Senaste kommentarerna i forumet

Ja jag har gjort dåliga riktigt dåliga val men jag ska göra allt jag kan för att från och med nu göra bättre val. Känner mig sjuk i huvudet och helt personlighetsförändrad med a i kroppen.... hatar hatar hatar den jag blir....

Om jag hade bott kvar i landet där jag utvecklade mitt vin-lulls-beteende hade jag inte enns kommit till insikt om att det är ett problem. Alkohol köper man i vilken affär som helst, vilken tid på dygnet som helst och den situerade medelklassen är de värsta skåpsuparna av alla.

Vilken resa och vilken bra beskrivning. Känner igen mycket. Kanske kommer din historia att få mig att berätta för min man. Är ganska säker på att han kommer reagera precis som din man. Så egentligen vet jag inte varför jag tvekar. Förmodligen för att det då kommer att bli svårt att ångra mig...

Du har en så fin förlåtande attityd mot dig själv. Jag är rädd för att om jag faller igenom och tar ett återfall- även om det är ett litet- så är jag rädd att jag kommer hamna i en djup mörk grop som jag inte kommer kunna ta mig upp ur. Det ger hopp att läsa att det inte behöver vara så. Vi förtjänar att vara snälla mot oss själva nu.
Så himla bra jobbat!

Jag tror inte vi har råkats tidigare. Jag är rätt ny här. Hittade hit vid nyår. Så bra att du har sökt samtalshjälp. Så länge, försök skilja på vem du är och vad du har gjort. Du må ha gjort en del dåliga, till och med skitdåliga val. Men du ÄR en människa som vill lära dig att göra bättre val. När du kan bättre kommer du att göra bättre, och du har sökt hjälpen du behöver för att komma dit. Du är på väg och just nu kan ingen begära mer, inte enns du själv.

Så jävla bra på att scanna och läsa av omgivning och situationer, avgöra risker, upprätta krigsplaner och agera på studs för att lösa allt som uppstår. I min barndom fanns dock ingen fasad. Min barndomsfamilj är skogstokig. På riktigt. Neurotiska jag framstår som ett mönster av stabilitet och saktmodighet. Jag tänkte mycket på det redan som barn. Hur man alltid fick skämmas för familjen som hade noll koll eller bry vad gäller sociala koder. Redan som barn kunde jag se hur familjens anpassningssvårigheter ledde till utanförskap för mig. Redan under mellanstadietiden bestämde jag mig för att det inte skulle bli så för mina barn. Jag blev flugan på väggen som observerade allt och alla och gjorde mentala noteringar gällande hur man "ska vara". Perfektionisten föddes.

Vilken resa i personlig utveckling och livskunskap din nykterhet har fört dig på! Och du har sugit åt dig alla de lärdomar livet vill lära den ödmjuke. Det är en spännande metamorphos vi genomgår, och vi är modiga nog att vara i den, även när marken gungar under fötterna. Hejja oss. Hejja dig! Kram

Framträdandet gick alldeles strålande :) och jag fick tanka litet vänskaplig kärlek. Vi har så fin genuin sammanhållning. Det slog mig för några veckor sedan att nu är jag med i den. På riktigt. Efter snart fyra år i den här gruppen är jag nästan litet förälskad på något sätt. Det var absolut inte de andra medlemmarnas "fel" att jag tog så lång tid på mig att ankra känslomässigt. De tog emot mig med öppna armar från start, och har verkligen bemödat sig om att jag ska vara en i gänget. Det är jag som har förhållt mig avvaktande. Jag har varit med kroppsligen och presterat, men inte visat vem jag är, och gett så litet information om mig själv och mitt liv som är möjligt utan att vara direkt avvisande. Jag har visat vad jag kan, men gömt vem jag är. Har ni läst om rädda lilla Knyttet i Mumin? Så ungefär, har det känts. Nu har jag äntligen klivit över tröskeln till det genuina mellanmänskliga mötet. Det är en underbar känsla. Önskar er alla en fin söndag!

Kollar i min egen tråd och vill summera lite. Ser att jag varit medlem i åtta månader och två dagar. Passerade också inlägg nummer 500 i går kväll.

I dag är det exakt ett halvår sedan jag skapade min tråd "Ett ärligt försök!". Läser att jag startade med ca tio nyktra dagar, men föll tillbaka. Sedan var det mörker några veckor och jag visste inte hur jag skulle göra.

