Senaste kommentarerna i forumet

Två enkla saker först som vi måste förstå. Vi människor har svårt att greppa att universum aldrig tar slut. Det blir lite panik när vi tänker så - vi kan inte greppa det helt enkelt. Samma sak är det ju om du ska sätta upp att du aldrig får dricka någon alkohol igen. Det blir ogreppbart eftersom det är något som aldrig slutar - precis som med universum.

Skala ner det. Men sätt inte upp (enligt mina erfarenheter) slutmål där du ska vara nykter i två veckor eller tre månader eller vad vi nu ser som möjligt. Oftast leder det till en enda sak. Belöningssystemet ska ha sitt för vi har ju varit så sjukt jävla duktiga att inte ha druckit alkohol på x antal dagar nu. Om vi sen firar och går rätt in i väggen direkt eller om vi sakta börjar dricka mer kontrollerat är vi tillbaka i samma mönster väldigt snabbt.

Det du ska göra är att ta ett beslut att du inte ska dricka och det utan tidsgräns. Om du sen ska börja dricka igen får du reflektera fördelar och nackdelar och påminna dig om att det innebär ångest och annan skit om du väljer att dricka igen den dagen du ämnar ändra ditt beslut till ett nytt. Viktiga är att ta och fatta aktiva beslut. Inte bara åka med i karusellen för att det snurrar för mycket i huvudet.

Om du sen fattar ett nytt beslut om två veckor eller två år spelar egentligen mindre roll. Dock är förutsättningarna bättre för att kunna ha ett kontrollerat drickande om man hållit uppe en lång period över flera år - men många faller oavsett tillbaka till gamla mönster. Oftast måste man göra en inre resa under tiden också för att eventuellt kunna få ett annat resultat i framtiden.

Många tar en dag i taget - du måste hitta det som passar dig!

Hejsan
Fan vad bra att du vill få till en förändring! Om du läser min "blogg" kan du se hur jag påbörjade min "resa". Kan det vara ngt för dig? Raka puckar, lägga korten på bordet, vara öppen mot dina nära och kära och ev din arbetsplats. Jag lovar att det är så jävla skönt!
Då får du hjälp/ stöttning och support av alla runtomkring dig ❤️.
Tror stenhårt på dig ??!
Kram Sigge

Ja, tillföra nåt. Beteendeförändring. Antabus kanske.
Skilsmässa kanske.
Just nu är jag så låg att jag knappt har nåt hopp.
Bakis, ångest. Imorgon börjar tankarna på ett glas vin.
Jag har lovat min 12 åriga son att inte dricka på två veckor. Inte en droppe. Inte ens i smyg. Jag börjar så.

Hur har förmiddagen funkar ? Hur ser kvällen ut ?

Du inte behöver börja om igen.
Vi är beroende ! Inte konstigt vi trillar dit gång på gång. Jag älskar A , tyvärr! Men 5/10 dgr vaknar jag med ångest och känsla av att ja vill lägga in mig på Psyk el hoppa. För att jag fått minnesluckor och inte minne något tex mellan 22-00

Igår drack jag 1 STORT vinglas och de va allt. Tänkte Vafan jag fixar ju detta men dagen innan drack kag nog 2 l pga av att jag va jätteledsen . Jag ville inte känna min sorg då.

Många menar ju t ex att det mest egoistiska är att ta livet av sig. Vänd på det istället - är det inte mer egoistiskt av dig att bestämma att en annan människa måste leva för din skulle om den andre inte ens vill leva? Fundera lite på det utan att ha en förutbestämd åsikt och sen argumentera in absurdum för att det du redan tycker är det korrekta. Vänd på saker... se andra nyanser!

