Senaste kommentarerna i forumet

Jag har också svårt att öppna upp mig om mina alkoholproblem, förutom till min fru och till viss del mina vuxna barn. Men jag har svårt att vara ärlig även mot vänner vi har haft i många år. Som du skriver så känns det på något sätt mer "skämmigt" att erkänna just problem med alkoholen. Det är fortfarande lite tabu över alkoholmissbruk och allt det ställer till med.
Däremot kan jag utan större problem dela med mig om att jag i vissa situationer lider av panikångest. Men jag ska försöka tänka om och öppna mig även på denna punkt då jag tror att det både kan vara bra för mig och säkert kommer att ta emot bra av de jag pratar med. Ha en fortsatt fin söndag!

Fast inte hos mig.. jag kör på som bara den med tre barn..
Fast skulle aldrig byta ut mitt liv mot något annat. Har skapat ett liv där utrymme finns.
Ifrågasatt det mesta av det man ska och måste och valt.
Ser ändå en trend av alkoholfritt och många som väljer det pga av hälsa och osv.
Jag väljer med stolthet nykterhet.
Vilken väg det var dit! En krokig och mörk väg med endlösa försök att minska.
Idag är det noll som gäller och kommer vara.
Vill aldrig börja om igen! Orkar inte kämpa mer.
Önskar alla en fin dag och ett liv ni valt att leva. Vi är fria och välja.

Jag gissar att det är svårt att vara öppen om saker man upplever som större brister eftersom vi är hårdkodade att försöka likna andra för att inte bli utstötta av flocken. Det här är ju också en sorts flock som vi känner att vi tillhör, för att vi liknar varandra på en stor punkt.

Men jag håller med, varför skulle inte det inte kunna så att vi kunde tala mer öppet om våra upplevda eller verkliga svagheter? Jag kan beundra folk som gör det, visar upp att de är verkliga människor och inte en perfekt fasad. Sådana människor får mig att slappna av mer, känna att jag inte heller måste vara perfekt. Så jag försöker vara mer öppen med mina svagheter. Kanske inte hur som helst. Men jag började för några år sen med mina depressioner. Berättade när det passade men ganska öppet. Nu försöker jag också prata om alkoholen men mest för folk jag känner. Men jag tänker inte skämmas för att jag inte dricker. Så om ytligt bekanta eller i jobbsammanhang har jag börjat med att jag ”fått nog”. Inte fått så mkt frågor på det...
Men vi är nog olika, vissa vill följa perfekt ledare i sin strävan att uppnå egen perfektion. Andra, som jag, beundrar imperfektion hos andra för att de känns äkta.
Jag tänker på det du sa Nurture om att ge någon kniven att köra in i ryggen. Men om man själv inte anser att det är en kniv? Kan de fortfarande köra in den i ryggen då?
Om man accepterar att man är som man är så kan de kasta kniv bäst de vill. Kanske är svårt men jag tänker prova, ett steg i taget. Jag är superbra på många sätt och har en jävla massa fel och brister. Men det är ju så jobbigt att gömma alla brister. Går åt så mkt energi till det. Jag vill ha den till annat. Vi kan ju prova, lite i taget? Jag hade inte tänkt skriva en. Innehållsförteckning direkt att gå runt med men i alla fall släppa skammen i så stor utsträckning som möjligt. Vi får se hur det går.

Jäkla bra beskrivet..Nurture..
Läskigt men viktigt.

Ha en fin söndag

John

Tack Vinäger för fina ord. Det värmer och stärker mycket! Hoppas du har en fin söndag!

Tack ullabulla <3

Ses kommer vi göra, han sa han ville det men att han tycker situationen är jobbig, och de kan ju olika människor bete sig olika på. Jag tillhör den som är på, medans han är den som är så här lä.

Visst va han trött efter jobbet, de vet jag, men jag känner bara att jag inte får nåt, nå värme, nåt som är från han. De va som att prata med en granne.

Jag måste försöka låta allt vara, svårt men jag måste för min egna skull

Vinsterna består! Passa dig för ”nu har jag förtjänat en..”-tankarna som kan dyka upp.
Jag hade en dipp runt 2-3 månader då det kändes tungt ett tag. Har ett argt inlägg som påminnelse. Men om det kommer så ge inte upp, det gick över och lampan tändes igen.

Snyggt jobbat!

