Senaste kommentarerna i forumet

Gråter o tar vin nu....

Småland, Min helg har varit toppen. Igår var jag på forumets årliga lajv träffen och fick skaka tass med flera forum användare. Idag vaknade jag pigg och fräsch. Fick med mig frugan till gymmet redan klockan 09.00. Jag har fått enormt mycket styrka och vilja genom att läsa och skriva här inne. För mig var det en riktigt aha upplevelse när jag insåg att vi är många som kämpar mot A. Vi stöttar och peppar varandra på ett fantastiskt sätt här inne. Nu kör vi vidare och räknar vita dagar..
/Mrx

Oj postade jag tråden för tidigt?
Ny här
Skall börja med antabus i morgon o är livrädd
Hur reagerar kroppen, jag, sug....

Nytt steg. Vet inte om jag vill.

Hur det känns.
Man tar i med järnspett och lyckas häva sig upp med våld.
Där kan man befinna sig ett tag och sätta gränser.
Sen ramlar man tillbaka.
Inget är ju hugget i sten,men försök hålla fast vid det som är viktigast.
Kanske aldrig träffas i din lägenhet?
Aldrig när han är onykter,eller något annat som är viktigt för dig.
Kliver han över även den markeringen så ser du ju hur lite han respekterar dig och dina gränser.
Om han väljer att dricka när han inte är hos dig,fine.
Men ha någon strategi du kan hålla fast vid även när du är som svagast.

Hej!
Jo jag läste någon annans inlägg här han var på restaurang och åt ville givetvis dricka a och han sköt hela tiden fram drickandet ca en timma åt gången.
Funkade ju faktiskt bra men det bästa är ändå att vara här och läsa och skriva.
Känns lite jobbigt att tänka på att undvika a hela helgen. Men man får se det som en del av kampen var härligt att vakna nykter denna söndag.
Hoppas din helg också varit bra !

Läkaren va precis på besök, han ville skicka mig hem, jag sa helst inte förrän i morgon.
Han hummade och brummade, sen såg han i pappren att dom missad att ta ett antal prov.
Så nu blir det provtagning senare i kväll och en natt till här.
Imorgon kommer jag känna mig redo för att åka hem, hemma ska jag börja ett nytt och nyttigt liv :)))
Stort tack till vården och alla på st Göran, avd 54 ???❤️

Skriver av mig

Det går inge bra, han bryr sig mer, har prioritera mig mer, o jag orkar inte göra nåt, han sa tom senast igår att det känns som vi pratat mer o han känner sig närmre mig.
Vet inte om det är för att hålla fast mig...
Jag klarar inte att avbryta det här nu, inte nu

Min särbo sen 2 år dricker 2 extrastarka öl 0.5 l varje dag. På helger blir det minst en egen flaska vin både fredag och lördag kväll. Han kallar det att han dricker som en dansk. Jag vet inte hur jag ska ta situationen. Lite trött på det då jag inte dricker själv. Kanske tar ett glas rött varannan månad. Han har tränat mycket alltid som sprungit någon mil om dagen. Men nu inte riktigt lika mycket träning. Han har nattsvettningar vilket han skyller på att han har hög ämnesomsättning pga träning. Jag tror mer det är alkoholens effekter men inte sagt något. Har inte orkat ta itu med det då jag själv överlevt bröstcancer förra året och innan dess har en annan sjukdom o en skada som gör att jag rullar 24/7. Har ni något råd? Ekonomin kretsar också kring att det är viktigt att ha råd med öl, vin och snus. Nu har bilen hans gått sönder och då kan man gärna ta ett glas extra för att lugna nerverna.

Jag skulle så vilja kunna hjälpa dig just nu, ta dig ur ditt mörker. Säga att det är beroendet som pratar till dig just nu, som säger att livet utan alkohol kanske inte ens är bättre än det med. Att det inte är värt att stå ut, att det inte är värt kampen. Det låter som du är i en depression. Men det spelar ingen roll om jag säger det
För jag vet. Att förändring måste komma från en själv. Insikt måste komma från en själv och viljan måste finnas hos en själv.

Jag blir bara ledsen av att tänka att du kanske håller på att falla. ❤️ Men jag förstår hur tufft du har det. Det är oerhört starkt av dig att våga vara så ärlig.

Jag skulle vilja berätta för dig om gårdagen. Hur det vände så snabbt efter min svacka. Hur mycket bättre jag mår idag. Hur fort det kan vända. Och hur glad man är när det vänt att man stod ut.

Jag önskar så att du står ut. Men jag klandrar dig inte om du inte gör det.
Varma kramar ?

