Senaste kommentarerna i forumet

som att du kanske inte ännu utvecklat ett fysiskt beroende (har jag rätt?) men att du är här för att du ändock mår dåligt av alkoholen och dess effekter på ditt mående? Mycket bra att söka stöd och reflektera över detta. Ju tidigare desto bättre men det är heller aldrig försent.

Jag känner igen mig i att alkohol kan trigga underliggande ångestbesvär och att det kan bli en väldigt ond spiral. Vet inte om du hamnat där du även försöker stilla din ångest med alkohol - bara för att märka att den senare återkommer i förstärkt form. Men tydligt är att alkohol orsakar ett problem i din tillvaro.

Som du säger har alla sin egna gräns, hur tänker du över var du vill sätta din egna?

...så vill jag säga att jag också blev förfärad över svaret från Onkel F. Jag anmälde det till och med till admin, mest för att jag ville att de skulle uppmärksamma det och vara reda att "hugga in" om det skulle behövas. Jag har inte vart här länge, bara två månader, men har Aldrig tidigare sett ett så oförskämt inlägg här, du hade verkligen otur ? Om du inte blir avskräckt utan stannar kvar så kommer du se att det är mycket ovanligt med sådan respons.

Återigen - välkommen ❤️ Vi är många här som vill stötta och lyssna.

riktigt dryg kommentar från onkel f.
kanske för att han är i början av sin process..

anyways, välkommen hit - fortsätt gärna skriva.

oavsett var man befinner sig så är resan "tillbaka" aldrig lätt. men vi är många här som lyssnar och stöttar.

Visst är det märkligt att det kan kännas så bra, att läsa sig fram till att man inte är ensam om en fullständigt omöjlig situation!

Det stör mig väldigt mycket att vi närstående är de som måste förklara oss och skämmas för händelser som vi aldrig blivit tillfrågade om. Vi blir bara placerade i en omöjlig situation (lite som tv-programmmet ör de släppte av folk i vildmarken med helikopter) och vi förväntas klara upp den ena omöjliga situationen efter den andra, bra ofta löser vi det också med bravur.
Kanske är det därför det kan fortsätta, om jag bröt ihop, stängde in mig, vägrade öppna dörren, vägrade svara i telefonen så skulle jag ju inte längre vara ”Nyttig” och därmed skulle jag också bli Ointressant!

Kanske är det just min egen självkänsla som är den största boven, när jag skall lämna någon som lever på och av mig och det jag gör för vår familj.
Om inte jag producerar och fortsätter att kämpa så är jag ju just Onyttig och därmed Ointressant, jag har fått vänja mig vid att mina behov är värdelösa, jag är Värdelös om inte jag gör det som Han vill eller gillar.

Hur börjar man finna motståndet inom sig själv och börjar värdera sitt eget värde, när alkoholisten hela tiden väver omständigheter där man blir helt förvirrad och bortkollrad?

Jag känner i vart fall så, ihop med min man blir jag försvagad, han använder min energi för sina egna behov och lämnar mitt liv i kaos. Det är inte enbart det inre som är i kaos, lägenheten är rörig, det blir skitigt och saker är omflyttade så att ingenting går att hitta :p

Just ljugandet sänker mig fullständigt, för jag ser ju tecken, men han förnekar.
Till sist tänker jag att det kanske är jag som är knäpp (som hallicunerar). Men så hittar jag bevis (burkar eller flaskor) och då blir jag Glad!
För det är ju ett bevis på att jag inte är knäpp och då känner jag mig knäpp för att jag är glad över något som är förfärligt!

Finns det någon mer därute som känt som jag?

Jag uppskattar dina inlägg, långa som korta..?. Och de lite längre kanske än mer..?! Jag sätter verkligen stor värde på det du väljer att dela med dig av. Och som vanligt väcker de tankar och skapar utrymme för vidare reflektioner..

Inte minst med tanke på mitt återfall, kanske det är läge att plocka fram de där minnen som jag helst ställer in i en mörk garderob..
Att plocka fram dem, damma av dem och se dem i all sin fulhet i dagsljuset..
Tänk att du hade modet att dela med dig av det här med handspriten.. Fantastiskt starkt gjort! Vad skulle du säga att det gjorde för skillnad, att du tog modet till och klarade av att vara så brutalt ärlig? Jag har några lik, som jag gör mitt bästa för att hålla dolda..men precis som du har jag verkligen ansträngt mig för att inte försköna eller förminska problemet inför min man..
Ändå var det jag som övertygade honom på middagen om att jag absolut fixar de där två glasen.. Nu gjorde jag ju lyckligtvis det. Men har också satt stopp för vidare förhandlande. Det ska inte hända igen av den enkla anledningen att det inte är värt det! Jag längtar ju efter naturlig nykterhet. När det är målet, verkar det korkat att tillföra giftet, om än i aldrig så liten mängd..!
Har svarat dig i min tråd, men passar på att tacka dig igen för den klokskap och värme, du sprider här på forumet ?!