Kan du kontakta sjukvården? De kan antagligen erbjuda bäst hjälp på den vägen. Det finns flera trådar om mediciner här på forumet.
Jag hade ingen större fysisk abstinens. Men suget var svårt i början men kommer mer och mer sällan. Och nya aktiviteter, sysselsättning och bara ta mig igenom dagen var min fokus första tiden. Vanan är en stor bov också. Så många aktiviteter (även hemma) är förknippade med alkohol för mig.
Jag drack delvis för att jag lider av återkommande depressioner. Dock har dessa blivit bättre sedan jag slutade men inte försvunnit helt. Så psyket blir starkare med tiden. Om du har mkt oro och ångest kan även det vara bra att ta med en läkare då det finns bättre hjälp mot det än alkohol.
Jag har fått viss hjälp med medicin men har fått psykologhjälp i omgångar (fast inte av min husläkare, han föredrar medlcin...).

Män generellt har ju svårt att prata om depression och oro, det känns som svaghet. Gissar att det därför lätt självmedicineras med alkohol. Det var inte innan jag blev djupt deprimerad jag vågade prata om det. Min doktor sa dock att för honom är det som ett brutet ben, är man klen om man bryter benet? Ingen 100% liknelse, visst men det har olika orsaker och betyder inte att man är svag. Nu för tiden är jag ganska öppen med att jag har depressioner.

Har du satt några mål med träningen? Allt eftersom kanske du kan planera träningen lite mera. Planera din kost. Läsa på en massa. Finns en hel sjö utav information för smått och stort. För att få ut lite mer av det hela om du tycker det är roligt!

Är själv ramlat in i träningen igen efter månaders uppehåll, den här gången lite mer seriöst.

Har satt lite små mål att kunna bänka ett visst antal kilon efter en period osv. Sen vill jag bli av med lite magfett och få lite mer muskelmassa. lite mer långsiktigt :-D

men mest vill jag bara ha ett nytt intresse som gör mig glad som jag kan dela med mig till andra.

... skrev samtidigt som du, lite mastodont jag med.

Inte heller jag är en ’postergirl’ för mina laster och jag är högst selektiv i vad jag presenterar och till vem jag gör det. Det ligger så himla nära till för våra belackare ( för de finns alltid, eller hur ?) att isåfall avpolettera oss som fyllekärringar. Och ursäkta mej, men det stämmer inte. Jag tänker inte räcka någon kniven som sticks in i min rygg.

Enligt mej räcker det med att på ett försiktigt men relevant sätt markera gränser i avsikt att hjälpa dej själv.

Du behöver inte vara nykterhetens profet. Bara du är dig själv sann.

Styrkekramar ?

Tänk att några ord här inne kan få oss att tänka om. Precis det som är forumets syfte. Vilken tur att du valde en nykter lördag. Känns ju bara sååå mycket bättre i dag om inte annat.

Tack för tänkvärda inlägg, John och IronWill.

Ha en härlig söndag!

Jag lägger stolt till en vit dag till mitt liv. När jag låg i min säng och funderade på om livet som jag kände till det var slut, en morgon för nästan 2 år sedan, kunde jag aldrig ana vilken resa som låg framför mig.

Imorse förklarade jag för min äldsta vad progressiviteten i alkoholism innebär och jag hävdar att man inte blir mer tolerant för alkohol med åren, utan snarare mindre. Många håller säkert inte med, men om man varit i ett läge där länken mellan frontallob och den centrala delen i hjärnan som reagerar på alkoholen, bryts, så att tänk och reaktioner inte längre följs åt, förstår man kanske vad jag menar. Då har man inte bara gått in i dimman utan förlorat kontrollen över vad man vill göra, och vad man de facto gör. Fick det förklarat fysiologiskt av en nykter alkoholist ( som för övrigt håller kurser ) en gång. Jag hade sökt en förklaring, och där fick jag den. Det slog även an, för det innebär att om man fortsätter dricka förlorar ( eller kan man förlora ) kontrollen över sina intentioner.

Och den insikten var läskig.

Försök ha en nykter dag, mina fina forumvänner.

Styrkekramar ?

Att man som medberoende går in och tar ansvar för vad den adnra känner och tänker och upplever.
Det är hans sak att reflektera över.
Man anpassar sig,försöker kila sig i i alla öppningar och till slut så tror jag att motparten helt enkelt stänger till alla porer för att de känner att man liksom tränger sig in oinbjuden.

Jag vet inte om det är fallet för dig,men jag gör oofta så.
Jag blir ledsen orolig och rädd och börjar veva med alla trollstavar jag har.
Är gullig,inbjudande trevlig,förförisk eller vad som jag nu tror ska funka..
Dvs jag manipulerar situationen för att få den att kännas bättre,eller ens möjlig att uthärda.

Men om du istället låter bli?

Igår blev det så att du? ringde upp honom trots att det är slut.
trots att ni kanske ska träffas idag för att umgås/prata.

