Senaste kommentarerna i forumet

Vill också skicka en hälsning i din tråd.
Du är så klok på alla sätt och vis ?
Nu väntar jag på en härlig nykter vår och du finns alltid i mina tankar när det börjar svaja.

Kramar
???

Klarade inte av att skjuta fram träffen
Orkar inte :/

Kolla vissa interaktioner bl.a med befintliga mediciner. Är något blodtrycksänkande
så den kan förstärka effekten av blodtryckssänkande mediciner. Marginellt iofs
men jag överdoserade i början och fick 90/62. Man får prova sig fram
Väldigt kraftfullt kosttillskott och så vitt jag förstår är den inte avverkad på miljöovänligt sätt.
Ja vad skulle vi göra utan nätet? :-). Hoppas den den hjälper mot din frus artros.
Kan ta ett tag innan det verkar.

John

Bra att du har insikt om att du ör en beroendeperson! Jag undrar dock hur du ser på ditt förhållande till alkohol. Har du ett beroendeproblem eller behöver du ”bara” skära ner och undvika de värsta fyllorna? Har man ett alkoholberoende är första steget att erkänna det för sig själv och sedan avgöra om man är motiverad att göra något åt det. Någon snabb lösning finns inte, men ett första steg är att inleda en period av nykterhet, på obestämd tid för att kunna fundera på nästa steg i lugn och sans. Din partner kan inte ge dig motivation eller få dig att ta första steget, men väl där kan du få mycket hjälp att behålla nykterheten. Det förutsätter förstås att ni kommunicerar och inte tassar som katten kring het gröt. Är du motiverad och visar att du börjar så kan ni göra din nykterhet till ett gemensamt projekt.

att hälsa jag också. Tiden arbetar för oss, tack och lov! Man måste alltid minnas varför man inte dricker eller nånsin ska dricka igen. Men man får inte gräva ner sej i det som varit utan vara glad att det är över. 6,5 års nykterhet borde väga upp för en del som man hade velat ha annorlunda.

Skrev en hälsning i din tråd! Ja Dompa glömmer man inte, vilka historier!

Jag tittar alltid efter dej då jag kollar forum. Söker spår efter dej och de andra som man känner från förr. Men med tiden så blir det sällan att logga in och skriva nåt. Det är väl sunt, att gå vidare och lämna det bakom sej. Fast tittar efter gamla vänner och blir glad för ett inlägg. Glad att det går bra.
Det är fint att så många hittar till forum och samtidigt tragiskt att så många fastnat i alkoholen. Både beroende och alla anhöriga runt om.

Jag hade tänkt att jag skulle komma på träffen men nu tror jag inte att jag gör det. Jag måste ta en tur med färja för att komma dit och med snö och stormar, nej, det känns för jobbigt. Det skulle vara väldigt trevligt att träffas men sen vet jag ju inte om folk vill ge sej tillkänna eller vara anonyma.
Ha det gott!

Jag läser vidare här, för oavsett om det här förhållandet är slut eller ej så måste mitt medberoende fixas, annars kommer jag snart sitta i samma skit igen, med honom eller någon annan.

Så jag läser och blir mest arg och fylld av förakt - hur fan ORKAR folk spendera hela sina liv på att harva om sina jävla alkoholister? Har de inget egenvärde? Är de bara tomma bihang, någon sorts ynkliga själsliga parasiter, som suger sig fast i andra för att slippa ta ansvar för sina egna liv?!

Känner downright avsky.

...notera ordvalet, dock; "de" - inte JAG; JAG är ju en fungerande människa.

Blir så jävla trött på mig själv - jag är ju likadan jag.

AlAnon har visst ETT möte VARANNAN VECKA här på orten. Jävla håla. Men jag ska gå på det där otillräckliga mötet och SUGA i mig allt. JAG kan ju för fan inte vara en sån där, en jävla jag-svag idiot som måste leva Genom andra.

Arg. Jag kanske tillochmed kan lära mig säga "jag" istället för "de" - men efter att jag lärt mig det tänker jag omgående se till att ordet slutar gälla mig.

Jag vill inte vara ett ynkel. Jag har aldrig sett migsjälv som en svag människa - men det ÄR jag, annars skulle jag inte behöva leva Genom någon annan.