Funderar och funderar. Hur ska jag orka? Tänker på min mans alkoholmissbruk när jag vaknar, och när jag somnar. Hur ska det gå? Vart ska det sluta?
Medberoende? Ja visst, fullt ut. Vill inte. Vill leva mitt liv i lugn och ro. Inte med en massa gräl och surheter. Säger till min man att sluta dricka. Ja, men då gör han det för att jag säger det. Det vet ju vem som helst, det kommer ju inte hålla. Han måste ju vilja själv. Fast han tog sig en fylla, fast inte hemma. Inte bättre det. Jo, jag slipper ju se eländet. Men han är väldigt beroende, men han erkänner inte det ens för sig själv.
Ser ju på honom att han inte mår bra. Börjar se tecknen i hans lite svullna, röda ansikte. Känner att han avskärmar sig från mig, jag som ställer krav. Vet ju att det är en sjukdom, alkoholismen, så den drar väl i honom.
Längtar efter min man från förr. Det är det som håller mig kvar. Men kommer han verkligen komma tillbaka? Han är ju inte beredd att ta tag i något alls. Bara köra vidare, dricka som om inget hänt, inte prata om det för då finns det inte. Hans abstinens gör honom så sur. Kvittar vad det är så reagerar han med surhet.
Hörde på tv om medberoende. Tänk på dig själv, var råden. Och det vet jag ju. Men i nästa andetag, säger någon, ge inte upp om den som missbrukar. Var på och prata om missbruket. Men hur ska man orka?

Ja Jasmine, hur kunde det bli såhär? Det är det jag grubblar mycket på nu och kanske är jag något på spåren. Eller inte...
När jag blev nykter 2017 blev jag totalt uppfylld av att var just det, nykter, allt genomsyrades av känslan av att ha uppnått något fantastiskt (vilket det också är) och som namnet på min andra tråd "Hög på min egen förmåga" heter, ja, så kände jag mig. Och var.
Jag rörde mig liksom ovanför allt, ordet uppblåst kommer för mig... När jag läser vissa av mina tidigare inlägg fnyser jag och vill skrika till mig själv att jag är en blind idiot. Vad jag inte förstod när jag var hög på mig själv var att det, exakt det, bara var ett substitut för att vara full... Och en dag hjälpte det inte längre för hopplösheten kom och sedan ångesten. Hela mitt liv har jag varit sådan ju, är jag inte fixerad vid något som uppfyller hela min hjärna och all min tid så är jag trött, ledsen, ångestfylld och ALLT känns meningslöst. Det är här alkoholen kommer i i bilden. Den ger mig ro i själen, hopp om framtiden och får mig att känna något. Känna något annat än hopplöshet.
Men jag är så van vid detta att jag alltid trott att det är den jag är. Att det är vad jag blivit.
Min yngsta son är nu 7 år och just avslutat sin utredning hos Bup, vi har ännu inte fått diagnos, jag väntar den vilken dag som helst nu. Men vad vi förstår rör det sig om autism framför allt, möjligtvis i kombination med en hel del annat. Det jag känner för detta lilla pyre går knappt att beskriva, vårt släktskap sträcker sig längre än blodsband. Jag förstår allt hos honom medan hans pappa och äldre bror inte förstår något alls. Det är som om vi rör oss i olika verkligheter, det som ter sig som ren galenskap för dem är för mig allt ifrån oerhört roligt till vackert...
Jag gick inte till kuratorn den andra gången heller.... Jag KAN helt enkelt inte vara ärlig, det vet jag, och vad är det då för vits? Konstant omformaterar jag mig själv för att undgå upptäckt, undgå att blottas. Det är ju så mycket enklare att välja hur man ska uppfattas, vad omgivningen ska förvänta sig av mig. Jag vet att det är ett skydd jag utvecklat under hela mitt liv så jag förväntar mig inte att jag själv eller någon annan ska kunna ändra på det.

Jag önskar så att jag kunde få tillbaka min fixering vid att vara nykter, önskar att jag kunde få känna fascinationen inför min egen styrka igen. Men någonstans vet jag att det bara skulle vara tillfälligt för lika kraftfull min tro på nykterheten var, lika kraftfull är ångesten och hopplösheten när den kommer...
Jag förstår hur idiotiskt det låter att jag inte söker hjälp, jag tycker faktiskt det själv, herregud! Jag har ju pluggat psykologi, jag VET ju att det finns hjälp att få.. Men jag förmår inte... Jag vågar inte.
Idag ska jag inte dricka. Imorgon vet jag inte.
Det kryper i kroppen och ångesten ligger och lurar under ytan, jag måste ta mig för något. Strukturera upp dagen på något sätt.
Kram på er alla och en stor kram till dig Jasmine! Jag önskar jag kunde säga något som hjälper dig...<3