Vidare peppades jag av många här att berätta för min man, något som tidigare känts helt otänkbart: "Det här måste jag fixa på egen hand". Den 20 november strax före fem på morgonen sa jag som det var, rakt upp och ner. Vilken lättnad! Att M skulle stötta fullt ut och lite till visste jag, men mitt beslut att berätta tog lång tid på sig att mogna. Han bestämde sig direkt för att hjälpa mig genom att själv avstå, trots att han inte har några problem med att njuta av endast ett eller två glas.

Den största fördelen med att ha berättat för M är att jag inte kan dricka utan att tänka på att han vet. Förr drack vi varje helg, en hel del tillsammans och jag dubbelt i smyg. I det här fallet är skammen en fördel, den håller mig tillbaka. Lite stolthet på det och intaget minskar betydligt. All alkohol är på min begäran inlåst och endast M har nyckeln.

Då mannen inte tror på att bestämma över någon annan vet jag att jag bara behöver säga till, så hämtar han det här vill ha. En nackdel ibland när tankarna smyger sig på, men också en fördel då jag tränar mig på verkligheten. A finns ju överallt och är svår att aldrig konfronteras med. Dock skulle jag inte fixa att ha nyckeln själv. Det är trots allt ett stort hinder att be M att hämta. Grunden är iaf att vi inte dricker hemma, inga diskussioner kring detta, men jag har alltid möjligheten.

De två första månaderna var det inga problem alls. Gissar att envisheten höll alla tankar på A borta. Sedan kom suget. Jäklar, vilket sug jag hade under många veckor. För det mesta stod jag emot helt, några gånger smakade jag, men lämnade utan att dricka ur. Kände mig uppgiven flera gånger och undrade om det aldrig skulle gå över.

För ett par månader sedan började jag med L-glutamin, men trodde nog inte så mycket på det utan det var mest ett desperat försök att få tyst på A-hjärnan. Var lite nere ett tag, började ta tag i de värsta stressmomenten i mitt jobb. Sa ifrån mig vissa uppdrag. Efter ett tag noterade jag att jag kände ett lugn. Längtan efter A minskade avsevärt och det var det viktigaste, oavsett orsak.

Förra helgen slog det slint helt och hållet, men efter att ha analyserat det hela in absurdum nöjer jag mig nu med att det var ett sjuhelsikes, dock oplanerat, återfall. Nåväl, jag kravlade mig snabbt upp igen, vad skulle jag ligga kvar där för?

Under de här fem månaderna har jag druckit något vid ca tio tillfällen, inklusive förra tokhelgen. Det ger mig ca 150 nyktra dagar. De senaste åren var jag glad om jag fick ihop en vit dag per månad!

Vad vill jag säga med allt detta svammel då? Kanske att det tidigt gäller att hitta de positiva aspekterna. I början grävde jag ner mig totalt om jag ens kände för att smaka på något. Den inre stenhårda domaren. Nu tillåter jag mig att känna en sorg över hur livet blev, men jag fastnar inte i den. En stor skillnad. Som jag nyligen kommenterat, jag accepterar och låter vara.

Numera försöker jag ta en stund i taget och varje A-fri dag känns som en vinst. Långt där framme ser jag mig som en naturligt nykter människa. Alternativen är inte förhandlingsbara.

Ha en fin söndag. ♡ Nu håller vi!

Bra jobbat! Låter som en härlig kväll, och säkert såå skönt att vakna pigg idag? Jag är inte redo för detta ännu. Men när det är dags ska jag göra som du första gångerna. Bjuda vänner jag är trygg med. Det känns som att allt är så skört i början.

Det får mig att tänka på när jag var på bio innan vinet gjorde inträde i mitt liv. Typ mellan när jag var 16 och 22 så avslutades alltid biobesök med varmt väldoftande te och kanelbulle. Såå mysigt!

...en vän jag går på bio med. Efter filmen brukade vi ta ett glas vin någonstans och prata om filmen, nu blir det en kopp te.

Det är en rätt skön ingång för umgänge, att göra något specifikt istället för att bara hänga loss.

Ett litet tips bara ?

Gick väldigt bra. Jag hade lagat mat som en tok halva dagen och laddat upp med A-fri dryck till mig och barnen.

Alla droppar in med vinflaskor och alla drack men ingen blev berusad. Vissa stannade kvar rätt sent och vi fastnade I intressanta samtal.

Hade ingen lust att berätta vad jag hade I mitt glas och ingen frågade, ibland är jag så trött på att prata om mig själv.

