Senaste kommentarerna i forumet

Det känns som början på en spännande resa. I dag berättade jag för min bästa vän att jag gått med i ett program för att ändra mina alkoholvanor. Det kändes bra att berätta men jag fick inte fullt den reaktion jag så väl behövde. Mera "såå farligt är det väl inte" men jag tror och hoppas att han kommer tillbaka med fler frågor.

Jag har aldrig tänkt så mycket på alkohol som när jag bestämde mig för att låta bli den... Kanske är det så den mänskliga hjärnan funkar? Jag tror tex inte det finns en människa som tänker mer på mat än den som bantar... Men det visar väl också att man faktiskt har ett problem (om man nu är som jag och tvivlar på det mellan varven) att tanken på att inte få någon alkohol gör en helt besatt. Nu har det lagt sig mycket för min del, efter drygt två månader. Nykterheten är normaltillståndet. Jag lutar åt att fortsätta så på obestämd tid. Välkommen hit :)

Hej Emma, ja jag hittade ditt inlägg men för mig är det ensamdrickandet som skrämmer mest. Eftersom jag bor själv har jag kunnat njuta varje kväll av A. Har träffat en kvinna som bor i samma stad och vi trivs med att vara särbo. Inte ens för henne har jag berättat hur det ligger till och många turer till återvinningsstationen har det blivit för att kasta tomflaskor för att sedan åka till systemet och köpa exakt likadana flaskor så att förrådet ska se lika ut. Dessutom några 1l pappersförpackningar som jag har i ett hemligt förråd (hade!). Bag in box slutade jag med av ren självbevarelsedrift.

Så stor är njutningen och begäret att trots att dagen börjar med trötthet och ångest är det på kvällen glömt och jag öppnar utan att tveka en flaska på kvällen för att ta "ett glas". Mönsret har varit detsamma de senaste åren men mängden har trappats upp.

5 dagar nu!
Krya på dig!

Jag vill hylla alla kvinnor som kämpar med olika saker.Och som klarat av svåra situationer i livet..Vi kvinnor i Norden har haft rösträtt i lite över 100 år...Det är inte länge egentligen..Vi har tagit steg mot jämställdhet sakta men säkert..På 60-talet började många kvinnor att yrkesarbeta..Med det följde en ekonomisk frihet som gjorde att vi började ta efter männens vanor och positioner i samhället.Tyvärr fick vi även vanor som direkt var farligt för hälsan.Tobak och alkohol.Idag har vi mer kvinnor än män som röker.Kvinnorna börjar snart komma ikapp med alkoholmissbruket också..Syjuntorna har bytts ut mot vinkvällar. Alkoholismen bland 50 plus- kvinnor ökar snabbt..Nu vänder vi skutan kvinnor och låter inte alkoholen göra oss skamfyllda, passiva och sänkta..Grattis på kvinnodagen..Kram❤

Jag började så tidigt och alkoholen tog så stor plats från början... Vem är jag utan alkohol? Det är inte lätt att svara på... Jag antar att det ger sig vart eftersom. Identitetskris ja... Men kris föder utveckling. Tankar och känslor oretuscherade av alkohol-lull tränger sig på, manar oss framåt och omformar oss till det genuina jaget det var meningen att vi skulle bli. Det blir spännande det här :)

Jag går även till en terapeut och det ger mig väldigt mycket. Hade en tid idag och jag får alltid med mig något därifrån som jag känner att jag kan jobba vidare ifrån. Tyvärr har jag inte råd att gå så ofta jag skulle vilja men jag tar mig råd då och då. Det kan jag varmt rekommendera.
Jag tror det det löser sig med jobb, det brukar det göra, Lägenheten löser sig nog med så småningom. Jag tror på lösningar för det mesta, det är braa ibland jag ramlar ner i hålet och har svårt att se lösningarna. En annan sak jag tror på är kvinnokraft. Det är så himla härligt att hänga med goa tjejer. Att flamsa och pusha varann och bjuda på sina tillkortakommanden. Så go girls! Ni är bäst allihop!

Så stark du är. Du börjar ta och få kontroll över dig själv och dina val. Bra jobbat

Du visar inte en mindre attraktiv sida när du håller dig nykter, eller berättar att du inte vill supa ner dig :) Det är ju tvärtom en fantastiskt attraktiv sida du visar! Du visar beslutsamhet, karaktär och integritet. Jag förstår din tveksamhet. Du är rädd att bli dömd för att du har alkoholproblem... Men det är ju faktiskt bara om du dricker det är ett problem. Eftersom din nya kille är restriktiv med alkohol lär han också tycka det. Annars äter jag upp min hatt. Kram och lycka till!