Så det ska bort! Jag ska bli bättre nu. Jag har också ett liv.

det är inte alltid så lätt. Men det är en väg. Jag har gjort en lång resa. Min första kontakt med beroendeproblematik var i 16 års åldern. En nära vän. En vänskap jag blev tvungen att avsluta för att jag inte hade tillräcklig kunskap om mig själv. Jag saknar henne fortfarande.
När jag var 20 gick jag in i min första djupare depression. Då träffade jag Honom. Han som skulle bli min man. Jag visste. Redan efter 3 månader visste jag. Men jag blundade och trodde det var något som jag kunde vara med att förändra. Och just det satte alla möjliga käppar för mig sen. För att jag inte visste vem jag var och kunde stå upp för mig och mina behov i förhållande till andra.
Sen för några år sen började resan med insikten. Det är såhär det är. Den jag lever med har en beroendesjukdom och jag är sjuk i medberoende och i ett beroende av relationer och alkohol. Jag valde efter en lång period av självrannsakan mig själv och att vara ensam med min egen kamp. För jag kunde till slut inte skilja på mig själv och honom. Allt var en sörja. En ilsken utmattad sörja. Som gjorde alla inblandade illa. Bitter. Förnärmad. Oälskad. Inte sedd. Inte medräknad. Men hur skulle någon kunna se mig när jag inte såg mig själv. Svaret nu. Idag. Det går inte.

Har någon erfarenheter från beroendecentrum?

Kommer du på träffen?

/Berra

Kommer ihåg när du skrev dina första rader i min tråd. Vilken skillnad nu och då. ?

Önskar dig allt gott.

Kram

Tack för era svar, för mig betyder det oändligt mycket! Någon hör mig och lyssnar o jag kan prata. Jag vet att jag är en beroendeperson, det va inte svårt att komma till insikt med själv. Jag är oxå introvert har jag fått lära mig. Min familjesituation är komplicerad av olika skäl. Vad som hände i fredags när jag va ordentligt full redan klockan.17 va att mannen när han insåg att jag druckit drog hemifrån ett par timmar. Jag blev kvar, tyckte i mitt tillstånd ännu mer synd om mig själv o avskydde att han kunde dra hemifrån medans jag fick stanna här med allt. Han pratade inte med mig mer den kvällen, inte på morgonen efter heller. Då vi har en liten går jag alltid upp på morgonen med hen. Hur mycket ångest eller bakis jag än har. Jag klarar inte av konflikter det är de värsta jag vet så det tog inte lång stund innan jag bröt samman och erkände mina problem.jag klarar inte av att någon är så besviken på mig. Jag grät, han oxå. Dagen gick, dagen efter oxå och även igår. Jag känner att jag har oerhört svårt att prata med honom om det här, och han även med mig. Det är som om erkännandet fick räcka. Men jag tror inte han förstår vidden av det hela. Därför hörde jag snabbt av mig till min vän som jag dessutom bara träffar för att ha trevligt o dricka vin o bubbel för att jag vet att om ingen annan vet så kommer jag börja smygdricka igen. Min förhoppning är att nu skulle skammen bli lite större om jag svek, dessutom blir mitt problem verkligare på nåt sätt. Fast jag längtar ju nåt oerhört efter en qickfix!! Ett substitut. Jag känner mig inte redo för en terapeut än. Sidan här får räcka så länge.
Vad långt det blev, hoppas it makes sence för nån. Oändliga kramar till er som läser och kommenterar❤️❤️❤️ #dag 3

Tänker också på dig och hoppas att du är ok. ?

Kram

Hoppas att allt är fortsatt bra. ?

Kram

Äntligen några ord från dig. Kanske inte perfekt - men när f-n är livet det? - men långt ifrån katastrof. Heja dig! ?

Kram

Ta ut allt positivt i förskott istället för det negativa som vi så lätt målar upp. Jag tror på dig. ?

Njut av en fin, lugn och trygg vecka.

Kram

Du är så stark och modig. Det känns som att du kommit långt, bara att släppa på dividerandet är stort.

Önskar dig massor med roliga upplevelser, klar både under tiden och dagen efter. De känslorna är värda allt. ?

Kram

Kom tillbaka när du orkar, oavsett A-status. Vi väntar på dig, när du är redo.

Kram

Hoppas att allt ordnar sig till det bästa för dig. ?

Kram

Finaste Lisa, jag tror att du fixar det. Om mot förmodan inte just nu, så snart. Du - liksom jag - har kommit så långt i processen att det bara kan gå framåt.

Ha en bra vecka, vännen. ?

Kram

Jag försöker hålla mig uppdaterad i de flesta trådar, även om det är längesedan jag lade ner ambitionen att kommentera så gott som alla.

Tänker att icke-inloggning självklart är en anledning till utebliven respons, men även själva hjärtsymbolen. Tror att den för många är en tycka-synd-om-knapp, där man vill visa omsorg om någon. Saknar en tumme bredvid hjärtat, så man får välja. Kanske något för admin att se över. Eller så är det bara jag som överanalyserar...

Tack för härliga texter i alla fall, Berra!

Åh, vad glad jag blev när jag hittade ditt inlägg. Så stark du har blivit. Med din insikt kommer du att klara detta, jag tror stenhårt på dig. Hoppas att det gick bra att börja jobba, håller tummarna lite extra för det. ?

