Senaste kommentarerna i forumet

när jag var tillsammans med mitt ex fattade jag inte hur han kunde bli så full för att vi hade tagit ETT glas vin till maten! Tänkte tvärtom i säkert ett halvår att han inte var van att dricka alkohol! Kom senare på att ärenden ner i källaren (kolla bergvärmen, hämta potatis, lägga i en maskin tvätt mm) innebar att dricka starksprit direkt ur flaskan! Efterhand började hans ett glas vin till maten bli tre! Problemet visade sig mer och mer! Han blev också mindre mån om att dölja det! Jag bad honom att åtminstone vara nykter när jag kom till honom! Ofta blev jag besviken när jag hade åkt sju mil för att träffa honom, stupfull när jag kom! Då började jag ringa innan jag åkte hemifrån! Men blev besviken även då eftersom han var ”smart” och höll sig någorlunda nykter tills jag ring, när jag satt i bilen hällde han i sig sprit! Livet med en alkoholist är kantat av besvikelser, svek, en-vägs-kommunikation! Du förtjänar så mycket mer än att vakna tillsammans med någon som bara genom sin lukt tar humör och energi ifrån dig! Du förtjänar att bli lyssnad på och respekterad!

Ligger i sängen o han bredvid, det stinker gammal fylla och han sludderpratar trots att han gick o la sig vid 00. Jag hatar den där lukten, den är så vidrig o gör mig illamående....just nu lika illamående som han gör mig. Äcklig, egoistisk och bara blääää...vill bara bort, inte finnas i detta hus, i detta liv med honom och hans äckliga jvla alkohol som är så viktigt för att han ska kunna överleva överhuvudtaget....vidrigt är vad det är!
Igår bad jag honom att iallafall inte dricka innan sonen lagt sig, han kom in från garaget snorfull strax efter. Att d kan gå så himla fort från att en människa är någorlunda nykter tills att han är skitfull, d är för mig ett mysterium faktiskt! Men det är så det är när man är en van drickare och vill fö ruset, då dricker man inte utan man häver i sig....vad jag tror så är d ren sprit alt cognac/rom han börjat med mer o mer, för d har en konstig doft han har....ingen öl eller vin doft där inte. Plus att han blir så askalas på en gång

Och jag ska idag vara nykter på jobbet, första gången på väldigt länge, något som eskalerat in absurdum. Känner redan abstinensen, börjar alltid morgonen med några glas innan vi åker hemifrån. Sen fortsätter det.

Vågar inte lägga av helt utan börjar så här, känns viktigast att vara nykter på jobbet först.

Vänt och vridit mig ett tag nu.Har en konstig känsla och obehag i kroppen.Så nu har jag satt på mig och går en runda runt kvarteret och andas in lite luft. Tagit en liten lugnande tablett och väntar på att den ska slå in. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag känner eller inte känner.Känner att ångesten pyr under ytan men det är bästa att den får stanna där. En känsla av tomhet eller likgiltighet men samtidigt så känner jag mig gråtmild tror jag. Känns så förvirrat!! Har inget sug, så även om jag skulle haft en drink framför mig nu så skulle jag inte ha druckit den. Men att känna sig som en zombie är ju inget man strävar efter eller..

Vad vill man? Vad känner man? Vad ska man? Vad kan man? - Just nu vet iallafall inte jag! Förutom att jag är SÅ trött på denna hjärna just nu..!

Känsla för känsla, tanke för tanke, Steg för steg och dag för dag. Det låter kanske lätt i praktiken men att leva efter det är som en labyrint.

Nu börjar ögonen bli tunga så nu väntar kudden på mig äntligen..
Och sen vet jag att man kommer vakna till sol och värme imorgon så det ger ju ett litet positivt ljus ...

natti natti

Jättekonstigt det här. Jag har fått skapa mig en egen liten grupp med vänner varav en är sköterska, som hjälper mig m avgiftning. Skaffat Benzo på egen hand. Att det skulle vara då stelbenta m avgiftning eller hjälp trodde jag inte. Ska skriva ett kåseri om detta är jag kommit ur abstinensfasen.

