Senaste kommentarerna i forumet

jag har hängt här i många år nu utan att skriva. För jag mår dåligt när jag öppnar upp. Jag får ångest av det jag skriver. Men jag har ångest oavsett så.

Igår bröt jag ihop. För första gången tror jag sen separationen. Vi pratade om vårt barn och han log. Ni vet det där leendet. Det som värmer varje centimeter i ens kropp. Det som man längtar efter att få. Så innerligt.

Tårarna kom. Och med dem den bottenlösa smärtan över att det inte är vi längre. Kommer inte bli vi. För våra barn behöver dem där leendena och tillsammans kan vi inte ge dem. Men det gör ont. Väldigt jävla ont.

Jag fick så sällan se dem leendena till slut. Skratten dog ut. Det var då jag visste att det var över. Gick ett par år till sen men. Jag minns stunden när jag insåg att det tystnat.

Leendet jag inte saknar är det onyktra. Det skeva, påträngande, falska. Man är inte sig själv när man är onykter. Att leva tillsammans onyktra är att leva ensamma.

Hur vet man att den andra dricker? Hur mkt är för mkt? Frågor jag brottades med i många år. Nu vet jag att de inte är viktiga. Det är ensamheten som är det viktiga. För som jag längtade efter honom. Och han var nästan aldrig där. Kanske låter hårt. Men så känns det för mig.

Hej,
Jag är ny i forumet, men mindre ny som anhörig till en mamma som är missbrukar av alkohol. Jag slåss med mina motstridiga känslor kring min mammas drickande. Hon har druckit i sedan jag var ungefär 11-12 år, jag är idag 28. Jag har även två yngre syskon. Drickandet eskalerade när jag var 15 och hon började visa upp ett destruktivt beteende som att stanna på kvarterskrogen och inte komma hem osv. Det har även bidragit till många elaka och obehagliga personlighetsdrag som drabbat hela familjen men även andra närstående och jag har i perioder känt att jag inte haft kraft att vara kring henne eller ha någon kontakt. Hon blev nykter för ett ett år sedan ungefär som höll i sig i fem månader men är nu tillbaka i hennes beroende. Hon kommer med stor sannolikhet bli av med jobbet, men vill söka hjälp. Vilket är jättebra. Vi har pratat inom familjen vad vi ska göra om hon blir av med jobbet. Min bror och min pappa (som är hennes ex man sedan 14 år tillbaka och som redan försörjt/hjälp henne sedan de separerat) menar att vi ska hjälpa henne med pengar osv vilket jag och min syster är tveksamma till, främst för att vi anser att pengarna kommer sponsra hennes beroende och att det finns andra sätt att hjälpa. Hon har ingen förståelse över hur hon har bettet sig mot hela familjen genom åren. Men jag har så enormt mycket skuldkänslor, jag vet inte hur jag ska hantera känslan att vilja hjälpa henne samtidigt som jag är så fruktansvärt förbannad på henne. Det känns mörkt inom mig när jag känner likgiltighet inför henne. Hur förlåter man? hur kommer man över ilskan? Känner någon igen sig?
Oerhört tamskam för svar!

Ja jag vet faktiskt inte, han säger ju inte så mycket om nåt längre, men han sagt att han hoppas på att få just den lägenheten.

Han har haft eget hem innan så han vet att det är eget ansvar. Han tycker inte om ansträngande ansvar

Vill bara påminna om att ni som kommer kan välja att vara de ni "är" utanför forumet, i forumet eller ha ett nick-nick för att fortsatt vara anonyma här men ändå vilja ses.

Ser så mycket fram emot att ses oavsett eventuella nick eller inte :-)

Li-Lo Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det kanske är så att han hoppas att ni ska flytta ihop igen? Så att det är därför han drar på det. Om han drar på det och hyresvärden ger lägenheten till någon annan, så kan han ju säga det. Någon annan fick lägenheten.
Med en lägenhet kommer ju också ett stort ansvar. Är han villig att ta det ansvaret?
Bara lite tankar

Jag är medberoende, gift med en alkoholist.