gillade jag med☺️! Jag hänger här på forumet nu medan barnen leker och har fullt upp med sitt och sina kompisar. Ska snart göra lunch till dem, och gör mitt bästa för o få ur mig snurret i hjärnan..
Såg nu att du Mondaymorning skrev att du glömt din medicin och att du är lite i ngt av en manisk period (?) Måste genast ta mig till din tråd, då jag behöver läsa och bolla med ngn som har bipolaritet. Oavsett om du har det eller ej, kanske jag kan "snappa upp" ngt som hjälper mig. Jag har på sistone nämligen börjat fundera på om jag kanske har ngn psykiatrisk diagnos i botten..

Hursomhelst, den tanken..att vi kanske längre fram i vår, skulle kunna samla ihop oss på en filt i solen. Det hade varit ngt☺️!

Kram
/Fibblan ?.

Jag står inte ut med mig själv just nu. Huvudvärk. En klump i magen och en i halsen. Kryper i armarna, ja hela kroppen.
Jag är nästan beredd att ge upp..
Jag skriver nästan, för ngnstans finns det fortfarande en strimma hopp, om att jag ska klara även denna dag. Kroppen skriker nej, men jag har ändå bokat på mig på ett träningspass ikväll. Måste få ut ångesten på något vis. En promenad kanske innan dess. Men mannen min måste komma hem först. Huset fullt av ungar! Allt händer inom mig. Utanpå en trevlig mamma, som strax ska förbereda lite lunch.
Det jag egentligen vill är, dricka 2 glas vin i snabb takt. Känna värmen och lugnet sprida sig och sedan lugnt och metodiskt ta itu med tvätt, städa kylskåp etc etc.
Hur fan ska jag ta mig igenom denna dagen ?
Är det nu jag planerar för återfallet.. 2 glas - vad är väl det. Jag kan stanna vid det. Max 3.
Försöker som mot-tanke använda faktumet att jag närmar mig 50 dagar..! Hade inte det varit ngt, att få uppleva det..50 dagar av nykterhet..!
Men till vilken nytta..? Vad väntar där? Mer ångest?
Kanske dags att lyfta frågan med läkaren, om jag nu får ngn tid i nästa vecka.. Har med denna tids rannsakan och återblickar mer och mer närmat mig tanken att jag kanske förutom beroendet, har ngn psykiatrisk diagnos..
Mitt förlopp har ju varit lite klassiskt, vad jag förstår innan man får sin diagnos bipolaritet.. perioder av stort självförtroende, ostoppbar, körde stenhårt. Och så rätt in i väggen. Diagnos utmattningsdepression. Antidepressiva i 2 år. Hjälpte inte,, slutade. Mådde bättre faktiskt. kom ju på att alkohol fungerade rättså bra..
Vad händer härnäst?
Å andra sidan, om jag har ngn form av bipolaritet (tänker typ 2 då, annars hade jag nog inte klarat mig så länge utan psykiatrisk vård) Kanske en välkommen tid av hypomani är i antågande..

Samtidigt är det lätt hänt oavsett depression eller hypomani, att alkoholen vill göra sitt inträde. Kanske om jag gjorde en utredning och den visade vad fan det är på tok med mig, så skulle jag kanske få en ännu bättre chans att läka, eller åtminstone förstå mig själv på ett bättre sätt. Bipolaritet är ju en kronisk sjukdom. Men kanske det finns medicin som hjälper mig. Alkoholen har ju i mångt och mkt varit en form av självmedicinering. Så här kan jag inte ha det. Har insett mer och mer att jag inte är som alla andra. Har funnit många likar i er här. Och det har varit enormt betydelsefullt att få känna mig mindre udda, mindre fel. Och bästa fall, är det bara ångest och en beroendesjukdom jag har. Vad vet jag. Känner mig bara så förvirrad och för tillfället värdelös. Typ, som att jag håller hårt i sista slöjan och faller den
Faller jag
Faller allt.

/Fibblan ?

... vara med! Hade varit skönt få släppa lite på sin anonymitet och få se ansikten på er som skriver. Jag kopplar ju lättast ihop folk med ett ansikte eftersom jag även arbetar med människor. Det finns ju slutna grupper som man måste ansöka till och på så sätt kan admin genom PM ta reda på vem som ansöker. Bara en tanke...
Hoppas du hämtat energi efter gårdagen! Se nu till art få en härlig söndag!

Kram PimPim ?