Hej, har ikväll insett att jag efter min gastric bypass blivit beroende av vin. Vet inte riktigt vart jag ska vända mig men jag vill ha hjälp. Ingen i min familj vet något än så länge. Jag skäms o jag smusslar med vinboxarna. Har egentligen aldrig gillat vin men har nu ett sug på vin. Kan någon tipsa mig om vart jag kan be om hjälp för jag vill inte ha det så här längre, tack på förhand

Hur har det gått för dig Lollo77?

Ett förlåt från barnen är en liten början men jag känner att det behöver bli mer än så. Har liknande erfarenhet med ett av mina barn och som förälder blir man helt galen. Stå på dig Amanda och acceptera inte några ord utan det är handling som krävs. Lärare och personal behöver agera. Samtal med berörda barn och deras föräldrar kan vara en start. Efter ett flertal kränkningsanmälningar fick jag nog. När dottern vägrade gå till skolan så fick hon vara hemma och vi sa precis som det var till läraren. Skolan ska vara en trygg miljö och för att få till en hållbar förändring så behövs resurser. Dotterns klass har nu under ett år fått jobba med grundläggande värderingar, samspel, respekt mm. Mycket av detta har flera med sig hemifrån men tyvärr inte alla.
Jag förstår din frustration och din ilska. Använd den till något positivt och som bränsle till att orka.
Tänk om vi kunde lära våra barn att inkludera istället för att exkludera det som är annorlunda. Men där behöver vi säkert börja med oss själva.
Ge dig själv en lugn stund och som du skriver alkoholen löser inget. Våga be om hjälp när orken tryter för du behövs.
Kram
Ellan❤️

Vad imponerad jag blir av dig!
En sådan självinsikt och mod att ta beslutet att sluta dricka alkohol?
Du är bara 26 år och så klok. Håll fast i din nykterhet och du ska se hur mycket du vinner i längden.
Hitta andra nätverk och intressen som ger dig nya vänner.
Du är värd allt beröm???

Nu startar vi om igen!
Det är ju själva fan om man inte ska lyckas till slut! Eller hur?
Någon gång måste ju det gå, så som vi kämpar och håller på att slåss med alkoholdjävulen?
Vi ska vinna!

Har du lyckats så här långt så är det fantastiskt!
Själv mår jag skit pga att jag inte hållit, så snälla, låt mig få glädjas av din styrka! Kram????

Jag hade B-PEth på 0,78 vilket visade på storkonsumtion precis som Tess45 skriver.
Hur illa däran jag var... jag hade jobb och familj kvar. Men där och då beslutade jag mig för behandling och gav upp. Jag kan inte dricka alkohol, jag blir fruktansvärt sjuk. Har sett ett foto som tagits från den här tiden och jag ser död ut i blicken. Ser tom ut... ingen livsgnista. Så även om jag var ”fungerande” så är det hemskt att se hur illa det faktiskt var.
Hur känner du, är det en förändring på gång för din egen del?
Kram
Ellan

Det finns inte en chans att man blir sugen under mannens fyllerace, det är otroligt avtändande.
Vi pratar inte lite lullig.
Vi snackar vinglanden och sluddra fram orden.

Tack Amanda, du är ju min förebild och hjältinna! ?

Min käre make har inte ännu supit bort sin egen lust men däremot min... det känns rätt surt☹️
Blir dock glad att se dig Tess och läsa att det går bra med nykterheten!! ?????

