Senaste kommentarerna i forumet

Orden tryter här också! Det som händer är svårt att beskriva. Listig, manipulativ, utan självinsikt och skam-skuldkänslor kommer han "långt", duperar de flesta. Han som är så snäll och blyg...!

Fyyy...Finns inga ord...

Orden tryter och fattas mig

Nej, John-Erik,– han är inte speciellt fysiskt våldsam. Ok, en knuff ibland.... (vilket är oacceptabelt, förstås!) Hans metod är psykisk misshandel. Intelligent, listig mobbing.

Att vara medmänsklig, stötta, ge omtanke om den nu inte är alltför bränd... Javisst! Men att göra det på bästa sätt kan ju vara att ta hand om sig själv först och främst.... om man ska vara till hjälp överhuvudtaget.
(Meddelade just mannen som kom synbarligt svajig att "nu tar jag semester för första gången på evigheter...!" En kommentar jag gjorde för min egen skull. Han är bortom all kommunikation just nu.)

Inte acceptabelt att ens hota med våld. Jag är man och vet att man inte får agera som din gubbe gör.
Hur förbannad ,man än är så...
Hade jag varit kvinna i ditt läge så hade jag dragit långt från denna människa.
Hoppas verkligen att det löser sig för dig

Du får en varm kram av mig :-)

John

Antar att man först måste inse att man har problem, sen erkänna dom och egentligen få proffshjälp. Utifrån det skulle väl vara att arbetsplatsen reagerar? Att man åker dit för rattfylla? Jobbar själv inom vården och är en"ta hand om,det löser sig, jag hjälper och då kommer allt bli så bra, och vi lever lyckliga resten av livet"
Behöver inte man som medmänniska ge chans till, tänk om omtanke och stöttning kan vara räddningen?

Gråter och dricker, dricker och gråter. Känner mig så uppgiven just nu. Vad ska det bli av mig? Peppa och ge stöd - inte supa skallen av mig - känns betydligt närmare mitt nya jag. Vad hände?

Mitt i allt elände önskar jag alla en fin långhelg! Tar i från tårna och säger som jag brukar: I'll be back!

har jag nog bränt någon gång på senare tid! Förut fick jag bara skuld- och skamkänslor för den saken, men börjar nu alltmer acceptera och förstå dom känslorna. Det blir lättare då för mig att inte övergå i handling,... eller i okvädelser, för det har ingen av oss "glädje" av.
Tänker (som ovan): hjärnskada, tidig störning, personlighetsstörning,... för så kan det vara. Men att han inte tar ansvar för detta tillstånd, irriterar mig. Minst sagt! Driver på att jag tar mig härifrån på bästa sätt. Vinna och försvinna.

Jag en varm person, dock en slarver, men med full koll på läget. Maken en pedant, allt ska vara enligt hans normer.
Exempel : jag kan inte städa, bara dammsuga! Han städar, ett rum kan ta tre timmar. Jag har inga problem med det, tvärtom, gillar inte att städa. Numera, när han inte kan är det Rut som gäller
?.
Har inte problem med gränser, en blir så fruktansvärt ledsen när han beter sig som han gör. Min kloka psykologdotter säger "tänk hjärnskada". Inte så lätt jämt. Kram till oss alla kämpar

Jag tycker att liknelsen med dikeskörning är så bra... alla vi här har börjat vår resa på nya vägar, då måste vi hålla fokus, inte konstigt av vi kör i diket nån gång.. det viktiga är att så fort som möjligt komma upp igen och fortsätta framåt... mot målet... backa eller vända om är ingen bra idé ej heller att ge upp liggande där i diket.., då får vi ju aldrig veta vad som erbjuds vid målet... vilka som står där och längtar, väntar och hejar på just oss... så res på dig och fortsätt din vandring i din takt?‍♀️

Det är en vägbula bara, ett sådant där irriterande farthinder, som får en att hoppa högt och landa med en duns om man inte var beredd. Du kommer igen. Du är så värdefull för mig, oavsett hur många återfall som ligger och lurar på din väg. Ge inte upp! Stor kram

Jag tror att när man kommit dithän att missbruket tagit över personligheten, så är man verkligt personlighetsförändrad och sjuk. Valet att söka hjälp och bli frisk är därför svårt att ta. Man är kanske för sjuk... för att göra det? Att med yttre tvång förmås bryta det tillståndet kan kanske vara en möjlighet? Vet inte. Vad tror ni?

Känner igen mig så i din beskrivning. Rastlöshet både mentalt och kroppsligt, en inre gnagande oro och väldigt hög energinivå. Det kryper i hela kroppen när man försöker göra det hälsosamma och varva ner eller göra bara en sak i taget. Min psykolog är inne på att jag (liksom mina barn) bär på någon form av NPF. Har du kollat upp det? Jag har blivit erbjuden utredning. Funderar på om det är värt all tidsåtgång, men tex ADHD går ju att medicinera...