Jag hade missat att du dök upp med ny tråd, så hälsar dig välkommen nu :) Gratulerar till väl fattat beslut. Och vilken rivstart med terapi och AA. You definitely mean business!

Jag höll på att bränna topplocket när jag läste hur din man agerar... Senare i tråden kunde jag läsa mig till att du mycket väl vet hur illa han beter sig, och att han faktiskt bryter mot lagen. Bra så. När du har samlat nyktra dagar, självförtroende och ork så gör du något åt saken. Nu håller vi!

Över 500 dagar... Ett nyktert liv. Du trallar vidare. Underbart! Höjden av upprättelse är alltid att använda sin historia till att göra gott. Dina framtidsplaner kan göra stor skillnad i många unga liv. Du behövs. Din historia behövs. Lycka till i fortsättningen!

Så finns det inget sådant som "dålig nykterhet". Målet helgar medlen. Du har ditt mål klart för dig. Suveränt! Ta till vad du än behöver för att färdas mot det. Hoppas att äcklet mot A håller i sig länge, iaf tills den nyktra tillvaron har blivit vardag. Annars har du ju garderat dig med både medicin och sammanhang (AA) så jag kan lugnt och ärligt svara jakande på frågan i ditt första inlägg - Ja. Jag tror på dig :)

Jag tycker det är otroligt starkt att ta chansen till hjälp, så som du har gjort. Du har klarat av att lyfta blicken och se bortom skam, begär och hot om orosanmälan. Det är verkligen ingen väg för veklingar, men du vandrar den. Respekt!

Gratulerar till ett väl fattat beslut och dina första nyktra dagar!

Men bra av nordäng67....tänk 10 år framåt. Var vill du vara då?
10 år ...varför ska de raderas? Minnen bra och dåliga tillhör livet. Dessa har hänt på gott och ont. Framåt...Framåt är vägen !

Att vara hudlös. Alkoholen ger en falsk känsla av extra hud. Skydd. Så är det ju! Jag är inne på samma spår som dig, att det inte handlar om att vinna över alkoholen, utan om att identifiera tankar och känslor som gör att man vill ta till sin quick-fix. Jobbig process, men väldigt utvecklande.

...utan alkohol? Jag började så tidigt. Och den tog så mycket mental plats redan från början. Blev ett raison d'être.

Med allt runtomkring alltså, det var liksom inte bara fest. Nästan aldrig fest. Det blev en del av vardagen. Men så har mitt liv varit så väldigt långt ifrån det det är nu: Vardag, småbarn, familj, Melodifestival, tacos.

Mitt 20 åriga jag hade skrattat åt mig.

Jag skrattar lite åt det 20 åriga jaget, ute på äventyr långt bort, så erfaren så klok, så everything figured out.

Ja ja livet.

Så var det dax igen, inget att gnälla över utan så är det. Fann omfamningen av alkoholen och den sköna, varma känslan igen. Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Svärfar avled precis innan jul och svärmor åkte in på ett korttidsboende och blir sämre för varje dag i sin alzheimer sjukdom. Rörigt som fan och ett par dagar senare var det dax för min far att bli inlagd akut för både det ena och det andra, vilket gjorde att min mor som nästan är blind hade mycket svårt att klara sig själv. Det är helt otroligt hur snabbt livet kan förändras.

Mitt i denna smeten kom naturligtvis längtan efter att få slappna av och släppa allt en liten stund. Så sedan dess har det varit mycket med att "slappna av och släppa" allt. Idiotiskt, men så är tydligen min beroende hjärna funtad. Som jag tidigare har skrivit så är det bara jag i familjen som är alkoholist.

Där satt det! Erkännandet! -"jag är en alkoholist".

Den typen som jobbar som sjutton och kämpat på för att det inte ska märkas utåt. Ha! Skitsnack! Klart att personer i min omgivning märker att med berusningen så blir det naturligtvis en personlighets förändring. Detta är kalla fakta som infinner sig för alla människor som blir berusade av det ena eller det andra.

Tack vare min älskade familj och deras kärlek och tro på mig så är jag här på Alkoholhjälpen igen. Det känns skönt!

