Senaste kommentarerna i forumet

Känner helt igen mig i din beskrivning av den inre monologen som bara maler tills man druckit....

Varför kan man inte ta bort sina egna inlägg? Bara redigera? Borde ju vara en lätt funktion att fixa tycker man. Ibland blir det dubbelt eller så kanske man ibland ångrar ett helt inlägg.

Eftersom jag är så uppfylld i mitt inre av tankar, funderingar, problemlösningar, i princip all min vakna tid upplever jag ganska ofta att jag har svårt att lyssna på andra människor och ta in vad de säger. Svårigheten att aktivt lyssna och koppla bort mitt eget hjärnsurr för en stund. Efter 2 glas vin så tystnar mina tankar, jag blir lugn och mer tom. Då kan jag lättare lyssna på andra, sätta mig in i deras perspektiv och relatera. Och vi kan få en god dialog.
Synd det ska behöva vara så. Men det är just så det är, för mig.

För mig är det jättestelt att umgås med vänner och bekanta utan ett glas i handen.
Det är som att känslan av att hålla i det där glaset ger någon slags inbillad trygghet.
Om vi är nyktra känns det inte avslappnat för fem öre.
Men efter ett par glas kan vi slappna av, spärrarna släpper och vi kan vara oss själva, mer öppna och glada.
Sinnena förstärks, men när det sedan blir desto mer, så bedövar man bara allt, vilket är mindre bra.
Men just den där känslan att hålla i glaset. De dagar jag är nykter och dricker A-fritt häller jag fortfarande upp det i vinglaset.
Det känns så invant, så naturligt och så tryggt! Känner ni detsamma?

Tack för dina ord o svar! Blir tårfylld av att läsa det, men det känns bra...bra att veta att jag gjort o gör iallafall lite rätt i denna sjukt jobbiga stund.
Rädslan som uppstod när jag skickade meddelandet har lagt sig till att jag på nåt sätt vill klappa mig själv på axeln o känner att d är faktiskt sonen o jag mot världen. Han ska ha ett bra o lugnt liv där iallafall han kan lita på att JAG finns o kommer alltid finnas där för honom oavsett vad.
Jag vet ärligt talat inte vad som är nästa steg. Än så länge har jag bestämt mig för att efter jobbet göra en bra EM med sonen ute, vad som händer när pappan i familjen kommer hem...ingen aning, står lite handfallen i hur det kommer gå. Kommer sonen klara av att möta honom, kommer sambon prata med oss överhuvudtaget eller kommer han ignorera allt som alltid? Ska vi stanna hemma eller ska vi åka till kompisen ikväll igen?
Allt är just nu ett virrvarr i mitt huvud. Det jag dock vet är att denna gång är det verkligen som jag skriver. Jag har kollat på lägenheter sen ett par veckor tillbaka o kommer att försöka leta mer aktivt nu. Dock måste hus o sånt fixas innan vi/jag kan flytta o ha råd med en lägenhet överhuvudtaget. Att bo hos min kompis är för kortsiktigt. Mina föräldrar o syster vet inte ens om att han börjat dricka än o så länge jag inte har en ordentligt plan fastställd är d inget jag vill ta upp med dom. Det kommer bara göra allt 1000 ggr värre då de förstorar upp saker nåt så fruktansvärt onödigt o stjälper mer än stöttar.

Men dagdrömmer mig bort till grönt gräs. Vita stränder och gott sällskap. Goda middagar, pokerkvällar, festivaler, fotbollsmatcher.

Men när jag tar bort alkoholen ur ekvationen så dör drömmen. Varför är det så? Allt det där kan man göra utan a. Men finner tydligen ingen glädje i det utan

Lämna honom nu mitt råd.

Hoppas dagen blir en bra sådan?
Jag tänker på dig, kämpa på, det kan bara bli bättre utan Alkohol...
Kramar???

