Senaste kommentarerna i forumet

Tack Vinäger❤?
Du har så rätt, nu gäller nya tag. Bara denna dagen är över så....
??

"Hur mycket jag måste använda mitt förnuft i vissa vardagliga situationer för att hantera mina känslor, av direkt fruktan för situationer där jag klart inser att det är en helt överdriven och irrelevant känsla.
Han lyssnade. Och lyssnade. Och tackade för att jag hjälper honom att förstå. Att förstå att det inte är honom jag ibland väljer bort utan att det är mig själv jag måste skydda. Att jag flyr från en till synes helt lugn och normal vardag för att jag inte orkar hantera inre hotbilder.
Så irrationellt kan en högutbildad, erfaren människa fungera. En människa som kan hjälpa andra men inte alls alltid sig själv."

Exakt där är jag nu.
Kommer gång på gång fram till stängda dörrar som rimligtvis borde vara öppna.
Vägar jag kan ta men inte vågar.
Möjligheter som yppas och jag sänker min blick.

För att det är nytt,jag inte vågar inte vill sätta tilltro till min egen förmåga.
Så lätt att huka sig för det som är okänt.
Så lätt att bara hålla fast vid det gamla.

Jag är på många plan redo att möta det nya.
Jag tar ett litet eller stort kliv och så blir jag rädd.
Rädd för att det ska bli för svårt.
Eller tom något så korkat som att det kan bli för bra.

Att jag lilla Ullabulla ska få ro,vila och kärlek i lagoma mått som jag kan hantera och utan att behöva motprestera.

Att jag ska våga ta lite nya kliv både arbetsmässigt och relationsmässigt utan att snubbla eller tveka på varje steg.

Kan jag det,vågar jag det?
Kanske,om jag kan låta mig själv vara lite feg mellan varven. Stanna en smula på steget och sen sakta kliva uppåt.
Stanna där innan nästa steg osv.
Inte skynda,inte stressa fram nya livsmönster.
Bara låta de sätta sig på plats istället för att skala av sig dom som en ny illasittande sko för att det gick för snabbt.

...om olika sorters bruk och att vara “priviligerad i sitt drickande”. Väldigt intressant och väldigt mycket igenkänning.

För något år sen träffade jag en gammal vän, vi ses ungefär en gång om året när han är i stan. Vi har känt varandra sen tidiga tonår och han har alltid varit den som drack lite för mycket. Jag ville ta en drink, han tackade nej, sa att han inte druckit en droppe på flera år, men att han gärna höll mig sällskap med ett glas någontingannat. Då jag givetvis funderat mycket över mitt egna drickande tyckte jag att denna vändning i hans liv var intressant och ville fördjupa, berätta att jag också försökt hålla upp i perioder och att jag dricker varje dag ( i hemmiljö då jag har familj och inte kan ränna på stan som jag vill ). Han fnyser bort mig med ett “...lite vin till middagen va, tja mitt problem såg ju inte riktigt ut så.” Och vi byter samtalsämne. För jag vet lite hur hans problem såg ut, när han väl satte igång tog det liksom inte stopp, det fanns inget / ingen som kunde stoppa honom. Och han gjorde tokiga grejer. Och han mindes ingenting.

Och för mig är det ju inte så så det kändes som att han hade tolkningsföreträde på ämnet alkoholproblem.

Och min man tycker väl kanske att man inte behöver dricka just varje dag, och mina föräldrar reagerar inte för de tänker att vi är en annan generation med andra vanor, och mina vänner träffar jag så sporadiskt så ingen reflekterar över mina vanor. Och min psykolog kommenterar, får mig att tänka lite extra kanske, men REAGERAR inte.

Och jag säger till mig själv “Det har blivit bättre! Mycket jävla bättre.” Jag minns med fasa min Chardonnay period precis innan jag blv mamma när jag var obsessed med immiga glas med iskallt vitt vin. Och jag på någon jobbresa stänger in mig på hotellrummet och dricker upp det där jävla ljumma pissiga vita vinet från snabbköpet ( minibaren var tömd ) tills jag däckar.

Jag tror man känner inuti när det är dags för förändring. Skräddarsydd för en själv. Vi är alla så olika. Vi är också olika våra yngre jag. Jag kan ju inte jämföra mig själv nu, 40 år gammal med mitt 25 åriga jag, eller 30 åriga heller för den delen. De här vanorna är ju uppbyggda under så lång tid.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här. Och läsa alla era historier och reflektioner.

Här, i detta forum, är första gången någon faktiskt backat upp mig i faktumet att jag har ett problematiskt förhållande till alkohol.

Tack!

Jag lånar och citerar dig i min egen tråd och skriver vidare där. Hoppas ok..

