Senaste kommentarerna i forumet

Lycka till och var beredd på att det kommer svänga mycket :) Gäller att vara stark i de svåraste perioderna och det är ju då det är som svårast att vara stark. Men ger man sig fan på det så går det. Sen finns det ju mängder med olika hjälpa. Allt från terapeuter till AA och säkert många fler möjligheter om det skulle kännas rätt. Viktiga är att du hittar den vägen som passar för dig!

Bara säga att du inte dricker just nu för att du tycker du druckit för mycket. Ska du fixa ihop ett förhållande med lögner så kommer det falla förr eller senare ändå.

Mitt eget kärnuppdrag är inget problem, och har aldrig varit. Det går framåt med bitarna som tidvis känns hopplösa. Kollegiet utvecklas stadigt. De kommer att bli riktigt dugliga i slutänden, och då blir det en oslagbar arbetsenhet. Även klientelet utvecklas. När jag började på arbetsplatsen tillhörde 80% typen som var helt omöjlig att möta. Det fanns så stor misstro och fientligt missnöje. Vi har ihärdigt arbetat med tilliten, skapat tydlighet, struktur, ordning och reda. Långsamt har de flesta ändrat inställning. Nu är det bara de där ”några” kvar, säg 10% som är helt omöjliga att vara till lags (iaf utan att begå en del etiska yrkesfel). Kanske behöver jag lära mig att räkna med litet svinn, istället för att lägga själen i att vinna över även dem? Skita i dem. Omöjliga fall. Problemet är att jag aldrig någonsin har haft någon % alls i svinn tidigare.

Varför är det just vinet som är så oemotståndligt? Jag har heller inget till övers för andra alkoholhaltiga drycker, men vinet, ack vinet. Det står för allt som är gott, tryggt, avslappnande, rofyllt, glädjefyllt... Inget annat man kan äta eller dricka gör "det" för mig. Det finns inget jag har lust att tröstäta tex. Comfort foods? Varför då? Det hade varit smutt att ha litet andra laster att "ta till" nu. Om man tex hade för vana att överäta choklad, så kunde man göra det dubbelt så mycket, och så skulle man inte sakna vinet lika mycket. Summan av lasterna ska vara konstant. Japp, så sägs det. Vinet måste ersättas.

Kärnuppdraget är vad jag stannar för. Det jag trodde yrket skulle handla om under min utbildning. Det var därför jag bytte arbetsplats för ett tag sedan. På den här arbetsplatsen får jag utföra kärnuppdraget på ett sätt jag drömt om sedan jag gick min utbildning. Inriktningen är sådan. Jag hade inte väntat mig att mycket av allt det där runtomkring skulle vara så mycket mer svårhanterligt... Ett kollegie som inte är riktigt lika kompetenta som dem jag arbetat med tidigare. Men det finns hjärta för uppdraget och god potential. Det behövs bara väldigt mycket vägledning och uppbyggande. Från mig. Det var oväntat. Jag hade väntat mig att komma till den här miljön och få bli berikad och växa själv, för en gångs skull. Ett mycket mer tungjobbat "klientel"... Folk har problem, och de tar ut det på oss som hanterar en aspekt av deras tillvaro. Kulturkrockar, språkförbistring, oförenliga normer och värden... Jag har nog mest arbetat med klientel vars bakgrund, livschanser, normer, värden och världsuppfattning överrensstämmer någorlunda med min egen tidigare. Det är en chock för mig att inte förstå mig på folk. Jag vet inte om jag har så särdeles stor lust att enns försöka förstå mig på vissa, när viljan att mötas från andra hållet är icke existerande. Sedan är det ju alltid så att det inte handlar om ALLA, utan bara några. Men de några är tillräckligt jävliga att ha att göra med för att jag ska överväga att lämna alla andra i sticket och söka mig vidare. Och lämnar i sticket, sviker, gör man verkligen i mitt yrke när man lämnar. Djupa, tillitsfulla relationer är A och O...

styrkekramar!!

