Senaste kommentarerna i forumet

Bra jobbat! Jag är inne på dag nr 2 och känner mig helt ok. Jag fick ett starkt sug för några timmar sen men då sprang jag ner till gymmet och det har nu gått över. En annan sak som jag har haft problem med är att jag inte haft en hel natts sömn på flera år. Vaknar alltid runt 4-5 på morgonen, och har ibland svårt att somna om. (Jag lägger mig runt 23:30-00:30. Jag har hört att sömnen kan påverkas av alkoholen.

Och ännu roligare att höra att du mår bra! Enjoy?

Och du som har 22-regeln somnar väl snart?. Ja, på söndag blir det tre veckor! Under helgen ska jag fira min mamma som fyller 70 år, men jag har redan sagt till mina syskon att jag har en vit period så det blir inga problem.

Jag har tänkt 90 dagar och sen utvärdera. Har läst någonstans att man behöver 90 dagar för att landa i sin nykterhet, vet inte om det stämmer, men tänker prova (säger jag för typ tredje gången..). Hur tänker du?

Sov gott?

Det är väl en jättebra början att du har startat en tråd här! Du har också insett att situationen inte är hållbar i längden. Om du vill kalla dig alkoholist så tycker iaf jag att du har kommit väldigt långt. Det är många som aldrig ens vill acceptera det. Nåväl, kalla det vad du vill. Läs här, skriv. Här finns så oerhört många kloka och ödmjuka människor som alla har olika problem i relationen till alkohol. Kanske behöver du ta hjälp? Ta kontakt med en vårdcentral? Beroendemottagning? AA? Svårt att säga vad som skulle funka bäst för dig - men grattis till att du har tagit dig hit. En bra början, som sagt. Välkommen!

Tuffar på. Inget intressant att rapportera alls! Vilket ju är toppen. ?

Jasmine, det går ju urbra för dig! Snart tre veckor! Försök bara att få lite sömn så kommer det att ordna sig. Nu håller vi i!
Hur går dina tankar om framtiden? En dag i taget, bara, eller funderar du på hur det ska bli sen?

Du är tillbaka! Bra, har saknat dig.
Det är lätt att bli trött av nya intryck, så inte konstigt. Men du kommer säkert att få ny energi snart igen. ?

Hoppas att du mår bra, ser att du inte skrivit något på ett tag. Har läst hela din story. Fantastisk läsning - och jag kan ju se att vi verkar ha precis samma "inställning" till drickat:-). Jag tog just ett återfall och fick hjälp på sjukhuset via inläggning. Hoppas innerligen att du har sluppit det igen - utan bara mår bra och har tagit en paus i skrivandet!!!! Wish u all the best/Anders

Allt var lugnt till klockan 13, sen fick ett telefonsamtal mig i ordentlig gungning. Jag var och skakade på likörflaskorna och kollade hur mycket det fanns kvar i dem. Blev äcklad och letade reda på paketet men Naltrexon. Ogillar dem då jag kan bli lätt illamående av dem, men nu behövde jag stöd i min nykterhet. Jag klarade mig och det är första gången på flera år som jag inte dövat med alkohol när jag fallit så i ångest. Det har släppt nu och allt är lugnt igen.

Imorgon är det en ny dag

ullabullorna demonstrerar, ullabullorna har fått nog.... Vilken bra idé med den här tråden! / mt

Har varit i liknande situation som du när det gäller mitt barn. Anmälningar till soc och möten mm... mitt ex har däremot gått med på att det är 0 tolerans gällande alkohol/droger när han har sitt barn. Det har funkat senaste tiden, det är viktigt för barnet att ha kontakt med den andra föräldern. Men inte om den personen är påverkad! Och då är det den andra förälderns skyldighet att se till så att barnet är i trygghet. Jag måste alltså hela tiden hålla koll på att mitt ex är nykter när mitt barn är där, annars hämtar jag barnet (vilket har hänt). Det är ungefär det jag har fått ut av mötena... men otroligt jobbigt att aldrig riktigt kunna ”slappna av” när barnet är hos den andra föräldern, kan ju inte åka iväg utan att ha en back up. Mitt ex lämnar prover för att få behålla jobb och körkort... men tydligen behövs inga prover för att ta hand om barn! Mitt råd till dig är att sätta gräns på 0 tolerans vad gäller alkohol när barnet är där, annars ska du ta hand om barnet om det inte kan hållas!

Jag känner det faktiskt som att fallet dämpats p.g.a. vad jag har lärt mig på vägen. Jag slår inte så hårt på mig själv, försöker skippa ältandet - och är tillbaks direkt på regelbundna AA-möten. Om drygt en vecka får jag träffa min terapeut igen efter sommaruppehållet - och vi har en del att prata om om man säger så:-)

Tack för dina rader. De värmer. På riktigt./Kram på dig

Grattis!!! Du är på rätt väg. Uppåt och framåt. Jag var också väldigt skeptisk till AA innan, men har "sprungit" där en del, och har bara gott att säga om det. Man får ta det till sig på det sätt som passar en bäst. Alla vill väl - inget annat. Bra support. Keep up the good work!!!!