Vi är alla egoister i samma form när allt kommer omkring. Den som super gör det för att den vill och man bryr sig rent praktiskt väldigt lite om sin omgivning då även om man känslomässigt kan bry sig. Den som är nykter vill ju ha sitt "drömliv" fungerande. Och är det då någon som super och man störs av det kastar man över skiten där och säger att den är så egoistisk, varför slutar den inte för "min" skull. Vi alla är mer eller mindre egoister och det är inget större fel i det. Finns det bara mat till en av oss och den andre dör så vill vi ha maten och kommer antagligen slåss för att få den också. Vi kan styra över våra egna liv. Vill jag vara tillsammans med den "fulla", "feta", "fula", "egoistiska", "lata", "fattiga" eller vad det nu kan vara. Vi väljer sådana saker för vår eget mående. Vi är inte tillsammans med någon annan för att vi vill att den ska må bra - vi är egoistiska. I den bästa av världar så är ju den vi är tillsammans med den perfekta spegelbilden av oss själva utan ett enda problem. Nu ser det sällan ut så och det är enkelt att det blir en ytterlighet där den ena super och ev gör av med familjens pengar och hela karusellen som alkoholen kan ställa till med. Men bryt ner det så kommer ni alla se att det kan handla om jobb, var man bor, hur ungarna ska uppfostras etc. Allt detta måste ju stämma överens annars får den ena "ge sig" och då är vi på samma ruta att det är egoistiskt av den ena att bestämma. Valfriheten har vi dock alla och trivs vi inte med partnern så bryter vi och blir singlar istället - vilket alkoholisten i det här fallet kommer se som egoistiskt att du inte stannade kvar när denne behövde närhet och sympatier etc. Det är inget fel att vara egoistisk i flera fall. Vi alla önskar vi kunde styra vår omgivning men det kan vi inte och då finner vi oss i den eller byter vi omgivning!

Anders,

När jag som mest behövde höra från annat håll om någon som varit där jag varit skrev du och välkomnade mig.
Du skrev kortfattat om din historia, och det är först nu jag läst den till fullo.
Wow!

Du räckte mig din hand och talade om att jag var inte ensam.
Jag tror att du var en stor anledning till att jag tog mig framåt, och jag är dig evigt tacksam!

Nu har jag passerat fem veckor och nykterheten börjar kännas naturlig. Jag gör saker hemma, jag tar tag i saker innan de blir problem, jag tar inte på mig för mycket och framförallt är jag närvarande och där för min familj. Dygnet runt.

Tack! ❤️

Fina vänner!! Tack alla för ert stöd!! Jag behöver det ska gudarna veta.... Skrev igår ett mail till lärarna, jag berättade vad som hänt på fritids och att jag känner att det inte är en trygg plats för min son. Och att jag vill veta hur det ska gå till för att inte detsamma händer i klassen, där han fortfarande är trygg under deras vakande öga, för det tror jag faktiskt. De är tre väldigt fina kvinnor som jag har förtroende för, ännu så länge... De sa i morse när jag lämnade honom att mitt mail var sååå fint och att de redan börjat ta tag i detta. Hur hann jag inte få förklarat för mig så vi får väl se...
Men om jag så ska vända upp och ner på hela skolan ska inte min son någonsin fråga mig igen varför alla barn hatar honom!!!
Idag är jag inte trött trots att det känns som om jag står ensam på barrikaderna (dock med er med mig i tanken så helt ensam är jag inte) för att skydda min familj. Vad min man lever i för verklighet vet jag inte. Ibland undrar jag om han är dum på riktigt... Det känns som om ju mer jag öppnar mig och ju fler kort jag lägger på bordet desto mer sluten blir han, just nu är han en parodi på sig själv! det värsta av allt är att jag börjar misstänka att det är för sent, jag väntade för länge. I 15 år har jag trott att han ska släppa in mig i sin tankevärld, börja prata om vad han verkligen känner, sätta ord på sånt han bär på. Men inte ens nu när det käraste vi har, våra barn, blir hotade förändrar han sitt beteende. Det är som om han fortfarande är kvar i spädbarnstadiet och inte utvecklat någon objektpermanens!! Det som inte syns finns inte! Det ter sig mer och mer obegripligt för mig hur han fungerar för detta är inte bara alkoholrelaterat, jag har till min fasa upptäckt att hans mamma är likadan. Den ibland grymma verkligheten vi människor lever i skrämmer dem till förnekelse och tystnad. Och det är inte det att jag kräver att de ska sitta varje kväll och ha terapisamtal med mig men något annat än total tystnad hade nog varit till hjälp för hela situationen...
Men de tycker nog att jag är en hysterika som blåser upp allt. Jag vet att jag inte gör det men i deras värld är allting mellanmjölk....
Jag undrar hur jag någonsin kunde tro att jag skulle passa in i deras familj? I deras värld? Det är som om jag försökt pressa in mig i ett par jeans som är 5 nr för små i 15 års tid utan att fatta det. Kommer jag torka ihop och dö i den här insiktslösa miljön?
Han ringde nu. Första dagen i hans 45-åriga liv på ett "vanligt" jobb... Efter en livslång karriär i hästbranschen tvingade jag honom att skaffa ett extra jobb. Han tycker det är toppen men jag var ju ändå tvungen att visa honom vägen och pusha honom dit.
Kanske är jag orättvis, kanske har han en depression som varat hela hans vuxna liv. Antagligen. Men för helvete, han är och har varit vuxen länge. Allt kan väl inte vara mitt ansvar, eller?
Vad det är skönt att spy lite galla...
Jag är tacksam över att jag hittade hit till er, tacksam över att ha nått insikt om mitt missbruk av alkohol, tacksam över att äntligen kunna se mig själv med lite blidare ögon och djupt tacksam över den styrka och energi ett liv utan alkohol skänker mig.
Men jag håller med Indras dotter: "Det är synd om människorna..."