Har ni upplevt att er fysiska hälsa först har blivit sämre när ni slutat dricka? Tredje dagen utan A började jag känna mig risig och det har bara fortsatt. Jag som aldrig är sjuk har varit rejält utslagen med influensasymtom.
P.s Mirabelle, tack för dina ord om måndagsångest!
Emma 79, jag längtar tills jag vågar konfrontera utan att döva mig med alkohol efteråt. DET kommer att dröja, men jag blir peppad av att läsa att det kan bli bättre.

Så svårt du har haft det och har det just nu. Du har länge jobbat för att det ska bli bättre och du har verkligen försökt på olika sätt och ändå har din partners drickande fått allt värre konsekvenser. Så modigt och ansvarsfullt av dig att lämna situationen som uppstod igår.

Att vilja skydda är en stark instinkt och kan vara svår att förstå. Vem ska skyddas och hur? Att höra sitt barns upplevelser så tydligt som du gjorde: "Min pappa slog min mamma idag" torde sannolikt vara hjärtslitande. Att du står ut med att höra det, inte filtrera, utan bekräfta ditt barns perspektiv och sanningen är avgörande hjälp för ditt barn. Du är rädd för vad han ska säga samtidigt som hans möjligheter att få berätta är hans sätt att bearbeta. Precis som du gör här.

Du har fått många bra svar här och du vill inte åka tillbaka till barnets pappa nu. Bra. Vad tror du att du behöver fokusera på den närmsta tiden? Vem kan du få stöd av (privat & proffesionellt) och hur kan du fortsatt orka vara den ansvarsfulla och modiga förälder du är?

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

.. skönt, en liten sovmorgon!??
Medveten och kämpar med att STOPPA Mr Sug vid grind. ?‍♀️
Kom från plugget igår, en mycket bra och lyckad dag.. klockan var sent slagen, det var en ljuvlig sommarkväll... ? jag var trött och såg mig själv varva ner i vårt nya uterum med ett glas...alkoholfritt vin... Det är som en dålig reklamfilm i huvudet på mig!!☹️
-Hur kan man helt plötsligt bli beroende av alkoholfritt?, stannade bilen vid affären för att införskaffa denna vara... men inom mig skrek någon skärp dig-STOPP... jag åkte hem utan... jag åkte hem och åt mat och drack ramlösa.. sedan kom Mr sug tillbaka, jag hittade en kladdkaka i kylen.., en liten bit kan inte skada viskade han! Jag tog en tugga... någon skrek igen -skärp dig , STOPP... jag spottade ut kakan, tog ett kex med ost... borstade tänderna och gick och la mig... faan vad trött jag är på det här....hela dagarna har jag vin och socker i huvudet, jag måste vara på min vakt och förhandla med mig själv hela tiden.. Mr Sug visar sig mest på kvällen, han är en jävligt duktig och envis försäljare...?... jag måste vinna denna kamp?Ha en bra dag alla som kämpar, det är ingen lätt kamp har jag förstått...?

