Senaste kommentarerna i forumet

Nä det va meningen att jag skulle gå dit själv, men jag va alldeles för trött och i dåligt skick efter ett år på fyllan. Har druckit minst lika mkt som du varje dag. 22-28folköl har det legat på ?
I kväll är det vatten som gäller och nästa vecka finns det nya möjligheter till möten och annat!

Nä det va meningen att jag skulle gå dit själv, men jag va alldeles för trött och i dåligt skick efter ett år på fyllan. Har druckit minst lika mkt som du varje dag. 22-28folköl har det legat på ?
I kväll är det vatten som gäller och nästa vecka finns det nya möjligheter till möten och annat!

Du "Unnade dig"? Dricker du på jobbet? För helvete kvinna, du måste bli av med det ! Kräkas bort vinet? Tror du att "mannen" inte märker det? Tror du att "mannen" inte märker att din andedräkt luktar spya eller alkohol? Rätt fräscht att hångla med någon som just har spytt....
Gör som jag, sök hjälp via företagshälsovården eller den lokala beroendemottagnigen.

Är förtvivlad som alla andra här. Jag är ny här och vet inte vart jag ska ta vägen med allt. Vet inte hur jag ska få ro någon gång i mitt liv. Uppvuxen med alkohol och droger. Partade lite som ung. Men har själv aldrig haft problem. Dricker ingenting och hatar alkohol. Min son har gått i sin fars fotspår som jag ej lever med sen många år tillbaka dels på grund av detta. Han dricker mycket och vår son går i hans fotspår. Hans beteende. Kopia. Trodde han skulle gå i mina som har tagit hand om han själv sen han var 10 och vi har gått igenom så mycket o kämpat mot vad hans pappa har gjort och gör fortfarande. Jag trodde min son skulle bli hälsosam. Träna. Gilla naturen osv... vilken dröm. Men näe. Det ska snusas rökas både det ena och det andra och dricka alkohol. Han blev sjuk för ca 2 år sedan i diabetes 2 och hamnade på akuten och levern var i riskzonen. Han bättrade sig. Gick ner massa i vikt o jag blev så glad. Men det häll inte länge. Dricker varje helg. Dricker o sover. Jobbar annars på vardagar. Jul och nyår var värst samt hans firmafest då Polisen fick hämta han.Julaftons natten tog jag med han hem till mig då han höll på att elda upp sin lägenhet o jag bädda åt han i vardagsrummet. Visste inte att han hade alkohol med sig. Vaknade på natten av jävla brak o ett brak till har rivit ner halva vardagsrummet.Kunde inte styra han. Hade fyllt på badkaret o skulle bada. Vi bråkade. Han gick ut helnaken och visste ingenting av vad han gjort. Jag börjar klä på mig för att gå efter han. Han var helt borta och jag har ingen kontroll över han. Han kom tillbaka tack o lov o gick i badkaret. Jag mäktade inte med han och var tvungen att tillkalla polis. Jag är ensam och har ingen som kan hjälpa mig. Han var skitförbannad. Ringer du snuten på din egen son. Jävla horunge sa han till mig. ett par gånger. Polisen kom. Fick på han kläder. Dom var hjälpsamma och lugna. Va bara två veckor tidigare jag fick hämta han i stan då han hamnat i fyllecell.5 på morgonen ringde han mig. Full hade sprit kvar när han blev frisläppt. Men dom körde han till akuten och hade om jag inte minns fel 2.7 promille plus sin diabetes. Hela Jul och nyår blev en katastrof. Tog bort allt jag hade dekorerat och gjort fint hemma. Jag sa att det räcker nu och satte ner foten. Du får välja om du vill ha mig kvar eller flaskan. Han förstod och ville leva och inte dö. Tills idag. Hade en känsla av att det inte stod rätt till. Hade en oro i kroppen. Vi har kontakt varje dag. Men han ville inte svara.. Ringde ett par gånger skrev att han var upptagen. Då förstod jag att han har druckit igen. Han ringde upp till slut o frågade. Vad vill du.. sluddrar. Sa bara att jag var orolig och ville prata lite.. Var det något mer du ville sa han. Går inte att prata med någon som har druckit. Sa bara att jag var lessen och du behöver hjälp.. Han sa att det behöver du. Så jo jag behöver hjälp. Jag är förtvivlad. Jag vet av erfarenhet att man inte kan hjälpa en alkoholist som inte kan erkänna för sig själv att han behöver hjälp. Just nu har jag hittat hit och hoppas att jag får någon hjälp. Hur ska jag gå vidare. Jag är så trött o lessen mamma och känns om jag har misslyckats fast jag har kämpat så hårt åt det andra hållet. Har aldrig funnits alkohol i mitt hem. Vad ska man göra. Se på när dom super ner sig och går åt helvete. Min pappa dog av alkohol. Min väninna dog av alkohol. Många runt omkring går ner sig i träsket. Mina bröder som jag ej vill ha kontakt med som dricker på helgerna förstår ingenting. Jag vet att jag ej är ensam. Fast jag känner mig så ensam att jag har ont i hjärtat. Inte lätt att prata om. Skäms. Vill bara gå o gömma mig o inte finnas. Vill inte prata om det här med mina vänner. En vet. Känsligt. Vad ska jag göra nu.. Orkar inte så mycket mer. Kram på er alla som kämpar och krigar.

