Senaste kommentarerna i forumet

Yatzy, uppe till höger står det "Starta en ny forumtråd", tryck på den och kopiera in ovanstående inlägg eller gör ett nytt. Lycka till! ♡

... är allt bra med dig? <3

Är det samma Halihalo som för några veckor sedan är jag glad att du är tillbaka.

Om det är en annan, önskar jag dig varmt välkommen till forumet.

Oavsett, fortsätt att skriva, så finns det hjälp och stöd att få. ♡

... skickar jag över nätet. Jag kan inte påstå att jag vet hur det känns att vara i din situation, men du har min omtanke <3

Ett viktigt steg att börja skriva här. De första och för många värsta dagarna har du redan tagit dig igenom.

Du skriver brutalt ärligt, det brukar vara en bra början. Här förstår alla så det är ingen idé att linda in orden i onödan.

Det är klart att du inte behöver beskriva vad som hände, det viktigaste är att du är medveten om att det inte ska upprepas - och vad gäller just det verkar du ju övertygad.

Lycka till!

Vet inte hur man gör det.. Ska försöka att lära mig blir glad att nån svarade tack jag är inte ensam.. Mvh A

Min största oro är också soc. Därför vågar ja i te be om hjälp.

Har druckit sedan tonåren och ännu yngre men vill ändå onte ge upp det ! Det är sjukt men nog genetiskt :( min pappa dog av de men ändå gör ja samma sak . Finns en viss oro att jag ska dö spm hobom samtidigt som jag känner att de nog hade haft de bättre utan mig

Har druckit sedan tonåren och ännu yngre men vill ändå onte ge upp det ! Det är sjukt men nog genetiskt :( min pappa dog av de men ändå gör ja samma sak

Hej Lollo! Jag är helt i samma båt med men sambo. Jag dricker gärna ofta och mycket ! Minns inget, vill läggas in på psyk. Har två barn . Ja dricker på kvällen

Jag har börjat slira igen efter ett par års (oftast) nykterhet. Dricker inte varje dag och mest folköl, men jag dricker så fort jag får chansen. Har tre barn så hjälp där det förs journal är inte aktuell.

Det märks att man dricker, även om man inte tror det. Folk märker.

Jag har två val, antingen hittar jag tillbaka till det där underbara nyktra livet eller så ligger jag snart och pissar på mig efter flera dagars supande, förlorar jobb och barn. Det låter så lätt, men är så svårt.

Det är just därför alkoholism är klassat som sjukdom, hur knasigt det än låter... Hjärnan blir kidnappad, vi kan inte kontrollera tvånget att dricka om så vår och andras överlevnad hängde på det. Vår vilja och motivation är avgörande för om vi klarar att sluta eller inte. Vi kan inte skylla på er anhöriga och ni kan inte göra mycket heller. Vissa av oss hittar viljan, vissa inte, det är som med allt annat i livet, alla är vi olika, har olika förutsättningar och går olika öden till mötes. Det finns experiment gjorda på möss som fick en knapp i sin bur kopplad till någon slags elektrod som stimulerade belöningssystemet på samma sätt som t ex alkohol. Dessa möss fortsatte att trycka på knappen tills de dog av vätskebrist då de till slut inte brydde sig om något annat. Man kan tycka och tro att alkoholism har att göra med karaktärslöshet eller egoism men det är att förenkla det hela känner jag. Men jag förstår er anhöriga, er sorg och frustration, jag känner ibland detsamma för min mans problematik. Även om jag vet hur tvånget att dricka känns saknar jag förståelse för hans förnekande attityd. Anledningen är att jag själv nog alltid vetat att jag haft problem, aldrig förnekat inför mig själv men fortsatt att dricka för att straffa mig själv, bekräfta mitt självförakt, jag har inte förtjänat att vara något annat än en äcklig hycklare. Det har jag tyckt och därför gick det så långt som det gjorde. Men tillslut ville jag inte leva i självhat längre, en liten del av mig ansåg att jag var värd mer och jag kunde sluta. Jag har alltid varit väldigt medveten om vad jag känner och analyserar allt hela tiden, vill förstå och har aldrig haft svårt att prata om mina känslor. Därför tror jag att jag kunnat sluta, jag tycker mig se samma mönster hos alla här som kämpar med sitt beroende. Förmågan att formulera och analysera sina tankar och känslor. Min man kan ingenting av detta, för honom slutar problem att existera om man inte pratar om dem. Så länge ingen påpekar att han har problem, så har han inga problem. Ändå klämmer han en bib, 75 cl wiskey samt ca 10 starköl på två och en halv dag. Jag har varit arg, ledsen och likgiltig. Ingenting biter. Han har dock dragit ner mycket för tillfället pga att vi just nu bor hemma hos svärmor och hon tillåter inget vardagsdrickande. Men så fort hon är borta... tydligen väger mammas ord tyngre än mitt. När han supit bort det sista av min kärlek lämnar jag honom. När det blir vet jag inte. Men jag hoppas ingenting, för att få sitt hopp krossat är förödande för en människa. Jag tror ni vet om ”era” alkoholister har förmågan att känna och analysera sina känslor? Min högst personliga och helt ovetenskapliga teori är att dessa människor utan denna förmåga inte har en chans. De uppfattar inte faran innan det är för sent. Jag vet inte om detta erbjuder er några svar, det enda jag hoppas att ni lämnar innan det är för sent för och era barn. Ni förtjänar att må bra och livet är tillräckligt svårt ändå. Hoppas ni finner styrka att göra det som är rätt för er, ni har också bara ett liv.

