Senaste kommentarerna i forumet

Tack för att du delar din berättelse. Känner igen mig mycket i dina ord. Jag har också valt att leva spiknykter sedan snart en månad och mår jättebra av det. Att dricka måttligt funkar inte alls för mig. Efter ett glas vin vill jag alltid ha mer... och mer... och mer.
Gott att vi får stötta varandra. /Sofia

Smyger han med andra saker också? Är det ett personlighetsdrag detta att inte kunna ta ansvar för sig och sinna handlingar kanske?

Så bra att du kommit hit! Jag förstår din förtvivlan...
....och skäms för att jag utsatt mina barn i 5-års tid ,prioriterat fest och vinet framför dem! En skam jag alltid får bära... barn ska inte vara i den miljön. Barn är så älskvärda och lojala med oss, står ut! Men de får ärr som dom inte själva ser. Jag ser det på mina yngsta grabbar som flytt till kompisar, själva prövat både alkohol och Hasch. De tar på sig ansvaret skyller inte på mig.. men jag kan se att jag varit en fruktansvärd förebild! En av mina äldsta söner har försökt få mig till insikt, vägrade umgås med mig, då i början ville jag inte ändra mitt beteende, jag tyckte de överdrev.. han han tog avstånd från mig... fick mig att sakta och i alla fall nu inse mitt problem.. mina barn ger mig en chans till men inte en droppe till.... i alla fall inte så länge jag inte kan dricka på ett vanligt sätt..jag vill sluta...
Jag är ledsen att säga: men så länge din man inte vill kommer han inte sluta! Jag tycker du ska ta dina barn och lämna honom, samtidigt ta hjälp och stöd från myndigheter och nära anhöriga. Dina barn behöver dig.., och du behöver värdighet?skänker dig styrka?hejar på dig?‍♀️

Har läst din tråd nu. Vilken fin människa du verkar vara.. glöm inte bort dig själv. Bra det där med Grekland! Jag tänker på min mamma när jag läser.. hon lever lite som du, tar hand om och vårdar sin sambo (ej min pappa) som blir mer och mer ilsksint! Förstår att jag är viktig för henne, hon kommer till mig och pratar av sig... vet inte hur många gånger jag sagt -lämna honom, men hon säger att så gör man inte...?kärlek till er fantastiska människor?

På valborg är jag bjuden på fest med människor jag inte känner så väl. Min första tanke var att jag ska säga att jag måste vara nykter om det händer mitt tonårs barn något så att jag kan hämta henne. Men, nu har a-rösten börjat viska:
1. Vill du vara den där "tråkiga" personen som inte dricker och inte kan "släppa loss"?
2. Vad ska dina nya vänner tro om dig- du kommer aldrig mer bli bjuden på någon av deras fester!
3. Du kan dricka litegrann, typ två glas vin..
4. Jaja, du hade lovat dig själv att vara nykter i 90 dagar. Nu har det gått 28, du har varit jätteduktig! Ta en dag med vin och fortsätt sen räkningen, en dag spelar ingen roll.

Just idag har jag inga motargument... Om du har något så är jag tacksam för hjälp..

Nu missade jag något tror jag!
Hade jag vetat vem du är hade jag ringt dig... så hade du fått berätta.. det var säkert något bra skrivet?‍♀️

Jag har läst i din tråd... Vilken resa du har gjort- så inspirerande! Tack för din kommentar, så skönt att höra att någon annan har känt likadant och att det kan gå över. Att det finns ett liv på andra sidan.

Du kanske t.o.m. har något bra tips nu när förhandlingen med a-rösten inför Valborg har börjat?

Hoppas du fick en bra fredagskväll med lite "hjärnvila".

Godmorgon och välkommen till en ny a-fri dag! Vill bara säga att du är duktig, heja dig! Om några dagar kommer underbara nätter med skön sömn?‍♀️

Efter att ha läst din tråd är jag ganska säker på att du har yngre barn än vad jag har... När mina barn var yngre så längtade jag konstant efter att vara ensam, att få tänka en tanke till slut, att få avsluta det man gjorde (om det så bara var vika tvätt) utan att konstant bli avbruten av någon som behövde sin mamma:). Nu när barnen är större är det annorlunda. Jag har inte längre samma behov av att vara ensam för jag är inte lika "slutkörd" av barnens behov längre. Nu tycker jag ganska ofta (som du kanske förstått) att det är sorgligt att var ensam utan barnen.