Hej!
Är man aktiv alkoholist så saknar man fullständig förståelse för att närstående mår dåligt har oro skam och skuldkänslor sömnproblem mm.
Är nog en kombination av egoism och förnekelse.
Som alkoholist är jag helt säker på att ingen närstående kan tjata eller be hen att sluta dricka det blir snarare bara värre.
För att sluta måste man till en början ha en egen önskan om att tillfriskna sedan ta tag i problemet själv och där börjar en lång kamp medgång och motgång.
Så fram till den dag då hen själv bryter ihop och erkänner sitt problem och försöker förändra sig tycker jag ni ska leva era liv som ni vill och må bra.
Ni har ansvar för ert liv och ska inte behöva pausa det tills någon annan har kommit till insikt hur mycket hen förstör för er.
Ingen vet när den dagen kommer kan vara i morgon eller om 15 år kanske aldrig kommer.
Mvh

Jag är helt ny här och vet inte om det är OK att krascha in i någons tråd, MEN: försiktigt Fibblan, försiktigt. Jag har varit med om det där.

Kom i kontakt med Beroendemottagningen våren 2012. Fick Antabus i några månader, var sedan helt nykter i två år. Gick ner 17 kilo i vikt, motionerade 60 - 90 minuter / dag och kände mig urstark. Så stark att jag kom fram till att jag kunde ta ett par glas vin ibland utan att det skulle gör någon skada.
Ett par glas blev tre o s v. Det trodde jag inte. Jag var övertygad om att jag skulle kunna dricka kontrollerat.
Senaste tiden har jag druckit en flaska vin varje vardagskväll, och 1,5 - 2 BIB vin varje helg... Back in buissness så att säga.

För ett par veckor sedan bad jag min chef kontakta företagshälsovården för att få hjälp med mitt alkoholmissbruk (som kanske är lite tyngre än ditt, jag vet inte och lägger inte in några värderingar i detta). Jag har också kontaktat Beroendemottagningen för att, återigen, få hjälp med mitt missbruk.
På söndag har den lokala AA- gruppen ett öppet möte som jag tänkt vara med på (om jag är nykter och kan samla ihop nog med mod).

Vad händer om du inte kan hålla det vid de två glasen? Du har skrivit att din man har "sympatikrökat"" med dig. Finns det någon risk att ni båda hamnar i en negativ spiral om du inte kan hålla det vid de två glas du bestämt dig för?

Det är mycket troligt att du är en person med starkare karaktär och vilja än jag, men var försiktig, Fibblan, var försiktig.

med omtanke/ Onkel F

Drack i tisdags, ordentligt baksmälleångest på onsdagen. En underbar natts sömn och torsdagen går som en dans. Jag mår bra och är glad. Fredagen kommer... Är det inte då man ska unna sig något? Jag unnade mig. Bubblande och glad på jobbet, spred kärlek och lustigheter. Mådde lite illa när jag kom hem, försökte kräkas bort vinet innan mannen kom hem. Somnade. Mådde bättre.

Lovade mig själv bättring. En halvflaska rödvin gömmer sig i garderoben...

Just nu är livet som "Måndag hela veckan", dricka, ångest, bättring. Dricka, ångest, bättring. Vad är det egentligen som krävs för att man ska skakas ur denna loop, hitta en annan väg, en annan lösning?

