Senaste kommentarerna i forumet

Jag bad ju om olika åsikter och dina är alltid välkomna ? Jag hade skrivit precis likadant om någon annan hade frågat.
Jag har bestämt så här att när jag märker att det börjar rycka i cykelnerven så ska jag vänta ut honom , ber han om sällskap ska han få det annars ska jag påminna om att det var han som bad mej om hjälp. Jag ska fråga om han ska med när jag ska iväg men jag kommer inte att insistera. Jag ska försöka att inte mata mitt medberoende ? ..... Känner jag honom rätt så kommer han dag 3 säga att han inte vill ha sällskap utan att det går bra nu..... Då får det vara så.....

Idag suger det desto mer. Törstig, vackert väder, uppvarvad på jobbetoch något att fira. Men nej. Jag ska göra allt i min makt för att motstå frestelsen. ?

Låt honom cykla var han vill och hur han vill.
Sälv kan du lugnt luta dig tillbaka i soffan och prata när han önskar.
Vara ett stöd och se på honom utifrån,trots att hans drickande såklart påverkar er situation.
Om han dricker eller inte osv.

Så lämna/inte lämna behöver inte alltid vara den stora frågan.
Mer,hur ska jag må bra trots att jag i dagsläget lever med en människa med sjukdomen alkoholism.
Så koppla loss alla beteenden där du ska vara med och styra hans skuta.
Styr endast din egen så gott du förmår.
Det frikopplar era liv och era sinnen från varann istället för att det sjuka i er båda ska sammanflätas till någon sorts ännu större sjukdomsbild än vad det behöver vara.

Det är ju rena drömmen för en medberoende att dels få styra den sjuka och hans irrvägar.
också få chansen att säga stopp och nej och vara den som styr upp ett drickande.

Sådärja,hon som gärna skriver andra på näsan och trillar dit så fort det bara finns ett tillräckligt lockande hål att falla i...

Suget kommer ju i vågor som med tiden blir allt mer sällsynta. Sug går också över efter en kortare stund. Sen kan det väl finnas en viss längtan att bli full eller avslappnad kvar som kommer då och då men inte som sug, kanske mer som sorg över att man inte kan. Det blir ju en annan typ av liv, men ett bättre liv om man ser det ur det stora perspektivet. Många fördelar får man om man kan leva med några få saknader som bleknar med tiden. Men kampen är ju att fördelarna ofta är långsiktiga (viktnedgång, starkare psyke, bättre relationer (oftast), mindre ångest, mer energi och träningslust, friskare med mindre risk för cancer/hjärtproblem etc) men saknaden är mer omedelbar och kortsiktig. Vi är skapta för att ha svårt för det. Omedelbar tillfredställelse är bäst.
Häng i det blir lättare med tiden men håll motivationen och kläm ur max ur fördelarna. Jag tror att det är ett bra tillfälle att skapa några nya positiva vanor också eller att testa nya saker för att ersätta de destruktiva. Kanske som sagt från den långa listan.
Häng i!

Tack för era snabba svar!
Den 19/8 på morgonen så vakande jag av att han sa att han skulle och handla. Somnade om och vaknade vid 9'30, han var borta då, klockan blev 12 och han var fortfarande inte "hemma", men han ringde och var så borta, vid de samtalet så visste jag vad jag skulle göra.
Han kom "hem" vid 12.30, då hade han vart till butiken och köpt alkohol, druckit massor och var så borta, jag tvivlar på att de bara var alkohol han hade tagit då. Helt konstigt borta.
Jag sa till honom att vi måste packa hans saker och så skulle jag köra honom till båten.
Han försökte inte ens fixa något förhållande utan bara skyllde att jag hade förstört så mycket för honom.
Men nu var de dags att tänka på mig själv, vad jag mår bra av och inte mår bra av..

Körde han till båten, gav honom 25€ (för han va så pank sa han, men ändå hade han råd med öl för 30€).
Jag ville bara bli av med honom, få bort han från stället jag bor vid och slipps honom.

Dumpade honom vid båten, kramade han Hej då och åkte iväg.