Kram

Tack FinaLisa, dina ord värmer. Detta skrivet i all hast, men kan nog prestera bättre. Har några texter sparade (ej på rim, förstås) angående min uppväxt ur ett panikångestperspektiv. Kanske vågar jag en dag skicka dem till ett förlag, vem vet...

För att återgå till rubriken, så hittade jag några gamla inlägg i min tråd. De är långa men om någon orkar läsa, så kanske de både kan ge förståelse och lite hopp. Dessa skrevs under min kamp som nu känns avlägsen, trots relativt kort tid.

-----

Här är den första:

"Ja, varför dricker vi?

Har ibland uttryckt att jag inte borde ha problem, inte borde ge andra råd, inte borde tycka till överhuvudtaget.

Jag som har det så bra, ett underbart äktenskap med en fantastisk man, som stöttar till hundra procent. Jag som har ett bra jobb som jag ofta uppskattas för, med ledaruppdrag som jag älskar, även om det är väl stressigt emellanåt. Jag som bor i ett stort hus som jag har rustat och inrett efter eget tycke och smak. Jag som tjänar hyfsat, liksom min man, som har det riktigt bra ekonomiskt. Jag som har en jättefamilj som visserligen förpliktigar en del, då de ofta vill umgås alla tillsammans, men som jag är så stolt och tacksam över, inte minst för att de väljer oss på ett jämställt sätt. Inget utnyttjande av oss som mamma, pappa, mor- och farföräldrar alls.

Vad mer kan man begära?

Så kommer vi till ämnet Alkohol. Ka-boom! Mitt förhållande till skiten skiljer sig inte ett dugg från de flesta andras här. Man kanske av ovanstående text kan få uppfattningen att jag sippar lite för mycket Amarone någon fredags- eller lördagskväll och att det ger mig skuldkänslor.

Fel, fel, fel, som käre Brasse i "Fem myror..." skulle ha sagt. Jag sippar inte, jag super. Sällan Amarone, då ren sprit mycket snabbare ger det rus jag vill åt. I övrigt spelar det ingen som helst roll vad jag dricker, ju högre procenthalt, desto bättre. Läser ibland om att andra endast dricker vin, att de inte gillar öl eller att whiskyn får stå orörd för att den inte är intressant. För mig är all alkohol hot stuff. Tyvärr!

Vid ett par tillfällen har jag skrivit om att jag har svårt att kategorisera mitt drickande. Jag åtnjuter gärna några glas vin eller öl efter en stressig dag, vilket oftast innebär alla vardagar. Jag dricker mig till rejäla minnesluckor emellanåt, särskilt under helger och semestrar. Jag har på senare tid klarat att vara nykter i flera veckor för att plötsligt och helt oplanerat gå in på Systemet och köpa vodka och annan sprit som jag halsar i mig innan jag hunnit hem. Jag fortsätter under en sådan period mitt destruktiva drickande redan vid sjutiden på morgonen och kan hålla på så under flera dygn. Jag har under åtminstone de senaste tio åren aldrig kunnat låta bli att dricka om tillgänglighet funnits.

Vad vill jag då säga med mitt utlämnande inlägg? Jo, att när beroendet väl tagit över är vi alla slavar under lasten. Ung som gammal, fattig som rik, chef som arbetare... Vi pratar om en beroendesjukdom som en del av oss druckit sig till. Inget vi borde skämmas över, men ofta gör vi det ändå. Ännu är ämnet lite förbjudet och därmed stigmatiserande.

Vill avsluta detta maratoninlägg med att inge hopp. Det går att sluta dricka, det finns massor av fantastiska människor här på forumet som visar att det faktiskt går. På riktigt. För vem som. Oavsett problematik. Jag är på väg, men ännu inte riktigt där jag vill vara. Men jag kämpar, precis som ni. ♡"

-----

Här är den andra:

" Varför? Ur ett annat perspektiv

Ja, varför dricker vi?

Skrev i mitt förra inlägg om att jag, med ett utåt sett lyckat liv, ibland känner att jag inte borde ha alkholproblem. Självklart är det som flera av er också kommenterat, vem som helst kan trilla dit. När jag läste igenom texten tänkte jag att det finns en historia till. Den som började långt långt innan det liv jag beskrivit ovan. Något inom mig ville berätta även den.

När jag föddes var jag svårt sjuk och tvingades tillbringa månader på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrarna sova över på sjukhuset, som låg långt borta. Således blev jag lämnad långa perioder redan som spädbarn.

Jag blev friskförklarad, men det här med anknytning blev inte lättare. Vi flyttade väldigt mycket och jag hann aldrig rota mig någonstans innan det var dags att bryta upp. Har tidigare skrivit om min uppväxt, i vilken jag alltid kände mig fel. Eftersom vi flyttade runt halva Sverige var min dialekt aldrig rätt, hur mycket jag än ansträngde mig. En bagatell kanske någon tycker, men dalmål, skånska, värmländska och stockholmska togs emot med hån i "fel" landsända och min redan låga självkänsla gick i botten.