Startade min förra tråd "Rövarkulan" i april -17, men fick starta denna efter att ha klantat till inloggningen ordentligt -nykter. Lyckades väl med femtio dagar någonting utan alkohol? Sen vann min "följeslagare" likt förbannat.

Nåväl, jag får se hur det fungerar denna gången?

Idag känner jag mig inte så risig som förra året. De första tio dagarna var pest! Svettningar, hjärtklappning och ett jäkla sug finns även denna gången, men nu vet jag att det blir bättre ju fler dagar som går utan alkohol i kroppen. Mina muggar med whisky eller rött vin började dyka upp lite här och var igen i huset bakom krukor eller gardiner. Suck! Snacka om att jag är uppfinningsrik.

Fick syn på Flaggeländet som ska sitta på växthuset i ett par buskar en bra bit ifrån där den ska sitta. Då fick jag en tankeställare att om jag inte hade låtit mig omfamnas av min andra skugga så hade jag varit nykter i nästan ett år nu, men så blev det inte. Jag har gett min fan på att gå med flaggan i topp från detta beroendet. Vilken dag det blir det vet jag inte, men jag ska klara det. Så därför ska jag hämta det som finns kvar av flaggan och få upp den på växthuset igen. Där ska den sitta som en söndertrasad sjörövarflagga tills den dan kommer när jag ska byta ut den mot en ny när jag känner mig ren nog i kroppen.

Idag ska jag krypa ner i sängen utan alkohol i kroppen och det känns bra.

Attack!

...JA det är vi!

Men jag letar argument för att fortsätta. Ångest, en konstig känsla av frånvaro...rastlöshet.

Bleah! Oj vad jag tycker synd om mig själv ikväll ?

Att när det var för tungt så låtsades jag.
Gick in i lite av ett drömland när allt jag ville blev sant.
Var där ett tag och "kände" mig hel.

Sen när jag grejat klart så flyttade jag ut i verkligheten igen.
Men hela tiden var jag egentligen helt övertygad om att jag gjorde rätt.
Jag orkade inte leva längre i alkoholism.

Så det är ju lite av pest eller kolera.
Leva kvar och må dåligt,Men ändå få ha den man älskar nära.
Eller kliva av när man innerst inne vet att det inte funkar i längden.
Svårt mycket svårt.

Jag känner igen mig i allt du skriver.
Läs gärna i min tråd om du vill.
Jaha och nu då,här under anhörigsidan.
Och håll ut,till slut lättar det även om det känns oövervinnerlig ibland.

men det är en början! En början på att ta plats och stå upp för mig själv! Verkar som han har ett lager teflon över sig, min pappa! Verkar aldrig rannsaka sig själv! Han klagar alltid över att inget av hans barn kommer och hälsar på, så även under vår biltur i tisdags! En bra öppning för mig! Normalt sett brukar jag linda in det i ”att alla har mycket med jobb och barn”! Inte den här gången! Jag svarade med en fråga: har du nånsin funderat på varför? Oh ja sa han, men jag kommer inte fram till något! Jag är ju bara snäll, sa han! Jag känner att jag hade en väldigt jobbig barndom och att ni som var vuxna tog enorm plats och fokus som vi barn borde haft! Det känner jag av fortfarande! Järnridå ner och han markerade att samtalet var slut, han fick inte det svar han ville ha! Han låtsades inte höra utan började prata om annat! Det är när man själv tar plats som man märker hur andra är! Tänker stå på mig och öppna käften fler gånger! Kändes skönt att göra det även om han inte svarade upp! Det är ju HANS val! En början på något nytt även om det inte gick riktigt som planerat! Trodde ändå det skulle bli något slags samtal, bra eller mindre bra!
Fortsatt noll kontakt med mitt ex, bra! Hjärtat längtar emellanåt men påminner mig själv om att han är inte bra för mig!