Låter härligt tycker jag! Kör på det. Vill tacka dig för stöttande kommentarer hos mig efter mitt återfall. Precis vad jag behövde läsa. Mitt i prick för oss vansinnesdrickare..../Kram på dig

Jag är oftast lite taggig, inget personligt, men det här med "Jag vill inte" låter fel - men menar du "Det vore bättre för barnet" så får jag erkänna att jag inte vet vad som är bäst för just ert barn.

Jag tror att oavsett om ni fortsätter ha delad vårdnad eller ej så är det helt otroligt viktigt att ert barn har någon som KAN det här att prata med, så att hon kan förstå att mamman inte frivilligt väljer bort henne, utan att det är för att hon är sjuk.

Förhoppningsvis kan soc och vården hjälpa, för det är en mardrömssituation för dej, barnet, OCH mamman...

Jag hoppas att hon kan få rätt hjälp så att det löser sig :/

Tack för kloka tankar ??
Då sätter ord på mina funderingar
Att ständigt ta hänsyn/ finna sig i att mannen checkar ut
Och när vardagen kommer åter ska allt helst sopas under mattan för att inte ge alkoholisten mer ångest och en anledning att dricka ?
Ja just logiken är väldigt svår för mig som medberoende att se men det finns alltid en bra ursäkt eller förklaring..
Nej en relation på lika villkor känns nästintill omöjlig tillsammans med en beroende. Åtminstone känner jag att jag ger och förlåter mer än vad jag någonsin kommer att få tillbaka då den beroende är så inne i sig själv och sitt mående att de inte ser/ väljer att inte se hur illa de närstående far ?Man ger betydligt mer än vad man får..
Glad för din skull att du lyckats sluta dricka ??Måste vara en befrielse att återta kontrollen över sitt eget liv och inte vara slav under alkoholen
Önskar dig allt gott och tack igen ❤

Hej brudar ??❤️.
Följer er och är så jävla imponerad över er resa, er inställning! Tillåt er att ha lite dippar, tillåt er att ha lite tråkigt. Det vänder. En grej som funkar förbannat bra är hård fysisk träning. Det kickar igång systemet och ger ett stort lugn.
Ni sätter ord på era känslor och det hjäper er, på eran resa. Fortsätt bara, ni gör det så jäkla bra.
Så jag skickar över en jävla massa positiva energier och styrka till er båda.
Kram S69

Mitt jag växer och jag reagerar lite som en tonåring.
Ser ni inte?
Hur kan ni vara så knäppa.
Och att jag/min lilla flicka äntligen fått en röst.
Då kommer kluvenheten i att hon inte får tala.
Men jag får ta henne i enrum och bejaka henne tror jag?

... om det egentligen är möjligt att leva i ett förhållande då man är beroende? Jag menar om man kan medverka till ett gott förhållande när man har alkoholproblem/dricker eller vad vi ska kalla det. Jag tror det är svårt. Beroendet, fixeringen vid inköp och konsumtion, återhämtning, rusets påverkan på vår personlighet och omdöme kommer helt enkelt att ta för stor plats. Och det är nästan omöjligt att som nykter omgivning försöka bortse från allt det, och lägga viktiga frågor på hyllan i väntan på att partnern är kapabel till en normal, vuxen och opåverkad dialog igen. Vad blir kvar av förhållandet då? Där den ena parten tar sig friheten att checka ut från verkligheten, när som helst? Och den andre bara måste ta hänsyn till det?

Jag har själv ägnat större delen av mitt vuxna liv till att fly bort från tillvaron med alkohol i varierande/ökande mängd. Jag har inga svårigheter att förstå att man kan hamna där, eller att man kan ha enormt svårt att ta sig ur det. Det värsta är väl beroendet ofta skapar sin egen logik. Sin egen sanning om varför man dricker och hur man mår. Nu när jag sett alkoholproblemet utifrån, från min man, då jag själv har slutat dricka - så är blir det mer och mer tydligt. Det fungerar dåligt att leva i en relation när man är beroende. Det blir inte ett förhållande på lika villkor.

Så bara lurar jag mig själv?
Kanske finns det inte så mycket kärlek kvar? Kanske har det funnits för många svek & brutna löften för att kunna laga det som gått sönder i vår relation och inom mig? Kanske kommer jag aldrig mer kunna känna förtroende för/ lita på min man? Kanske har han inte ens minsta lilla vilja att förändras? Kanske kommer jag aldrig vara hans första val? Kanske kommer jag aldrig kunna vinna över alkoholen? Kanske är det dags att släppa taget/ låta honom gå? Kanske är det dags för mig att sätta mig själv i första rummet? Kanske det är dags att öppna ögonen och se verkligheten för vad den är? Kanske är det dags för mig att börja måna om/ älska mig själv lika mycket som jag älskar/ månar om honom?
Kanske är det dags för mig att finna ro och slippa ångest?
Så många kanske och inga svar ?
Hur hamnade jag här och varför är jag så förbaskat oförmögen att ta mig ur?
Skriver för att bena ut/ söka svar inom mig själv.. Skriver för att få ut all ångest och frustration som bor inom mig just nu

