Senaste kommentarerna i forumet

Visst är alkoholens inverkan kopplad till sinnesstämningen men att du måste spy efter endast ett glas låter kanske som en mer indirekt koppling.
Kan det vara att du är stressad? Och/eller kanske ätit dåligt innan du dricker? En svacka kan ju leda till mer stresskänslighet och att du inte tar hand om magen ordentligt. Du kanske har en känslig mage, som jag :) Stress och oro kan orsaka alla möjliga problem med magen. Och du skriver att sist var det i samband med ett nytt jobb. Det brukar ju vara stressigt och påfrestande att börja på ett nytt jobb?
Om man då dricker i dessa fall kan man säkert bli illamående.
Men du kanske borde ta kontakt med en doktor? Hen kommer inte att ”anklaga dig för att vara alkoholist” för att du mår illa efter ett glas. Men jag tänker att hen kanske kan råda mer om din situation i övrigt. Finns säkerligen många skäl till att magen kan bli upprörd i samband med alkohol. Ta hand om dig och magen.

Tycker att relationsbiten är högst on-topic på grund av de skäl du just angett. Antingen blir den ett problematisk på grund av alkoholen eller så blir den det utan. Om jag inte hade viktiga relationer (i den bredare definitionen) så skulle jag nog fan vara full jämt. Det är ju den viktigaste delen av livet.
Jag är dock lite skeptisk till ”jag är sån, take it or leave it”. Mest för att jag kört med den själv rörande bla. alkoholen men även mitt humör ibland. Det är inte så enkelt (har jag fattat :). Om man är två om saker så har man ju ett ansvar att se till att det åtm funkar för båda. Annars kommer det inte att hålla i längden. Och man kan ju faktiskt anstränga sig. Ibland blir man ju exempelvis på humör för mer närhet om man börjar kanske med en kram och slappnar av. Om det kräver förändringar så får man nog visa lite vilja att prova lite även om det inte alltid går bra. I alla fall för att visa den andre att man bryr sig nog för att vara öppen för att testa. Och även ha en vilja att diskutera och vara ärliga med hur man känner och vad man känner. Allt det här givetvis med reservationer för att jag ju egentligen inte har en jävla aning om alla nyanser i ert förhållande. Men att vilja jobba på det från båda håll är nog nödvändigt, även man bara når halvvägs.
Märker i vårt förhållande en nedgång när vi börjar ta varanda lite för mycket för givet. Och då brukar vi göra lite mer saker på egen hand, kanske fokusera mer på egna vänner och så lite självständighet. Det brukar då bygga upp ett större behov av att vara med varandra igen. Men vad som funkar för andra vet jag inte. Hoppas du når dit du vill och skriv gärna mer om det, jag läser :)

Ha ha .. relations blogg .. är det förför jag har fastnat för din tråd på sistone ;)) .. Bra idé att satsa på kärleken ist för att sura och vara långsint .. Lycka till ❄️❄️❄️

Alkohol är socialt integrerat och en tröst för många av oss. Klart att det är en ”sorg” eller en stor livsförändring som man måste bearbeta. Men dels kändes det väldigt skönt när jag verkligen fattade beslutet och inte ”skulle försöka dra ner lite”, och dels så finns det så mycket annat att vinna på det. Men att man undrar och velar och önskar är en helt normal del av processen även om man fattat vad man måste göra.
Klart du kommer klara det!

Bra jobbat med en sån tuff start. Ja, det mesta man läser här verkar tyda på att det inte går att laga en trasig relation till alkoholen. Men det är helt ok att tänka så att du får sen. (Du får ju om du vill). Alkoholist och alkoholist. Alkohol ger dig bevisligen problem och vad man kallar det är kanske inte så intressant egentligen. Jag gillar inte den beskrivningen så jag tänker att jag har alkoholproblem. Alkoholist är ju något man är, alkoholproblem något man har. Jag vill inte göra en av mina brister till en sån del av min identitet på sikt. Jag har dock ett problem men det jobbar jag ju på att lösa (dag 268 idag). Och när det är löst är jag bara en sån som inte dricker. Dessutom verkar mångas frågor kretsa kring om de är alkoholister eller inte, men eftersom det är så otydlig så är det väl mer intressant att fråga sig om det är värt allt elände att dricka snarare än om man passar in på en väldigt löst definerad term.
Ta hand om dig.

Ja, jag är övertygad om att min far är alkoholist, vi står ganska nära, dock umgås vi inte så mycket. Det finns en viss chans att han är mottaglig för att gå in på rehab, då han kort önskade att han kunde dricka när jag konfronterade honom att han dricker på en måndag, han var märkbart påverkad och stank alkohol (han dricker varje dag).