Du är långt ifrån ensam att känna som du gör. Skönt att du har en pojkvän som stöttar dig i detta. Det är långt ifrån enkelt men det fantastiska är ju att det faktiskt går att leva nyktert. Jag tänkte tidigt att lika roligt som jag har haft onykter kommer jag inte att ha igen. Det är ju på ett sätt sant då den kicken vi får av kemiska substanser är så extrem. Sedan var det inte så roligt på slutet.., snarare ångestfyllt och nattsvart. Vilket enkelt går att förtränga... Det som är det bästa är dock att det blir roligt på ett nytt sätt. Det känns äkta. Men jag har fått prova mig fram. Långa middagar med mat och dryck inpå småtimmarna som jag tidigare älskat går bort. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt längre. Konserter fungerar fortfarande, det är tom roligare nu. Nu kan jag liksom vara med och diskutera låtlistan etc med de övriga. Prestationsinriktad träning har bytts ut mot yoga och skönlöpning. Du får undersöka och jag gissar att du kommer att upptäcka nya saker och sidor hos dig själv som du kommer att uppskatta.
Ge dig själv lite egenkärlek. Gör sådant du mår bra av. Att du varit nykter i 8 mån är fantastiskt bra gjort och du ska vara stolt. Sedan kan känslan av tomhet komma men det är kanske dags för nästa steg för dig. Finns det något du skulle vilja göra men som tidigare inte varit möjligt? Blir det för tufft så finns det möten att besöka och så forumet såklart.
Fortsätt skriv.
Kram
Ellan❤️

Snart två veckor och känner mig trött trött trött och omotiverad. Fan

Jag stämmer in i kören om sjukskrivning under den värsta abstinensen.
Försök få något att sova på så du inte blir ett fullkomligt vrak.
Utan sömn är det svårt att orka ta sig igenom stormen.
När det är som värst, minns att du aldrig mer behöver må sådär fruktansvärt dåligt.

Läs mycket och skriv gärna! ?

.. varit där. Den värsta gången var jag ensam med två små barn och låg i sängen. Svårt att förklara, men jag fattade inte att jag fanns. Tittade på mina händer och fattade ingenting. Fan vad jag hade kunnat skada mina barn, tänk om något hade hänt dom! En annan gång såg jag någon sitta på fönsterbrädan och viska till mig hela natten. Det är fan inget liv!

Det första du måste göra är att gå igenom abstinensen. Har du druckit länge och mycket kan det ta ett par veckor. Du kommer inte kunna slappna av, få ryckningar i kroppen, ångest o.s.v. Det lättaste i det läget är ju att dricka, då försvinner det på en halvtimma. Men jag lovar dig att väljer du att låta bli alkoholen väntar ett underbart liv där bakom hörnet! Du kommer se fräschare ut, känna dig glad, slippa oroa dig för att lukta eller för att någon ska förstå.

Som de andra skriver är det bra om du får något lugnande utskrivet, men jag har aldrig fått det utan att bli inlagd. Kanske kan du få oxascand om du låter bli att berätta om alkoholen och bara berättar om ångesten. Jag fick det och det är det enda som har hjälpt, om jag dubbel eller tredubbel dos. Dock vanebildande, så ta bara under den första tiden.

Jag hoppas innerligt att du orkar ta dig igenom detta, du har viljan och insikten!

...

Det betyder så mycket med respons för mig, för alla gissar jag.

Igår fixade jag att inte dricka på arbetstid, tog dock en rejäl återställare och tände väl av runt lunch... idag kapsejsade det så totalt, vågar knappt berätta. Ingen märkte dock något vad jag vet, min fasa.

Imorgon har jag som mål att inte dricka något på varesig morgon eller arbetstid... hoppas jag klarar det, det är så sjukt starkt...

Bieffekter ser man ju om de kommer - det finns bra listningar på vilka som innebär att man bör avbryta vs. Bara vänta ut.
Det är ganska många på Optionssavelives som kör utan läkare, av olika orsaker, och det går bra för dem. Förhoppningsvis gör det det för min pojkvän också.
Just bara önskar att jag kunde få tag på ett lagligt recept - skulle vara så mycket enklare och billigare. Men enda sättet att uppnå det vore att JAG super ner mig och sedan söker hjälp (jag verkar vara en sån där lyckligt lottad människa som helt enkelt inte blir beroende...något jag är vansinnigt tacksam för...)

