Senaste kommentarerna i forumet

Var inte med då, men hänger på nu ??!

Skönt o höra att det inte känns som en kamp med alkoholen! Även om man inte kan släppa garden riktigt ngn gång kanske, så är det ju en enorm skillnad och en sådan befrielse att känna så?!

Har allt fler sådana stunder jag med och det känns såå skönt..!

Dag 36 ? !
Heja oss?!

Kram/
Fibblan?.

Allt är bra och det rullar på bra! Skönt utan A och helgens festligheter gick bra utan A.
Jag läser att det går bra för er med i det stora hela, Pim Pim, Fibblan! ❤ Lite osäker på hur du mår Greta68? Kramar om dig lite extra!
35 dagar!!! Hell Yeah!
// Gröna blad ?❤

Vad roligt att det märks skillnad. <3 Det är nog bra att man kan gå tillbaka och läsa. Det är så lätt att man glömmer när man börjar må bättre.

Och jag blev lite nyfiken....Magnesium? En tablett som du äter ungefär som vitaminer? På vilket sätt hjälper det dig?
Lycka till på din väg....tycker du verkar vara igång bra bl.a. med träningar....
Hälsningar

Hej!
Tänker på dig?!
Undrar hur du mår och hur det går?

Kram/
Fibblan?

Tack Softjessi ❤. Jag känner igen mig i dig.

Jag vet inte riktigt. Men om jag ska kunna gå vidare så måste jag erkänna för mig själv hur det verkligen känns. Det kommer fortsätta kännas men inte lika starkt. Tidens gåva sägs det.

Jag har kommit långt med mig själv dem här åren. Och det jag gjorde mot mig själv då, kommer jag aldrig göra igen. Så mycket vet jag iaf. Jag har tagit på mig offerkoftan, beskyllt honom för mitt eget missbruk. Beklagat mig. Tyckt synd om mig själv. Hatat mig själv. Hatat alkoholen. Hatat honom. Förhandlat. Satt ultimatum. Men i slutänden handlade det om mig.

Jag behöver kraft för att ta hand om mig. Jag brukade nämligen strunta i det. Det måste vara min prioritet. För jag fungerar ju inte annars. Och med honom kunde jag släppa taget om det ansvaret. Det håller inte.

Dessutom ser vi med olika ögon på berusning, flykt och livet. Det som håller oss isär. Jag vill inte fly längre. Det är tungt och jag orkar inte bära smärtan särskilt länge. Men nu erkänner jag den. Även om den löses upp i självförakt. Lättare att det är fel på mig för jag är något jag kan kontrollera och förändra. Det var min enda tröst så länge. Visade sig att det var inte så enkelt. Nu hoppas jag alla sidor får finnas med. Ingen sannare än den andra. Mitt liv består av dem alla.

Vill också säga hej och välkommen igen.
Känner igen dig från när jag började skriva här för snart ett år sedan.
Vi kommer att fixa detta till slut, det är skönt att inte vara ensam.
Forumvännerna är guld värda???

Kramar
???

fortsatt bra ?

Jag vet.. Jag vill och vet att jag måste härifrån för mig och våran dotters skull. Jag tänker på det varje minut. Jag söker lägenheter sen när det börjar närma sig visning drar jag mig ur. Blir så jäkla trött på mig själv.
Jag vill ha lugn och ro i livet. Jag orkar inte mer. Helgerna ser jag inte ens fram emot längre, han dricker inte i veckan men då är han hela tiden så lättretlig och sur. Man får knappt snyta sig då blir det ett jäkla liv. Det enda han ser framemot är helgen och sina öl...

Kram och tack för din kommentar. Hällt i mig en liter hallonsaft nu med :) så gott. Kroppen skriker efter vätska .. inte konstigt :). Ikväll somnar vi nyktra. Känns bra :) . Sov gott sen. Hörs vidare :) Kram

Välkommen hit igen... jag återvände hit vid nyår efter ytterligare åtta månader av drickande. Det är så lätt att trilla dit igen... så lätt... och shit vad nedgången man blir snabbt. Ikväll somnar även jag nykter och mitt mål är att göra det imorgon också!