Verkligen igen mig...på något sätt lyckas de alltid vrida på det så att man själv blir den som anpassar sig. Varför förstår aldrig alkoholisten hur mycket skada de gör för sin omgivning? De är ju inte fulla jämt..Är säker på att de skulle förstå om det varit deras partner som druckit...Ibland funderar jag på om de kanske var empatilösa redan innan de började dricka,. Jag bröt med min särbo för 3 månader sedan och saknar honom väldigt på kvällarna. Har barn ( inte hans dock) som inte vet hur dåligt jag mår. Liksom du säger så känner man sig dum som kan älska en idiot och de förstår verkligen inte att man kan sakna någon som gjort så mycket dumt. Har liksom du försökt i flera år att hjälpa honom men inget har hjälpt, det går bara rakt utför och jag är helt maktlös. Har sagt att jag skulle komma tillbaka om han slutar dricka men han vägrar lova något. Han har förlorat allt, jobb, körkort, vapenlicensen (jakt var hans liv) , hans dotter och mig men förstår ändå inte??
Vi har gjort slut flera gånger men har bestämt att inte söka upp honom nå mer,,i slutänden är det jag som förlorar hela tiden. Hoppas på att ett mirakel sker en dag,,att han ringer och säger att han bestämt sig för att aldrig dricka mer i sitt liv..Tills det sker måste jag försöka leva mitt liv. Kram till er alla tappra här inne...

Jag fattar att det luktar av vin och sprit.
Men i mitt fall va det folköl, det kan väl inte alla lukta så fort man öppnar dörren ? ?

Jag fattar att det luktar av vin och sprit.
Men i mitt fall va det folköl, det kan väl inte alla lukta så fort man öppnar dörren ? ?

Jag känner direkt på doften när jag kommer innanför dörren att det finns alkoholångor. Ytterst litet behövs. Jag märker det också på att personen är lite förändrad. Om man inte själv dricker är det här enkelt.

Till dig med Jasmine!
Jag har läst jätte många historier och inlägg här, men kan inte kommentera alla ?

Så du ör välkommen att läsa utan att säga något!

Du har mått dåligt en tid och på kort sikt har alkoholen dämpat den ångest du kan känna samtidigt som du vet att den på längre sikt ökar. Du har sökt hjälp nu på flera sätt, du väcker omsorg och får stöd. Du funderar på hur det kommer sig att du inte helt tar hjälpen till dig, som du skriver att du känner dig ensam trots att du får stöd. Du funderar också på vad mer som behövs för att du ska kunna börja må bättre.

Du har tagit flera stora steg och utifrån det du beskriver låter det som du tar till dig av det den hjälp du får och att du själv börjat skriva här. Ibland är det svårt att veta vad som ska hjälpa och på vilket sätt, du fortsätter att pröva dig fram och du kommer att hitta rätt.

Det hörs att du tänkt på detta med alkoholen och hur den påverkar ditt mående länge och du vill försöka berätta ännu tydligare för din familj på vilket sätt du har ångest och varför alkoholen kommer in på det sätt den gjort. Bra ide. Kanske är det som du skriver, hjälpsamt för dig att berätta oavsett om alla förstår helt eller inte men du får det ur dig och kanske lite enklare kan börja sortera.

Fortsätt gärna skriva och läsa här. Ibland tar det tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Varmt välkommen,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tusen tack för pepp och gratulationer ?!
50 dagar fixade jag ?!
Nu står "mätaren" på 52 (-1)?. Vad hände, kan man undra?!
Jo, jag gjorde ett väl övervägt beslut om att ta ett återfall (!) Ni som läser min tråd och/eller gjort det på senaste är kanske föga förvånade ändå..(?) Har skrivit om hur jag, om jag skulle ta det där återfallet, skulle göra det tillsammans med min man om vi skulle äta ute. Därmed inte sagt att det var bestämt. Men i tanken var jag okej med ett sådant scenario. Vi hade en bokning som gjordes för 2 månader sedan på ett populärt ställe. 5-rätters.. Jag bollade detta med mannen min. Han var klok nog att låta beslutet vara mitt. Jag hade också tankar på att bolla med er kära vänner här. Men kände samtidigt att jag ville fatta beslutet på egen hand. Och valde efter noggrant övervägande att göra undantaget som bekräftar regeln. Jag nöjt av mina två glas vin. Satte stopp där. Kände mig nöjd med det - när hände det senast ?!? Flera år sedan..Var också nyfiken på hur det skulle kännas idag- dagen efter.. hade jag väckt den sovande björnen..(?) Svar: NEJ?! Jag är glad att jag tog beslutet att ta de 2 glasen, för det var också som att jag fick en mer realistisk bild av vad det ger. Har ju romantiserat det en hel del, sedan jag förbjöd mig..
Gott, absolut. Ngt jag vill fortsätta göra? Absolut inte. Nu är det 50 dagar till minst som gäller. Har en grej i maj, där jag eventuellt kommer göra på samma sätt. Men det tar jag då.

Det som sjunkit in i mig mer och mer är att jag alltid vill leva så här. Efter midsommar, den magiska dead-line'en jag satt -är det knappast fritt fram som gäller. Det är 2 glas vid speciella tillfällen.