Det glädjer mig att du blir glad av mina inlägg och att det ger dig styrka till att fortsätta att samla vita dagar :) Jag är med här inne ibland och läser men jag har inte heller skrivit så mycket på sista tiden. Det är ju stärkande och läkande på alla sätt att läsa andras kamp och råd och tips det ger ju en motivation att fortsätta kämpa. Ja vi kanske har telepati med varann utan att veta om det haha :)
Härligt att höra att det går bra för dig både med jobbet och träningen och att du varit vit i 34 dagar det är mycket starkt gjort av dig så jag är stolt över dig så fortsätt på den vägen för det gör dig bara gott och du är värd att må bra precis som alla andra:)
Även att du fuskat lite och att du inte kännt något mer sug eller behov av att dricka visar ju att du är starkare i dig själv och att du har mer kontroll över ditt drickade och det är bra:)
Nu sitter jag och kollar på vasaloppet och dom kämpar på i spåren mil efter mil och så är det lite med oss med att vi kämpar varje dag för att inte dricka men med rätt inställning och motivation och en kämparglöd så kommer man till slut i mål även hur jobbig resan dit har varit och det är ju det som är viktigast och betyder något:)
Ha en underbar dag i all snöyra och var rädd om dig och var dig själv för annars finns det ingen som du:) Kram

Trotsar förkylningen och ger mig ut på längdskidorna. Ett av mina barn ville nämligen hänga på, och det är helt enkelt en efterlängtad möjlighet jag inte kan tacka nej till :) Wish me luck!

Känner igen de tankarna, och man känner sig liksom litet löjlig mitt i allt... Särskilt larvig känner jag mig när jag börjar jämföra mitt problembruk med många andras. När jag jämför min längtan efter avkopplande vin-lull efter arbetsveckan mot någon som återigen trillat dit och varit på en veckolång bender med ödesdigra konsekvenser för hela personens liv och omgivning... Ja då känner jag typ "Ryck upp dig och sluta jåla Mirabelle! Du har inte enns rätt att vara på ett sådant här forum och röra runt i grytan med dina petitesser!" Och ändå är man del av den fantastiska gemenskapen <3 Tack för det <3

Tack själv för att vi kan ventilera tankar och känslor med varann för det ger mig med styrka och kraft att fortsätta kämpa mot ett bättre mående :) Ja jag har dragit ner mycket på drickandet så nu försöker jag hålla det till varannan vecka och tanken är att inte dricka så ofta eller så mycket och det har funkar bra än så länge:) Hoppas du mår bra idag! Styrkekram:)

Många funderingar nu. Läser andras trådar och inser hur bra jag har det. Priviligierad! En fantastisk och stöttande man. En stor fin familj. En riktigt hyfsad ekonomi. Japp, då kommer genast det dåligt samvetet: Hur kan jag klaga och tycka att det är jobbigt? Tänk på den och den och den... Spåren av min uppväxt försvinner dock inte för att min man tröstar mig. Min ångest blir inte mindre för att jag kan handla det jag vill ha.

Att alkoholism är en sjukdom börjar nog t o m jag fatta. Har alltid tyckt att det väl bara är att sluta. Nu inser jag alltså att det inte är riktigt så enkelt. Men jag kan besluta mig för vad jag vill göra med mitt liv. Jag har sjukdomen men kan bestämma mig för att inte låta den ta över vardagen. Jag kan aktivt välja att försöka avstå alkohol och därmed må mycket bättre.

Vi pratar om att hjärnan är kidnappad. Självklart, på något sätt måste det vara så. Hur skulle vi annars ens tänka tanken på att välja att vakna upp med ångest och känslan av misslyckande gång på gång. Självklart är det ruset vi vill uppnå, men vi vet hur det slutar. Ändå gör vi valet - om och om igen.

Vi har alla olika bakgrund och våra problem ser inte alls lika ut. En del har haft en fin barndom, andra är uppvuxna med fylla och våld. En del kämpar med ekonomin, andra är relativt välbeställda. En del tar en helgfylla, andra smyger varje dag. En del har supit hårt i många år, andra funderar över sitt riskbruk. En del har kämpat emot länge, andra har nyss påbörjat kampen.

Ändå är vi helt förenade här. Vi kämpar alla mot alkoholen. Igenkänningen i andra trådar är ibland skrämmande. Och med risk för att låta tjatig: Gemenskapen här är fantastisk!

Som vanligt från mig, lite rörigt men välmenande svammel.

Tack alla för att ni finns. ♡ Nu håller vi!

för att du delar med dig. Du skriver klokt och för mig blir dina ord ofta något jag själv börjar fundera runt. Dagens ord för mig idag blir "varför valde jag mitt eget mörker"
Och varför väljer jag ibland att gömma mig när det som du skriver, är så mycket vänligare utanför...
Jag önskar dig gott tillfrisknande!

känns det lika bra när man genomfört något man gruvat sig för. Lycka till på din fortsatta resa!