Kramar
/Fibblan ?.

Ibland (typ hela tiden) kommer tanken: ”hur ska jag kunna göra hela den här nyktergrejen resten av livet? Säg att jag lever tills 80, vilket betyder 55 år till av detta?!”
Väldigt överväldigande och läskigt.
Stopp.
En dag i taget. En dag är rätt lätt. Vill jag dricka idag? Nej.
Idag är jag nykter.
??

Det är alltid värt ett nytt försök.
Jag är på fyffefemtionde.. :)

..det här..men smålog när jag fick upp bilden av dig. Hur du vaknar vacker, nykter, sund, stark och övertygad. Och nästan sätter morgonkaffe ☕ i halsen, över mina alltför spännande inlägg..??. Det var verkligen inte min mening?!

Skämt åsido, som sagt. För återigen, det är på riktigt. Och jag värdesätter högt din omtanke och den ärliga känslan av att du känner med mig, förstår, reflekterar..?. Och jag ser att det finns skäl till oro. Det gör det alltid när ngn börjar låta sig förhandlas med..?- ?..
Denna ngn var jag denna gång.
Och jag är tacksam för ditt stöd. Du är äldre, visare och har gjort fler erfarenheter i detta träsk, som berört mig djupt när jag läst dina ord..?! Det vore bortkastad tid att gå igenom alla misstag ännu en gång för egen del. Vi är ju här också för att försöka göra det bästa av andras erfarenheter också, tänker jag.
Du är så himla fin mot mig och jag tar åt mig av din klokskap! Tack Vinäger ?!

Jag vågar påstå att vi kan pusta ut för denna gång?. Fortsatt vaksamhet gäller. Men kaffet ☕, kan vi njuta av i lugn och ro, för lång tid framöver, känns det som nu. Har avbrutit allt förhandlande. Och det känns skönt!

Fortsatt fin helg?!
Kram
/Fibblan ?.

Några av oss har skapat anonyma FB profiler med samma namn som vi har här inne. Detta för att kunna snacka privat med varandra utanför forumet.
/Mrx

Såg att jag varit medlem här i två år och tre veckor.
Lika länge sedan som min senaste period.
De fyra helgerna för 1 1/2 år sedan var ett steg i processen som kunde slutat illa men istället gav mig värdefulla insikter.
Jag har börjat sortera i alla mina dokument, bokutkast. Fyra olika spår, fyra olika böcker så småningom. Kanske blir jag färdig med någon av dem snart, beroende på hur arbetssituationen utformar sig.

Arbete, ja.
Jag tänker i mina deppstunder att det är jag själv som kan förstöra allt jag tar i, i mina självmedkännande stunder ser jag att jag följer mitt hjärta och är modig, gör sådant många inte vågar, och därför hamnar i skottgluggen.
Verkligheten är nog något mittemellan de två tankespåren.
Jag hade precis fått ett jobb senast jag skrev i tråden, ett som jag verkligen var taggad inför.

Varade i två veckor. Sedan sa jag ifrån till ledningen om brister i vården av ungdomarna. Konstruktivt men bestämt. Erbjöd mig dessutom hjälpa dem styra upp och åtgärda bristerna.
Uppsagd per telefon samma kväll. På ett osnyggt och kallt sätt.
Jag förstod - det var tydligt - att de inte var minsta intresserade av att ge bra behandling åt de placerade på boendet.
Anmälde dem. IVO och arbetsmiljöverket.
Blev kontaktad av reporter.
Verksamhetsledningen förbannade.
Jag har släppt det nu. Måste fokusera på det som är viktigt.

Mitt företag är i fokus nu. Och det är här jag vill vara. Min egen.
Ingen annan inkomst än de konsultuppdrag jag kan få tag på och privata mottagningsklienter.
Ska hoppa in vid behov på timanställning inom missbruksvården, träffa verksamhetschefen till veckan.