Herregud vad lika det kan vara... Det du beskriver skulle också kunna vara min mamma. Hon är sjuksköterska och har också ett tufft arbetskliat. Hon har en brokig bakgrund och blev bortadopterad och fick i vuxen ålder helt plötsligt kontakt med sina "syskon". Detta var egentligen starten har jag insett nu. Det var då allt eskalerade. Ena brodern satt på psykhem pga drogberoende och den andre dog av "diabetes" på busshållplatsen nära vårt hem efter ett besök hos oss.. Han hade också alkohol och drogprpblem. Så ja, min mamma är alkoholist. Men hon vägrar erkänna det utan "skyller" att hon dricker på min pappa, på hennes liv på att det är jobbigt på jobbet. ja precis som din mamma. Hon blir helt personlighetsförändrad när hon dricker och blir elak och skriker och gapar och skapar dålig stämning. Jag har vuxit upp med att "parera"och känner i princip så fort jag tar i dörrhandtaget hemma vad det är för stämning. Allt detta har gått ut över min stackars sambo och jag har bråkat och upprepat beteenden som jag sett min mamma och pappa göra. Nu har vi en tvååring hemma som precis som dina barn älskar sin mormor men har den senaste tiden inte velat gå dit. Han är otroligt känslig och det var detta som fick mig att ta mitt beslut. Hon får inte träffa honom så länge hon inte är nykter.

Hon är just nu väldigt arg, igår var jag hemma där och hon var jättefull. Min pappa visade mig då historiken på bilen (han kan följa via GPS vart bilen är) och den visade frekvent besök på systemet. Hon blånekade såklart och då sa jag det. "Mamma, vi vill hjälpa dig och har försökt så många gånger nu. Det enda jag tror och hoppas kan motivera dig till att sluta med ditt missbruk är att du inte får träffa ditt barnbarn och i förlängningen inte mig heller." Idag fick jag ett sms "Förlåt min gumma!!! Det hade väl varit bättre om jag hade haft en hjärntumör. Älskar er över allt på denna jord!!" Jag svarade inte. Jag har bestämt mig nu. Jagf måste vara stenhård! Mamma har varit den som har gjort mig osäker i livet. Jag har alltid ringt henne och berättat saker och hon har verkligen varit en "tigermamma" men jag inser ju också att hon inte har betett sig som en mamma utan att jag faktiskt har svansat efter henne och varit mamma till min egen mamma. Jag har känt skuld och skam och ansvar och jag ORKAR inte detta längre. Jag har en egen familj som jag hoppas kan bli lite mindre dysfuntionell.....

Jag tycker så synd om min pappa som har levt i denna misär i så många år samtidigt som jag faktiskt är lite arg på honom. Att han liskom inte har varit den som har satt ner foten utan han har varit och är väldigt medberoende och lever kvar för att han inte vill se hennes förfall. men det är ju precis det som händer just nu ändå. Hon dör långsamt och drar med oss på vägen...

Jag tror tyvärr att det enda man kan göra är just att ta avstånd och fokusera på sitt eget välmående och hoppas att personen med problemet någon gång vaknar till liv och tar tag i sitt liv, innan det går helt åt helvete..

Skönt att få ventilera här, jag har egentligen ingen som jag riktigt kan prata med. Har funderat på KBT-terapi men känner ändå att jag har kontroll på mig själv. Jag känner mig bara så ledsen, arg och förvirrad.

Kämpa på, jag håller er uppdaterade hur det går för oss. Jag har bokat ett familjemöte på söndag med min mamma,pappa och bror där vi skall på riktigt prata ut. Vi alla har levt ihop men ingen har egentligen pratat om elefanten i rummet. Nu är det färdigt. Min pappa frågade mig igår vad han skall göra och jag sa till honom att hade jag vart dig så hade jag räddat mig själv och skapat mig ett nytt drägligt liv. Det är också det som jag tror att min mamma behöver för att eventuellt ta tag i missbruket. Det kan också gå så illa att hon hamnar på någon bänk någonstans utanför systemet.. Men det är NU eller aldrig.

Men försöker hålla mig på mattan...en dag i taget..är imponerad av de som fixar 14 dagar nykter. På den nivån är jag fortfarande och stampar. Detta kommer att ta tid inser jag. Men vill inte tillbaka där jag var 1 januari...never ever...Det är så o-värt och själsdödande.
Framtidsbilden blir 99% nykter och undantagsvis...och då för att jag väljer själv... nåt vinglas.
All övrig alkohol är inte intressant...har aldrig varit...Det är så lätt att tacka nej till och välja bort. Fattar inte varför det inte är samma med vin...så otroligt dumt.

Finns det ngt som är så pass bra så att du stannar ändå ?
För min del är det lönen och möjlighet att anpassa schema utifrån företagets mål och utifrån mina egna mål. I övrigt ...nja det går an...
Bara man vet varför man stannar kvar....

Tack för uppmuntran. I mitt liv har jag isolerat mig i hemmet för att "bota mig". Nu vill jag komma ut till världen för att "bota mig". Ensam är INTE stark.