Min mor skilde sig med honom.
Han känner sig konstant oönskad, även fast jag visar tuff kärlek mot honom.

Han skulle nog ändå ha svårt att gå in på rehab heltid pga. av vad kollegorna skulle tro om honom.
Nämnar jag alkoholproblem blir han defensiv på ett ögonblick och projicerar.
Han söker aktivt ursäkter till att dricka mer.

Sök hjälp för egen del. Givetvis behöver även han hjälp men det är hans sak. Just nu är du viktig. Vet inte var du bor men mitt råd är gå in på nätet och sök på alanon, grupper för anhöriga där du kan lära dig om medberoende. Kanske finns det en grupp i närheten och där kan du få hjälp och stöd. Kommunen, socialförvaltningen har ofta anhörigprogram för personer som lever med t.ex. en partner med missbruksproblem. Du behöver nog hjälp, stöd och kunskaper om hur beroende fungerar. Jag tänker att du behöver bli starkare själv för att kunna göra något. Inget tyder väl i dagsläget på att en förändring kommer att ske, förutom att du bryts ner mer och mer och då är det inte lätt att göra något. Du verkar ha det förfärligt just nu. Omänskligt att leva så tycker jag.

..som du kommer klara av! Det är jag helt övertygad om! Tänk på de 35 dagarna du har innanför västen..? !

Men jag fattar läget. Har oxå en del tillfällen, där jag klurar på skälen jag ska ange för de andra. Min äkta hälft vet ju läget. Men många vänner och bekanta lär ju undra..och kvinna i fortfarande fertil ålder.. En del kommer garanterat tro att det är ny bulle i ugnen..tur att man snarare gått ner lite nu med "mindre kaloririka dryckesvanor" s.a.s. ?. Ngt som talar emot deras ev. mest troliga tes..
Men de lär ju undra varför jag som är så glad i det annars, plötsligen säger nej tack..inte vid ett tillfälle, utan samtliga..
Nåväl. En sak och ett tillfälle i taget..

Lycka till på dina olika "events"?!
Om jag förstått rätt, så kommer du iaf i en del av sammanhangen vara med vönner, där det inte är konstigt eller främmande att säga nej tack. Och att de känner dig som en person, som kan ha lika kul utan s.a.s.

Tror på dig?❣️

Kramar!
/Fibblan?

Varför har jag så svårt att konfrontera?!
Min man har passerat gränsen för riskbruk med råge, och säkert för länge sen även att det smugit sej på.

Men denna tråd handlar om varför jag har så svårt att konfrontera honom.
Jag säger aldrig något de dagar han dricker (fre-sön) men han vet, jag kan inte dölja mina känslor, så han vet.
Och jag tänker hela tiden att imorgon ska jag prata med honom ordentligt om det här. Men när tillfälle väl ges ör jag för konflikträdd och feg.
Idag satt vi i soffan i 1,5timme, barnen sov och vi tittade inte på något speciellt. Jag tänker inte på något annat än hur jag ska börja, men jag sa aldrig något :(
Jag får hjärtklappning och blir nervös.

Rädd att det ska bli ett bråk, rädd att han ska säga något elakt, rädd att jag ska göra allt värre, att han kommer börja smyga ännu mer, och att jag då tappar kollen totalt på hur mkt han får i sej.

Så jagas inget ikväll heller :(

Jag vill att det ska bli ett bra samtal, utan bråk och försvarstal.
Jag vill att han ska förstå min oro, oron för honom, oron för vad detta kan leda till, oron för barnen, oron över vad som kommer hända med vårt förhållande.
Att denna oro äter mej inifrån.

Hjälp mej våga!!

Är 24 år och har på sistone kanske inte mått helt 100 och har märkt en förändring när jag dricker alkohol. Jag känner liksom inte igen mig själv när jag dricker så som jag brukar. Dricker inte lika ofta men när jag väl gör det har jag märkt att jag vill spy även om jag inte alls dricker mycket. Inte att jag mår särkilt illa eller känner mig full alls utan bara att nu kan jag inte dricka mer utan måste gå hem/hoppa av bussen för att spy.

Detta har hänt mig en gång tidigare för 3 år sen och höll i sig kanske 3 månader. Minns det så tydligt då jag jobbade på en ny restaurang och min chef ville ta en after work. Då var jag tvungen att gå in och spy på toaletten efter första glaset för att kunna fortsätta vara med på glas två innan jag var tvungen att gå hem. Det gick över och jag kunde dricka vanligt igen och har inte tänkt på det sen dess.