När jag var nyss fyllda tretton drack jag alkohol för första gången - och föll direkt för ruset. Äntligen vågade jag slappna av lite och våga mera. Jag blev kaxig och njöt i början av att stå i centrum. Dock var det inte i de bästa kretsarna jag umgicks och det gick utför på många sätt.

Festandet tog över alltmer. Skolgången avbröts under något år. Mina föräldrar mådde båda mycket psykiskt dåligt och orkade inte med sitt vuxenansvar. Fosterhem väntade långt borta, jag led under hela vistelsen där, även om jag inte på något sätt blev illa behandlad.

Hemma igen fortsatte det destruktiva livet. Jag hade lätt för att ha sex med snygga killar, fattade aldrig att det många gånger endast handlade om att få känna tillfällug värme och uppskattning. Efter en våldtäkt på främmande ort reste jag mig och låtsades som om inget hänt.

Alkoholen hade fortsatt en stor del i mitt liv. Fyra-fem gånger i veckan hade vi "fest". Självklart funkade det inte i längden. Till slut brakade jag ihop och efter ett självmordsförsök hamnade jag på barnpsyk. Där bodde jag några månader innan jag efter behandling lovade att försöka ta upp skolarbetet igen.

För att göra en lång historia lite kortare kan jag berätta att jag klarade skolan, gick ut högstadiet med riktigt bra betyg (en j-a tur att jag alltid haft lätt för att lära, åtminstone rena faktakunskaper...) Träffade en halvkriminell kille, blev gravid, lämnade honom efter ett par år av psykisk misshandel.

Där och då bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv på allvar. Mitt lilla barn som skulle aldrig behöva uppleva en uppväxt liknande min. Jag träffade så småningom min nuvarande man och tror att han hade en stor inverkan på det faktum att jag lyckades "reparera" en del av min trasiga barndom.

Alkoholen då? Jag drack sparsamt under många år. Flera graviditeter hjälpte till. Så småningom införde vi vin och öl till maten på helgkvällarna. När det var fest märkte jag att jag oftast ville dricka lite mer än de andra. Under veckorna kom jag mer och mer att längta efter fredagen då vi äntligen skulle dricka.

Som tidigare framgått är jag högpresterande, älskar utmaningar och bekräftelser på att det jag gör är bra. Alla år med press och stress tog till slut ut sin rätt. I mitt fall tog den sig uttryck i att jag drabbades av svår panikångest. Denna har jag kämpat mot i alla år, visst är jag bättre, men inser att den nog alltid förblir min följeslagare på ett eller annat sätt. När ångesten slår till med full kraft är det lätt att hitta lindring i några glas. När berusningen tar udden av det värsta, och lugnet börjar sprida sig... Ja, det vet vi ju alla, det bedrägliga lugnet. När ruset klingar av är ångesten inte sällan dubbelt så svår att uthärda. Och så försöker vi lindra den igen och igen. På samma omöjliga sätt.

Det tog flera år innan jag började smygdricka. Från början endast på helgerna men till slut även på vardagarna. När jag första gången släppte på spärren jag haft att endast dricka på helger eller semestrar gick det fort utför, ruggigt fort. På bara några månader drack jag i princip varje dag, dock alltid i smyg. Jag drack på vardagarna och söp på helgerna. Till slut förstod jag att jag blivit beroende, fysiskt beroende.

Av en händelse hittade jag för drygt ett år sedan hit till forumet och har sedan dess kämpat för att bli nykter. Det går förvånansvärt bra i perioder, men plötsligt har jag haft känslan av att jag typ iakttagit mig själv då jag tagit återfall. Att jag inte själv har haft kontroll... Jag försöker att inte döma mig för hårt, även om besvikelsen är stor.

Tack till alla er som finns här för i första hand er själva, men också för mig och för alla andra. ♡ Jasmine, John, FinaLisa, Nurture och Lim, ett extra tack för respons på mitt förra inlägg. ♡ När jag tog ett återfall vid ett ytterst olämpligt tillfälle för drygt en månad sedan, försökte min visserligen mycket besvikne, men ändå stöttande make, trösta mig med orden "Tillsammans är vi varandra!" Jag tänker att de kanske passar även här bland all värme och omtanke som finns på forumet.

Ursäkta ännu ett maratoninlägg. Orden bara kom och de blev så här många..."

-----

Önskar alla en fin vecka med en förhoppning om att den blir åtminstone övervägande vit och med så lite kamp som möjligt.

Själv känner jag att jag har släppt taget - accepterat - och det är så himla skönt!

Kram på er

Sök dig gärna till Alanon också. Dit hittade jag så småningom och den gemenskapen har betytt och betyder mycket?
/ mt