Men jag har lite tankar som tillhör denna delen av forumet.

Lång historia kort.

Min fru släppte bomben i sommras att hon inte visste vad hon känner för mig eller oss. Hon var aktiv när hon säger detta.

Hon ville separera/gå isär (vi har 3st barn).

Vi kompromissa och bodde varannan vecka i vår gemensamma lgh, för att barnen inte skulle behöva flytta runt. Det fanns inga andra lgh att få tag i just då.

Månaderna gick och sen kommer erkännandet att hon är alkoholist, hon får behandling via företagshälsovården (26mån). Hon går på AA. Hon vill själv leva nykter, inga vita knogar. Hon är är ~110 dagar nykter nu.

Jag går på mina Al-anon möten.

Nu i månadsskiftet jan-feb fick hon sin lgh och har flyttat. Vi är just nu särbos. Vi hjälps åt med barnen.

Hon har stängt av allt vad som gäller oss. I stort sett är det bara praktiska saker runt barnen när vi pratar.

Mina känslor för min fru finns kvar.

Kommer känslor som man, som min fru uttryckte det, "supit"bort,tillbaka?

Jag är väl medveten om en dag i taget och det viktigaste först, jag går ändå och hoppas på att hon hittar tillbaka sina känslor.

Blev lite rörig post.

Tack ❤

Funderar vilka av mina tappra forum vänner jag kommer att få träffa IRL den 16/2

Det värmde enormt att höra från dig igen. Du har så rätt- Det handlar om att kapitulera. Idag är jag ensam hemma då min man jobbar på annan ort idag. ( Jag jobbar inte just nu).. är enormt sliten efter på tok för mycket "medicin". Men idag är jag nykter. Inte det minsta sugen. Väldigt skönt när man inte känner sug. Jag äter och dricker massor med vatten och mjölk och magnesium ( tycker magnesium lugnar nerverna på nått konstigt sätt). Ska se filmer och låta kropp och själ vila och inatt tänker jag sova ... nykter. Känns bra. Ja jag kan absolut följa med honom på träningen. Jag har bokat in mig på hans pass faktiskt på fredag och lördag. Imorgon tänker jag gå och springa ( det bästa jag vet). Det är mitt mål för idag och imorgon. Och inte dricka. Ska göra ett ärligt försök nu. Stödet här gör en starkare direkt. TACK <3 . Jag är verkligen SÅ trött på vad detta gift gör med mig in själv utseende och mitt liv.. för några dagar sen somnade jag nykter.. en helt vit dag.. ansiktet förändrades direkt .. dagen efter såg jag pigg ut och mindre svullen... ljuvligt.. sen förstörde jag det såklart genom att dricka igen.. suck.. ska försöka nu.. jag vet att det e värt det och jag vet att jag kan! jag vill! jag SKA!

Välkommen tillbaka, Odette, även om det är av en tråkig anledning.

Vad du har kämpat under lång tid...

Åh, jag önskar att jag kunde överföra lite av min kapitulation, min acceptans och framför allt mitt lugn inför A-beroendet. Att slippa kampen, inte bara att vinna för att man klarade att stå emot, utan att slippa tänka på skiten dygnet runt.

I början tror jag mest på strategier. Att inte ha något hemma, att åka omvägar förbi Systemet, att inte utsätta sig för potentiellt riskfyllda situationer, se till att ha aktiviteter inbokade vid kritiska tider osv. Det gäller att få så många vita dagar så att man får uppleva nykterheten fantastiska fördelar och få känna att kampen minskar. Att få inse att det går att leva naturligt nyktert.

Alternativet är förstås att söka hjälp, vilket jag gjorde till slut. För mig blev det "bara" hos husläkaren, men det räckte.

Jag tänker på det du skriver om att din man tränar och ser fräsch ut, medan du tycker att du ser allt annat än pigg ut. Finns det möjlighet för dig att hänga med honom på hans träningar?