Nu verkar det ha kommit tillbaka dock då jag har spytt flera gånger efter att ha druckit. Min pappa är alkoholist och jag känner mig lite oroad att detta kanske är något symptom? Hur stark påverkan har alkohol och sinnesstämning? Är det möjligt att jag blir påverkad på detta sättet pga att jag känner mig lite nere i en svacka för tillfället? Anledningen till att jag frågar är för att sist för 3 år sen har jag i eterhand förstått att jag inte mådde så bra den perioden. Dricker absolut inte i överflöd och det jag reagerar på är att jag har tidigare "hittat" min gräns gällande alkohol och nu verkar den inte alls stämma överens med min kropp.
Tycker framförallt att det är märkligt att jag inte ens känner mig full.

är ny här och snubblade över detta forum när jag googlade så hoppas att det är rätt plattform för dessa typer av frågor.

Det kanske låter som jag vacklar. Men det gör jag inte. Jag ska aldrig hamna där igen. Och jag har gjort programmet här.

För mina barn ska jag klara det!

Ps. Jag har också bytt ut a mot träning. Eller kvällspromenad. Och gör yoga varje kväll.

Tack för era kommentarer.! Jag har nu dryga tre v utan alkohol. Fast jag har druckit en gång två glas och var nöjd med det då.

Kanske kan jag aldrig dricka igen. Att ni har rätt. Jag är väl lite naiv.

Dock vet jag att mina sämsta perioder, som båda varade i ca två år, utlöstes av riktiga kriser.

Om jag ska kunna dricka igen tänker jag precis som du skriver Pianisten, att aldrig för att döva. Utan när jag mår bra. Aldrig ensam. Inte ens hemma tänker jag är ok. Utan på tex bjudning el restaurang, där tillgången är begränsad. Inte dricka nästa dag och inte ha alkohol hemma.

Men först! Jag ska ha 5 månader utan a. Snart har jag gjort en månad!

Bara tacksam, för föregående inlägg
???
Och för detta:
Tack - fina du!
???

Kramar/
Fibblan ?

Blir ledsen när jag hör hur mycket skit du får ta. Ingen ska behöva stå ut med något sådant. Om du inte kan ta steget att lämna för din egen skull, är du skyldig ditt barn att visa vad som är rätt och fel. De kommer att tacka dig en dag och du kan få lugn och ro. Visst kommer du att vara ledsen ibland men vetskapen att ditt barn slipper se eländet väger upp tusen gånger. Stor kram

Åh nej, jag måste ha tagit bort mitt inlägg medans du skrev ditt svar ? Förlåt!
Så här är det att jag läste igenom mitt inlägg igen och blev orolig för att det kunde tas på fel sätt. Du hade ju faktiskt inte uttryckligen bett om råd och det här med SSRI är ett klurigt ämne så tänkte att jag kanske inte borde ge råd bara baserat på mina erfarenheter ? Men det togs ju visst inte emot negativt så tur att du då hann läsa det!! ?❣️ Skriver ett längre svar vid senare tillfälle men du - fortsätt ta ut tryggheten i förskott, njut av de bättre dagarna, livet kommer fortsätta gå upp och ner så passa på att njuta av lugnet och behaget DU skapat! ?

Tack så himla mycket John, självklart skall du skriva rakt ut exakt vad du tänker på, det är ju precis det man behöver när man famlar runt vilse i sina tankar. Du är bra på det och att göra det kort och ärligt, därför är du omtyckt här! Skör - ja fast vill nog kalla det högsensitiv. Pianofingrar, definitivt inte. Yllekille, nja skenet bedrar nog. Funderar för mycket - SPOT ON. Förmodligen grunden i mina a-problem som kunnat stänga av detta ständiga ekandet i huvudet och överkänsligheten.
Min tråd verkar dock ha råkat trilla över i nån slags relationsblogg det senaste, kanske risk att nån admin blockar min tråd snart som blivit ganska "off topic" :-)
Beror nog på att jag börjat attackera ett nytt problem som kommit till ytan nu när alkoholen för tillfället är oproblematisk, blev tack o lov aldrig någon fara med den igår trots min riktigt mörka dag, blev träning istället så var a-tankarna ur värden!