Sitter här helt slutkörd efter arbetsdagen... En sådan dag då det krävs av mig att jag ska vara på möten, men medan jag är borta blir det hela havet stormar på min enhet. Det händer saker. Saker som inte ska hända. Och som även jag hålls ansvarig för sedan, fast jag har varit beordrad att vara någon annanstans. Det är väl så att det är jag som står för struktur och ordning av oss som jobbar tillsammans. Mina kollegor är underbara, härliga och engagerade personer, men hela alltihop förvandlas till kaos i ett trollslag. De flesta dagar har jag händerna fulla med det kaoset bara efter att jag varit på min lagstadgade rast. När jag dessutom måste gå på möten... Ja då har det varit High Chaparral tillräckligt länge för att det ska hinna hända sådant som inte ska hända. Och herregud vilken oreda att få ordning på :( Inte nog med att jag får komma in med någon hitler-roll, mota Olle i grind, styra upp och återställa ordningen, utan jag hålls dessutom ansvarig för det som sker när jag inte är där. De som högljutt ställer kraven har inte koll på sånt. Och de som ställer kraven är dessutom inte riktigt kloka. Typen det inte går att diskutera med, för vi lever inte i samma verklighet. Och de vägrar boka ett störningsfritt möte, så att vi skulle kunna diskutera oss fram till en gemensam bild av läget och samarbeta mot en positiv utveckling. De vill bara kräva, med stora bokstäver och imperativ.

Mina mörka tankar handlar inte om mig själv. Min självkänsla och mitt självförtroende är nog helt ok faktiskt. Nej, det är hopplöshet över mitt yrke jag känner. Egentligen inte vad gäller kärnuppdraget. Det brinner jag fortfarande för och jag vet att jag är riktigt sabla duktig på det jag gör. All skit runtom, som tyvärr inte går att undvika, och all skit man ska ta från höger och vänster, lägger sig som en grå, smutsig gegga över alltihop.

Men jag längtar inte efter vin. Jag längtar inte efter något alls faktiskt. Känns mer som "meeeh, vad är vitsen..."

Lever tyvärr under hot pga det. Men jag överlever nog det också

Starkt gjort! Bra att du till sist tagit dig ur det destruktiva och kan börja bygga upp ett eget liv! Ta hand om dig!

Då känns det som att det kanske inte var vinet som var problemet.

Och det kanske det inte var, enbart, men det är ju ingen lösning heller.

Nej nu rycker vi upp oss!! Hoppas på lite sol imorgon!

Och ät något, här blir det fisksoppa ( är inte heller sugen men någon positiv substans kanske letar sig upp till hjärnan !).

När du ändå är i farten med uppryckandet kan du väl grabba tag i min krage också? Jag är helt och hållet slutkörd. Alla tankar nattsvarta. Jag antar att jag borde äta något, men hittar inte viljan att enns ta tag i något så banalt... Men jag längtar inte efter vin iaf. Alltid nåt.

...din sinnesstämning även om min situation är annorlunda.

Ångest Ångest Ångest.

Idag är vi nyktra och imorgon kanske blir en bättre dag!

Kämpa på.

Och ångesten från helvetet har infunnit sig. Tycker så förbannat synd om mig själv- en influensa som håller I sig blir I sinnet kronisk ( jag kommer aldrig att bli frisk! ) smärtor i ländryggen blir diskbråck ( och jag kommer aldrig att kunna röra mig mer, fast I sängen med voltaren och värmedyna ) och allmän nedstämdhet ( vart fan är våren, solen?!) blir något utan slut.

Ja, I vanliga fall hade jag fixat en dagens höjdpunkt med en god middag och ett gott vin.

Nu lutar det mot något lugnande men samtidigt inbillar jag mig att det är bättre att möta all skit, ren I knoppen.

Rycka upp mig? Ja kanske..

Jag måste tyvärr hålla med Anders 43.
Jag önskar att jag hade gett upp och lämnat tidigare än jag gjorde . då hade jag inte mått så här dåligt idag.

Det gäller att inte komma för nära. Inte utsätta sig för dess enorma dragningskraft.
Vad fint att höra ifrån dig Ikaros.

