Jag Va på möte med soc tidigare idag, sjukvården gjorde en orosanmälan när jag tog hjälp att nyktra till.
Så det har varit två möten, nu är lyckligtsvis ärendet nerlagt och vi kör på som vanligt. Barn varannan vecka, alla trodde på mig så det va inga problem. Det känns grymt skönt, hoppas jag bara inte gör alla besvikna.
Njut av dina 11 veckor i solen med hunden och kompisen ?
Själv har jag inte ens elva dagar, men närmar mig ☀️

..och för en del kan det ta mer än en vecka innan sexlusten är tillbaka..
Jag är fortfarande inte där, så som jag trivs och känner igen mig i, när det gäller den biten. Jag tänker som du Denhärgången, att det varit mkt för kropp och själ att hantera, och att det får ta sin lilla tid.. personligen är det verkligen olikt denna gång jag slutar. I höstas när jag höll upp 2-3 veckor, ersatte jag typ alkohol med sex. Så då var det mer än tidigare. Men denna gång har jag verkligen fått anstränga mig för att uppbåda kraft för det.
Och har antagligen varit mer observant på att inte ersätta ett beroende med ett annat.
Hursomhelst, nu är jag trött på att va trött, så jag har börjat käka rosenrot från hälsokost. Ska vara bra för både trötthet och sexlust..värt o prova tänkte jag. Och så bestämde jag mig för att åtminstone alltid ge mig en chans att förföras om initiativet kommer från annat håll..och att jag även själv tar initiativet, då och då även om jag inte känner mig så pigg på det från början. Lust föder ju lust sägs det..
Hoppas trenden vänder för dig också snart?. För egen del känns det som den är på väg att göra det ??.

Kram/
Fibblan ?

Tack Nattflickan!??
Åh grattis till 25 dagar!?
Samma här, A triggar mig oxå, har ja druckit så kan jag vräka trots att jag inte är ensam..?
Vet precis..? skuldkänslorna är på topp i de lägena..
Tror inte ja haft ätstörningar tidigare egent, mådde väldigt dåligt när ja va yngre vilket gjorde att ja inte hade nån aptit så ja va underviktig som en bieffekt liksom.. Sen efter barnafödande o alldeles för mkt öl har vikten ökat markant. Vilket jag inte alls är bekväm med eftersom jag inte känner igen min egen kropp o min identitet var att vara den där smala.. Jag är väldigt hälsointresserad vilket rimmar illa med mitt beroende, äter till stor del antiinflammatoriskt med mkt grönsaker, linser o bönor o sånt men när ja dricker då släpper allt o ja stoppar i mig allt möjligt som ja Vet att min kropp inte vill ha o mår bra av. Ibland känner ja som att ja Ska må dåligt, inte förtjänar bättre, vill liksom stå o sparka på mig själv..

Kramar tillbaka?

Nej, du är inte ensam om det. Det var likadant för mig.
Under de senaste 1,5 åren blev det allt kämpigare för mig. Jag har en nära relation till min familj och är ofta på besök hos mina föräldrar. eftersom jag är singel och lever själv så är det ju min familj - det hade nog sett annorlunda ut om jag hade en partner eller barn, men innan jag slutade dricka gled jag undan dom. Tyckte det var jobbigt att va där, kände att jag behövde dricka mycket innan jag skulle åka till dom pga att inte känna att det gjorde så mycket att det inte blev så mycket alkohol när jag väl var där. Tyckt det var jobbigt att umgås med dom på slutet, jag ville helst bara vara själv med min flaska.
Samma sak med de få vänner jag träffar - skulle i umgås var det alltid kring alkohol annars kom jag med undanflykter.
Till slut klarade jag inte heller av att gå till jobbet utan att dricka.
Jag hade inget tålamod, krångliga människor irriterade mig nått så in i bomben och jag hade konstant ångest.
Jag kan nästan se den lilla mur av pansar jag gick runt med ute på stan med min hund också - var bokstavligt talat riktigt otrevlig mot andra hundägare om de kom för nära mig och min hund, hade verkligen 0 spärrar för vad jag kunde säga till någon.