Måste i väg nu, men fortsätt skriva här. Det är en bra början. Du är insiktsfull och jag tror på dig.

Kram

Jag tror dej Adde! Får tänka på saken.

Du har kommit väldigt långt genom att ifrågasätta ditt drickande och söka upp forum. Din process är igång. Jag tror att alla med beroendeproblem sökt olika alternativ först. Försökt normalisera sitt drickande, satt upp gränser och regler. Allt för att man inte står ut med tanken att aldrig få dricka alkohol igen. Det är ok. Det är en stor förändring och man är rädd av olika skäl. Alkohol är väldigt centralt i vårt samhälle och man blir annorlunda om man inte dricker. Man sticker ut och man ”stör” dom som också dricker för mycket men inte är klara att erkänna det eller göra nåt åt det. Det blir jobbigt ett tag men man växer också som människa av det.

Det går säkert ett tag att sätta upp en massa regler för sitt drickande och hålla det. Men är det värt det? Att alltid tänka på alkoholen och när, var och hur? Så mycket energi går till att styra upp det och statistiken visar tydligt att förr eller senare trillar man dit igen. Och det går väldigt snabbt att komma till sin gamla konsumtion och ännu mer. Suget kommer alltid att finnas där om man underhåller det.

Är det då inte lättare att sluta helt och arbeta sej igenom den processen? Jag säger tveklöst ja. Det är ett sorgearbete på sitt sätt. Man får vara arg och besviken. Det känns trist att man har druckit sej till ett beroende, att man är den typen helt enkelt. Men livet är inte rättvist. Det tar den tid det tar men jag kan lova att det blir bättre. Det går alldeles utmärkt att leva nykter. Man lär sej stå upp för det, man behöver inte hitta på ursäkter längre. Man är helt enkelt en som inte dricker alkohol.

Istället för att fundera på allt man missar så fokusera på alla vinster. Den stora friheten är det bästa. Att allt jag gör sker på nyktert huvud, bra eller dåligt. Att jag är pålitlig, jag kan vara barnvakt, köra bilen vilken tid som helst. Inga black-outs, ingen ångest på morronsidan över hur mycket drack jag egentligen? Ingen skam. Tänk igenom alla vinster.

Skriver av mig

Jag kan inte annat än tappa hakan....
Han är ett samtal bort, från att få ett topp läge till eget hem, nära stan, väldigt låg hyra, balkong, flytta in direkt exakt ALLT som han kräver, har denna lägenhet..har fått höra att hyresvärden väntar på att exet ska ringa, men icke..... han sitter o väntar in hyresvärden, på att HAAAAAN ska ringa hur kan han ens tro att de ringer. Hon som fixat fram det här sa att va fan håller ditt ex med på... jag skrattade o sa det är ( hans namn ) du pratar om, han anstränger sig inte...även hon kliade sig i huvudet ( nu tänker ni kanske varför lägger troja energi på detta ) jo för att sånt här slarv, lathet, oansvar gör att jag ännu.mer tappar känslor... jag använder det här till min egna fördel...

Sen försöker jag ännu idag att skjuta på att ses, jag kommer med förslag utanför hemmet, får se om det går

Det blir vindstilla och solsken det datumet träffen är :-)) Nåt annat är otänkbart när vi träffas !!

Jag är fel människa att säga det här, för jag stannade också, tills för några dagar sedan, då vi gjorde slut utan skrik och gap.
Jag fick den ovanliga ynnesten att faktiskt få se min partner sluta dricka.

Alltså, han gick från en halv/en hel dunk vin om dagen, varje dag, till en fylla var annan/var tredje helg.

Och trots det var vi ju inte lyckliga. Trots det gjorde vi slut - och här sitter jag och inser att jag KASTAT bort hela det senaste året.

För det första han gjorde efter att vi bestämt att det var slut, var att knapra i sig sitt piller, och vandra iväg på Systemet.