Egentligen trivs jag såhär.
Boken/böckerna kan äntligen bli skrivna och jag jobbar med min hemsida; både för att marknadsföra mig själv, men främst för att sprida kunskaper som kan komma andra till nytta.

Den viktigaste relationen kan vara den svåraste. Den med dig själv.
Bli din egen vän genom kunskap och självmedkänsla.

Garanterat bihåleinflammation. Garanteeeeert!

Jag fick ihop alla intervjuer igår, slog till och med in en extra intervju. Så 6/5 gjorda, med bihåleinflammation och utan röst typ ?

Jag vill verkligen ifrån mitt jobb☝️

Intervjuerna gick bra, jag tror jag skötte dem snyggt. Om inge annat börjar jag bli väldigt bekväm och trygg i den typen av situation, och det är ju kul ^^
Och det är förbannat intressant att se hur andra företag arbetar, hur deras kultur är och vad de kämpar för. Det är som dejting, det är verkligen det.
Avslutade dagen med att få se bio med exmannen. Det var välbehövligt. Behövde lite socialsamvaro.

Idag kommer mamma förbi med lite flyttlådor, annars har jag planerat in VILA hela dagen. Behöver nog ge mig ut och köpa nassonex och nya alvedon. Kanske behöver någon typ av krubb oxå men mat är förbannat tråkigt när man inte känner någon smak. ?‍♀️

Nästa vecka har jag vad jag vet 3 intervjuer inbokade, än så länge. Och så ska jag hämta nycklarna till mitt nya hem på fredag!!!❤️❤️❤️

Nu lite mer Java.
Vill nog läsa lite bok idag oxå. Riktigt vilodag❤️
Lutar lite åt att bjuda över Mr klick i kväll med. Fast vet faktiskt inte om jag orkar, hade varit mysigt att skeda lite dock.

Trevlig helg!
Fridens ?

Jahapp, så blev d ett par fler igår än vad ja hade tänkt, men är inte bakis vilket är väldigt skönt. O kommer ihåg allt, el ja trodde d iaf, pratade med syrran igår på tfn o sambon undra va ja hade menat med en grej ja sa då men d kom ja inte ihåg så fick ljuga ihop nå..suck.. O att ja lyckats paja en grej på dammsugaren kom ja inte heller ihåg.. Känns som ja får minnesluckor för mindre nu än förr, behöver inte ens va i närheten av stupfull för att ha minnesluckor..
Vet att ja kommer dricka lite ikväll då vi kommer ha över syrran med familj o grilla o sen kolla mello. Men då kommer d nog inte bli så mkt iaf, skammen att ja dricker mest e så stor o ja vill inte att syrran ska fatta hur stora problem ja egent har. Därför ja drack igår så ja skulle kunna dricka mer fritt liksom som d inte blir ikväll..

Du behöver inte förbereda dig, säga rätt saker, öppna dig, eller bete dig på något särskilt sätt för att gå till en kurator.
Det är dennes jobb att hjälpa dig där du är, på dina villkor, i din egen takt och med de problem du själv formulerar.
Om du upplever att du blir pressad eller missförstådd har hen inte mött dig på dina villkor.
Jag tycker absoulut att du ska ge samtalsterapi en chans. Och det finns många olika samtalsterapeuter. Personer bakom titlarna.
Den högskolekursen du nämnde låter bekant. Jag anmälde mig sent till samma kurs och kom inte med. Vi kanske bor i närheten av varandra - om de nu inte har samma kurser på flera universitet.
Kram AlkoDHyperD

Först vill jag säga till dig att sök hjälp för egen del. Någon att prata med. Alanon är för anhöriga, leta på nätet. Socialförvaltningen brukar ha anhöriggrupper eller en kurator på vårdcentralen kanske. Förändras du så brukar även den anhöriga, i detta fall din son, tvingas att förändra sig. Oron du känner är förfärlig och nedbrytande. Har själv känt väldigt mycket av det. Oro, maktlöshet, sorg m.m. massa jobbiga känslor. Därför viktigt du får hjälp för egen del.