Hej kämpe!
Är själv alkoholist och jag kan säga att jag kan inte sluta dricka för att någon annan vill det man måste ha viljan själv.
Är uppvuxen med alkoliserad far och en mor som inte hade viljan att ta sig själv därifrån eller oss barn.
Att växa upp med den oro och skam även se beteendet hos en full far att som barn behöva ljuga för för att skydda även vara medberoende är psykisk tortyr och sätter sina spår.
Skilsmässobarn är inte skoj men dom slipper veta och se missbruket.
Vet ej om jag blivit alkoholist pga uppväxten eller om det är genetiskt men uppväxten har påverkat mig mycket negativt.
Mitt råd skydda dig och ditt barn.
Jag själv har sluta flera gånger men trillat dit de senaste åren.
Jag är nu själv på mycket god bättringsväg .
Vill tillägga att min bror även drack mycket fram till sitt självmord kan ej bevisa att detta har med uppväxten att göra men det är ett faktum.
Förlåt om jag låter skrämmande men barn måste få vara barn.

Var ju på en mindre tillställning igår och även om det var många som drack runt omkring mig, och suget infann sig, så tror jag ändå för egen del att det är större risk (läs: jag behöver vara mer vaksam) i situationer när jag är själv. Visst hade jag förut problem tillsammans med andra att hålla mig till måttlig nivå, men tar jag bara inte första glaset, så är det lugnt. Och så tänker jag att jag kanske är bättre på att förbereda mig mentalt när jag ska vara tillsammans med andra som dricker. Att det är ett isolerat tillfälle liksom, och så ser jag till att klara av det. Här hemma har jag svårt att få till samma tänk. Dagarna och timmarna flyter ut på nåt vis. När jag är på jobbet är det också rätt så lugnt, även om tankar på A kan poppa upp, så har jag aldrig druckit på jobbet, så den situationen är jag också trygg med.
Det är alltså vägen hem från jobbet och ledig tid när jag är själv, alternativt ledig tid med familjen som är de mest prövande situationerna..
Strategin är att inte ha ngt hemma och det har vi inte heller. Vi hade ju det första veckorna. Mkt över från nyår, även om jag gjorde mitt bästa att hälla i mig så mkt som möjligt..
Men det bad jag min man att konfiskera, när jag började känna att jag var nära att ta ett återfall. Jag brydde mig inte om vart det tog vägen, om han hällde ut eller gömde undan. Och jag har heller inte letat, eller frågat.
Så igår, när jag gick ut till garaget för att hämta in slipmaskinen, (vi håller på att renovera) upptäckte jag att där stod det som blivit över från nyår..
Nu vet jag att det bästa antagligen vore att än en gång be honom, alternativt själv, göra sig av med skiten. Men jag känner mig så dum, som inte klarar av att ha det där. Som om jag skäms för att erkänna vilken makt alkohol fortfarande har över mig.. Ni vet ju här. Men inför min man vill jag nog verka starkare och visa att jag kan behärska mig, att jag har självkontroll och karaktär. Vi vet att det handlar om mer än så, när ett beroende hunnit utvecklas, men jag tror att han och gemene man s.a.s många gånger tänker att det är precis det, det handlar om. Även om jag skulle försöka förklara tror jag inte han skulle förstå.
Usch, nu blev det mest svammel..
Summa : jag har som mest svårt att avstå alkohol när jag är på hemmaplan, nu har jag upptäckt att finns det på hemmaplan, och vet inte riktigt hur jag ska göra..
Förutom att göra mig av med det, vad mer kan jag göra som hjälper mig handskas med min "lediga tid". Jag fick mer gjort på ett sätt när jag drack för då fick jag mer energi, för stunden och jag hade också rättså mkt dåligt samvete så jag kompenserade genom att vara en bättre fru, mamma, hushållerska än vad jag är nu. Nu är jag bara trött, ingen sexlust, ingen energi och far inte längre runt och fixar med allt som jag gjorde innan. Just nu vet jag knappt vad fördelarna med att inte dricka är. Förutom att jag ser lite fräschare ut då. Och jag tror, en mer närvarande mamma. Det borde ju vara så. Om än inte lika påhittig och initiativrik..
Som sagt, förmodligen är jag bara i en dipp nu. Och jag kommer ur den. Och förmodligen är listan på vinsterna med nykterhet, fler än vad jag ser nu.

Kram
/Fibblan ?.

Så kul att träffas. Glömde att ta min medicin på morgonen så jag upplevde att jag hade svårt att fokusera tyvärr. Var lite spattig.
Är i en upprymd, lite manisk period - fast utan A. Ska skriva om det i min egen tråd strax.