De senaste dagarna har både han och jag pratat om att försöka igen, men jag inser mer och mer att det går inte.

Så länge jag är där så är han nykter. Så länge han ska jobba så är han nykter.

Men MITT LIV har gått ut på enbart honom så länge nu.

Ja, visst - han är sjuk, din man är sjuk, men om karln din har antabus hemma, och inte tar den utan väljer att utsätta DIG för det, då finns det ingen orsak att känna skuld eller tycka synd om - han säger klart och tydligt att du ÄR mindre värd än spriten.

ÄR du det?
Är du och ditt liv mindre värt än alkohol?

Även om han skulle bli nykter så skulle det för alltid ligga i bakgrunden.

Snabb fråga; hur ser dina drömmar för de kommande fem åren ut?
Har du några?
Passar han in i dem UTAN att sluta dricka?

För ditt liv passerar nu - du kommer inte få tillbaka de här åren. Är det verkligen värt det för att sitta och må dåligt?

Vi och dom..nä vi är lika "sjuka" i vårt beteende. I vår omsorg och välvilja för att sen då minsann,ska relationen börja på riktigt.
När de förstår vilken ängel de lever med och hur mycket man ställt upp.
Men de lapar och tar tacksamt emot stöd och hjälp men är inte så värst intresserade av att släppa taget om flaskan.
Förrän konsekvenserna blir för stora och de inte längre kan bortse faktum.
Samma är det nog för oss anhöriga.

När medicinen blir för tuff att ta och smakar för dåligt så börjar vi förstå att man måste gå en annan väg och börja läka sig inifrån och ut.
Lycka till på Alanon -mötet. De första brukar kännas både omtumlande och befriande och obekväma.
Men samtididgt som att komma hem,eftersom vi i grunden har rätt liknande problem även om vi är olika som inidivider.

upp den här tråden lite :-))

Försöka vara lite tuff med dig Softjessi.
Jag hoppas du kan läsa in min omsorg och välmening i det jag skriver.
Det sista jag vill är att såra dig.

Om du ställer dig följande frågor:
Vad vinner jag på att må såhär?
Vad vinner jag på att stanna?
Vad förlorar jag på att gå?

Där någonstans kanske du kan få fatt på trådarna i det känslokaos du är i just nu.

Kanske vinner du tid?
Kanske vinner du omgivningens sympati och förståelse.
Kanske vinner du makt i att du möjligen plågar även din man då han ser att du mår dåligt.
Kanske slipper du ta ansvar?
Kanske vill du egentligen inte gå men lindar in det i en oförmåga?

Dvs du vill inte ta ansvar för att du stannar kvar trots att allt säger att du borde gå.

Så var det i alla fall för mig.
Inget försvarade egentligen att relationen skulle fortgå,men jag nöp fast som den värsta bulldogg.
Läs anthraxias fantastiska inlägg om hur hon rasar över andras beteende och deras oförmåga att släppa taget om den människospillra som den beroende ibland uppvisar.Trots att hon i nästa andetag säger,att det är ju också jag.

Vi blir samma människospillra,delar samma glasögon och samma oförmåga att göra slut på plågan.

Allt det jag skriver är bara de tankar och reflexioner som jag själv hade.

När jag väl gick/blev lämnad av en som ville dricka istället för att leva nykter med mig så hade ändå första steget tagits mot frihet.
Jag gick aldrig tillbaka även om vi hade tät kontakt och något som ändå liknade en relation men inte fullt ut.

Endast där i ensamhet utan min beroende så kunde jag börja bygga upp mig själv.
Men först rämnade jag ordentligt och förstod hur sjuk jag var,det hade jag inte koll på innan.

Att våga vara ärlig och ta konsekvenserna av den verklighet man lever i är jättetufft.
Jag vet inte om du fortfarande varit på alanon eller tagit kontakt med någon typ av terapi eller hjälp för den situatio du är i?
Det är oftast första steget.
Vi klarar det sällan ensam,precis som den beroende oftast behöver någon typ av stöd och hjälp för att bryta sin nedåtgående spiral.