Det verkar illa med din son och kanske klarar han inte att bli nykter på egen hand. Din son behöver kanske proffessionell hjälp. Antingen i öppenvård eller på behandlingshem. Söker man på socialförvaltningen. Sedan får man tyvärr räkna med att återfall kommer och det är väldigt svårt att hantera men då skulle alanon eller någon samtalskontakt kunna hjälpa dig. Bra att träffa anhöriga i samma situation tycker jag, eftersom man bär på så mycket oro, skam för man känner sig misslyckad som förälder. Som jag ser det måste du ha hjälp att hantera situationen för det är väldigt svårt att vara känslomässigt bunden till en person medmissbruksproblem. Din son verkar ju utsätta sin hälsa för stor fara eftersom han även har diabetes och haft problem med levern. Om han inte frivilligt vill ta emot hjälp för sitt missbruk så kan du göra en anmälan till socialförvaltningen och det kan då bli aktuellt med tvångsvård om man bedömmer att det är fara för hans liv. Inte roligt men jag vill att du ska veta. Som jag ser det är du viktigast och att du får det stöd du behöver. Sedan kanske du även har möjlighet att hjälpa din son om han vill förändra sin situation. Läs gärna någon bok om medberoende. Alltså du först så tänker jag.
Lycka till!

Har läst en del bland dina många bra inlägg ?
Så nu sitter jag och funderar lite, finna det en FB grupp?
Eller gör ni en FB profil med era profilnamn, som ni använder här..sen blir ni vänner på FB?

I vanliga fall har jag gått upp vid 11-13 tiden, lite beroende på hur sent och hur mkt jag drack natten innan.
Idag vaknade jag kl 8, det kallar jag en dramatisk förändring.
Jag är fortfarande supertrött i kroppen och i huvudet, trött rent allmänt.
Men det kanske kanske börjar lätta lite..får se utöver dagen, känner att nån ting är på G.
Tack igen Jasmine, ha en super bra och härlig nykter lördag och helg,
Det gäller alla här på forumet. ?❤️

Tack för att du svarade, och ditt stöd.

Jag känner att jag i och med är ärlig här, och försöker skriva av mig, kan komma till insikt med varför jag har hamnat i denna skuldspiral till att börja med.

Jag är inte en sån som dricker mig redlös, eller varje dag, eller gör pinsamma saker. Men med en ångestproblematik i grunden så blir minsta lilla avvikelse en stor grej för mig.

Två glas champagne igår orsakade en stor trumvirvel och tron att jag står utmed avgrunden. Medan mina vänner lätt kan avsluta en flaska vin själva utan dåligt samvete (påstår de) så är det en rätt stor grej för mig. Alla har sin egen gräns och jag vill börja flytta mig ifrån min.

Tack än en gång för ditt välkomnande.

För att du poängterade det.
Det år absolut ingen tävling, jag ville bara försöka att säga att vi båda har druckit mkt och vi båda är lite nyfikna på AA.

Jag måste säga att jag är lite förvånad över ditt välkomnande. Jag måste ha sagt något som verkligen slog an hos dig.
Ja, jag drack på jobbet. Och det var 300 andra som gjorde det också eftersom det bjöds på champagne för en lyckad affär.

Jag uppskattar inte din ton eller att bli kallad "kvinna". I denna mening är det gravt nedsättande.
Jag kom hit för att kunna vara ärlig. Att få stöd. Inte att bli ömkad. Men inte heller för att få skäll.

Jag kom hit för att pröva något nytt, för att bearbeta. Din kommentar har fått mig att känna att det inte var en bra idé.
Det kan finnas fler som jag, som känner som jag, som nu läser ditt svar på mitt inlägg och inte vågar skriva sitt eget inlägg nu.
Var det syftet i ditt svar till mig?

Jättefint att du fick hjälp av företagshälsovården. Men alla kanske inte befinner sig på samma plats som du gjorde.

"Energi och hopp" - du kanske borde fundera på vilken energi du utger.

Vill bara säga att jag smög i flera år utan att min man märkte något. Drack ur vintetrorna eller plastflaskan med vodka i garderoben i princip varje dag. Han fick en chock när jag berättade. Visst kan han i efterhand få en förklaring till en del händelser, men när det pågick var det så främmande att jag skulle kunna dricka på vardagarna att han inte kopplade en enda gång. Medberoende kanske ni tänker, men nej, inte ens det stämmer in på honom. Vill dock säga att jag tror att det är ovanligt att partnern är helt ovetande. Det handlar till viss del om hur känslig och mottaglig man är. Det omvända skulle aldrig kunnat inträffa, jag hade märkt direkt.

Håller med Jasmine, att vara en nykter och närvarande mamma räcker.

Hoppas att du orkar och kan ta till dig de orden. Att spiralen kan få vända uppåt genom det. Det är du värd nu.

