Senaste kommentarerna i forumet

Du kanske inte var redo tidigare? Den här gången kanske du är det? För mig har nykterheten varit en resa in i mig själv. En slags omdaning av tankar, känslor, reaktionsmönster, normer och värden. Jag tror det är så att man måste vara beredd och villig att göra den inre resan för att ha en chans mot det lockande ruset på lång sikt. Att läsa och skriva här, ta del av andras tankar och dela sina egna, är en bra början. Välkommen!

Jag räknade lite snabbt ut att de pantsäckar jag ställt i garaget rymmer ca 1100 ölburkar.
Lägg sedan till all annan pant..

Blir en rejäl walk of shame när den laddningen ska pantas.

Jag förstår precis hur du menar!
Man surfade på nån slags våg på fyllan och tänkte att det mesta löste sig. Ju mer jag surfade på desto hårdare slog verkligheten och jag ville fly snabbare och mer intensivt.
Nu är det ett himla pusslande med att försöka hantera vardagens alla prövningar nykter.
Hade en heldag med de två yngsta igår, och vi lekte, åt, handlade, cyklade, gungade, badade, gjorde oss klara för natten och la oss tillsammans i min säng.
Den dagen gjorde underverk för min del.

Nu skiner solen och det är snart helg, men jag känner inte det minsta sug efter en kall öl!

Detta är sååå sant.
Tänk om man skulle byta ut ordet 'glas' mot 'cigarett'... Två olika gift. Men ingen skulle komma på tanken att säga:

- Kom igen nu, ta en cigarett!
- Nej, jag har slutat.
- Meeen!! Kom igen! Var som folk. Rök!

Utmaning! Ungdomarna ska inte vara hemma ikväll, bara gubben och jag... tror jag mött fyra olika samtal där man ska hem och ta ett glas rosé i vårvärmen! Jag byter ut ramlösa mot välkylt vitt...alkoholfritt vin...har ingen lust att bryta min resa...mitt löfte..
Det blir kanon med ett alkoholfritt alternativ... solen får jag ju ändå dela med alla andra... vi klarar detta ?

Ja Orca, det är ju lite svårt att helt plötsligt vända från A till inget.
Själv skyller jag på att jag tar ett uppehåll för kroppens skull.
Alla vet ju att jag inte tackat nej tidigare :-) så att säga.... hmm
Men alla köper ju förklaringen så det är inget som blir kvällens ämne
på något sätt. Men förstår problemet ändå.

John

Igen så är alkohol inte mitt grundproblem men den triggar verkligen ner mig i mörka situationer och jag börjar komma ihåg episoder där jag skulle kunna raserat hela tillvaron (tänker inte ge exempel här). Idag känner jag mig sådär glad igen långt inne som jag alltid börjar göra efter en tids uppehåll.

Då jag nu varit öppen till familj, jobb, kompisar samt har stöd i vården känns även ett inre lugn. Har ju läst massa ggr hos andra som lyckats att det ofta är en förutsättning för att lyckas ordentligt och jag förstår nu det själv.

Familjeband till fru och barn är redan otroligt mkt bättre. Framtiden känns ljus (inte som en ljus lager utan ljus som solen idag).

Just det, “Dricker ni fortfarande?! Trodde inte någon gjorde det längre, det är ju 2018!”

Att drickandet är norm och vi som väljer bort alkoholen helt, delvis, tillfälligt eller för alltid, ska behöva förklara och försvara oss. Mycket märkligt.

"Var som folk, ta ett glas!"

Eller hur. Jag vill inte vara som folk, fatta det.

Välkommen hit!

Försök och stålsätt dig. De första dagarna är värst. Tiden är din vän även om det känns tvärtom i början.
Men låt tiden bara passera så blir det bättre och bättre.
Det finns ju mängder med aspekter men det blir lätt till moralpredikande o.s.v.
Jag brukar tänka på att A är ett lösningsmedel på ett sätt och kroppen ska väl inte ha detta i huvudsak
utan egentligen då som en krydda vid vissa tillfällen. Lätt att säga så klart men eftersom mycket sitter i hjärnan
så är väl denna aspekt så god som någon.
Försök hitta din väg att gå. Läs här och följ de som har lyckats. De finns flera signaturer som skriver mycket
och beskriver väldigt målande hur dippar hanteras likväl som framgångar.