När vill vi oftast dricka? Vill vi verkligen dricka när vi mår bra på riktigt och känner oss laddade med energi? Vill vi dricka när vi har känslan inom oss att vara nykära? Tillför alkoholen något då? Vill vi inte dricka för att förstärka en känsla? När den förstärks vill vi oftast förstärka ännu mer. Sen vänder det ofta snabbt. Viljan att bedöva allt bara. Slippa känna. Sen är vi på ruta ett igen.

Allt går så klart att förändra men är det värt det? Det krävs mycket och risken är att man får betala ett högt pris. Än större risk är att det är värre om x antal år. Vägen tillbaka är än brantare!

Separation alltid är den enda utvägen. Det är mycket som spelar in men framförallt insikt hos både den som är beroende och hos den som är medberoende. Om din man följer med till beroendemottagningen har han väl ändå en vilja till förändring och någon slags insikt?! Ett bra tecken och en bra åtgärd att gå dit. Jag valde att lämna dels på grund av noll hopp och dels på grund av att han blev så fruktansvärt elak när han drack. Jag kände verkligen att jag tog skada på djupet. En annan person än jag kan kanske strunta i saker som sägs och görs på fyllan men jag var till slut ett trassel av ledsna och arga känslor. Glöm inte att ta hand om dig själv också och sätta fokus på dig själv. Beroendemottagning är något jättebra men handlar om HANS problem och mående. När ni är där kanske du kan fråga vad DU kan få för stöd också!? Kram och lycka till på mötet. Om du vill dela med dig vore det intressant att höra hur det gick❤️

Hej alla fina, det var länge sen jag var här inne men nu är det dags igen. Senaste 6 månaderna ( egentligen två år)har jag ( vi jag och min man) härjats med en rad massa dåliga besked, olyckor, förluster mm mm. Det ena har avlöst varandra... min man är av den positiva sorten.. allt kommer bli bra.. nerver av stål.. jag.. cynisk.. ser allt svart.. självmedicineringen har spårat ur igen... för min del... och jag hatar det... jag vill inte mer... jag vill verkligen inte mer.. jag vill vara stark och kunna hjälpa oss ur det jobbiga så att livet kan få nytt ljus igen.. att var bakfull är verkligen inte lösningen.. jag skulle bli så glad för era råd.. för jag vet inte hur jag ska göra när den lilla jäveln börjar prata med mig på axeln.. hur stoppar man den? hur får man hjärnan att tystna? hur stålsätter man sig.. jag e så evinnerligt trött på att se ofräsch ut, känna mig dödstrött, ont i kroppen, alkoholfet, trötta ögon torr hy, svart inre.. min man tränar mycket nu och medans jag bara ser värre ut.. så strålar han... jag vill bli mig själv igen.. vill komma ihåg vad jag sagt... ta tag i livet på riktigt och nykter.. är så enormt ledsen just nu kan knappt se mig själv i spegeln.. önskar jag kunde ta mig ur detta.. jag tror innerst inne att jag kan.. men jag behöver nog lite hjälp :(... Kram till er från uppgiven Odette.

Var tänkt att vara min! Tid för återhämtning, samla kraft för att orka kämpa vidare, framåt! Att sitta och titta på en berusad man är det sista jag behöver just nu
Men återigen får mina behov komma i andra hand. Känner inte igen mig själv. Orkar varken skrika, gråta eller hälla ut alkohol. Låter förfallet komma
Ångesten pockar på uppmärksamhet
Och jag är trött. Så trött!
Har funderat på att åka iväg ett par dagar för att slippa se eländet men något hindrar mig. Skam? Skuld? Oron att något ska gå riktigt illa? Jag vet inte vad det är men jag är oförmögen att packa en väska och gå
Blir ledsen på mig själv. Att jag sviker mig själv om och om igen. Att jag fortsätter dansa med i djävulsdansen.
Att jag inte älskar mig själv mer..
Att jag är oförmögen att ta kontroll över mitt eget liv och mående.