Hej!
Jag är nykter alkoholist och medberoende.
När han säger "kom inte till mig när..." är ett medel för att få dig medgörlig.
Vad händer om du kontrar med: Du har rätt, jag har inte råd att leva med dig eftersom vi har en absurd och orättvis fördelning av resurser.
Dessutom så kostar det även för mycket känslomässigt.

Oh.., jag förstår
att du höll på att ramla av pinnen av förvåning.

Vilken bra lärdom;
"Att man redan från början vid ny kontakt med människor
skall markera att man har ett eget liv att ta hänsyn till!
Att man är en person som har ett värde och skall respekteras!"

Blir rörd när jag läser.
Tack att du dela!
Ska läsa ditt inlägg om igen.

Kram R

Jag tycker vi är hjältinnor båda två Tess!<3<3<3

Många många gånger skulle ha varit den sista... Jag har inget svar till dig. Ville bara du skulle veta att du inte är ensam, kan ju vara ett stöd. A upptar ju så stor del av livet, har gjort iallafall.. Ska vi ta bort A permanent ur livet, så måste vi ju tillföra ngt nytt?! Annars blir det ju bara en paus, som du säger. Fokus kanske ska ligga på vad vi ska tillföra våra liv. En del nöjer sig med AA-möten, andra hittar Gud, ett nytt intressant jobb, träffa ngn, börja träna... Osv. Bara några tankar, inga revolutionerande nyheter.

Vi får kämpa på!

Gener skapar en sårbarhet men inget är hugget i sten! Vad gäller beroendepersonlighet tror jag själv att jag har, skulle kunna bli beroende av vad som helst som ger mig en kick....Dock tror jag att man kan dra nytta av det, det kan inte bara vara negativt, just nu är jag beroende av mina studier t ex. Känner sug efter kunskap, vill bara lära mig mer och mer vilket ju ger fantastiska resultat som gynnar mig, min omgivning och mitt liv.
Vi som är sådana här kanske kan uppslukas av saker på ett sätt andra inte riktigt kan, det drivet ska vi vara rädda om då jag tror, om det kanaliseras på rätt sätt, det kan vara mycket användbart.
Dina söner behöver INTE gå samma väg och inte du heller och från ditt namn här att döma är du något på spåren! Det krävs en järnvilja men det går! Vi har alla föreställningar om oss själva och andra, hur vi är och vad vi klarar av, men kom ihåg att det är just föreställningar. De kan man ändra på.
Du har upptäckt mönstret, då kan DU bryta det!!
Lycka till!!

Jag tror att det är en kombination av personlighet och bakomliggande problem i livet som ger ångest och som behöver dövas.
Kemiskt snabba belöningar. Vi vill ha kicken snarast som också leder till lugn, om än bara tillfälligt. Oavsett om det är socker, nikotion, alkohol, droger, shopping etc.

Jag har egentligen inga bakomliggande problem, utan är mer den typ av person, med en komplex personlighet, med mycket otålighet, rastlöshet, känslor av leda och långtråkighet. Måste hålla igång på dagarna och anstränga mig rejält, annars får jag ångest och oro. Måste jobba, måste träna och röra på mig mycket, få använda hjärnan i en avancerad tankeverksamhet.

Det tråkiga med livet är att allt det där man tenderar att bli beroende av, i slutändan är skadligt på alla plan, såväl fysiskt, psykiskt, ekonomiskt osv. Men att bryta från alla typer av beroenden...i mitt fall tror jag det är omöjligt. Varför kan vi inte bli beroende av frukt och grönsaker istället? Man önskar ju...