Stort lycka till!

John

Huvudet på spiken kära vän❤️?

...att vara Tant Blå, än att vara Vira Blåtira med bara ett fall i fyllan att fira! Och hellre offra ett nyktert bryn, än att uppleva vad en 9-dagarsfylla gör med hyn:-)

Hoppas ditt sug ger sig av - och att du snart är tillbaks på (tanke)banan igen..........

Hej Emma!

Du var de första att hälsa mig välkommen hit för snart en månad sedan. Ser att du gör likadant med många nya här.
Fint!! 58 dagar tyder på stark karaktär och envishet, ävvlans duktigt av dig.
Jag kom själv hit den 20 Mars som var en nykter dag, dag 1. Sedans dess har jag 22 dagar nykter av 30 om man räknar med idag
som nykter. Har besparat kroppen en del elände således. Blir mer och mer komfortabel i tänket att dricka mindre.
Har gått ned i vikt. Var inte överviktig innan men 3,5 kg. runt magen är borta så lite kompletterande träning kan få lite bättre kroppsutseende
men tvättbräda blir det ju aldrig igen. Balanserat A-intag samt nyktra perioder ger sååå mycket hälsovinster.
Kollade på gamla fotografier c:a 20 år gamla. Jag vill åtminstone halvvägs dit igen till det jag hade då, kropp, hår, hud m.m.
Måste få bort gubben och trolla fram grabben istället ;-).På god väg. Ska försöka hålla till nästa Söndag då har jag 21 dagar
vilket är en magisk gräns för mig.Har inte lyckats med 21 dagar tidigare.
Ha det gott och fortsätt skriv. Du skriver utlämnande och fint med mycket igenkänning Emma.

John

Tack för de raderna AlkoHD!! Precis vad jag behövde läsa just nu. Är utan sug - men resten av texten tar jag till mig rakt av.......

Blått tanthår, ett halvt ögonbryn och dessutom FuLL!

Nä, ta på en keps o ett par solglasögon så blir allt bättre ?

Jag har läst den nu flera gånger - och måste säga att mycket av det verkar stämma bra med hur periodare fungerar. Texten skapar även lite rädsla hos mig. Rädslan att jag inte vet om det kommer att hända igen? Jag frågar mig om det är jag som bestämmer? Har jag tillräcklig styrka och lämpliga verktyg till att stoppa impulsen? Jag vill ju så gärna tro att jag har lärt mig något. Vissa dagar både tror och känner jag att det är så. Andra dagar så vet jag verkligen inte. Har jag lärt mig något över huvudtaget? Ambivalent. Därför får jag även lite "oro" i magen när jag läser texten. Är jag stark eller skör just nu? Är jag "safe" eller är jag ute o vadar i vatten som plötsligt blir för djupt att vada i?

JUST NU så är jag safe - jag är nykter! Jag har inget sug! Jag har ingen önskan om att dricka alkohol. Och det omfamnar jag helhjärtat. Punkt.

När jag gått igenom överjävliga händelser har jag ofta dövat och dämpat och flytt med alkohol och annat. Tappat fotfästet.

Nu som nykter har jag en avskalad känsla, att allt lull och ludd tagits bort och här står jag nu avklädd att konfrontera världen.

Känner mig inte jättestark men jag är mig själv och den känslan är cool. Jag fixar det och fixar jag det inte fixar jag det ändå. På något sätt.

Att återfå kontrollen.

Ha en fin dag!

Vill du verkligen förändra din situation, om du kommit till insikten “Nu fan gör vi något åt det här” så tror jag att du kommit helt rätt!

Att dela tankar och känslor med andra som förstår, känner igen men även ifrågasätter är oslagbart.

Välkommen hit❣️

Heja dig Miss Mary -Bara PO det ? ? (ja jag är skåning hihi )Tycker själv det är sååå tråkigt att träna .Men vem vet de kanske känns bättre när man har kommit in i det ?? Så länge det inte blir maniskt.Måste trötta ner myrorna i kroppen.Behöver struktur i livet.Va nog en del varför jag tog mitt återfall.Jag slutade dricka men mitt beteende var den samma -Skulle bara.Jag gör det sen, Jag orkar inte..!