Han kanske fredade sig lite och faktiskt var trött efter arbete.
Eller eller,det är hans sak att ta ansvar över.
Nu har du bollat det till att han inte ska träffa dig idag.
Dvs du straffar honom lite för att han var otrevlig i telefonen.
det är mänskligt och förståeligt.

Men någonstans så dansar ni ju eran dans med avståndstagande och ilska och kärlek och sug efter varann.

I det så uppstår en obalans som till slut inngen av er rår på.

Fösök att bara vara i dig själv.
Låt den här dagen gå utan att kontakta honom.
Kanske han självmant ber om att få ha det här snacket idag?
Men låt det då ske på hans initiativ och hans villkor.

Det är dr ullabullas råd :-)

Ja, även jag andas ut nu. Hjärta slog extra slag när jag läste ditt inlägg om hur nära återfallet du var. Efter så lång tid... Så himla glad över att du skriver om det, berättar hur det kan komma plötsligt och hur du lyckas bemästra det. Ja, det, vet inte vad jag ska kalla det... sug, återfallsrisk...

Du är stark, du är bra, du gör skillnad. ♡

Kram

Återfallet fortsatte igår....-gick tillbaks till gymmet o körde lite! Det ömmar lite här o där idag, men det är ju bara skönt! Jag ser detta som ett kvitto på att jag förändras på ett djupare plan. Jag börjar hitta mig riktiga jag igen. Sakta men säkert....

Kanske behövde jag, som du skrev, det sista fallet för att kunna sätta kompassen i rätt riktning - och låsa den där!

Hoppas du hittar tillbaks till din träning när du vet att du mår så bra av det. Och utan virre i vattenflaskan. Ja tänk vad vad man har gjort på fyllan. Loco, crazy, o knappt möjligt att förstå när man är nykter. Jiiisus alltså......

Hur går det med nya cykeln? Trampar du på....?

Kram/A

till din nyktra tid ! Det är stort !!

Känslan när man brutit en mörk period, och abstinensen lagt sig, man har städat undan sviterna av drickandet, man känner hopp om framtiden, man känner glädje av att vakna på morgonen.

Jag hade glömt bort den känslan i spritdimman, och jag kommer att glömma den i nykterhetens gråa dagar.

Att uppskatta nykterhets-perioderna kanske kan få mig att lägga av helt i framtiden.

Vad glad jag är över gemenskapen här. Ja, jag vet att jag har sagt det många gånger, men vissa saker tål att upprepas.

Tänk om vi vågade vara så här öppna och ärliga där ute i det där så kallade verkliga livet - trots att det ju faktiskt är det här som är just det äkta, riktiga och därmed verkliga.

Hur tuffa vi än är och törs stå upp för mycket är de allra flesta ändå otroligt påverkade av samhällets normer. Detta gäller inte minst den för oss högst aktuella alkoholkulturen.

Även jag som är hyfsat stark och i jobbet många gånger tvingas vara en förebild, vacklar. Att tacka nej inför andra upplever jag inte det minsta jobbigt (har som ni vet betydligt svårare att tacka nej när jag bjuder endast mig själv...). Däremot har jag en jättespärr vad gäller att berätta om mina A-problem. Det går bara inte. Inte alls. Inte. Jag skäms för att jag känner så, men kommer inte över känslan av... hm... misslyckande kanske... eller skam... eller en mix av båda.

Men...

Jag har faktiskt lite smått börjat prata A-problem generellt. Smyger in en del tankar här och där. Berättar att jag/vi har en vit period. Kan tala om för andra att jag avstår då jag ibland kan tycka att det börjar kännas lite fööör mysigt med ett glas på fredagen (haha, ett? fem-åtta-elva snarare, men om detta säger jag förstås intet). Alltså, försöker bidra på ett i mina ögon egentligen fegt sätt, men jag förmår inte mer, inte just nu i alla fall. Tänker och hoppas att jag ändå gör någon nytta genom att uppmärksamma att ett riskbruk inte är ofarligt. Och för varje gång bryter jag ned motståndet lite lite lite. Så en dag kanske...

Dock...

Jag informerar och skriver ärligt om min panikångest. Har nästan kommit att bli en talesperson för många vad gäller detta i min lilla stad. Alla jag har att göra med på ett eller annat sätt känner till hur jag kämpar med panikattacker, eller rättare sagt hur jag kämpar för att undvika dessa.

Vad är skillnaden? Ibland blir jag så trött på mig själv, så ledsen över mina känslor. Varför kan jag inte berätta om det ena när jag så öppet gör det om det andra? Vill ju så gärna göra skillnad.