OCH jag gjorde inget ramaskri av allt igår som jag befarade.. Jag satt och tänkte väldigt mycket innan hon kom hem och bestämde mig för att sluta tjura nu och satsa istället!
Jag älskar henne och vill jag att hon ska vara den perfekta flickvännen får jag banne mig börja kolla mig själv i spegeln. Jag har fastnat i den klassiska relationsdöds-spiralen i tankarna "om inte hon gör si gör jag minsann inte så" och självklart har jag bara två val när det gäller min tillit, antingen släpper jag det som varit då vi båda gjort det vi gjort med olika anledningar och slutar misstro och snoka. Sanningen är att vill jag verkligen hitta något så kommer jag tillslut göra det, vi alla har våra lik i garderoben och jag kan lika gärna gå ut genom dörren direkt om jag tänker fortsätta så för det äter bara upp mig själv.
Gräset på andra sidan kan mycket väl både se och faktiskt vara grönare än mitt eget, men är ju helt ute och cyklar om jag sticker dit innan jag vattnat och gödslat min egen! Så, nu ska jag bli den bästa sambon igen, innan dess har jag ingen rätt att fortsätta gnälla! Inte bli mjäkig och smörig, mer som ödmjök, närvarande, rak, tålmodig och förlåtande är saker som kan leda mig. Framför allt öppen med mina tankar och känslor, för ingen är tankeläsare!
Idag gav en så liten sak som "kan jag göra något för dig?" ett gensvar direkt . Hon skulle iväg och var väldigt stressad så jag försökte stötta lite. Hon tittade på mig och sa, "jag har väl sagt att jag älskar dig" sen fick jag några pussar. Oh happy day... <3

Och tack så mycket för tipset FinaLisa! Jag har ju Storytel-konto och den fanns där så nu blir det kvällsavkoppingen för mig själv ikväll när hon är iväg :-)

Tack alla ni som hört av er! Jo, det var skönt att min man följde med denna gång. Jag brukar åka själv för det mesta. Min läkare gjorde några korta minnestester denna gång. Det brukar han inte göra. T ex ska man rita ett klockslag, räkna baklänges från 100 med sju steg i taget, rita av en enkel figur, upprepa fem ord... Jag bryter ihop och gråter när jag inte minns alla orden för jag blir så rädd. Till hösten blir jag kallad till ny magnetröntgen utav hjärnan och ny neuropsykiatrisk test. Det var tre år sedan sist. Det är liksom bara det att de håller koll på hur fort/sakta jag blir sämre. För utvärdering, forskning och ev. framtida resultat. Man är lite ett objekt. Men det känns ändå ok. Kanske finns någon bot i framtiden för mina barn eller ev. barnbarn. Efter besöket är jag helt dränera på energi. Sov tre timmar på EM. Men - mina levervärden är fortfarande bra! Känns ju skönt att få höra. Ta hand om er alla!
Kramar,

Det är oxå vackra ord ✨..!
Och orden har en fantastiskt förlösande kraft. Så det är bara så härligt att du låter dem få flöda..?
Och du har verkligen en gåva i ditt skrivande?!

Mkt av det du skrivit hade varenda medmänniska helst velat att du skulle få slippa gå igenom..
Men det känns så bra att det finns kärlek och omtanke runtomkring dig på nära håll också. Det behövs!
Och du kan tanka upp här också?!

Som du kämpat och gör än idag. Men det är något nytt på gång också, känns det som..?. Att inte behöva kämpa så förbannat. Att släppa taget och hitta ro i acceptans. Det är nog vägen ur den där j-la ångesten oxå..det är lättare sagt än gjort. Men du kommer klara det!
Tror på dig?!

Många kramar/
Fibblan?

Tack för stöttning?!

Önskar dig detsamma ?!
Kram/
Fibblan ?

Välkommen. Bra att du hittat hit. Här kan du få stöd och råd. Och kunna prata av dig.
Lever också med en alkoholist.
Har inte heller vågat lämna, men har börjat lista upp varför jag är så rädd för att lämna. Tänker att man får lite perspektiv på allt då. Men jag har också dagar när jag känner att allt är svart.
Du ska ju inte behöva stå ut med att bli kallad allt möjligt hemskt. Försök att tänka på dig, och gör roliga saker som du vill.
Tror att kärleken till sin hälft förstör och att det är därför det är så svårt.