... klarat mig hit i alla fall. Men tänker inte nöja mig. När nu abstinensen börjar ge sig borde ju livet leka...?!
Men livet är ju som det var innan jag började dricka, segt, grått, ont här o var.
Alltså måste jag göra något, ändra något.. Fan vet vad? Hoppas jag kommer på det innan A hinner i fatt mig igen. ?

Känns starkt igen alla dina senaste inlägg. Kan man hitta ngt nyttigt beroende eller är det fel väg tänker jag ofta? Jag periodar i allt. Sund kost, träning, vin, skräpmat, nikotin osv osv. Irriterande mönster? Försöker vi döva ngt eller bortse från ngt som måste fixas i grunden tänker jag ofta..

Hej, lider med dig. Jag har själv problem med alkohol, men mer åt hållet att jag inte måste ha jämt men kan inte sluta om jag börjar. Jag fick dock ett ultimatum av min fru efter ett fylleslag som slutat i katastrof. Jag vet att hon menar allvar och tänker ta chansen hon gett mig på 100% allvar. Och jag tror henne, en chans. Men skillnaden verkar ju vara att jag vetat om att mina vanor är problematiska och att jag har problem. Om jag inte ansett det tror jag inte att jag skulle kunna kämpa på. Jag tycker du visar på en beundransvärd styrka men välj det som fungerar bäst långsiktigt. Som barn till en alkoholist som min mamma lämnade en natt så känner jag inget annat än tacksamhet mot henne. (Även gjort att jag har stor respekt för kvinnors inre styrka som oftast trumfar min egen med hästlängder).

Edit: lät kanske ovan som jag menar att du ska lämna honom och det var inte avsikten. Och inte min sak att säga. Bara kämpa på och var inte rädd för att gå din egen väg.

1.a dagen på båtjobbet, kom jag att tänka på mitt datum. Varit nykter 2 och ett halvt år..Tänker inte på tiden så mycket längre.Det bara rullar på.Så är livet, om vi inte tar tag i problemen, så har tiden bara rusat iväg.Jag vill inte bli ett gammalt fyllo.Jag vill leva, och ha det fint.Min enda väg är total nykterhet. Jag söker mig ofta till människor som inte dricker, eller har annat beroende.Det syns på många på båten att dom har alkoholproblem.Jag tycker synd om dom.Fan för att vara fast i ett beroende.Tankarna på sitt stimuli, mest hela tiden. Skam, skuld,, dåligt samvete som gnager på ens själ..Tack, universum och min omgivning, som hejar och peppar mig på min livsväg..Ha en fin och solig dag forumsvänner..Kram från en miss lyckad som gör sista intropasset ombord?

När jag loggade in här idag såg jag att jag varit här i fem månader och en vecka. Mycket längre än jag trodde. I början läste jag i forumtrådar som handlade om man drack för mycket, för jag trodde min man gjorde det. Sen började jag läsa om att förändra sitt drickande, för jag ville att min man skulle förändra sitt drickande. Så småningom började jag läsa trådar för anhöriga, och kände igen mig. När det var som värst och mörkast skapade jag en egen tråd. Idag kan jag läsa bakåt och se hur vardagen vindlade sig fram på ett helt oväntat sätt. Jag hade en bild av framtiden som inte blev, tack och lov. Livet har tagit en helt annan vändning än jag föreställde mig och jag mår mycket bättre än jag trott var möjligt. Jag har fått stöd och hjälp från de mest oväntade håll, av er härinnen inte minst. :)
Jag bor fortfarade på landet med läckande tak, men nu ser jag mest fram emot at flytta till stan och har massa ideer om vad jag ska ägna mitt liv åt när jag väl kommer dit. Och nu finns ett datum för det också. Kontakten med mannen är i princip obefintlig och jag lider inte speciellt av det heller. Vi har ingen anledning att ha med varandra att göra. Han har fasat ut mig ur sitt liv och jag har avvecklat honom. Idag vet jag inte ens om känslorna finns kvar, men jag kan ärligt känna att jag just nu, idag och den här veckan, faktiskt inte vill ha honom eller någon annan relation. Jag mår helt enkelt bra i mitt eget liv!