Trevligt, lättsamt och inte en enda gång saknade jag alkoholen. Det är så viktigt vem man ungås med, tror jag. Att man känner sig trygg och kan vara sig själv.

Du är duktig som har klarat det så länge. Har du någon plan framåt eller tar du en dag i taget?
Det jag har tyckt varit jobbigast är liksom tanken på ett liv helt utan alkohol. Det känns så deppigt.
Fattar helt känslan med att känna sig utanför när man inte dricker. Från festens mittpunkt, den som alltid är ”rolig” till en torrboll. Bättre att bara strunta i det och vara hemma?
Svårt!

hamnade på en öde ö i lag med dig och en spritflaska, skulle jag hälla ut spriten och hålla om dig Miss lyckad.

Lycka till med ditt nya sjöjobb.

Kramar

Många räddas av att Systemet har stängt kvällar och större delen av helger. Tankarna på A får vila lite, det finns ju ändå inget att dividera om.

Mitt råd är att målet ska vara total nykterhet för all framtid. Har man ett problemdrickande och är beroende så kan man inte lära sej att dricka "normalt". Det låter kanske hårt men egentligen är det mycket lättare. Då behöver man aldrig mer fundera på när och hur mycket man kan dricka. Andras erfarenheter visar att det är ytterst få som kan dricka måttligt om man utvecklat ett beroende. Vi som hittat till detta forum är inte såna.
Det fina är att det går alldeles utmärkt att leva ett bra och rikt liv utan alkohol. Det blir inget straff eller uppoffring.

Jag häpnar varje dag över hur mycket jag orkar, klarar; uppskattar –bara genom att jag tar hand om mig själv på ett vettigt sätt! Den här våren är också jag verkligen"med"!

Då är helgen i stugan avklarad utan några som helst bekymmer ??? Jag är jätteglad och förvånad att det mesta i livet (hittills) har fungerat att genomföra utan alkohol. Och roligt och trevligt har jag haft.
Min bror blev lite berusad igår och när samtalet började halta så gick jag ut och promenerade medan han fick bädda ner sig.
Promenader är min nya grej. Avverkar 15000-20000 steg/dag, med eller utan ljudbok. Luktar på hav och skog och bara njuter. Vill mer och mer ha en egen stuga nånstans, där lugn och ro kommer i första hand.
Hoppas er helg också varit fin, forumvänner ?☀️