Det vidare livet innehåller mycket. För mig har dimman verkligen lättat. Kontrasterna är skarpa och färgerna klara och tydliga. Men det gäller också smärtan. Som finns vare sig vi vill det eller inte. Vid en period under mitt ”tillnyktrande” inbillade jag mig att allt skulle bli bra, perfekt, bara jag blev kvitt alkoholen. Helhetsmässigt stämmer det nog, men det är inget jag eftersträvar längre. Perfektionism. Det är vare sig möjligt eller beundransvärt. Varför bry sig om det alls? I vissa fall skulle jag vilja påstå att perfektionism är direkt skadligt.
Jag läste en bok av Doris Lessing som heter ”The fifth child” för någon månad sedan. Den är oerhört smärtsam att läsa och egentligen skrämde den mig på plan som jag inte ville kännas vid. Den handlar om familjen som strävar efter att bilda den perfekta kärnfamiljen med stort hus, många äppelkindade barn och ofta förekommande släktträffar. Där allt är ljust och kärleksfullt... Så föds det femte barnet och han är inte perfekt... Långt ifrån, stor, klumpig, ondskefull i deras ögon. Familjen splittras och smulas sönder. För mig är det obegripligt och otänkbart att inte kunna älska sina barn men ändå känner jag mig träffad. I mitt alkoholberoende har jag ju på ett vis valt bort dem, min kärlek till dem visade sig vara begränsad då jag valde att dricka trots att jag visste att de tog skada. Då ser jag monstret i mig. Men nu är det monstret utrotat och jag tvivlar inte mer än andra på min förmåga som förälder, tror jag.
Igår blev jag faster för första gången. Vi är inte lika jag och min bror. Inte längre. Han och hans fru lever i en till synes perfekt värld, en värld med god ekonomi, fantastiskt hus, ny bil och ingenting lämnas åt slumpen. För dem är perfektion målet, alla val de gör utgår ifrån detta. Så när allt var ordnat så var det äntligen dags att skaffa barn. För i deras värld betyder god planering allt, dåliga saker händer inte bra människor... Men igår uppstod det sprickor i väggarna de byggt och verkligheten sipprade in. Oron har funnits hos mig inför detta då jag undrat vad som skulle hända om deras barn inte föddes perfekt? De är så stränga i sin elitism, inget rubbar den! Och nu, skär smärtan i mig när jag ser hur deras jakt på perfektion kommer emellan dem och kärleken till sitt barn... Är de monster undrar jag? Kan jag tillåta att detta händer? Hur är detta möjligt??? De behöver hjälp innan de berövar sig själva på det mest fantastiska vi människor får vara med om men hur hjälper man dem som inte vill bli hjälpta? Och vad för slags liv får den människa, det barn som inte får känna kärlek?? Jag är hjälplöst långt borta och utestängd. Både geografiskt och psykiskt.
Hur hjälper vi de hjälplösa och ohjälpbara?

❤️Skickar en kram tillbaka!! Jag vet att med detta ändrade förhållningssätt klarar vi oss, du och jag. Så mycket det har förändrat för mig, gett mig styrka att vrida kompassen rätt, det går knappt att förklara och ibland tvivlar jag på att det är sant...
Idag känner jag stor oro och sorg för något i mitt liv men utan alkohol kommer jag kunna hantera det. Det är en trygghet att veta detta när verkligheten och människors komplexa natur gör sig påmind.
Vi klarar oss, du och jag❤️

Det är kanske du som skall göra slut!!! Han visar ju klart o tydligt vad han prioriterar - och det verkar inte vara dig och familjen....

Vänligen och i all välmening o omtanke om dig/Anders

Härligt att se några rader från dig! Hoppas att du repar dig o att du får hälsan åter. Förstår att det tar tid, både det fysiska o det psykiska. Räcker det inte med att vara ett fyllo - ska man vara sjuk också!??

Vilket bra möte du verkar ha fått till med läkaren! I min värld så låter det som en önskeläkare - vis av ålder och erfarenheter. Hade en sådan förut, som kände mig utan o innan och visste allt om min alkokarriär. Han lämnade tyvärr jordelivet för 3 år sedan.... Hoppas att din resa blir bra, och att du inte utsätts för jobbiga frestelser. Bra att du lättade ditt hjärta o berättade din historia. I längden kan det inte ge annat än styrka och stolthet över sig själv. För det skall du ge dig själv en stor klapp på axeln. Stryk dig själv medhårs...../A

Jag har helt enkelt slukat all info jag har hittat på nätet. På Youtube finns det kortare föreläsningarna om hjärnan under influens av alkohol osv.

Jag är fortfarande nykter.
Vid två tillfällen har jag känt sug efter A.
När jag slutade röka så tänkte jag att det inte handlar om ett fysiskt beroende (efter några dagar), det är min hjärna som bråkar och vill ha snutte. ?
Jag applicerar samma strategi på A-sug.
Tankarna på A kommer att ropa mindre och mindre.
Skulle det bli skarpt läge så har jag en krycka i hjälp av Antabus.
Det väsentliga är dock att ändra förhållningssätt till A.

Amanda, min hjälte, tack för att du finns.
Jag skickar en kram i tanken. ??