Nu ser det annorlunda ut. Det första jag märkte var att råkar det komma fram en hundägare ute på gatan kunde jag fråga något om hunden igen, som innan. Småprata. Ta mig tid.
Jag kan möta en okänd människas blick igen och ge ett spontant leende - stor skillnad från när jag drack och bara ville vara för mig själv.
Jag är närmre min familj nu än någonsin känns det som och jag är mer än gärna hemma hos dom, och jag tar promenader med mina vänner och deras hundar tillsammans med min egna igen och äter middagar med alkoholfritt och njuter av känslan över att kunna vara social igen.

Så nej, du är inte ensam om den reflektionen.
Fint väder (i stockholm idag iaf) satsa på en promenad, få dagsljus och njut av krispigheten i luften idag Allterbra - skog/natur/sol är en sån himla bra medicin mot en trasig själ!
Idag ska jag njuta av 11 veckors nykterhet, solen och kanske våga berätta för min nära vän att jag tagit steget och tagit tag i min alkoholproblematik under promenaden med våra hundar.

Förstår att det är jobbig situation för dig. Men ingen, mer än du kan ju ta ställning om du ska lämna din man. Att man inte lämnar direkt kan ju ha med medberoendet att göra också. Man orkar inte ta ställning. Sedan är ju kärleken till mannen som står i vägen.
Vet ju inte vad din man gjort, men lägg ansvaret på honom. Det var ju inte du som gjorde något. Det är så lätt att ta på sig skulden. Men man sitter ju inte ihop med sin man. Man är ju två olika personer.
Är nu släktingar och vänner sura på dig, så säg till dom att han bär ansvaret. Vad du sen tar för beslut, det är ju bara du som kan bestämma. Man har ju oftast ett liv som man gått igenom ihop. Kan ju inte bara slänga bort detta. Man vill ju försöka få det bra.

Kan det vara så att man till en början faktiskt bara helt enkelt har tråkigare när man är i miljöer där man tidigare drack? Jag upplever ofta nuförtiden att det är roligare (och tiden går fortare) då jag gör saker som inte är starkt kopplat till alkohol. Tar nog tid att omprogrammera hjärnan till att uppskatta pubar och dyl utan alkohol, så tänker iallafall jag.

Ja visst blir man trött Azalea? Jag har skrivit här på forumet tidigare. Då kunde jag inte alls tänka mig att lämna min man. Nu har ju det kommit närmare. Det är väldigt tröttande när man vissa perioder bara tänker på den som dricker. Man blir uttröttad. Både fysiskt och psykiskt.
Har genom åren skrivit brev till min man, om situationen. Han har aldrig läst dom. Breven har varit för min skull. Det är också skönt. Att skriva av sig, så man får ur sig all frustration.
Vet någon i din omgivning hur din situation ser ut?
Det är ju också till hjälp att man har någon att prata med.

Välkommen hit. Bra att du skriver här. Det är skönt att skriva av sig. Min man har också druckit i många år. För några år sedan eskalerade det. Efter det hade han ca ett år relativt nykter, efter en jobbig händelse. Nu har jag ställt krav att han får sluta dricka, annars lämnar jag honom. Sa att jag vill aldrig se dig full igen. Det tog han fasta på och har vid ett tillfälle åkt bort för att dricka. Så nu känns det som jag också lever i ett mellanland. Jag slipper se honom dricka, men jag vet ju att han tar sig en fylla. Vi har nu haft ett par bra dagar. Ingen surhet, som det ofta blir på vardagarna. Min man har ju druckit sig full fredag och lördag, tills han somnat. Och ibland en vardag. Ja lätt är det inte. Men det är skönt att skriva här, att veta att man inte är ensam.
Jobbigt för dig när du inte kan lita på vad han säger. Men det hör väl till missbruket.

Hej Jondalar! Bara att du skriver här kan hjälpa DIG mycket, så fortsätt med det och läs andras berättelser. Det gjorde jag och fick perspektiv på min egna situation. Nu är det mycket bättre och jag har jobbat med mig själv och läst o lyssnat på poddar om medberoende och om beroendesjukdomen. Så mitt råd är att skaffa egen kunskap, prata m andra som har samma erfarenheter och fokusera på vad du mår bra av. Det är lättare sagt än gjort men prova att gör något annorlunda som kan göra att du mår bättre. Skriv ner det som händer konkret kan också vara bra, utan att värdera. Han tänker på sig pga sin sjukdom och nu ska du tänka på dig. Kram