Kära Ullabulla❤️ Tack för att du hörde min förtvivlan här i cyberrymden!
Det verkar tackolov som om det inte fanns någon skönhetsfläck trots allt, ingen uppenbar i alla fall... Men deras rektion innan det stod klart var så skrämmande. Idag är jag lättad men bekymrad. Dessa skönhetsfel består ju inte alltid av en konkret funktionsnedsättning, det som bekymrar mig är hur de kommer reagera om barnet inte lever upp till deras förväntningar? De flesta av oss vet och förstår att barn vänder uppåner på vår tillvaro.
Kanske kan det låta som om jag målar fan på väggen och jag hoppas att det är just det jag gör. Men jag känner min bror och han har redan förskjutit ett barn då mamman till detta barn var ”fel”... Det barnet passade inte hans mall och därför finns hon inte. Jag håller mig utanför, rätt eller fel? Det vet jag inte. Det är väl sådant som både du och jag, Ullabulla, är bekanta med: tillfredsställelsen av att rädda något/någon, att vi vet vad som är bäst för omgivningen.
Så om jag ska hålla mig på rätt sida av staketet så lyssnar på dig. Håller mig neutral men tillgänglig vid behov.
Kanske detta barn kommer förändra honom och även henne? Jag kan ju inte göra annat än hoppas..
Många kramar till dig och styrka på din väg❤️❤️??‍♀️

Idag orkade jag inte till jobbet....sovit som en sten hela natten, gick upp men kände att det här går inte. Ringde och sjukskrev mig. Somnade om. Vaknade efet tolv och vill bara fortsätta sova. Känner mig så trött och nere. Vill bara att han ska bli frisk från alkoholismen och komma tillbaka och att allt ska bli bra. Men det kommer inte att hända. När ska jag begripa det??

Hej
Det var ett tag sen jag skrev något här.
Efter ett antal försök att sluta med a var det ingen annan utväg en att börja med antabus.
Tog min första tablett den 24 januari och har fortsatt sen dess....
Jag går till beroendemottagningen för stöd och de sa att om inte jag tar antabusen nu och de ser att det fungerar kommer hon att göra en orosanmälan eftersom jag har småbarn.Kändes tufft att höra men jag visste ju att det skulle komma.
Min man ger mig tabletterna och jag ska ärligt säga att det tog några veckor för mig att acceptera antabusen.
Vet inte riktigt säkert vad det beror på men jag tror att det beror på att min hjärna så gärna ville ha alkoholen och den skrek till mig ta inte antabus!
Nu har jag landat i det och accepterat att de behövs.
Jag har fortfande tankar på vin.I början hela tiden nu är det mest när ja* blir stressad eller vid matlagningen på kvällen då jag brukade korka upp.
Vid helgen kan jag ta en helt alkoholfri öl och nöja mig med det.
Vet nu att suget kommer men det går över.
Är tacksam att jag tog chansen när jag fick den och känner mig stark att jag har fixat det så här långt❤️
Hur der då framtiden ut? Vet inte men jag tar en dag i taget!

Jag har stulit rubriken från en bok av Steinbeck. En väldigt bra bok förresten. Men min tanke i dag är hur jag kan påverka min torsdag till att bli underbar. Det första, vet vi alla, är att vara nykter och med det har jag undvikit att förstöra torsdagen. Genom nykterheten finns möjligheterna kvar. Kanske skulle jag prova på att göra något för någon annan. Min svärdotter fyller år i dag och jag kanske glädjer henne genom att presentera henne med några blommor.Med en enkel tulipan kanske jag kan ge henne och mig själv litet glädje. Så får det bli.
Men räcker det för att göra dagen underbar?
Min sambo, som är underbar, kanske skulle bli glad om jag lyckades ordna belysningen till badrumsskåpet. Även om jag inte är helt säker på vad problemet består i är det värt ett försök. OM jag lyckas så glädjer det även mig.
Sedan har jag det här med tandläkaren 15.20. Jag har faktiskt litet av tandläkarskräck men det faktum att jag övervinner den och ändå gör vad som behövs ger dagen innehåll.
Att jag inte längre behöver ägna dagen åt arbete utan kan disponera den som jag vill är också något som bör läggas på denna litet gråkalla torsdags pluskonto. Det blir nog några schackpartier på nätet och några kapitel ur en bok. Litet motion på min Cross-Trainer lägger jag också in.

Ja, denna underbara torsdag kommer aldrig tillbaks. Jag har den bara i dag och den är unik även om jag intagit frukosten på samma sätt i en rad av dagar. Tristess är nog något jag till stor del skapar i mitt eget inre.
Nu har jag bestämt mig för att denna dag är underbar. Att den är unik är ett faktum.
Ikaros

Hoppas du sovit gott! Kolla mitt senaste inlägg, lite tankar om vart problemet egentligen ligger. Inga svar, men en del frågeställningar!

/Emma