Kram PimPim ?

Idag berättade min dotter att hon åter ljugit för oss. Efter bara två veckor träffade hon sitt ex igen och de haft kontakt sedan dess. Men hon har någonstans fått andra glasögon och insåg igen att hon vill avbryta all kontakt. Vad händer? Jo, han blir förstås vansinnig och sa att han var på väg hit hem till oss. Jag ringde honom, inget svar. Jag sms:ade honom och sa att han inte var välkommen hit. Om han ringde på dörren kommer vi inte att öppna. Jag sa att jag verkligen inte vill behöva ringa polisen. Han svarade att han inte brydde sig om ifall jag ringde dem för att det inte var olagligt att ringa på någons dörr. Han tänkte i så fall anmäla min dotter för stöld av hans presenter till henne. Jag ville ogärna störa min man på arbetet i onödan för att be honom åka hem. Kaos. Sen ringde han mig för min dotter svarade inte. Jag satt med honom i telefonen ca en timme. Han hotar igen med att ta sitt liv. Jag försökte tala honom till rätta. Jag har till viss del empati för honom, en ung man på 21 år som mår extremt dåligt och säger sig vara självmordsbenägen. Men samtidigt är mitt fokus hela tiden på min dotter. Hon må väl betett sig kluvet att ljuga för oss och träffat honom igen men det rättfärdigar inte att hon behöver bli ihop med honom igen när hon far illa utav det. Nu är hon mer bestämd och övertygad än någonsin att hon inte mår bra med honom. Det är min enda önskan. Att hon själv inte tar på sig någon skuld ifall han faktiskt skulle göra allvar av sina hotelser att ta livet av sig. Det har han hotat med flera gånger tidigare. Jag och min dotter vill honom allt gott men det är inte hennes ansvar att fixa hans liv. Hon måste bygga upp sin självkänsla och prioritera sig själv, sitt eget liv och vad hon mår bra av. Det har varit riktigt jobbigt idag. Men han har ingen empati utan ser bara till sig själv. Ömsom hotar, ömsom bedyrar sin kärlek men beter sig som en psykopat. Gud, ge oss sinnesro.

Kunde tyvärr inte dela länken. Synd..
Handlade om hur stark och modig man är när man lämnar någon man fortfarande älskar ❤️ Du kan hitta texten i min tråd om du vill

En nykter dag.. eller alltså.. jag har ju varit bakis men nu mest trött.. dricker magnesium och unnat mig min favoritmat. Sånt hjälper. Inget sug. Ser fram emot att somna nykter... sååååååå skönt.. jag gillar verkligen att vara nykter det e det som e så konstigt.. massor med funderingar.. imorgon mitti träning .. utsövd om allt går som det ska.. go känsla att veta att jag löper noll risk att dricka idag.. även om jag har alkohol hemma .. inget sug. Känns ofräscht att dricka såhär.. löjligt liksom på nått vis.. ångesten lurar men för varje timme lägger det sig lite mer.. skriver mest av mig nu.. skönt att få ner på papper alla tankar.. skönt att forumet finns. <3

redigerad länk av admi då sidan innehåller reklam och försäljning

Är som att leva ensam... Dina ord och din sorg griper tag i mig! Jag kan känna den fysiska smärtan när man inser att det är över och förbi.. Kan känna ångesten som uppstår när skratten tystnar. Jag vill bara säga att jag tycker du är både stark och modig! Att försöka göra gott för dig själv och dina barn
Att lämna trots att man älskar
Att ge upp kampen
Kampen mot alkoholen som tycks vara en orubblig motståndare
Jag önskar jag hade ditt mod!
Hoppas du snart blir hel och kan känna glädje igen ??
Stor kram