Men, den här veckan blev det en bra fredagskväll trots allt och en bra lördag. Nykter såklart;)

Helt normalt att glömma när man har så mycket omkring sig! Det är inte din hjärna som är vimsig, det är du som överpresterar;) (Tror jag iaf....). Kom ihåg att skriva upp när du badar! Och kom ihåg att skriva upp allt... låter som att den där uppgiften blir ett extra stressmoment;). Jag har en väninna som gick till en KBT psykolog för att hantera sin stress, men hon slutade för att alla "uppgifter" gjorde henne bara ännu mer stressad:). Kram till dig idag!

Om tankar kunde läka, så är allt snart bra igen. Jag tänker på dig och önskar att du och din man får den bästa hjälpen. En stor bukett tankar med önskan att ni fixar det???

Första natten utan båda alkohol och sömnmedel.
Somnade sent. Tittade på filmer, drack alkoholfri öl och åt chips.
Sovit i korta perioder men med en stressfri sömn. Inte utsövd men ändå med en behagligt avslappnad känsla.

Det var intressant läsning! Kram

.. om du vill berätta om din man så finns vi här. Jag är ju också rädd att någon ska veta vem jag är så jag har sagt att jag är kemist, men kemi är många områden och där finns även biokemi som innefattar cancerforskning. Jag är inte cancerforskare, men har jobbat i närheten av det. Det finns så många olika sorters cancer med varierande prognoser. Jag hoppas och tror att din man har en "lindrigare" variant. I så fall, misströsta inte, sjukvården är framgångsrik på det området. Om din man har en värre variant så förstår jag att det är helt outhärdligt.

Men, kära vän, alkoholen är bara en tillfällig flykt som du får betala för i framtiden. Jag håller med Mary, sätt en dag 1 för att komma tillbaka. Berätta för oss vilken dag det är! Återigen önskar jag att vi inte var anonyma, att man kunde hjälpa "på riktigt". Varm kram till dig <3

Ny hobby verkar han ha skaffat sig; korsord. Det ryser i hela mig - av en löjlig och privat anledning; min mormor, som är en oerhört levande och aktiv människa har levt hela sitt liv med min morfar, och jag vet att hon är bitter. Hon ville något annat. Det gemensamma de funnit, som hon "nöjt" sig med genom livet? Korsord.

Men om det distraherar honom så är det Ok. For now. Jag vill inte bli stugsittare bara för att skydda oss/honom från alkohol-situationer - men samtidigt så har det bara gått åtta dagar sedan senaste fyllan. Han måste få lite tid.

Fan, åtta dagar - det känns som en evighet. Det gör mig rädd. Är det här mitt liv nu? Och hur blir måndag?

är en ny dag!
Jag hoppas du är tillbaka här snart med full kraft! Du fixar det här! Ge inte upp!

Alltså det här med kriser och sorg, att det ska sluta så liknande för så många. Eller kanske inte sluta, men att det hanteras med bedövning.
Det måste varit hemskt för dig där och då. Gjorde du på samma sätt som jag? Förträngde och bedövade?
Jag är glad att jag kommit till insikt och låter dagarna gå som de går.
Blev väckt här för en timme sen av sonen och känner mig lite sliten efter gårdagens helvetespass på berget med cykel, men jag är INTE bakis!

Ha en fin dag!