Tack alla ni som hälsat mig välkommen och kommenterat! Jag tror att forumet kan vara ett stöd där man får skriva av sig, som i en dagbok. Och läsa om er andra. Dock känns denna dag värre än igår. Igår var det "all time high" på vågen och idag är det ett nytt rekord, 95,5 kg! Vad är det som händer? Dessutom kan jag erkänna att redan idag gick gårdagens förutsättningar om intet... Det blev två glas rödvin till maten och en 50cl burk folköl 3,5% efteråt. Fint väder och vi satt ute och grillade hela familjen. Perfekt ursäkt. MEN, om jag ska vara lite snäll mot mig själv så tog jag första glaset 16.45 istället för mellan kl 15-16 som tidigare. Sen brukar jag fortsätta dricka vin i ca 5-6 timmar... Så jämfört med det så kände jag mig helt nykter. Gick och la mig vid 22-tiden. Somnade inte på minst två timmar. Vaknade igen, mitt i natten, och snurrade runt. Har inte sovit bra alls.
Idag har vår dotters klass har studentfest i en lokal i stan och vi ska dit och äta middag. Känns som fel dag att vara helt nykter.
Svar till #Emma79: Nej, min man började få alkoholproblem för ca tio år sedan när jag upptäckte att han gömde vin och drack i smyg. Jag gjorde allt i min makt för att hjälpa honom. Jag förstod inte varför han behövde "döva sig" med alkohol. Vi var lyckliga och barnen var små. Vi hade jobb och hus. Jag försökte tala med honom, drog med mig honom på ett AA-möte, gick själv på flera Al-Anon möten, vi var ett par gånger i terapi, jag tvingade honom att söka hjälp på någon beroendemottagning och han fick en medecin som skulle dämpa alkoholsuget, men den verkade inte fungera på honom. Under de här åren fick jag dessutom problem med min närmaste chef. Hon var en mobbare och jag fick utstå en hel del. När jag dessutom för ett antal år sedan fick symptom som gjorde att jag gick till läkare-fick remiss-väntar på besök-väntar på magnetröntgen-väntar på svar-ny remiss till KS-väntar på besök-ny remiss till Huddinge-diverse undersökningar.... För att göra en väldigt lång historia kortare så fick jag slutligen beskedet om att jag ärvt en ovanlig demenssjukdom från min far som inte går att behandla. Min far insjuknade vid 48 års ålder och dog när han var 58 år. De sista fem åren vårdades han på ett sjukhem. Själv fyller jag 51 år snart. Under denna tid orkade jag inte längre försöka "hjälpa" min man som ändå inte ville bli hjälpt utan började dricka själv mer och oftare. Så, nej, jag har verkligen ingen hjälp från min man. Tvärtom.

Grillmiddag ute i lördags med gott rödvin.
Klarade inte av att sluta utan drack tills jag så småningom somnade. Minns inte hur jag kom i säng.
Bakis hela dagen efter.
Känns hemskt och ville inte berätta här.
Men nu gör jag det...
Har fyllt i loggen också - inte kul...
Nya tag nu!

Trillade dit...

Ännu en dag utan a

På väg till jobbet och solen skiner. Underbart! Men...lider av en känsla av att ett återfall lurar bakom hörnet. Har försökt så många gånger förut och aldrig lyckats. A-djävulen på axeln har alltid lyckats och mönstret är detsamma. När jag tror att jag har koll på läget så hamnar jag i en situation där jag inte har garden uppe och så trillar jag dit. Jag är så rädd för det, rädd på ett sätt jag inte upplevt förut. Det beror nog på att insatsen känns större denna gång. Jag har gjort allt rätt den här gången, använt alla verktyg. Fixar jag det inte nu så kommer jag aldrig lyckas... tidigare har jag liksom kunnat trösta mig med att om det krävs så kan jag alltid söka hjälp...... nåja jag får försöka skaka av mig känslan och i vart fall så kommer jag inte att dricka idag!!

Aw gick fint och jag är nu inne på vecka 3. På något sätt känns det nu som om det normaliserats och jag saknat inte A ett dugg. Förmodligen lär det komma sug framöver men det får jag bråka med då. Passade på att sluta röka samtidigt (varit omöjligt i samband med alkoholintag) och även det känns bättre och bättre. Lycka till alla och fortsätt kämpa!

Skrev ett superlångt sms till honom nu på
Morgonen, ville få ur mig allt som jag vet att jag annars inte vågar eller för delen kommer att få möjlighet att säga till honom för att han aldrig lyssnar när just ämnet alkohol kommer upp. Känner mig nervös, ledsen och vet såklart vad svaret blir att jag kan ta mitt pick o pack o dra åt h-vete med allt vad jag innebär eftersom jag överdriver så fruktansvärt mkt då han skärpt sig och att det alltid är samma sak med mig. När han är nykter är allt bra, så fort alkoholen kommer fram så tjafsar JAG! För han gör ju ingenting. Nä, tills jag råkar säga fel ord och inte orkar hålla tyst mer då tar d hus i helvete istället. Annars fyller han sig själv fruktansvärt bra och sitter därnere o är dyngfull ringandes till halva Europa. Däckar på soffan o sen är allt normalt igen morgonen efter....