Sen kanske det kommer en dag då det känns sämre och jag saknar honom........... då får jag väl läsa det jag just skrivit. Fem månader och en vecka. Så lång tid tog det för mig att komma till den här punkten. :)

...som skrivit. Känner igen mig i allt. Tror att någonstans måste man få bestämma lite strategi själv. Det är ju en stor i sig stress att känna att måste sluta. Om du klarar att inte dricka på jobbet idag. Vinst till dig! Jag kan nog inte trappa ner själv utan måste sluta tvärt. Första försöket idag. Heja oss! Stort lycka till snusmumrik!

...som skrivit. Känner igen mig i allt. Tror att någonstans måste man få bestämma lite strategi själv. Det är ju en stor i sig stress att känna att måste sluta. Om du klarar att inte dricka på jobbet idag. Vinst till dig! Jag kan nog inte trappa ner själv utan måste sluta tvärt. Första försöket idag. Heja oss! Stort lycka till snusmumrik!

Farfar dog av alkoholmissbruk när jag föddes. Morfar av samma fast 12 år senare. Farsan är på god väg (har inte insyn men gissar en större daglig dos).

På farsans sida är de aggressiva fyllon och på morsans döljer man det till graven.

Jag har nu gett mig fan på att hoppa av i tid (peppar peppar) eftersom jag hoppas kunna visa mina söner att de inte måste ta samma väg.

Men hur mycket är gener och vad är det som ärvs? Beroendepersonlighet?

Jag drack de två ölen igår sedan inget mer. Viljan vacklade och jag tänkte på det flera gånger. Men klarade det. Sovit ganska dåligt men det tror jag är abstinens. Vaknade ändå för ett tag sedan och kände mig ok. Ingen ångest, det var så skönt. Idag ska bli en helt a-fri dag jag har bestämt det.
@Mellanmjölk- vi har det helt tvärtom. Jag är helt ok och lugn när jag är med barnen. Jag trivs inte på mitt jobb alls. Men har svårt att byta, då jag har bra betalt och andra företag har svårt att matcha lönen. Så bra att du kommit en bit och väljer antabus. Jag är inne på det med, men vill inte vända mig till någon instans där det kan komma fram till soc. Ska kolla upp det! Jobbigt med din sambo, men det kan kanske bli bättre om ni separerar. Tänker att ni båda bestämt och att ni inte orkar. Ibland kämpar man alldeles för länge i förhållanden. Har separerat två gånger och det har i slutändan visats sig vara det bästa. Men kul är det inte när man är mitt upp i det. Kämpa på! Stor kram till dig.

Och stor kram till er andra för råd och stöd. Ni får mig vilja komma ut det här och är så glad att jag skrev här inne!

Känner att lite nya och fler vänner skulle sitta fint! Försöker därför vända mig mer utåt! Skulle på jobb i en annan stad under veckan! Innan jag åkte dit sprang jag på en bekant som jag bytte ett par ord med och vi insåg att vi skulle vara i samma stad samma dag! Vore trevligt att ta en fika sa han! Ja visst sa jag det kan vi göra om det funkar! Påpekade att jag inte visste riktigt hur min dag där såg ut och att det var väldigt mycket att göra men jag sa ”hör av dig så får vi se om det passar”! Han hörde av sig men det passade verkligen inte för mig när han kunde! Och TÄNKER INTE anstränga mig i överkant längre för någon som inte står mig nära! Svarade honom trevligt och vänligt hur det låg till, att jag hade det stressigt värre och att vi får synas en annan gång! Vad fick jag tillbaka? Ett fruktansvärt spydigt och snäsigt sms om ”dålig stil att jag bara tänker på mitt jobb och inte kunna sätta av en halvtimme för honom”! Höll verkligen på att ramla av pinnen av förvåning! Känner honom inte alls väl men han brukar alltid va väldigt trevlig och ”charmig”! Och jag hade ändå varit tydlig med att det kanske inte funkade att träffas! Så vad kan man lära av detta? Att man redan från början vid ny kontakt med människor skall markera att man har ett eget liv att ta hänsyn till! Att man är en person som har ett värde och skall respekteras! Hade jag nu, i gammal ordning slagit knut på mig själv och rusat iväg och fikat med denna människa så hade han belåtet kopplat på stora charmen och så hade det kanske varit igång! Nu fick jag se vad han var för typ av person; en som tycker att man skall prioritera HONOM och stå i givakt! By by knäppgök tänkte jag, inte min nya kompis!