Eller så är det som mina närstående säger i många sammanhang: "Du är bara en människa du med", "Du behöver inte rädda världen på egen hand" och "Tillåt dig att vara svag någon gång".

I dag är jag stark i mitt beslut, men tillåtrr mig att vara bara en vanlig människa, utan superkrafter, som väntar åtminstone ett par dagar till med att rädda mänskligheten... ?

Ha en fin söndag!

(Oj, tenderar mer och mer att skriva mastodontinlägg. Förlåt, men säger som tidigare, orden bara kom.)

Tack för klokskap. Just så. Allt får vara som det är bara vi ör nyktra. Igår blev jag överväldigad av allt som skulle göras.
Panik över handlingsförlamningen som kommer efter en tid med överaktivitet och stakt driv.
Väntar ut dippen och säger att det är ok, bara jag är nykter är det ok att göra ingenting och uppleva att världen runt mig förfaller av min inaktivitet. För det skulle den gjort även om jag avskärmat mig i dimman.
Som du skriver. Investera i hälsan. För mig kan den investeringen handla om att inte aktivt glra någonting för att förbättra utan helt enkelt låta bli att förvärra.
Ps. Att lämna ett förhållande som är kvävande kan verka skrämmande. Du kanske är där snart och vågar hoppa❤️

Vad bra att du skrev AlkoDHyperD när återfallet väntade bakom hörnet. Så starkt av dig att ställa tillbaka flaskan!! ❤❤ Och att du skrev kan jag lova hjälper andra. För det är i just det där tillståndet man kan behöva läsa om någon som varit eller är i samma läge men klarat sig.

Å vilken sorglig historia MondayMorning ? Så oerhört sorgligt. Varför får alkohol existera? Och varför är det en affärsidé att man ska vara vaken på natten i någon lokal med hög musik och dricka sig full... en idé som ungdomarna kopierar innan de får gå in lagligt på krogen. Då leker de krog hemma hos någon med samma eländiga resultat.

Vad vackert med stolen vid graven. Och ännu sorgligare. Det skulle ju stå en till stol bredvid den med en levande Robin sittandes. Inte en grav...

Kram kram

Rekord.
Även om jag ”fuskar” och måste ha sömnmedicin i doser som kan knocka en elefant brukar det sällan bli mer än fem-sex timmar ändå. Första tanken när jag vaknade var ”jävlar, vad skönt, jävlar vad overkligt, var det på riktigt eller har jag drömt att jag var så nära”

Jag var alkis igår, bara nykter rent fysiskt. Den där stunden igår kväll var en flashbackupplevelse.
För även om jag - som förra inlägget inleddes - känt att det varit på väg har det inte funnits någon rädsla eller underliggande planering för att dricka. Hur jävligt jag än mått och hur många sk möjligheter jag än haft det senaste året har jag velat uppleva allt utan filter.
Även avsaknad av känslor. Hur konstigt det än låter har jag ibland druckit för att känna och inte tvärtom.
Igår var det nog så. Jag ville kunna gråta men kände bara en tyngd av sorgsenhet som inte ville visa sig.
Tänker inte analysera mer för det viktigaste är resultatet.
Det håller.
Situationer som tidigar alltid slutat med att jag zoomat ut mig själv och följt tvånget - jag är inte hjälplös inför dem längre.
En nivå till i svårighet. Jag är mer lugn än rädd nu.

Och tack för era svar, kära medmänniskor!
Är själv inte så flitig med kommentarer just nu, så förväntade mig inte respons, fint att få den ändå

MM. När jag började läsa ditt inlägg om graven tänkte jag att det handlade om livsfaran förknippad med återfall för oss vansinnesdrickare. För den tanken kom också när jag vaknade. Att jag inte skulle ha druckit bara lite lagom igår, inte på den känslan, det hade blivit fort och mycket. Förmodligen även idag, och sedan hade det kanske handlat om dagar och inte veckor innan katastrofen.
Mamman i din berättelse hade inte suttit bredvid graven, det hade varit fyra barn som suttit där.

Hur går det TS? Jag tänker på dig och ditt barn. ?

Tack fina Jasmine! ❤ jag vet inte om jag är så stark egentligen... jag tror jag gör som jag gör för att jag inser att jag måste. Skulle jag prioritera annorlunda skulle vår familj falla samman tror jag. Och dessutom är det som att jag investerar i barnens liv och välmående och min egen hälsa. I framtiden när jag lämnar mig min man (för det kommer jag att göra) så kommer jag ha en mycket stabilare grund att stå på om jag vårdar det viktiga. Barnen och jag har en jättebra relation och jag har bra värderingar och en god självkänsla. Allt det som är viktigt. Och vad som än händer kommer barnen aldrig behöva tro att de har gjort nåt fel eller att jag har valt fel. Den enda som gör fel är min man.