Vilken bedrift att lyckas hålla huvudet kallt! Jag själv hade nog bränt topplocket... Är det hans sjukdom som gör att han blir sådär rasande över småsaker, och slåss? Bra att du sätter en tydlig gräns. Håll benhårt på den. Den där behandlingen ska ingen behöva leva med. Kram

Tack för alla svar........tänkvärda ord .
Jag hade inte klarat detta utan dem, säger inte att jag klarat av det ännu, men jag är på väg med deras ovärdeliga hjälp.
Nästa prövning blir när det är dags att sluta med antabus.........har faktiskt inte koll på hur länge man kan gå på det.......
Men......varför oroa sig över det nu.......tänker att jag måste vara här o nu ett tag till.

Ha en härlig valborg alla kämpar.

Storgräl med maken. För en skitsak, har inte tagit bort barnbarnets godisskål. Slutar med att han säger att det är jag som är hjärnskadad och försöker slå mig. Håller huvudet kallt och går och lägger mig nykter. Det var inte han!
Idag ett allvarligt samtal, hans beteende är inte acceptabelt. Han ska uppskatta det jag GÖR och inte sura över det jag inte gör. Annars kan han betrakta sig som frånskild!

någon annan i det beslut du står inför! Du måste känna efter vad som är rätt och bäst för dig! Men det ska vara bäst för dig, inte bäst för honom! Kan dela med mig av mina erfarenheter runt det där att ta upp förhållandet igen efter avslut! Jag gjorde slut första gången i maj förra året! Grät floder hela sommaren! I augusti började vi träffas efter löften om nya tag och förbättring! ”Nu ska vi bara ha det bra gumman”! Gick bra i augusti, ganska bra i september, mindre bra i oktober, katastrof i november! Avslutade första advent efter en helvetetisk helg! Under december fick jag arga meddelanden och han råsöp! I mellandagarna kom förlåt-brev och han påstod att han börjar med antabus, jag blev hoppfull och gick med på att träffas i januari! När vi träffades kom det fram att han ljugit om antabus! Fylla igen i februari! Då beslöt jag ingen kontakt oavsett om han är nykter och snäll eller full och elak! Ledsen är jag fortfarande ibland men det FUNKAR bara inte för mig att åka hans berg-och dalbana! Ett år har gått sedan första avslutet och jag bröt inte helt förrän i februari! Du har inte pratat med ditt ex på åtta månader! Försök att känn efter hur dessa åtta månader har varit! Säkert lite upp och ner men helheten? Och jag har fattat att jag själv inte är frisk eftersom jag verkligen aldrig slutar att hoppas, förlåter om och om igen! Vet inte om du har någon nytta av det jag skrev men det är nog livet med en alkoholist i ett nötskal! Och så den där hemska känslan jag inte kommer bort ifrån: om han verkligen hade älskat mig hade han slutat dricka! Vet med hjärnan att det inte är riktigt så lätt men hjärtat känner något annat och det tar på kraft och självkänsla! Kram och önskar dig massor av styrka och också mod att fatta ett beslut! Tänk långsiktigt!

Jag har ätit antabus länge nu men jag mår inte dåligt av den men jag mår bra av att slippa tänka på alkoholen.

Tack för svar. Vi är väldigt medvetna om att hon måste vilja själv (inte första missbrukaren i familjen tyvärr) och planen är att göra exakt som du skrivit ? Min fråga är det där ”vill att du söker hjälp, annars...” som jag har insett att vi måste konkretisera. Alltså vad ”söka hjälp” innebär. Hon kommer utan tvekan ta det första steget, dvs boka tid för samtal eller så, men det är om hon lyckas vidhålla det eller inte som det hänger på. För hon tar ofta (liksom den andra missbrukaren i familjen) ett halvhjärtat första steg för att fortsätta hålla oss på halster. Exempelvis om hon går på två samtal - ja, då gör hon rätt och vi stöttar såklart, men om hon slutar ta hjälp efter det, eller om hon fortsätter luras och inte erkänner när hon druckit... vi lär ha en konkret gräns både för hennes och kanske framförallt för våran skull. Om det lät begripligt? ?

Han ber mig om hjälp. Känns så svårt när jag fortfarande älskar honom. Ett försök? Eller inget? Första gången på 8 månader han hör av sig, och ber mig stötta honom. Om jag accepterar ett återfall? Tänk om han verkligen vill, på riktigt?