Fundera lite och beskriv sedan så utförligt du kan

Tack för att du delar med dig av ditt liv.
Visst är det sorgligt att rädsla kan sprida sig som elakheter mellan människor.
Inte är du bitter, du skriver ju att du är ledsen. Och ensam. Skönt att du kan dela känslorna här och inte dricka bort dem.
Och visst hör hela livssituationen hemma på det här forumet, för behovet att fly hänger ju ihop med det.
Kärlek till dig

Hur jag blev lite utsatt i sjuan på högstadiet.
Kom lite på kant och utanför.
Försökte passa in och var kanske inget regelrätt mobbingoffer.

Men någon sorts förskjutning där jag fick lite hack här och där hade blivit verklighet

Men sen till min "smala lycka" så hittade klassen en annan tjej.
Vem gick först i ledet,jo ullabulla i sin iver att skjuta det som påbörjats mot mig till någon annan.

Det gick rätt långt,den stackars tjejen blev lite av ett hatobjekt och krismöte kom.
Men jag satt där och försvarade min rätt att utesluta och tracka ned denna tjej.

Jag har förstått att det var min egen rädsla att hamna i utanförskap som drev mig.
Också hennes oförmåga och ovilja att anpassa sig som jag i alla fall tror,gjorde att det eskalerade.

Det är ett svart och fult minne som jag inte kan radera bort.

Jag har ofta plockat fram det och försökt förstå bortom det som hände.

Jag tror tyvärr att vi inte alltid är så utvecklade som vi önskar.

Som på något vis gör att vi gaddar ihop oss mot den som inte kan eller vill eller ens förstår hur den ska anpassa sig.

Grymt och omänskligt,men likafullt vanligt förekommande på skolor och arbetsplatser.

Jag lider med dig och din son amanda..
Jag hoppas att skolan kan hitta något sätt att skydda honom så långt det är möjligt.

De där förbannade tankarna som kommer och går!
Får jag vara så näsvis och fråga vad det är för situation du ska utsätta dig för?
Går den att styra av och undvika?

Jag är också på min sjätte vecka och vet nog på ett ungefär vad du går igenom. Nu sörplar jag Antabus, så även om jag skulle få för mig att vilja dricka så kan jag inte..
Min alldeles fantastiska terapeut sa typ:
”Med Antabus kan du sluta lägga så mycket energi på att inte ha tankarna på att dricka.”

Det har blivit lite som min dagbok, men som är öppen för alla att läsa istället för att ha den inlåst.
Jag ser alla er som kämpar som inspirationskälla till att få ut mer av livet.

Idag var jag hos Biggan. Hon läser mig som en öppen bok. Kommer med smarta frågor som jag aldrig ens reflekterat över.
Det var riktigt jobbigt idag.
Fortsatte från 2004 fram till idag.
Ta kommandot över tankarna. Inte mota bort dem med en kasse Bellman.
Låta mig falla och bryta ihop fullständigt i bilen för att sedan komma hem och byta om innan jobbet.
Rödsvullna ögon, fortfarande snuvig. Min älskade lilla mellanunge kommer och frågar om jag är ledsen.
Jag nickar.
Hon frågar om det är för att jag saknar min mamma.
Jag nickar igen. Hon kramar mig hårt och säger att hon också saknar farmor.
4 år.

Aldrig vill jag byta hennes underbara famn mot alkoholen igen. Aldrig.

Har ingen beroendeklinik här. Och har pratat med läkare som jag skrivit. Och på min vårdcentral avgiftar de inte polikliniskt. Bett om detta tre ggr.

Har ingen beroendeklinik här. Och har pratat med läkare som jag skrivit. Och på min vårdcentral avgiftar de inte polikliniskt. Bett om detta tre ggr.