Det är ett av mina bästa beslut jag tagit.
Stå på er! Sluta tänka på andra och tänk på vad du mår bra av!!

med santorini och MM i MMs tråd. Jag känner igen många missbrukarbeteenden hos mig själv och är tacksam för att ha klarat mig undan att fastna i nåt värre än smörgåsar, nötter och Gott & Blandat. Nötterna är kvar men måste begränsas. Borde kanske avslutas helt men det är ju praktisk nödföda när andra äter tårta. Som med annat missbruk är det i ensamhet och HALT-situationer det går överstyr. Hmmm... inte dumt att dela om det här där alla är drabbade, om än på olika sätt, av missbrukarbeteenden och missbrukets konsekvenser. För övrigt fick jag krama Stigsdotter och andra vänner för en vecka sen. Underbart?
Note to self: som du vet mt, det är möjligt att ta makten i sitt liv. Att välja. Göra mina val? / mt

Lakrits ja.... och Gott & Blandat. Där gäller verkligen att en är för mycket och hundra för få, för att låna Addes så belysande uttryck. Och om nu gränsen går före hundra kan en ju göra som du, slänga och skölja av. Jodå, efter att jag verkligen satt mig in i hur missbruket fungerar, tar över mänskans fria vilja, har jag ju sett många av dragen hos mig själv. Det har varit till stor hjälp för att sluta fördöma. Underbart att få dela eländet och precis som i allt delande känna befrielsen i att inte vara ensam.
Tack och puss på er ❤️???❤️

Hej,
En liten tanke... Har du kollat om det finns möten på semesterorten? Kan kännas tryggt att ha det som en backup.
Tänker lite på det här med sin personliga botten. Jag slog definitivt i min med dunder och brak. Kan idag önska att jag vänt om tidigare för den absolut värsta tiden i mitt aktiva liv var det sista halvåret. Även fast jag visste att jag var alkoholist och gick lite på möten och även hos en alkoholterapeut så hade poletten inte riktigt trillat ned vad det verkligen innebar.
Om vi leker lite med tanken på att din resa till Grekland ska vara en nykter sådan. Hur känns det? Tråkigt? Fräscht? Eller helt omöjligt?
Kram
Ellan

Efter att ha varit nykter i nästan 6 veckor så sket det sig , usch o fy !
Vi var på kräftskiva i helgen , gick jättebra , drack a fritt o mådde så bra .
I måndags jobbade jag första dagen på 11/2 år , provade lite i januari men det gick inte då.
Nu var det så roligt !!! Var trött när jag åkte hem men mådde bra .
Visste sen 3 veckor tillbaks att min man skulle vara bortrest mån-tisdag . Inom mig hade jag bestämt att jag skulle få dricka vin den kvällen , det var inte mkt tvekan . Hade jag verkligen försökt låta bli hade jag säkert skrivit här på forumet på söndagskvällen för att få stöd , men jag ville inte ....
sagt o gjort , åkte förbi systemet på vägen hem . Köpte en flaska rödvin , 1/2 flaska bubbel o 2 små öl . Lite goda ostar o min stora last , ostkrokar .
Första glaset vin smakade fantastiskt , som jag njöt ! Solen sken ,
bubblet var oxå gott .
Jag skrev till en väninna lite på messenger . Till slut undrade hon om jag hade druckit . Då var jag ärlig o sa som det var . Det var hos henne kräftskivan i lördags var . Hon sa då att det var så roligt att jag såg ut att må bra
Den illusionen var jag snabb på att förstöra .
Fortsatte dricka , kommer inte ihåg att jag gick o lade mig men vaknade upp på tisdagen med världens huvudvärk !!
Hade sån ångest , inga tabletter hjälpte . Drack upp de två små ölen som fanns kvar . Min man kom hem på kvällen men då märktes det inget . Tänker inte säga något heller denna gång .
Idag skulle jag jobbat men orkade inte , tar det imorgon istället .
Varför gör jag så här ????
Nu förstörde jag mina 6 veckors nykterhet .

Ja Ush vad svårt o ta steget...Hur ska man stå emot en människa som mår så dåligt o ber o gråter om en chans :(

Usch, det är så jävla svårt det där...

Nu kommer min eviga ramsa (Alla här har hört den) men har han kollat upp "Sinclair-metoden"?

I vårt fall var det enkelt löst med MinDoktor-appen - blodprov måste tas på sjukhuset en gång i månaden, men resten sköter man själv.

Eftersom ni HAR någon form av dialog om det här, så kan du ju tipsa honom att kolla upp just "Sinclair-metoden"

Jag ska inte säga att den är ett mirakel; det krävs viljestyrka, och fokusera, men den verkar fungera för hemskt många.

Jag gick själv steg för steg så att jag först flyttade bort och bodde hos vänner (svårare med barn förstås) och sen flyttade till en egen lägenhet. Det som tröstade mig och gjorde att jag klarade av det var att inget måste vara för alltid, det går alltid att flytta tilbaka om det känns så.