Eftersom han har barnen, måste han söka hjälp. Det finns inget annat alt.

Tack FinaLisa.De smeknamnet verkar stämma bra in på dig ?

Jo jag har förberett den tanken.Och i bakhuvudet har jag redan bestämt mig.Men njuter nu för varje sek med henne *nykter* ..Tänker vara där för henne som hon har varit för mig ❤️❤️

Klarat dagen utan att dricka.suget har funnits där och man mår kanske inte super men det är väl inte konstigt med den mängden alkohol som jag har fått i mig den senaste.Men har faktiskt inte funderat på att handla idag så det känns skönt..
Nu ska jag äta lite mat.Försöka tvinga i mig iallafall för aptiten finns inte..

Ha en fortsatt ljuvlig kväll ?❤️?

Hej! Har inte skrivit på väldigt länge...
Lömnade ju min sambo för ca 3 år sedan nu, mkt pga av alkoholen men även annat, (se min tråd).
Vi jag nu delad vårdnad (varannan vecka) och allt har varit hyfsat lugnt i ganska många månader (när han haft barnen, när han inte haft dem vet jag inte och har försökt att inte bry mig). Men senaste 3 månaderna har han haft återfall och jag har varit tvungen att hämta barnen (nu 8 o 10 år) vid ett antal tillfällen.
Fick hämta dem senast häromdagen igen... så less på detta! Är arg och irriterad för att han utsätter barnen för detta, de blir så ledsna. Samtidigt tycker del av mig oxå lite synd om honom, vilket jag vet är helt knäppt, men är väl del av medberoende som inte är helt borta...
Känner mig nu helt villrådig hur jag ska göra med barnen!?
Har lust att säga han inte får ha dem tills han sökt hjälp igen/lagt in sig någonstans. Samtidigt kommer det ju ändå inte leda någonvart ifall han inte är mottaglig för hjälp. Samt att barnen vill ju trots allt träffa sin pappa. Hur har nu andra gjort som varit i liknande situationer?

... slut och det är jag med?‍♀️Natti?

Sprungit ikapp med klockan hela dagen. Så kom en vidrig ångest-eller-nåt-attack mitt under kvällens övning... Kände hur jag inte kunde hålla fokus, liksom tappade tråden och kämpade mentalt för att få fatt den igen. Då började golvet gunga under fötterna. Benen skakade och gav vika. Hela kroppen bara stängde ner. Jag hade plötsligt noll styrsel. Fick välja mellan att sätta mig ner eller trilla ihop. Höll till och med på att rasa av stolen. Rummet simmade omkring framför ögonen. Inget satt fast. Röster blev bara ljud. Som ett märkligt surr, bakgrundsbrus. Attacken varade inte länge. Kanske 1 minut. Men det räckte gott och väl. Vet inte vad jag vill säga med det här inlägget... Jag är inte ett dugg sugen på alkohol.

Tack för dina ord! ❤️

Vi får stanna hos min vän till efter helgen iallafall om vi vill...just nu vet jag ingenting o den känslan är sjukt jobbigt. Eller jo, d jag vet är att jag vill inte tillbaka dit om jag vet att alkoholen finns där....jag vill inte leva så längre, jag klarar inte av att vara mamma eller människa längre då! D sista sonen sa innan han somnade va, min pappa slog min mamma idag! Hur ska jag kunna lämna honom till förskolan imorn? Kommer han berätta d här då? Vad kommer dom säga o hur kommer dom reagera? Kommer jag klara d o samtidigt jobba på en full dag som att ingenting har hänt? Hur ska jag göra?

Ja, jag frågade om d förra gången....men då ville hon inte skriva ut båda! OM d blir aktuellt denna gång så får han ta allt o d tjatas fram tills d blir så! För som du säger suget d finns oavsett antabus eller ej o d märktes stundtals, tror d va d som gjorde att han gav upp o började igen faktiskt...

gav jag mig på ett par ggr i min kaxiga ungdom. Fattade nada, förstås...! I övrigt tycker jag Kirkegaard är mycket läsvärd, minst sagt.