... sen blev jag hejdlöst trött. Nu känner jag mig rätt sliten och ganska sårbar. Sugen på ett glas bubbel för att slappna av och få snurret i huvudet att avta. Skulle jag få frågan nu är jag inte säker på att jag skulle klara av att säga nej. Bara ett litet...?
Idag upplever jag verkligen det där med att ha en liten djävul på axeln; lite gör inget, du kan ju nöja dig med en, då sover du mycket bättre och så får du lite mysigt ocg roligt på vägen. På den andra axeln sitter någon och säger; tänk på hur fräsch du är nör du vaknar i morgon om du låter bli, hur smart du är på jobbet, att det sällan slutar med bara en och vad är bara en värd? bättre att låta bli.
Ja, bara en händer ju sällan och är ju ganska onödigt. En onödig anledning att paja dag 4. En vecka borde jag ju klara utan problem.
Men åh. Saknar.
Tror jag ska gå igonom det jag skrivit tidigare... suck.

... sen blev jag hejdlöst trött. Nu känner jag mig rätt sliten och ganska sårbar. Sugen på ett glas bubbel för att slappna av och få snurret i huvudet att avta. Skulle jag få frågan nu är jag inte säker på att jag skulle klara av att säga nej. Bara ett litet...?
Idag upplever jag verkligen det där med att ha en liten djävul på axeln; lite gör inget, du kan ju nöja dig med en, då sover du mycket bättre och så får du lite mysigt ocg roligt på vägen. På den andra axeln sitter någon och säger; tänk på hur fräsch du är nör du vaknar i morgon om du låter bli, hur smart du är på jobbet, att det sällan slutar med bara en och vad är bara en värd? bättre att låta bli.
Ja, bara en händer ju sällan och är ju ganska onödigt. En onödig anledning att paja dag 4. En vecka borde jag ju klara utan problem.
Men åh. Saknar.
Tror jag ska gå igonom det jag skrivit tidigare... suck.

Det kansle blev fel, men det känns som barnet också kan ta skada av att inte vara med sin mamma varannan vecka?

Alkohol är ju ute ur bilden nu enligt uppgift? Du ör övertygad om att skadan är större att leva med en mamma som försöker bli kvitt sitt beroende?

Klart jag kan ha hel vårdnad men det känns så konstigt att efter fem-sex år säga nu är det inte mammavecka.

Men det är sant de du säger jag måste sätta mig in i sjukdomen mer.

Tack för dina kloka ord?

Nu får väl jag en smäll på fingrarna av någon igen, men du pratar om ett BARN, inte en hund.

När man skaffar barn måste man vara införstådd med att barnet kommer behöva en - ibland, faktiskt, dygnet runt resten av sitt liv. Sånt händer.

Om man inte vill ha barn på heltid bör man inte skaffa barn. Alls. Nu har du barn, och du är lyckligt lottad nog att vara frisk och kapabel.

Med detta ur världen; jag förstår att du är arg och frustrerad, men såhär fungerar beroende. Jag antar att du faktiskt satt dig in i det, och egentligen vet, och bara ventilerar din frustration - men on the off-chance att jag har fel så BÖR du utbilda och informera dig. För ert barns skull, så att du - i egenskap av frisk och stabil vuxen - kan förklara det otäcka som händer i barnets liv på ett sätt barnet kan förstå, utan att känna skam eller skräck, utan att känna ilska, hat, eller förakt mot sin mor pga dennes sjukdom, och utan att känna att hon blir ljugen för.

Japp.

Ringde inför mötet. Sjukhuset hade orosanmält efter hon tappade balanssinnet. Leverskada alkoholrelaterad.

Hon har aldrig nämnt "lever" för mig men sagt stress. Hon nämnde att hon var rädd att tappa vårdnaden och såg helst att hon berättade detta för mig.

Ironiska är att hon nämnde aldrig just lever utan bara C vitamin o kalciumbrist.

Situationen känns väldigt allvarlig och hon har vänt sig till sjukvården efter hon var tvungen / under galgen, hon kunde inte gå eller andas... Dropp i tre dagar osv.

Ska det vara så jävla svårt med en total avhållsamhet från alkohol särskilt under de veckor hon ansvarar för dottern?

Jag vill egentligen inte ha hel vrådnad men känner mig nästan tvingad få ett barn inte ska behöva följa med hennes mamma in på akuten för hon inte kan hantera drickandet.

Hon sa att hon själv kontaktade soxialen men den var ju också en lögn. Läkarna gjorde en orosanmälan som går till båda vårdnadshavarba, slm mamman egentligen ville hålla hemligt, då hon nämnde att vi haft vårdnadstvister tidigare, vilket vi inte haft!