Men ifall att lämna känns för stort kan det ens att flytta isär vara en enorm skillnad. Själv fick jag mitt eget liv tillbaka genom det och en medberoende grupp. Även om jag nu igen känner att våra problem tar över igen.

Jo - därför har jag också bestämt att jag kommer att bo själv med barnet och han kan vara där när han är nykter. Det är det som jag kan just nu.

Han har alltså gått i AA men slutat och söker väldigt mycket på internet och vill sluta ja, men misslyckas om och om igen (som hör till sjukdomen). Vet ej varför han slutat AA, men jag tror det är för att han försöker ta kontroll över alkoholen när man i AA ska erkänna sig maktlös inför den.

Ja det är ju svårt för jag behöver ändå den nykra han just nu och vill att han ska va del av barnets liv. Hittills e han oftare nykter än onykter så det är åtminstone på plus sidan, men ja vet ju hur sjukdomen brukar eskalera, och börjar han dricka en kväll kan han inte sluta.

Det svåra nu när han är så deprimerad är att det är svårt att tala med honom (han är alltså nykter nog) och det känns som att sparka på en som redan ligger. Jag är ju dessutom inte mig själv utan mina hormoner kastar mig tillbaka i mitt grova medberonde.

När man hotar och aldrig genomför så lär de sig att det bara är tomma hot och skiter i det.

Ska erkänna en tanke som gnagt i bakhuvudet nu i ett tag. Jag ska på fest i helgen. Samma place som förra gången då jag faktiskt drack, om än inte så mycket så drack jag.
Och min hjärna har lite velat dricka på sistonde. En liten planering av när var hur har startat och jag har noterat tankarna. Jag tror inte lördag blir lika enkelt som det brukar vara att hålla mig nykter, men jag kommer vara nykter. Mycket på grund av att han och hon som följde med mig på mitt första Aa möte kommer vara på kalaset. Och jag KAN verkligen INTE dricka så att han eller hon skulle se. Det hade förstört mig. Så nej. Det kommer inte hända.

Däremot börjar jag funder på att ta några öl på fredagen på konserten. Jag äe nästan hundra på att det skulle gå bra.
Meeeeeeeeeeeeen varför skulle jag egentligen? Jag ångrade mig förra gången. Varför skulle jag inte ångra mig denna gången?
Jag vet faktiakt inte varför jag börjar tänka på att dricka alkohol igen. Orkar inte riktigt analysera det heller (just nu).

Såg att det blir dag 80 som nykter på fredag. Inte kan jag väl dricka på en sådan dag? Blir ju knäppt.
Jag saknar min träning. Kanske är det en kick min hjärna eftersuktar, och av vana så tänker den "Aha! Alkohol ger dig en kick! I know that!? Me so smart, Ugh" (grottmänniskashjärna).

I dont now, i dont know. Men nu vet ni vad som försegår i min hjärna. Det är inte bara solsken och majonnäs. Ska ta en promenix runt sjön, städa och dra vidare mot min farsgubbe som bjussar middag.

Frisens ?

Vilka uppriktiga inlägg du skriver. Du tar det som hänt på allvar. Att våga sätta ord på det du upplever kräver styrka och insikt. Du har bestämt dig för att leva nyktert då alkoholens initiala effekter allt mer drunknar i dess konsekvenser. Ett val du gör för din egen skull och för dem nära dig.

Utifrån det du skriver är det tydligt att alkohol gör något med dig som inte alls stämmer med den du är. Du bryr dig om hur du och din familj påverkas. Om du tänker på vad som är viktigt för dig, hur kan kopplas till ditt beslut att inte dricka alkohol?

Du har fått fina råd här och du har redan tagit tydliga steg, du är här, du ser till att tömma hemmet på alkohol, du funderar på att kontakta AA, du talar med din partner. När du tänker på den här förändringen vad tror du är ett nästa rimligt steg, berätta gärna om det känns okej.

Det finns många sätt in i alkoholproblem och många ut ur det. Din vilja att söka stöd är en framgångsfaktor.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hej :) tack för svar
Ja jag kommer nog aldrig att känna mig redo.... Har sagt att jag ska lämna honom flera ggr :(
Dock senast jag ” verkligen ” menade det var 2,5 årsen... Har kvar brevet till honom då, jag lovade mig själv att aldrig mer !! Inte hålla koll på tabletter, gömma flaskor, tjata osv osv
Han höll i 8 månader, det var starkt gjort
Men nu är man här igen :(
Drömmer om en egen lägenhet med barnen fast samtidigt livrädd att lämna honom, vi är ju som ett fastän vi inte är det. Ååå att man ska tycka så synd om honom. Jag har så svårt att stå på mig.
Men känner nu att jag tror inte jag orkar komma såhär långt i tankar o handlingar igen utan att totalt kollapsa själv...