Neuroförbundets jurist har hjälpt oss med det. Får se hur det går i Förvaltningsrätten. Våra barn hjälper oss så gott de kan, dottern är psykolog och jag får mkt stöd av henne. Vill dock inte belasta dem allt för mycket, de har egna liv och familjer att ta hand om.
Har i alla fall planerat resa till Grekland i höst. Har en väninna som bor där. Ny dag. Kram och styrka till oss alla som kämpar

Du måste kunna överklaga de indragna hjälpinsatserna. Det är ju inte klokt att anhöriga ska drabbas så hårt!
Be dina barn ringa till Soc och göra en orosanmälan. Att de ska säga att du orkar inte längre.
Det gjorde jag när vår pappa blev sämre, och hans sambo blev deprimerad.
Det hjälpte till en del iallafall.
Det är sjukt att man måste skrika om hjälp innan den kommer....
Kram?
Du måste ha egentid, regelbunden sådan, om du dessutom ska lyckas hålla nykterheten.

Skriver innan nästa alkoholrus kickar in. Ser att jag berättar om cancern, denna jä-a sjukdom. Är så himla rädd att avslöja vem jag är, så har inte sagt något. Förrän nu, tydligen... Min älskade man sedan drygt 30 år är drabbad. Har formulerat en text kring detta, men den söp jag bort.

Återkommer...

Läst hela din tråd o känner igen så mycket.
Är faktiskt lite tagen o väldigt tankfull.
Förlorade mina föräldrar som tonåring , funderar på hur jag hanterade det då, eller snarare inte hanterade det.

Ta hand om dig, ta hand om din sorg.
Tack för ditt stärkande svar i min tråd.

Dregen

Lite optimism kanske inte skadar.

Han HAR verkligen varit nykter hela helgen! Idag grillade vi med en kompis, och de konstaterade att det hade varit gott med en öl. Tyvärr håller jag med; det kändes lite jobbigt att JAG ska offra något som faktiskt är gott för att HAN är sjuk. Men vad fan; han är helt klart mer värd än en futtig öl. Så vi grillade, åt, hade trevligt, och var nyktra :)

Jag vet...tisdag är röd dag - måndag kan alltså bli jobbig. Men just nu tänker jag tillåta mig att vara positiv.

...sa hon, men var samtidigt medveten om varje rörelse han gjorde i sömnen, beredd att smyga efter, kolla och kontrollera, om han vaknade och lämnade rummet.

Sova med ena ögat öppet, öronen på spänn, musklerna redo.

Men det tar vi Om det faktiskt händer. Tills dess; vi har haft en bra OCH nykter dag :)

Smygandet - och ännu mer det faktum att han fortfarande smyger efter "tillåtelse" - visar ju tydligt att han dels har ett problem, och dels är fullt medveten om det.

Om han behöver en "ventil" så kanske du kan ta vinkeln att han borde gå i samtalsterapi, och se hur det utvecklas.

Men om han supit i flera år så vore det nog idé att ta den samtalsterapin via beroendecenter...

Jag och min man har varit ett par i 15år. Han drack när vi träffades och vårat liv har varit väldigt kaos artar, självklart har det funnits mycket bra med men det har hänt så otroligt mycket.

Jag vill att han slutar dricka, eller iallafall bara dricker 1 dag på helgen, men han är tydlig med att han tänker inte sluta dricka även om det sårar förstör för mig och barnen.

Jag har försökt med allt... hotat varit snäll tagit alla pengar och gömt inget hjälper, i slut ändan är det jag som blir den som förstör vårat förhållande.

Han har varit otrogen han har slåtter mig spottat på mig, ändå är jag kvar.. och jag fattar inte varför, eller jo.. jag älskar han när han är sån som han egentligen är. Vilket blir mindre och mindre.
Jag har ljugit för han.. oss ut i mot andra under alla år och förskönat allt. Varför gör jag det?
När jag verkligen anstränger mig för att hindra han från spriten slutar det med att han ställer till det för oss alla. Hotar är fruktansvärt elak. Han vill ju inte ens anstränga sig att försöka sluta.
jag blev sjuk och har varit sjukskriven i några veckor min högra sida la av och jag har ont i hela den sidan och ingen ork. Jag gör ju allt här hemma och med barnen så det har varit tufft, ännu tuffare att han inte hjälper mig utan tycker jag hittar på. Jag blir så ledsen. Vad ska jag göra hur går jag vidare barnen..