Beroendeklinik istället. I min stad har de t. o. m drop-in vardagar, får man träffa läkare direkt. Du behöver inte "lägga in dig", det vill dom vanligen inte heller. Snacka m läkaren så får du hjälp.
Lycka till

Idag är mitt förhållande med A inte så trassligt, idag är det slut mellan oss. Mest för att så mycket annat är trassligt... Viktigare saker än mitt idiotiska behov av att låtsas som det regnar.
Jag skriver här om detta för att jag är så ledsen, orolig och arg och måste få det ur mig. Här hemma vill ingen lyssna på mina känslor, de är trötta på dem tror jag...(”De” är alltså min man och min svärmor, de enda vuxna jag har att tillgå just nu.) Ännu en gång har min yngsta son med språkstörning blivit utsatt för elakheter på fritids. Denna gång även av en flicka som tidigare varit hans vän vilket för honom gjorde sveket än värre. Lärare och fritidsledare gör så gott de kan och de pratar med barnen som är inblandade och de säger förlåt... sedan börjar det om någon vecka senare. Jag blir så ledsen över att vi människor har denna funktion i oss, ”vi och dom”, rädslan för det vi inte förstår, vår drift att vilja skada de som inte är normativa och passar in. För detta gäller inte bara mitt barn, detta gäller alla som är annorlunda. Jämfört med vad kan man ju undra... Vi här på forumet till exempel, detta forum som är så viktigt för oss, här kan vi visa vilka vi är i skydd av anonymiteten och finna samhörighet, värme och stöd som vi inte tror oss kunna få ute i samhället. För där skulle vi sticka ut, bli bedömda och dömda. Även om många av oss blir förvånade över hur mkt stöd vi ändå får när vi ”kommer ut” med vår problematik så har vi nog alla tvekat av både rädsla och skam.
Min son är snäll, glad och kreativ, han gör bokstavligen inte en fluga förnär men han förstår inte de oskrivna reglerna för hur lekar fungerar, han beter sig udda många gånger men aldrig med avsikt att skada någon. Lärarna beskriver hur de får hjälpa honom in i leken med andra barn och jag förstår precis vad de menar, han har ett språk och kroppsspråk som barnen inte förstår och han förstår inte dem. Jag känner mig så hjälplös... De barn som varit dumma med honom kom fram och bad mig om ursäkt, jag försökte vara pedagogisk men helst ville jag bara strypa dem... Det får man kanske inte säga att man vill men det skiter jag i, jag ville bara skrika åt dem hur äckliga de är som i grupp ger sig på en person bara för att han inte är som dem... Det gjorde jag som tur är inte men när det händer igen vet jag inte hur jag reagerar. För det som gör mig så förtvivlad är att jag har svårt att föreställa mig att det INTE kommer hända igen, för sån är världen och sådana är vi människor. Som AlkoD sa till mig en gång, människan föds inte ond och vårt mål är kärlek. Det är sant men ändå lyckas inte alla nå detta mål, vi formas av det och formar vår omgivning, istället odlas hatet och det är en så stor sorg för mig att se detta konkretiseras i min sons öde. Jag blir bara så ledsen och idag tycker jag väldigt, väldigt illa om mänskligheten och dess jävla komplexitet. Varför kan inte en liten vänlig pojke med lite roliga tics bara få samla på sina insekter på rasten utan att bli inträngd i ett hörn av ett antal barn som inte står ut med att han inte är som dem? Jag har till och med frågat lärarna om han provocerar dem för jag förstår inte behovet av att utsätta en annan människa för förnedring.
Vad jag frågar mig idag är vad det är för fel på oss människor? Var kommer vår destruktivitet ifrån och skulle världen se ut sån här om alla föräldrar såg till att lära sina barn människovärde.... för idag, när allt jag känner är raseri över att någon skadat mitt barn är jag hämndlysten och hatisk, då har jag fullständigt tappat min objektivitet och glömt allt det fina vi människor är kapabla till. Då förstår jag varför vi människor inte kan låta bli att skada varandra...
Jag hoppas alla haft en bättre dag och känner vackrare känslor än jag gör just nu. Detta inlägg kanske inte har med A att göra men det skiter jag i, vi är människor, inte bara alkoholister, livet pågår hela tiden och alkohol hjälper oss sannerligen inte att leva det.
Not one bit....

Vad gör det att en alkoholist ej förstår sitt eget bästa. Med att inte inse att man just är alkoholist. Men slutar ej ändå. Trots att man förlorar barn fru anhöriga jobb anseende och kroppsliga funktioner. Till slut för tidig död? Det är för svårt att förstå för mej?

Och jag kan inte läggas in då jag har djur som ingen kan ta hand om och jag lämnar inte iväg dom. Eftersom min hälsocentral är så stelbenta och inte kan/vill hjälpa mig polikliniskt får jag ju hitta på något på egen hand. Jag har aldrig avgiftat mig innan så jag har ju inge misslyckande som de kan referera till. Jag har bara xanor att använda i så fall om det behövs.

Ok, det törs jag verkligen inte.

Och jag kan inte läggas in då jag har djur som ingen kan ta hand om och jag lämnar inte iväg dom. Eftersom min hälsocentral är så stelbenta och inte kan/vill hjälpa mig polikliniskt får jag ju hitta på något på egen hand. Jag har aldrig avgiftat mig innan så jag har ju inge misslyckande som de kan referera till. Jag har bara xanor att använda i så fall om det behövs.