Hej mina medmänniskor
Det är en sak jag funderat mycket över. Är det enda lösningen en separation från den beroende? Eller går det att hitta ”lösningar” till ett fortsatt samliv? Vad är det som gör att man stannar kvar? Är det alltid den medberoende som ska ge vika? Jag förstår er som separerat varför ni gjort det. Men ni som valt att stanna, vilka lösningar har ni hittat?
Imorgon ska vi besöka beroendemottagningen. Jag hoppas vi kan få hjälp och goda råd både för mig och min man.
Många kramar till er alla.

Tack för fin respons, FinaLisa, PimPim och Fibblan. Undrar ibland om syftet med det jag skriver går fram. (Uppdatering: Jag menar alltså att jag nu fick bekräftelse på att det gjorde det. Ibland är det skrivna ordet lätt att feltolkas, så nu garderar jag mig mot missförstånd.)

I det här fallet ville jag förtydliga att vem som helst kan drabbas, kanske lätta på skuldkänslorna för någon.

Vad gäller behovet att berätta om min uppväxt kom det sig nog av att det kan se så perfekt ut i dag, men det är mycket som kan ha hänt bakåt. Det tog mig många år att förstå att jag inte haft en så bra barndom som jag inbillat mig. Jag var älskad av mina föräldrar, men de klarade inte p g a psykiska "besvär" av sitt ansvar. Jag har skrivit det förr, men vändningen kom när en psykolog (som jag tillfälligt träffade i ett annat ärende) sa "Ja, de älskade dig, men det räckte inte". Gode värld, vilken lättnad det var att höra de orden. Skuldbördan lättade rejält.

Ja, Fibblan, jag är lyckligt lottad ändå. Villkorslös kärlek från så många. Har verkligen fått uppleva det även här, vilket många gånger har varit helt avgörande på min väg framåt. Ibland måste vi påminna oss om det och inte ta varandra för givna. Det är lätt hänt när vardagen rullar på. Hitta på något otippat, ge komplimanger, tillbringa någon extra timme i sängen... ? Bara göra något som bryter - ibland. (Framför allt det sistnämnda bör utföras med partnern hemma, inte med någon forumvän.) ?

PimPim, när jag läste att du är på dag 35 var jag tvungen att räkna på fingrarna. Japp, 36 dagar i dag för mig med. Hur sparsamt jag än återföll ett par tre gånger i december är det först nu det är över på riktigt. Hur bra känns inte det... Vi fixar det här nu, något alternativ finns inte.

FinaLisa, vet att du också har haft - och fortfarande har - det tufft. Du är en otrolig kämpe. Önskar så att du får slippa behöva vara så stark ett tag, det är dags för lite medvind nu.

För varje dag tar A allt mindre plats i min hjärna. Att ta ett återfall har aldrig känts längre bort. Just nu är det inte ens en kamp. Men som alltid är jag ödmjuk inför kraften A besitter. Avslutar med samma ord som jag ofta gjorde för drygt ett år sedan:

Nu håller vi!

Tittar in o säger Hej o läser ikapp .. Fastnade för orden .. den ständigt nyktre .. Det låter bra ? tack för tipset om Juicefasta / halvfasta .. Fick inspiration att rensa kroppen nu .. I början av min nykterhet vart jag som besatt av att leva nyttigt o hälsosamt ..kunde inte / ville inte äta kött .. bara ekologiska frukter o grönsaker .. gröna theer o detox .. Ha ha .. kan skratta åt att ungarna tyckte det luktade hö i hela huset ;)) .. men nu känns det som om det skulle vara dags igen för lite rensning .. Så tack igen för info , du är verkligen kunnig o påläst .. Och här kommer pepp pepp pepp från mig att plocka fram om det skulle behövas .. Kram Ler

Tack!
Tagen av hur berörd jag blir av era personliga svar, till mig.
Tack Exhale. Tack Skrållan. <3
Och tack IronWill. Tack Clara. <3 Allt ni delar, i detaljerna, gör skillnad för mig.