Om jag drack skulle inget jag gör ge dem trygghet. Och jag skulle agera på ett sätt som jag inte står för. Säga fel saker och göra fel saker pga berusning. Är man nykter gör man ibland misstag men det är inte alls på samma sätt som när är full person gör misstag.

Min man har börjat bete sig mycket illa när han dricker. Han säger vidriga saker till mig varvat med tårfyllda förlåt. Han är så vidrig. Så oberäknelig. Den här morgonen som varit kommer jag aldrig glömma. Han väckte mig igen kl 4.30. Han har hållt monolog om hur hemsk han är som man till mig och att han inte vet hur han ska sluta dricka. Bett mig om förlåtelse. Plötsligt byts ämnet till hur kall jag är och att han vill skiljas. Och samtidigt massvis med fula ord. Sedan ber han om förlåtelse. Sedan bråkar han igen. I två timmar under min nästan enda chans till sovmorgon.

Jag jobbar heltid och han deltid. Jag sköter allt hemma. Han ingenting. Och han drar upp mig 4.30 en söndag. Imorgon ska jag ju upp tidigt igen. Jävla svin.

Jag avskyr honom. Jag avskyr alkohol. Jag avskyr att det är så tabu med alkoholproblem att han inte vågar söka hjälp men mest avskyr jag att han är så äckligt feg som inte tar tag i sitt missbruk. Okej det är en sjukdom men den är inte obotlig. Däremot krossar den både missbrukaren och dens närstående. I alla fall när man dricker och beter sig på det sätt som min så kallade man gör.

Okej om han vill supa sönder sig själv men att dra in mig i hans nattliga ångest och galna sätt är fan inte klokt.

En gång var vi kallade till socialen. Min man hade blivit LOB:ad så många gånger att en orosanmälan gjordes. När vi Gick dit var jag totalt förnedrad. Men tror ni att man som anhörig sitter bredvid sin alkoholiserade man som har aggressionsproblem och är ärligt mot socialtjänsten?? Jag ville bara gå dit och visa dem att barnen har mig som inte dricker och som alltid är hemma. Kändes som ett skämt allihop. Hon vi pratade med var barsk och stressad och hjälpen hon erbjöd honom var väl det sista man ville ta emot. Kändes bara som att man ville mörka allt. Men egentligen behövde han hjälp redan då och jag mådde jättedåligt. Det enda det där mötet gav var en fruktansvärd upplevelse för mig. En rädsla för att socialtjänsten skulle få för sig att ta mina barn. Skammen över att jag som är så skötsam inte är stark nog att lämna en man som bryter ner mig. Skammen att smyga dit och hoppas att ingen känner igen mig. Fy fan.

Men vet ni....det kanske är som du säger Jasmine. Jag är stark. Och jag ska kämpa. Överleva och tillsist ska den man jag lever med få bo med sina flaskor. Jag ska samla erfarenheter och kunskap och sedan kunna stödja mina barn i framtiden om det (gud förbjude) blir så att de kommer att må dåligt av hans drickande. Den dagen bor vi inte med honom längre men då finns jag ändå här med allt stöd jag kan ge.

Jag borde kanske skriva i anhörigsidorna. Jag vet inte.

Ha en fin söndag allihop. Jag vet inte alls vad jag ska göra med min dag... men nåt hittar vi på. Som alltid. Utan pappan i huset. Pappan som hatar sig själv för hur han beter sig men som aldrig ändrar på sig. Fast i alkoholträsket.

Kramar från en trött kvinna...

Nu har det passerar 45 dagar utan en droppe. Har till min hjälp Campral, stöttande fru, och arbetskamrater. Har gjort vad jag förutsatt mig, har egentligen inte varit sugen alls. De få tankar jag haft på att dricka har jag tänkte bort.
Redan kan jag se att det faktiskt finns stora vinster med att inte dricka. Framförallt är min ångest helt borta, en glad fru, kommer ihåg allt jag gjort, mer pengar i plånboken, behöver inte skämmas för mig själv, orkar mera, ser positivare på livet.

Igår var det riktigt, riktigt svårt. Jag var trött och hade en massa saker att göra men allt jag ville var att ligga på soffan. Kände mig rätt nedstämd också. Trötthet verkar vara en grej som triggar alkoholsuget. Bröt mot min ingen godis regel istället för ingen alkohol, på de sättet tog kag mig igenom de tyngsta timmarna där mellan 16-18. Är så nöjd över det beslutet nu, ingen bakfylla denna söndag!