Om han vägrar söka hjälp så...då får han ju visa själv att han vill.

Han får väl sätta sig och googla på hur man slutar dricka, och SJÄLV upptäcka L-glutamin, och megadoser B-vitamin komplex, och l-tyrosin, och att han borde sluta äta socker.

Han får höra av sig när han lyckats.

Och misslyckas han...då får han vackert söka hjälp.

Det är en JÄVLA skillnad på att supa bort sitt eget liv.
Och det är en JÄVLA skillnad på att vara medberoende, och ha ett VAL i att stanna eller gå.

Så fort Barn kommer in i bilden så är det en helt annan baseline som gäller; han har ingen rätt att slösa bort sitt barns liv på att supa, och du har ingen rätt att tvinga ett barn till det livet.

Hårt, men så är det; vi vuxna har ett VAL - det har inte barn.

ÄR du redo för ett ultimtum? OCh faktiskt mena det? Av erfarenhet är det ingen vits att hota eller säga att man vill lämna om man inte menar det. Jag kan t.ex. inte ställa ett ultimatum på min man för att jag inte ännu är redo för att han faktiskt kommer att välja alkoholen. Men om du är redo kan det vara dags. Alkoholen eller familjen. OCh sen verkligen ha en plan för vad du kommer att göra ifall han ändå inte kan sluta. Det finns många alkolister som faktiskt tagit först då tagit beslutet till ett yktert liv, men också dom som inte klarar av det utan väljer alkoholen. Så frågan är är du redo?

Känns jobbigt att skriva detta, med tanke på vad jag skrivit för tre månader sedan. Men jag är gravid och då jag skrev senast var jag det redan utan att veta om det. Efter en bra sommar med min man som skärpt sig har nu hösten slagit emot och han är deprimerad (och dricker) igen.

Jag har sagt att jag inte kan flytta ihop med honom om han inte är helt nykter vilket har gjort honom ännu mer deprimerad och arg. Han säger att ja inte ser att han försöker. Drt gör jag men jag vill ha ett tryggt hem utan alkohol.

Just nu känns saker ganska tunga, gravid i vecka 18 med en deprimerad alkoholist i ett annat hushåll (tack gud för det senaste).

Finns det nån som har liknande erfarnheter?

PS. min man vill väldigt gärna ha barnet och bli pappa och tror att det kommer lösa hans alkoholproblem... Han vägrar söka utomstående hjälp.

Hej mallan
Hur är det?
Kram

Nu bor sonen hos mig..Han vill såklart även bo hos sin pappa..Men eftersom beroendet styr pappan och han verkar för klen för att kunna motstå sug, så blir det så..Vi får se för hur länge..Pappan arbetar på veckorna och dricker på helgerna..Nu har vi sådan tur/kraft att jag lyckats sluta dricka, även med stor hjälp från er på forumet??..Så sonen har ett nyktert hem att bo i..Vilken ofantlig tur att jag blev fri från skiten..Det är inte alla barn som kan välja...Kram

Jag köpte ett valnötsbröd när jag var och handlade igår.
Ja, till mannen därhemma.
Så var tanken.
Men det är bara att inse.
Jag måste sätta likhetstecken mellan kundvagnen och min egen mun.
Det som hamnar i den förstnämnda hamnar också i den sistnämnda.
Lärdom.

att rollerna i ett beroende-förhållande blir skeva. Så mycket energi går åt till missbruksproblematiken att kärleken kommer ”på skam” man tappar bort den.
Gällande din födelsedag så är det många födelsedagar jag inte firat men den bästa presenten är att det kommer en ny chans nästa år ?
Visst önskar man nära o kära runt sej .... kanske du blir överraskad av karln imorgon i alla fall ?

Vi är nog många som känt så. Jag har dock inte vänt eller lämnat. Men som ovan försöker jag reflektera på varför jag känner så. Spelar ju ingen roll egentligen. Vissa delar saker jag inte bryr mig om, där flyter jag mest med i mina egna tankar, men vissa får jag spel på. Tror det mer handlar om att leta fel hos andra. Bra träning att fokusera på sig själv om man vänder på det. Jag har dock inte besökt någon grupp igen där jag känt såhär och min huvudgrupp minskade jag rejält besöken på. Men tror inte det där är rätt anledning utan se dig i spegeln. Varför ser vi oss som bättre människor?