Det gör du rätt.Egentligen spelar det ingen roll vilken tråd man är i.Så länge det känns rätt för sig själv.Man blir ju inte nykterist pga tråden ?

Har precis varit hos tandläkaren.Var redan frusterad innan jag gick ditt.Han har lagat en tand som inte har kännts bra på två besök men den har inte blivit bättre även om han har "fixat" till den igen och igen.Och det är sådan irritation som kan trigga igång mig. Hoppas det känns bättre nu när bedövningen släpper ?

Ha en superduper dag i vårvärmen ni
alla ???

Blir inspirerad av dina ord.
Speciellt ”va? ska ni dricka”, lite som rökningens naturliga bortfall?
Och dina ord om familjen och närhet med barnen.

Har själv upplevt det och efter flera år tog jag kontakt med vården. Rekommenderas starkt. Bra att du tagit första steget och skriver här!

Många här på forumet skriver om rädsla för sug, eller hur svårt det är när känslan kommer och hur besviken och orolig man kan bli när det känns som det kommer att vara en kamp mot suget livet ut.
Vi behöver kanske förstå suget som en helt naturlig företeelse.
Alla människor vill undvika smärta och olust och alla väljer hellre en behaglig känsla framför en obehaglig. Välja kanske är fel uttryck eftersom många val egentligen sker utan att vi tänker.
Hjärnan är oerhört snabb att associera och automatiskt välja ett invant spår utan vi att ens behöver vara medvetna om det. Det är ofta funktionellt. Hur skulle vi annars kunna utföra alla rörelser och tankeoperationer, om alla led i processen behövde gå vägen om den långsamma ”tänkhjärnan”.
Reptilhjärnan, den som snabbt ska reagera på alla former av hot, är blixtsnabb och ska vara det.
Låt oss nu säga att det kommer en stark längtan efter att dricka. Man fattar inte vad som hände. Ena sekunden trygg i sin nykterhet och nästa sekund är det som tvånget att dricka är så starkt att det är omöjligt att motstå. Var kom det ifrån?
Jag skulle vilja påstå att det var reptilhjärnan som uppfattade ett hot. Känslor kan vara hotfulla om det handlar om skam, skuld, ilska, sorg eller rädsla. Och rädsla för någon av dessa känslor. Att uppleva otillräcklighet eller ensamhet är i grunden skam. För att inte höra till eller inte räcka till, duga som den man är. Inte vara värdefull nog, inte vara sedd och villkorslöst älskad.
Sug som kommer när man mår bra då?
Kanske är det så att hjärnans assiciationsförmåga går åt båda håll. Välbehag förknippas med någon av de gånger man känt välbehag av drogen. Eller är det något som fattas, trots att man är i en situation som ”borde” vara njutbar.
Att inte känna som man ”bör” är också förknippat med hot. Man känner fel, är fel.
Om vi inte hade erfarenheter av snabb lindring i form av vår drog skulle vi ändå ha sug. Men kalla det något annat. Ångest, flyktbehov, nedstämdhet etc.
De av oss som är lyckligt lottade och har fått lära oss att vi är värdefulla genom att bli kärleksfullt sedda och speglade kan uppfatta och förstå känslorna bakom. Tillåta dem och förstå vad vi behöver, se till att få behovet tillgodosett eller sörja om vi inte får det. Vi andra måste lära oss det i vuxen ålder.
Det går, men kräver mod att se inåt, mod att möta oss själva och vilja att förstå. Och empati och medkänsla med det vi ser.