I kombination med rastlösheten har jag en väldigt hög energinivå.
Jag skulle aldrig kunna sitta inne och kolla Netflix en hel helg, inte ens en hel dag, spela dataspel etc som jag vet andra i min omgivning kan.
Måste aktivera mig dagligen, för annars blir jag tokig. Träningen på gymmet samt promenader och utevistelse är helt avgörande för mitt välmående. På så sätt kan jag få utlopp för min rastlöshet och höga energinivå. Ibland blir jag tvungen att städa och röja när det riktigt kryper i kroppen. Det handlar hela tiden om att skapa struktur och lugn i min tillvaro.

Men man kan ju inte träna och hålla igång hela tiden...och i ångesten/oron/rastlösheten hjälper det inte ens att gå ut, kan inte koncentrera mig på något, inte ens läsa en bok eller följa en film. Någon kom med idéer som att pyssla, sjunga, läsa, cykla, meditera osv...men det går inte. Måste till något som kräver en hög nivå av ansträngning och koncentration.

Somnade vid 5 i morse. Han jag dejtar nu bråkar så jävla mycket. Jag vet inte om han medvetet vill göra illa mig genom att inte förstå och lyssna, eller om det faktiskt är mig det äe fel på. Det är alltid jag som får be om ursäkt, och jag vet inte hur mycket mer jag kan ge till honom av mig. Jag ger allt, ändå räcker det inte. Han är manipulativ, så mycket är
Jag medveten om. Mina vänner säger att jag ska dumpa honom, men ändå håller jag fast. De kallar det för psykisk misshandel. Jag vet inte om det stämmer eller inte. Men när det är bra är det så jävla bra.

Varför gör jag såhär mot mig själv? Vad är det i mig som låter mig slängas med?
Älskar jag inte mig själv?

Idag är energin låg. Jag är trött trött. Utmattad. Känner hur ångesten kommer krypande i mig. Känner igen symptomen. Känner en typ av hopplöshet över att ha hamnat där jag är idag.
Vet ibte riktigt hur jag ska kunna ta mig ur detta, och det skrämmer mig. Jag vill ha tillbaka min energi. Igår var en bra dag, tills han fuckade ur igen.

I kväll ska vi ut och dansa. Jag kommer dricka idag. Förhoppningsvis kommer jag må bättre innan jag åker. Har ingen alkohol hemma, så det lär inte bli så mycket idag ändå. Det känns okej.

Sedan jag blev sjukskriven har jag haft svårt med maten. Mycket tankar kring att ibte äta har dykt upp igen, misstänker att det är någon typ av känsla av kontroll. Eller så har jag för mycket fritid.
Varför kan jag inte ta hand om mig själv ordentligt?
Jag förstår inte. Kanske är det för att jag är sjuk, men jag identifierar mig inte med det. Jag accepterar fortfarande inte att jag faktiskt är sjuk. Kanske är det därför de dömande tankarna kommer så fort jag inte orkar något. Istället ligger jag näst intill apatisk inför minsta syssla jag behöver göra. Ser hur tiden går och blir mer stressad. Hade antagligen behövt någon som puttar på mig ibland.
För jag orkar inte.

Jag orkar inte. Jag är så jävla trött.

Ta hand om er!

Har beställt den nu tillsammans med en bok om härskarteknik.
Hörde om boken på radion i morse där det berättades om mäns sätt att ignorera kvinnor bl a.
Kände mig väldigt träffad trots att jag av mig och omgivningen betraktas som mycket jämställd.

Ja jag vet att man får hjälp av hemtjänst men det känns ju jobbigt . Bor i en liten by så alla känner alla.

Oj, svår fråga....min första reaktion på detta när jag läser texten är att sätta krav på t.ex bildbevis o så kommer inte fungera i längden. Hon måste själv vilja sluta oavsett vad. Att hon sen är extremt högutbildad och streetsmart har egentligen i detta fall inget med hennes alkoholproblem att göra. ”Alla” alkoholister är i grunden likadana, de gör allt i sin makt för att behålla d som är deras högst prioriterade värdesak nämligen alkoholen. Sen om de gör nån illa undertiden, är skitsamma för dom!
Om ni stöttar varandra i allt detta så skulle nog jag om det var min mamma helt enkelt säga att vi är oroliga för dig och ser hur illa det har blivit vilket i sin tur gör att vi mår dåligt i allt detta. Därför vill vi att du söker hjälp hos t.ex AA och vi är självklart där för att stötta och hjälpa dig och följer med dig på allt vi kan om du bara vill själv! Gör du inte det här så har vi inget annat val än att säga upp kontakten då vi måste tänka på oss och våra familjer.
Svårt är det jag vet, då jag själv står där och faktiskt måste ta d beslutet att säga d rakt ut till min sambo, men ser ingen annan utväg!