Kram

Ännu en gång läser jag flera inlägg i rad från dig och hinner först bli lite orolig innan jag pustar ut på slutet. Så glad att du tog till dig de välmenande orden från Onkel F och Jasmine. Det är annsrs lätt att hamna i försvarsställning när A-rösten talar, lockar och försöker övertyga.

Det kanske går, någon enstaka kanske kan klara det, att lära sig dricka normalt. Kanske, kanske, kanske... Men är det värt att prova då så gott som alla här under många år vittnar om motsatsen? Nej, självklart inte. För vad händer om man inte fixar det? Ännu djupare ner i A-träsket för varje gång är erfarenheten från de allra flesta.

Är så lättad över att du kom till insikt om detta. Det betyder att du är smartare än din förrädiska, lismande, falska "vän". Du vann och du kommer att göra det igen. Vinsterna med att vara nykter överstiger vida känslan av att (riskfyllt) kunna dricka två glas vin. Men det där vet du ju...

Kramar i massor ?

Ja, sedan forumträffen, alltså.

De vita dagarna läggs på rad än så länge. Hoppas att det framgår hur oändligt tacksam jag är för detta. Men också fortfarande ödmjuk inför kraften i A. Lägger också till glädjen och att njuta så länge det vita livet känns enkelt. Jag rider på framgången helt enkelt.

Ok, det var känslorna efter träffen jag var ute efter att förmedla. Med lite perspektiv känns den nästan overklig. Att det bara gått en vecka är svårt att förstå, känns snarare som en månad. Minst.

Det mest speciella, förutom att ha fått se hur många av vännerna här ser ut, är känslan av att ha pratat om sitt missbruk. Att högt och med riktiga ord berätta om olika händelser och skeenden med A inblandat. Inte ursäktande "oj, jag råkade dricka lite för mycket i går, förlåt" utan att verkligen vara tillåten att helt naturligt sätta ord på ångesten och kampen. Alla förstår ju, vi är där av samma anledning, om än via olika resor. Jag vet att jag ibland stannade upp och tänkte "oj, sa jag det här nu, pratade jag verkligen om handspriten med de här människorna". En mycket märklig - men också befriande - känsla. Jag var hög på känslorna länge, är det fortfarande, även om det mattats av en del.

På vägen hem bubblade och babblade jag om mötet, visst, men också om A-problemen på ett annat sätt. Med min stackars man, alltså, som säkert hade skavsår i öronen innan vi var hemma. Och fortsatt under veckan...

Öppen mot honom har jag varit hela tiden - till viss del. Jag har dock haft ett visst motstånd till att prata om annat än det absolut jobbigaste eller det absolut enklaste. Nu har jag berättat om missbruksproblematik både generellt, om händelser från inlägg av er på forumet och mina vardagstankar.

Och han lyssnar, tar in, nickar och hummar. Säger att han inser att det är så, även om han inte erfarenhetsmässigt kan förstå. Han litar till hundra på mina känsloupplevelser. Förstår också att det inte är självvalt, vem f-n väljer ett sådant här liv...

Tenderar att skriva längre och längre inlägg när jag är igång, snart orkar väl ingen läsa, så jag avslutar med orden min älskade man sedan trettio år tillbaka sa, under ett samtal efter ett jobbigt återfall. Orden som då jag tvivlade och bad om stöttning gjorde att jag förstod - att han förstod:

Det hade lika gärna kunnat vara jag.

Tack, ni är två av flera jag verkligen skulle velat möta på träffen. ? Ni har varit med mig så lång tid och både filosoferat och stöttat så många gånger.

Ml: ser fram emot en vänförfrågan. Kanske blir det en träff IRL så småningom. Som MM skrev, på en filt i vårsolen låter väl helt ok. Och ja, man får vara beredd på att människor kan se helt annorlunda ut än man kanske trott.

Jasmine: Du är också sååå värd att få må bra. En dag är du där, det är jag övertygad om. Det gäller att kapitulera, att se förbi oförmågan, att våga ta steget. Kanske att söka hjälp. Men det måste komma inifrån, annars funkar det inte. Du vet ju hur lång tid det tog för mig... Vill inte pressa, men önskar att du klarar att bryta snart. Har du Fb skulle jag bli superglad om du vill skapa ett Jasmine-konto och "träffas" där. En speciell känsla att kunna skriva på messenger, fortfarande helt anonymt, men utan att någon annan kan läsa.

Kram till er båda ?

Vad fint och stöttande skrivet. Jag ska ta dina ord med mig. ?