Jag presenterade mig som XXX först men det blir ju svårt, vi hamnade ju i en grupp som vet en del om varandra. Jag hade ju fått sitta och blåljuga - eller vart tyst - om hela min situation, om jag inte hade velat avslöja vem jag var. Det blir ju svårt.

Det spelar ingen roll. Vi är bara människor. Vi är där av samma anledning men med olika bakgrunder, olika personligheter, beroendeproblematik och strategier.

Jag hade nog velat sitta och prata en stund till. Hade inte haft något emot att sitta på ett enskilt fik och pratat vidare.
Vi får ta det nästa gång. Kanske på en filt någonstans under solens varma strålar....

Varm kram till dig.

ps. Roligt att vinka och heja på din man.
Och igen så glad att du är på rätt
väg. Med din man. ds

Jodå det går bra. Lugn dag som tyvärr inte är lika solig som igår men drt känns skönt att vakna nykter i alla fall?Det är det viktigaste ? ny nykter vecka.fasiken vad härligt?

Hur går det för dig Ledsensjäl och för dig Fina Lisa? Min helg har varit toppen, målat om hela köket, lite kvar idag... sen ett helt nytt kök! ? Har så mycket ny energi nu när a är borta ur mitt liv och även att exet är borta kan jag tänka bidrar till ytterligare en boost. Jag har haft låååång sovmorgon och nu dags att fixa det sista med köket. ???

Ha en fin söndag och hoppas även ni haft en skön och nykter helg. ??

Bra kämpat!
Känslan när man når små mildrolpar är så sporrande att fortsätta även om vägen dit inte är spikrak! Lycka till!

Kram PimPim ?

Vad starkt av dig att söka vård för detta! Grym du är!

Jag slutade tvärt efter över 3 år med alkoholkonsumtion dygnets alla vakna timmar, jag tog hjälp av det internetbaserade programmet som finns här på alkoholhjälpen vilket jag är mer än nöjd över. Jag slutade för att jag ville sluta själv, inte för att jag kände att jag måste sluta. (Det har jag vetat att jag behövt i minst ett år)

Abstinensen märkte jag inte av fysiskt så mycket tro det eller ej (jag är själv otroligt förvånad)
Det var några episoder av skakighet och en extrem huvudvärk den första veckan, sen följde sömnlöshet och mer ångest och svettningar, men det lugnade sig förvånansvärt fort. Och jag vilade i tanken att jag var väl medveten om varför jag kände som jag gjorde.

Jag försökte äta normalt och som vanligt efter att jag slutade dricka, ersatte istället sug-episoderna med fysisk aktivitet och såhär 10 veckor efter att jag drack min sista stänkare är det en rutin som jag mår bra utav.

Beträffande ditt sista inlägg så tycker jag du ska prata med din behandlande läkare och sköterskor på st Göran om att du upplever att medicinen inte gör susen, det de gör är att följa ett schema, brukar vara ett läkemedel som heter Oxascand som man sätter in på schema vid långvarig etylkonsumtion, det kan man trappa upp och ner lite beroende på hur patienten svarar på det.

Keep it up och va stark, kom ihåg vilken bedrift att du faktiskt tog tag i saken, nu är det i den initiala fasen enorma svallvågor du ska lära dig surfa på, som blir dyningar, som efter en längre period blir till ringar på vattnet om man bara står ut.
Och även hur oväder det än känns just nu vill jag lova dig att det är värt det i slutändan. Vi är många som kan understryka det!

Känns ändå som om alla våra alkoholister har en sak gemensamt, nämligen att de inte släpper taget om oss när vi lämnar dem...

Du är en pärla✨!
Och du är så bra på att hitta orden som skänker mig förtröstan ?!
Visst är det precis som du säger, tänker jag med. Men det är klurigt ibland att lyfta och se det från den synvinkeln, när man är mitt i det, därför är det så enormt betydelsefullt att bli påmind om det?!
Så hjärtekramar till dig för det?!
/Fibblan ?.

Vinäger, jag tycker du beskriver träffen väldigt bra. Jag som deltog har bara positiva minnen från gårdagen. Jag ser fram emot nästa träff redan nu. Jag trodde jag var ensam om att vakna 04.17 igår morse. Det var helt omöjligt att somna om. Kände mig rätt trött och sliten när det var dax att åka till Liljeholmen. Frågade min fru om jag såg bakis ut även fast jag inte druckit en droppe. Så pass sliten kände jag mig men det var väl mina nerver som spökade. ?
/Mrx

några stycken som finns under våra nick på fb men det har aldrig blivit en organiserad grupp av det vad jag vet. Men ingenting är ju omöjligt :-)
Tack för att du kom på träffen !