Ja Vinäger, hur komma tillbaka till styrkan vi hade, det är den stora frågan just nu...känner precis som du men blir också förbannad på situationen parallellt med ångesten. Panikattack har jag inte haft sedan i höstas tack o lov.
Min plan är att fortfarande försöka själv, måste klara detta!??

.. idag tog jag antabus. Jag gör det i smyg så sambon vet inte om det. Berättar jag så kommer han börja lägga sig i och börja kontrollera mig och då är det kört. Jag fixar inte när folk ska bestämma över mig, fokus flyttar från att kämpa med alkoholmissbruket till att kämpa mot dom som försöker hålla mig i koppel. Lite komiskt faktiskt att man smyger med antabus för sin sambo, haha!

Hade chans att dricka i helgen, blir nog ensam med barnen lördag kväll till söndag. Är så nöjd med mitt beslut, nu kan jag inte dricka när jag är ensam med mina barn. Jag kommer att vara en bra mamma denna helg!

Läste på lite om Naltrexon och det låter lite vanskligt att experimentera själv. Ni avgör ju givetvis själva men jag tänker på eventuella bieffekter och längd på behandling mm som en läkare kan hjälpa till med. Men det kanske är som du tänker, bättre att testa om han vägrar söka hjälpen själv.

.. att det är stressen som blir jobbig. Jag blir så stressad att det känns som att jag ska explodera. Allt går i slow motion, att t.ex. ta sig upp till bilen kan ta hur lång tid som helst. Massa gnäll, skrik och bråk hela tiden. Jag tål inte gnäll från barnen, det finns inget som stressar mig så mycket.

Sambon har inte hjälpt till så mycket när de varit små, jag har alltid fått ta hand om den som är minst. Allt är farligt och jag kan inte slappna av en sekund. En heldag på stranden är en lång pina och hela dagen går ut på att hålla barnen hela och vid liv. Jag är en sån mamma som har haft svårt att få gå på toaletten, för jag klarar inte av någon minuts gnäll. Har haft svårt att överhuvudtaget lägga ifrån mig barnen, går ändå bara runt med ett tryck i bröstet och väntar på att de ska börja skrika. Det blir lättare ju större de blir, blir roligare samtal och roligare aktiviteter. Nu låter det som att jag avskyr att vara med mina barn, men det är ju underförstått att jag älskar dom över allt annat och att vi har underbara stunder och dagar tillsammans. Det jag skriver är det som känns dåligt och jobbigt, det är ju det jag måste jobba på att förändra.

På jobbet känner jag aldrig stress, bara lugn. Har att göra och får lov att göra det utan att någon hänger på mig och skriker. Jag kan hänga med armarna fritt, dricka kaffe, ha roliga och stimulerande samtal med kolleger. Det har blivit mycket bättre sen jag började jobba heltid.

Min hund och jag mår prima i solen.
Min luriga följare ullabulla vilar snällt.

Ibland så vaknar hon till.
Regerar och gapar och tycker att hon minsann har rätt till..

Och visst är det så.
Visst har jag rätt till och är förtjänt av.
Men att jag som en besinningslös hoppar på en kaviartub för att klämma fram Min lösning eller min väg är inte rätt väg att gå.

Jag har skaffat mig sponsor och vi har börjat om från första steget.
Om och om igen så påminns jag om att min väg visserligen är påbörjad och en hel del hinder avverkade.

Men detta enkla och fundamentala:
Jag kan endast ha rätten att ta beslut för egen del utifrån vem jag är.
När jag blundar lite så sidosteppar jag så gärna över på andras gränser för att fösa ihop lite makt och kontroll.

Sa åt min särbo idag:
Du åt väl frukost?

Han är 53 år..
Sen kom jag på mig.
Vad har jag med det att göra?
Nä, sa han. Det är nog mitt problem.

Så grodorna ramlar liksom ur per automatik.
Må så vara om det bara är en frukost.
Men ibland har jag mycket tyngre artilleri och låter mig inte nöja med ett ickesvar.

Nåja..vågorna kluckar vidare,med eller utan frukost i magen.