Skrattar till av råheten i orden "Och om du ändå inte går att älska - då kan du ju lika gärna vara oälskad av ingen, som av honom.". Ja, kanske precis så. Kanske är helt okej att vara oälskad av ingen. :) Jag finns ju ändå.

Herre gud ja, vad har jag hållit på med i alla dessa år. Nöden av att ha ett värde genom att vara behövd.
Räknas genom att någon velat vara med mig.

Tack, tack, tack. Ska nog hålla mig återkommande här på forumet ett tag.
Komma ihåg att det här inte är problem som bara går att "fixa", om jag bara kämpar lite till. Påminna mig själv om att det här Är han. Och om han inte vill att det ska va det så är det helt upp till honom.
Och hur bra han eventuellt, eventuellt, eventuellt kan bli i en relation en dag blir irrelevant för mig, och berör enbart honom och hans (förhoppningsvis då lite mer lyckosamma) framtida partner. Ifall han blir så skraj för att vara ensam att han håller sig undan från att göra samma misstag.

Ska komma ihåg vilken 'tur' jag haft, som sluppit undan innan dragit ner mig ännu mer. För exakt ett år sedan hade vi en gemensam lägenhet på gång.
Men när vi skulle till att säga ja och skriva på hyreskontrakt så var hans lön plötsligt slut, en vecka efter löning. En omöjlighet. Jag bönade om att han skulle visa sitt bankkonto, eftersom han hävdade att det var utgifter för mat, till oss. "Visa bara så jag kan skriva på kontraktet!" Att bo ihop har ännu mer varit hans dröm än min. Och lägenheten var så fin och med rimlig hyra. (Odyr hyra var min önskan. "Lyx och flärd" hans. Tumlade om allt att avbryta.) Men båda drömde vi om ett liv som inte är verkligt.
Som aldrig kommer bli verklig. Då hade vi redan varit i den underbara drömmen. Två människor som älskar och stöttar varandra. Kanske strävar och uppnår små gemensamma mål, och med iaf lite utrymme för viss självständighet och frihet.

Istället har vår relation varit en oändlig mardröm med enstaka lugna, avdomnade tidsperioder, men där jag helt slutade att göra saker, då han tyckte det var jobbigt att vara själv och det blev för krävande att göra saker med folk samtidigt som en fick smsa med honom i timmar för att han plötsligt blev helt pratsam och social. Då blev det lättare att ge enbart honom uppmärksamhet, istället för alla andra människor OCH han. Hur sjutton kan sånt bli normalt? Hur kan det bli så självklart att bara vara självuppoffrande?

For fucks sake.
Kan vi ha håll-dig-borta-från-medberoende-lektioner i skolan? Färdighetsträning! Rädda människors liv.

Shit va lätt det är att gräva ner sig i allt som varit. Tar bort klarheten, och fokuset framåt. För behöver ju inte längre vara så som jag beskriver det! Har egentligen aldrig behövt att vara så. Mitt beslut. Min frihet.
Nu har det gått en vecka och en dag. Snart kanske jag kan känna sån där lycka i självständighet och över att vara vid liv igen.

Tack. Era ord räknas. Eyes forward. - Och forumet får mig att komma ihåg det. Jag kanske också kan hålla mig ifrån att sticka en ny offerkofta. ^^ <3

Tack för din bekräftelse IronWill. Det berör mig.
Jag tror jag egentligen alltid sett hur skadad han är. Men försökt jämka mitt intryck med hans ofta helt oresonabla ord. Försökt stå fast i att det går att resonera och komma fram till klokheter tillsammans... En "måste" ju ta in andra. Och så har processen bara gått vidare. Ifrågasättandet av mig själv och det jag ser och vet.

Tack tack tack.