Det kanske verkar motsägelsefullt för er som läser mina rader men det känns som att ett nytt förhållningssätt till alkohol håller på att ta form i mig. Det handlar inte längre om en kamp att hålla sig ifrån. Utan en livsstil, där jag väljer att vara frisk och sund och där alkohol ibland kommer att förekomma. Och det är när JAG har fattar beslut om det. Givetvis kommer jag vara på min vakt även fortsättningsvis. Och kanske en del av er tänker nej,nej,nej - nu är hon på väg utför..
Jag tror inte det och jag gör gärna mitt bästa för att bevisa det??!

Kramar från en nykter Fibblan ?

... i din tråd, men inte kommenterat tidigare (inte haft tillräckligt med energi för det..). Du är grymt stark som fixar det här! Önskar dig all lycka till och.skickar en cyberkram! Jag kommer att följa din resa?

Skall glra detta för mina barn men är inte riktigt där mentalt själv. Varför vet jag inte.
De är hos pappa o tänker om jag sitter här o dricker är skit samma.
Går dit innan de kommer hit.
Trevlig helg

Jag tror det märks mycket mer än man anar. Kanske inte alla förstår, men dom närmsta är det nog mycket svårt att dölja nåt för. För mig är det så att mina två barn (en dotter på 27 som har egen familj) och en hemmaboende 22-årig son märker DIREKT om jag har druckit. Dottern kan till och med avgöra bara genom att läsa sms från mig (om jag druckit). Även om sms:et är helt logiskt, rättstavat och i övrigt helt korrekt. För att inte tala om att hon hör det så fort jag öppnar munnen om vi pratar i telefon. ?
Sonen har en näsa som märker så fort jag druckit en klunk! Han känner lukten direkt! Finns inget sätt jag skulle kunna dölja om jag dricker för honom! Han är hemma mycket, när han inte är ute och reser. Och när han väl är hemma så finns det inte en möjlighet att jag skulle kunna dricka ens en MUN vin utan att han reagerar...

Tack, snälla ni. Det värmer! Gjorde ett undantag för att "kolla läget".
Kramar ✨

Ja, rubriken säger mycket. Jag är inte ens 25 än och har förhöjda levervärden av alkoholen, har flyttat hem och har världens finaste föräldrar som ställer upp, betalar mediciner. Igår blev jag ordentligt full, en halv flaska vodka nästan. Vill döva min ångest och depression med alkoholen och vet ju själv att det är ohållbart. Jag har problem. Men samtidigt vill jag fortsätta dricka för jag dövar ju känslan som annars andas en i nacken dag in och dag ut. Äter antidepressiva och ångestdämpande i rätt låga doser än iallafall. Alla i familjen vet ju om det här och vill hjälpa, men känner mig som ett orosmoment, att jag är en börda, man duger inte till som inte kan vara normal. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om det här. Det kanske jag ska, för min egen skull. Men idag var vi iallafall förbi den psykiatriska mottagningen för en eventuell inläggning, men har inte tillräckligt med abstinensproblem då jag ändå har 3-4 nyktra dagar iveckan. Lite om och med och hit och dit mellan samtal med drog- och alkoholmottagningen och ett besök hos hälsocentralen så fick jag antabus utskrivet. Ska dit nästa vecka och lämna ett till blodprov för att kolla levern.

Får alla sparkar i baken man kan behöva, men varför kan jag inte beskriva ångesten för familjen, varför jag dricker? De vet ju men jag får inte ord på det. Avslutar här och väntar på svar, för nu gråter jag för mycket.

Ha det!

Så skönt o tryggt att höra av dig. 40 dagar är respekt. Jag orkar inte heller med skiten eller mig själv längre. Därför går jag ut med det men har egentligen aldrig stuckit under stolen med att jag har problem. Lagom finns ju inte i min värld. Jo jag planerar en lång löptur i morgon när jag kommit hem från resan jag är på. Som för övrigt var en katastrof alkohol mässigt.
Skriver vidare i morgon.
Prick.

Jag har inte reflekterad så mkt på just det, jag har bara utgått från att ingen ser eller vet. I mitt fall va det korrekt, ingen har märkt att jag varit salongsberusad mer eller mindre ett helt år. Visst alla har märkt att något är fel, men ingen hade gissad på alkoholen. Förutom min dotter på sexton år, hon hade tydligen koll och misstankar.
Klart det beror ju på hur onykter man är oxå, jag har alltid passat på att nå toppen precis innan jag ska sova och då sov redan alla andra i huset.