Ha det gott,
Och välkomna suget, lyssna på vad det har att säga

Var på KBT igår och vi pratade om hur man anknyter till människor! Det ska jag jobba vidare med! Är man trygg...
Eller är man utåtagerande och känslostyrd
Eller är man försiktig och återhållsam..
De flesta är trygga men kanske drar åt något håll. Tänker på de förhållanden jag haft! Män som tagit mig med storm, varit väldigt ”på”, blivit väldigt ”kära” i mig (läs behövt mig mycket)! Jag har dragits med för att de har velat så mycket utan att tänka på mig själv och vad JAG känner! Jag har varit en person som mest utgår från andras behov, överempatisk, reflexmässigt tänkt på den andre personens behov innan jag tänkt över mina egna! Fick en dejting-förfrågan förra veckan. Kände att jag inte ville/var redo/kände för det! OCH jag förmedlade detta på ett bra sätt (vill jag tro)! Hade det varit för nåt år sedan hade jag inte ”kunnat med” att säga nej, av rädsla för att göra honom ledsen! Men JAG känner inte för att dejta och sa ifrån! Bra! Jag har INTE heller tvivlat på detta lilla beslut efteråt! INTE tänkt: blev han ledsen, var jag elak och otacksam, gick jag miste om nåt? Skönt!

Nä, jag behöver nog ingen bunker, för visst är det känslor. De får finnas antar jag, bara de inte tar över men jag tror inte de kommer göra det faktiskt. Tröskeln jag klivit över är för hög och insikten för stor.
Igår gick vi igenom ett fall och det visade sig att för att närma sig det på rätt sätt var vi tvungna att INTE patologisera patienten. Hen är på god väg att bli utbränd men i övrigt är hen som folk är mest... Inte psykiskt sjuk bara människa. Det förstår jag om mig själv också. Idag. Mina hangups är inte så särskilt mycket värre än de flesta andras...
Jag är lite less på min man efter 15 år tillsammans, (ovanligt? Knappast.) har lite tråkigt när jag är ledig, (känner skuld över att jag inte njuter av kunna göra roliga saker med mina barn... Lekland ger mig ångest osv..) känner viss oro för ekonomi och framtida boende. Vi bor hos svärmor, behöver jag säga mer....? Jag är uttråkad helt enkelt tror jag. Irriterad och uttråkad av att min man dricker för ofta vilket gör honom dum i huvet rent ut sagt. Trög och korkad, går inte att ha en intelligent konversation med honom och det får mig att vilja fly såklart. Efter att jag slagit honom hårt i huvudet...
Vad jag vill säga är att jag är väldigt snart 40 år, mina barn är relativt självgående, jag är inte riktigt där jag skulle vilja vara i livet och min man är förutsägbar och irriterande. Finns det egentligen något som talar för att jag INTE skulle vilja dricka mig till glömska lite då och då? Nä, inte som jag ser det.
Problemet är ju bara att jag inte KAN dricka på det sättet, på ett normalt sätt, så jag får helt enkelt låta bli. Idag och framöver.
Igår hade jag alla möjligheter att dricka, ta vin ur mannens bib och ingen skulle märkt det. Förutom jag. Jag stod långa stunder stilla i köket och övervägde det. Men jag gjorde det inte. För mkt i mig skulle gå sönder, det funkar inte. Därför låter jag bli.

mig så väl i det du skriver Johanna51! Man vinglar och velar, tvivlar och tvekar! Gör sig själv till hjälplös fast man inte är det...långtifrån! Romantiserar upp och förstorar det som var bra och nästan stundvis glömmer (förtränger) det dåliga! Har gjort nya upptäckter den senaste tiden: ta time-out och tänka igenom saker innan man gör något (typ svarar på det där sms:et, ringer det där samtalet mm), tänka helhet i stället för russin i kakan/nöja sig med smulor! Ack så svårt men det går om man är envis och ger sig f-n på det! Har fått såna där riktiga aha-upplevelser! Håll ut Johanna51, kraften kommer till dig bara du får vila lite! Ge dig själv tid och också förtroende! Du klarar allt du vill! Jag försöker se mitt ex och även fler personer i min omgivning som en slags drog som jag är beroende av och måste avstå! De är en slags allergi som jag måste undvika att intaga så att säga, annars blir jag sjuk, riktigt sjuk! Kram

Att förlora sin mamma är som att förlora en del av sig själv. Det är precis så.
Vissa dagar känner jag mig så trasig att jag bara vill skrika, gråta och fly in i dimman.
Men nu har jag bestämt mig.
Jag ska inte vika mig. Jag ska hitta tillbaka till den jag var.
Jag ska göra mamma stolt över mig.

Tack för att du läser, och tack för dina ord. ❤️