Över en månad utan A. Vilken milstolpe! Helgen som var gick i ångestens tecken och tankarna flera gånger åt ”att kanske ta ett glas vin - men blir jag nöjd med ett glas?” och ”varför inte ta flera glas då - men är det ok att döva ångesten med vin?” och ”Du behöver inte dricka i helgen - spar det tills du är själv på söndag”.
Jag är nämligen helt själv för första gången sen jag slutade dricka och har möjlighet att dricka nu utan att någon skulle veta om det. Över två dygn i min ensamhet och alkoholen lockar enormt. Igår struntade jag i kosten, som jag strikt äter i samband med ett träningsprogram, och frossade i både chips och godis - istället för alkohol... idag är jag tillbaka back in track med kost och träning men nog sjuttsingen är jag sugen på alkohol! DET FINNS HEMMA... massvis... bara att ta! En del av mig vill så gärna dricka, släppa mig fri från ångesten och en annan del vill bara krama om mig själv och säga åt mig att jag klarar av att vara utan. Är rädd för ångesten men också rädd för alkoholen - tappar jag kontrollen helt om jag dricker?!
Kommer jag någonsin att kunna dricka igen? Sätter man ett slutdatum och provar alkohol försiktigt sen - eller avstår man för all framtid? Hur gör man?
Är stolt över mig själv att jag klarade första kvällen utan alkohol och vet att jag kommer att vara ännu stoltare imorgon om jag inte dricker ikväll. Svårt, såklart... men bara det att jag mår dåligt och vill döva ångesten med alkohol får mig att tänka ett extra varv - är jag en alkoholist? Om jag låter bli att dricka ikväll - är jag ingen alkoholist då?

Förmodligen många betydligt mer erfarna kommentatorer ovan som du skall lyssna på i första hand. Vill bara flika in att jag själv är inne i en test-period just nu att hitta en ny relation med alkoholen efter flera år av destruktivt veckodrickande jag också. Jag tror absolut inte att det är möjligt att dricka "normalt" igen om man kan uttrycka nått drickande så. Man får i så fall hitta sin helt egen nya väg och framför allt arbeta in helt nya vanor om man verkligen inte vill lämna alkoholen helt.
Jag kopierar in ett inlägg som jag gjorde till Virvla som är regler jag satt för mig själv för att tillåta mig att dricka, kanske något du snappar upp som känns användbart om du inte känner att du kan står ut med (det allra bästa) att sluta helt.
Dom regler jag satt upp för mig själv är:
*Får aldrig vara för att dämpa eller ta bort någon negativt
*Börja väldigt försiktigt, (som test 1, kan du njuta av 1-2 glas sen sluta?)
*Vänta på tillfällen som känns positiva och förgyller något
*Drick aldrig själv
*Drick inte vid platser/tillfällen som förknippar dig med dina gamla dåliga vanor. (För mig - hemma, i soffan framför TV,n)
*Låt det gå så lång tid som möjligt mellan gångerna, helst veckor, ALDRIG två dagar i rad och när du dricker, -drick sakta och mindre!
*Träna/motionera! Särskilt dagen efter lite alkohol, det återställer psyket väldigt effektivt! För och främst nått du gillar och inte tuffare än att du vill och orkar göra det fler gånger i veckan! Gärna något som håller uppe lite flås(puls), det gör underverk för psyket och måendet!
*Se alltid till att du mår bra inom dig innan du dricker igen!
*Skulle det nån enstaka gång råka bli några glas för mycket för du hade roligt? Döm inte dig själv, det är inte alkoholproblem att bli lite bakis nån enstaka gång.

...Jag började med detta så nyligen som i julas efter att ha haft en väldig dålig period i december, så kan ju inte direkt skylta med att min metod är väl utvärderad.. men jag har klarat av att dricka lite vid några fåtal tillfällen sedan dess igen och faktiskt njutit och att tolka av ditt Nick så kan vi vara i liknande ålder och kanske kan det fungera för dig med.
Min största nyckel är helt klart att jag hittat träningen, den har ersatt de lugn på kvällen som alkoholen behövdes för förr.

Lycka till med vad du än väljer!

Ny här.. Men behöver er hjälp, hur vågar man lämna?! Så sjukt less på att vara en hackkyckling. Så sjukt less på att varje helg få höra hur vidrig jag är, hur vidrig min familj är. Bli kallad horbarn och gud vet vad...
Vi har varit tillsammans i 10 år, och det känns som jag levt på hoppet lika länge. Jag vill bort!!! Så sjukt frustrerad, varför är det så jäkla svårt att ta steget. Varför tänker jag att... Jag kan lika gärna bo kvar och ha det såhär han kommer ändå aldrig att lämna mig ifred, har ett gemensamt barn och jag känner att jag måste ta mig ur det här

Hej!
Satt och skrev ett "svar" till "Kan jag nånsin dricka normalt igen?" Och insåg att det var ett svar även till mig själv....
Har tagit ett steg: att förändra vad gäller arbetsuppgifter på jobbet...och nu känner jag att jag vill prova medicin mot/för alkoholberoende....Provade för några år sen....funkade inte då men kanske nu? Känner mig inte "redo" för antabus men det finns ju andra mediciner....Någon som har erfarenheter, kunskaper, råd och stöd att ge....?
Vet att vi är många som kämpar....men vet också att det inte är lätt och att det är mkt runtomkring som måste "stämma"....