Det finns funderingar kring Gastric bypas operation och kopplat till risker med alkoholen. Många kloka tankar och reflektioner, ett absolut viktigt ämne. Fint att ni delar med er av erfarenheter och funderingar kring det här. Det finns frågor om man bör göra den eller först förändra sina alkoholvanor eller om risken för beroende ökar efter en operation. Flera av er intygar att det känns som att alkoholen påverkar mer efter ni opererats.

Generellt är operationer riskfyllda oavsett och innebär ju att göra flera övervägningar- vilka alternativ finns, hur blir det på kort och lång sikt med mera. Detta görs på tryggast sätt med en läkare eller någon annan inom vården som har kunskap kring det. Precis som några av er nämner här är det nog också bäst att ge en helhetsbild av hur man mår, hur man lever, hälsa, alkohol med mera.

Fortsätt såklart ställa frågor, diskutera och reflektera med varandra men ville bara flika in en tanke eftersom det handlar om medicinska frågor.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

En sak som jag tänkt på men knappt vågar närma mig: hur mycket märks det egentligen utåt att man dricker? Är det lätt eller svårt att avgöra om någon är berusad? (Var det helt uppenbart för alla, men ingen vågade konfrontera?)
Tycker för övrigt inte partner är en nödvändighet för fantastiskt sex ;)

Hej,
Jag har saknat dig på forumet och samtidigt som jag är glad att du är "tillbaka" blir jag naturligtvis lite bedrövad att du, liksom jag, har kvar dina problem att dras med. Vi är i ungefär samma ålder och det är skrämmande hur lika vi är till sinnelaget. Träningen tex, det är där jag har levt ut min frustration och lika ihärdigt som jag druckit, lika ihärdigt har jag tränat.

Nu har jag höftproblem sedan ett par år tillbaka. Jag har fått lägga löpningen åt sidan men jag har redan hittat "substitut". Har en bra träningscykel som jag plågar, in absurdum. Vänster knä är dock överansträngt så jag är helt enkelt tvungen att ta det lite lugnt.

Efter en mycket jobbig fylla har jag nu lyckats vara fri från A i 40 dagar. Det är inte mycket att skriva hem om men för mig är det stort och det var länge sedan jag var nykter under en sådan lång period. Min fru ställde (äntligen....) ett ultimatum, vilket jag verkligen förstår. Men det var inte bara det, jag kände att jag kom till en punkt där jag inte "orkade" dricka längre. Det var en kort stund av eufori. Efter detta bara ett rent tvångsmässigt drickande, fysiska och psykiska åkommor och allt blev till slut ett litet helvete.

F.n är min enda last en insomningstablett till kvällen och den är jag inte beredd att ge upp ännu. Jag klarar inte min situation om jag inte får sova mina timmar. Kanske kan jag även dra ner där när jag känner mig redo men det känns som ett mindre problem.

Jag känner verkligen med dig prick. Fortsätt nu att skriva här så ska jag försöka stötta och supporta så mycket jag kan. Faran är ju definitivt inte över för mig heller, nynykter som jag är, men kanske vi kan hjälpas åt på en mer regelbunden basis (kanske med gamle trotjänaren Fenix, och andra naturligtvis, som ytterligare stöd).

Allt gott till dig Prick
Kram Tjalle

Min fantastiska chef och vän skrev tillbaka idag. Hans svar ger mig tro och och glädje tillbaka efter karatefyllan för två dagar sedan.
Hans far, som han uttryckte det var den mest kunniga och kreativa människa han kunde tänka på. Han var alkoholist.
Som han talade om för mig så är det fullt med respekt att ta beslutet att avstå alkohol. Även att vara öppen med att man inte klarar av det.
Där har jag varit länge.
Jag funderar över hur jag ska bära mig åt för att stå emot när suget kommer?
Vet ju att jag relativt snart börjar vela och slingra mig.
Det märkliga är att jag kan ta beslut på morgonen och vara helt säker på att detta kommer gälla. Sakta men säkert börjar min hjärna tänka om och helt plötsligt är allt jag bestämt borta.
Känner ni igen er?
Jag får väldigt snabbt ett brinnande behov av att ersätta alkoholen mot andra "Kickar" och träning är ju ett verktyg för mig. Upplever alltid att jag inte duger eller får väldigt snabbt en rastlöshet i kropp o hjärna som botas med träning. Fast mycket av själva träningen börjar kännas ångestfylld den också då det mer är av tvång jag gör det. :-(
Kan det vara en diagnos eller helt enkelt "bara" en massa ångest som jag inte vet vart jag ska göra av?
Prick