Hej Prick, vi har lite olika dryckesmönster men i teorin e det samma. Förstår dina känslor och ångesten... jag sitter med den just nu...ångest från helvetet.. men idag är jag nykter och jag är stolt för det.. du ska också vara stolt... 10 dagar är mängder i min värld :) en bekant till mig berättade lite om mindfullness.. att det kan hjälpa en rastlös över energisk hjärna.. jag ska testa har jag bestämt.. kanske kan det hjälpa oss båda? :) Träning e ju grymt bra också men kanske kan vara bra att öva på att tvinga ner hjärnan i viloläge.. jag vet inte men vi kan ju försöka :)? ett annat tips är magnesium.. brustablett.. hjälper jättemycket för baksmällan och tar bort en del av ångesten.. den lugnar kroppen .. testa :). Hoppas du får ordentligt med sömn inatt... får man det så brukar ångesten lätta.. Idag är vi nyktra. Jag tror på dig. Ge inte upp. Dina tafatta försök e betydligt mer än många andra som inte försöker alls... tänk på det. Kram från en forumvän.

Hej,
jag har varit medlem här tidigare under flera år. Det har inte gått något vidare i mina försök att bli nykter. Nu gör jag efter många års alkoholmissbruk ett ärligt försök att bli fri. Igen!
Jag hade fram till igår kväll 10 nyktra dagar på raken och allt förstörde jag under en resa i arbetet i går kväll.
Lång väntan i loungen på flygplatsen med gratis alkohol och det slutade ju med fylleri. Idag har jag legat hela dagen med ångest från helvetet. Men jag tänkte ta mig upp på hästen igen och fortsätta min resa mot nykterheten. Jag blir dock alltid så nedslagen av mina tafatta försök att sluta. Jag lider av en stark rastlöshet och har en kraftig energi som jag ibland inte vet vad jag ska göra av. Tränar hårt och mycket även fast jag är 54 år gammal. Jag får utlopp för mycket ångest genom att träna. Så det verktyget är väl egentligen det enda jag har. Har haft ett extremt jobbigt år som nu börjar släppa taget om mig, jag känner att hoppet är på väg tillbaka. Vill bara en enda grej just nu. Att bli nykter och fri.
Ge mig kraft till detta en gång för alla.
Prick

Hej!
Det rådet jag kan ge är att berätta hur du upplever det och inte vad han ska göra. Berätta om din oro. Lättare att det inte blir ett försvarstal om du pratar om dig själv. Har du inte redan mist kontrollen. I vilket fall som hjälper det nog inte honom att bli nykter att du kontrollera. Prata om din oro som du uttryckt väldigt bra.

Uppskattar människor som vågar vara i mörkret. Det är nog den vägen du behöver gå. Något jag läst om tröst som många vill förmedla och som du inte verkar må bättre av. Människor säger
Tänk det kunde varit värre vilket förmedlar skuld eller
Vi måste minnas det som varit bra förmedlar hopplöshet.
Det blir bättre. Saker förändras men vi vet inte hur.
Det verkar som du behöver bli lyssnad på och bekräftad och det är vi inte så bra på. Lycka till du är modig. Hur det går det har jag ingen aning om.

Blir så stolt över dig - fast jag inte haft ngt med saken att göra..?!

Vilken bragd dag 19 ? !
Kände så med dig i ångesten och vet vad det krävs att göra det du gjorde..?! Helt fantastiskt! Så bra gjort!
Och det blev bättre..?!

Hur mås det idag?

Kram/
Fibblan ?

Verkligen slå ett slag för alkoholfria alternativ!
Äkskar att det finns alkoholfri öl!
Alkoholfria drinkar och ljuvlig alkoholfri must.
Detta gör att i sociala sammanhang inte känna sig utanför.
Vad har ni för tips på just alkoholfritt?