Amanda igen...Känner mest hopplöshet och förtvivlan nu. Det är svårt att berätta för mycket utan att känna att jag lämnar ut henne (ja, henne, jag skriver fel och får redigera hela tiden när jag försöker med "hen"). Skulle helst pm:a men går väl inte här.
Sättet hon dricker på - det är nog mest självmedicinering i kombination med ärftlig "alkoholkärlek". Tror många olyckliga faktorer ledde fram till det hemska vi nu befinner oss i. Men redan som riktigt ung saknade hon "spärren" och blev väldigt berusad utan att märka det. Fullast på festen, så att säga.Råkade ut för saker. Jag/vi uppfattade det som ett problem tidigt och hon var helnykter i nästan ett år. Med hennes acceptans gjorde jag en anmälan till socialtjänsten där hon gick en utbildning/kurs med mycket blandad deltagarskara. Tror hon kanske behövt nåt annat mer inriktat på unga tjejer där, något soc betalat tidigare men då slutat med.
Sedan började det igen. Det var tydligt problematiskt men i ungdomskulturen ändå lite i utkanten av det som kanske sågs som "normalt". Hon hade också problem med depression och ångest. Svårt med hönan och ägget där, då som nu.
Hon hade ganska långa förhållanden från ung ålder, och pojkvännerna både hjälpte och skyddade henne men uttryckte också oro över hennes alkoholbeteende.
Så träffade hon en lite äldre kille som hon flyttade ihop med, och de var ihop i 7-8 år. Jag tycker mycket om honom, och han månar mycket om henne, fortfarande. Men en olycklig vana var att de drack vin varje dag. Under denna period avslutade hon sin utbildning, fick vikariat och sen fast jobb. Jag tror hon drack mer än han på kvällarna, men brukade alltid somna tidigt och gå upp tidigt, alltid på jobbet, alltid plikttrogen. De hade ett bra förhållande men olika saker gjorde att de bröt upp i höstas, mest på hennes initiativ, och hon flyttade till egen lägenhet. Där någonstans började problemet accelerera. Jag kan inte riktigt med att beskriva hur det blivit nu, men sen cirka en månad är det katastrofläge med inläggningar, jobbfrånvaro etc. Hon har nu bestämt att prova antabus, mest för "vår skull" säger hon. Jag upplever att hon egentligen inte vill sluta dricka, trots att alkoholen nu enbart förstör, skapar mer ångest och mer problem. Jag vet att det inte är ovanligt, jag kan på ett sätt av egna erfarenheter begripa känslan, men kan ändå inte acceptera det .Alternativet är ju helt klart enormt mycket sämre. Hon är en klok, vacker tjej med så bra förutsättningar. Nu hoppas jag att det helt enkelt handlar om en lång process, och att insikten kommer så småningom. Samtidigt är jag ju så rädd att hon ska skadas på vägen, och att det ska hända saker som gör det så mycket svårare att komma tillbaka - eller som gör att hon dör, faktiskt. Vi har och har haft en del andra tunga grejer i vår familj, det här känns som om det kom chockartat - fast problemen funnits länge. Kanske för att problemen var lite mer osynliga förut när hon var sambo, tryggare, hon blev helt enkelt full och gick och la sig, han tog "hand om" henne. Ellerkanske för att jag delvis har känt igen det och tänkt, hoppats, "det blir nog bättre" som det ändå blivit för mig.(Har dock aldrig druckit som hon varje dag i någon längre period. Jag ser det som att hennes sjukdomsutveckling gick så mycket snabbare medan min faktiskt bromsades upp, också på grund av många faktorer.)
Amanda, jag vill jättegärna höra mer om hur din process var, hur det gick till när det vände. Har tänkt mycket på dina ord om att det inte spelar så stor roll vad man gör, tyvärr. Känner det så starkt. Både jag och ett syskon har legat på så mycket, åkt till henne, "vaktat", hällt ut, försökt erbjuda roliga alternativ, pratat, motiverat... Många jobbiga dagar och nätter. Samtidigt känner jag lite ångest över att syskonet blir så påverkat. Men de har alltid varit tajta, och de är vuxna, inte jätteunge sådana heller. Min man, pappan, är också mycket bekymrad och ställer upp när jag ber honom och förklarar. Men han är ändå lite i sin egen värld där mycket annat är viktigt.
Svårt förklara, men är nog lite klassiskt manligt-kvinnligt, han är lite äldre än jag också. Det är liksom jag som håller i det.
För henne är det nu så att alkoholen är "hela världen". Hon tänker, planerar inköp och drickande, även nu då hon egentligen skulle vara nykter. Hon ljuger hela tiden om det som rör alkohol, fast hon är en sådan person som annars har svårt för, och avskyr, att ljuga. Jag vet att det hör till, att det är typiskt. Men allt gör så ont nu, och jag är så rädd. Hon tänker att antabusperioden ska gå bra, men att hon kan börja dricka "normalt" sen igen. Säkert inte ovanligt heller. Men oron håller på att göra mig galen.

Godnatt och sov gott?

Kan jag så kan du?

Var det flera som skippade alkoholen? Eller blev alla lite salongsberusade? Har tänkt på dig ikväll..

Jag har ofta tänkt på dig och undrat hur det har gått för dig och hur du mår! Jag skrev mitt förra inlägg innan jag hade läst ditt... Som du ser så tycker jag också att det är jobbigt att vara utan alkohol.... Men, fördelarna överväger nackdelarna! Och den här gången när jag ”slutat” känns det annorlunda på något vis, mer självklart, ett mer grundat beslut.

Jag hoppas att du vill prova en vit period igen- det är värt det alla dagar i veckan! KRAM

Nu är dag 19 slut och jag känner mig både glad och vemodig. Glad för att det ger en frihet att inte använda alkohol. Igår kunde jag t.ex skjutsa min dotter på kvällen när hon ville till en kompis, trots att vi hade varit på restaurang vilket för 20 dagar sen hade varit synonymt med att jag druckit alkohol. Glad för att jag spelade spel med barnen ikväll istället för att bli seg av vin som jag smygdrack ur skafferiet. Men, jag är också vemodig. Vemodig för att jag känner mig asocial utan alkohol, utanför. Vill t.ex inte bjuda hem någon på middag och vill inte föreslå träff med någon kompis på mina barnfria helger.

Godnatt där ute!

Suprise. Mitt nyårslöfte funkade inte.
Jag är tillbaka i samma grej. Igen och igen och igen. Fy. Nu är jag trött på det och vill minska igen. Börjar nu och tar det en dag i taget.