Varför finns det inte en tråd/forum för nya medlemmar? Min korta upplevelse här är att det kan kännas överväldigande av en del svar man läser/letar sig till i andras trådar och jag personligen saknar ett mer dagligt stöd. Med det menar jag att både ge och få stöd. Mera dagligen, hur mår du? hur känns det idag osv. Alla kanske inte vill blotta all livshistoria bara ha ett stöd i vardagen,dag för dag. Jag märker oxå beroende på hur "god" man är med orden desto mer respons får man...Och varför inte ett forum för frivilliga mentorer? Verkar finnas gott om människor med erfarenhet som kan stödja och hjälpa de som är i början av sin nya resa eller inser sitt problem o önskar inget annat än förändring. Jag skulle inget hellre vilja hitta personer i samma sits som jag,här o nu och att ha en mentor är bolla med när det behövs.

jag har hängt här i många år nu utan att skriva. För jag mår dåligt när jag öppnar upp. Jag får ångest av det jag skriver. Men jag har ångest oavsett så.

Igår bröt jag ihop. För första gången tror jag sen separationen. Vi pratade om vårt barn och han log. Ni vet det där leendet. Det som värmer varje centimeter i ens kropp. Det som man längtar efter att få. Så innerligt.

Tårarna kom. Och med dem den bottenlösa smärtan över att det inte är vi längre. Kommer inte bli vi. För våra barn behöver dem där leendena och tillsammans kan vi inte ge dem. Men det gör ont. Väldigt jävla ont.

Jag fick så sällan se dem leendena till slut. Skratten dog ut. Det var då jag visste att det var över. Gick ett par år till sen men. Jag minns stunden när jag insåg att det tystnat.

Leendet jag inte saknar är det onyktra. Det skeva, påträngande, falska. Man är inte sig själv när man är onykter. Att leva tillsammans onyktra är att leva ensamma.

Hur vet man att den andra dricker? Hur mkt är för mkt? Frågor jag brottades med i många år. Nu vet jag att de inte är viktiga. Det är ensamheten som är det viktiga. För som jag längtade efter honom. Och han var nästan aldrig där. Kanske låter hårt. Men så känns det för mig.

Hej,
Jag är ny i forumet, men mindre ny som anhörig till en mamma som är missbrukar av alkohol. Jag slåss med mina motstridiga känslor kring min mammas drickande. Hon har druckit i sedan jag var ungefär 11-12 år, jag är idag 28. Jag har även två yngre syskon. Drickandet eskalerade när jag var 15 och hon började visa upp ett destruktivt beteende som att stanna på kvarterskrogen och inte komma hem osv. Det har även bidragit till många elaka och obehagliga personlighetsdrag som drabbat hela familjen men även andra närstående och jag har i perioder känt att jag inte haft kraft att vara kring henne eller ha någon kontakt. Hon blev nykter för ett ett år sedan ungefär som höll i sig i fem månader men är nu tillbaka i hennes beroende. Hon kommer med stor sannolikhet bli av med jobbet, men vill söka hjälp. Vilket är jättebra. Vi har pratat inom familjen vad vi ska göra om hon blir av med jobbet. Min bror och min pappa (som är hennes ex man sedan 14 år tillbaka och som redan försörjt/hjälp henne sedan de separerat) menar att vi ska hjälpa henne med pengar osv vilket jag och min syster är tveksamma till, främst för att vi anser att pengarna kommer sponsra hennes beroende och att det finns andra sätt att hjälpa. Hon har ingen förståelse över hur hon har bettet sig mot hela familjen genom åren. Men jag har så enormt mycket skuldkänslor, jag vet inte hur jag ska hantera känslan att vilja hjälpa henne samtidigt som jag är så fruktansvärt förbannad på henne. Det känns mörkt inom mig när jag känner likgiltighet inför henne. Hur förlåter man? hur kommer man över ilskan? Känner någon igen sig?
Oerhört tamskam för svar!