När jag mår dåligt gömmer jag mig i mitt källarhål. Jag gör mig ensam. Sedan nu när jag på allvar ger mig ut bland medmänniskorna möts jag av en avväpnande värme. Då undrar jag varför. Varför valde jag mitt eget mörker. Senast gjorde jag så helt utan alkohol. Det var ju bra men visar på att jag kan gå in i alkoholbeteendet helt utan alkohol. Vanans makt är stor.
På sjukhuset tog det lång tid innan jag till fullo insåg att jag var fysiskt sjuk och inte enbart alkohol- eller tablettabstinent. I febrigt tillstånd trevade jag under sängen i förhoppningen om att hitta en flaska. Något jag bara gjort en gång och då var året 1972 men lyckokänslan när jag fann en helflaska whisky lever kvar.

Jag har helt enkelt vant mig vid att jag är fyllsjuk när jag blir sängliggande. Det är hög tid att jag försöker arbeta bort sådana fixeringar.

Ikaros

Detta låter väldigt bra, verkligen hoppfullt. Låter som du mår lite bättre. Jag blev så glad när jag läste ditt inlägg.
Kram Tilde

Tror att du missat något, Vasaloppet började redan 8.00. ?

Tvåmånaderstrots kan det vara. Eller tristessen som du var inne på. Tappad motivation är det ju, om än en förhoppningsvis tillfälig sådan.

Nu pratar vi vidare, ut med tankarna så ska vi nog se till att du kommer på andra sådana. ?

Kryakram! ♡

Ett riktigt hoppfullt inlägg, Tjalle! Verkar som att du har haft tur och träffat rätt person inom vården. Tufft av dig att våga vara ärlig, för vissa är det betydligt jobbigare att lämna ut sig än et är för andra. Jag är så glad för din skull.

Önskar dig ett stort fortsatt lycka till! ♡ Kram

Vi kan väl kalla det två-månaders-trots? Reality check behövdes! Och att få tugga av sig... Jag tror att det ofta är det misstaget iaf jag gör med det mesta som bekymrar mig... Jag pratar inte, utan låter tankarna mala på i huvudet oemotsagda, och får därmed inte perspektiv och distans. På det viset kan man övertala sig själv till att fatta vilka knasiga beslut som helst... Ja, nu håller vi! Även om jag vaknade med jordens dunderförkylning, så känns allt helt OK. Har inte bestämt mig för om jag ska ställa in längdskidåkningen eller inte. Min man uttrycker en önskan om att jag stannar hemma, nedbäddad... Kram

Skånskan! Jag är med små steg på väg men är inte riktigt redo att ge upp slaget ! Han har erkänt för sig och alla andra att han är alkoholist och därmed en bit på väg , nu väntar jag på insikten från honom att det inte går längre, vi får väl se om den kommer först eller jag lämnar.....

"Tycker nu att det är skämmigare att inte försöka ändra sin livssituation än tvärtom."

Gillar att samla på kloka ord. Ovanstående är ett bevis på en viktig, kanske avgörande mognad. Vad bra du är! ♡

Kram

Seriöst, jag menar det. Låter hurtigt och klämkäckt men det är det som gäller. De flesta har kört omkull någon gång, även jag, men det betyder inte att det är kört.

Lär dig istället något av det. Som du själv är inne på, beredskap när suget sätter in. Själv tjatar jag alltid om dessa strategier, som jag anser är avgörande - åtminstone i början - för att det ska gå vägen: Ingen alkohol tillgänglig, omväg runt Systemet, aktiviteter vid den kritiska tiden, komma hem senare än min man... Listan är förstås individuell. Klura på vad som behövs för att det ska bli mindre svårt att trilla dit om suget sätter in igen. Skriv gärna här.

Kom igen, jag tror på dig! ♡ Kram

Som sagt, känslan av att vakna pigg och fräsch (nåja...) är så värd nykterheten. Att kunna fylla dagen med så mycket mera än när halva gick åt till att försöka komma till liv och ta hand om fylle-ångesten.

Nu håller vi! ♡ Kram

Någonstans visste jag att detta gick för lätt.
Att hålla 17 dagar utan sug var ju inga problem alls men igår slog det till bara sådär! Utan någon som helst anledning, begriper ingenting!?
Så vad gjorde jag? Utan någon skam i kroppen går jag in på systemet och köper en liter vin....
Går hem och dricker, den varar i ca 6 timmar. Därefter öppnar jag en flaska sprit fast min sambo ber mig låta bli... häller i mig en drink och vinglar sedan i säng.
Hur roligt var detta med facit i hand?
INTE ALLS! Hjärtklappning och ångest....Jag hatar mig själv idag.
Jag mår som jag förtjänar, idiot som jag är. Vill att denna dagen blir så kort som möjligt så jag kan börja om från början.
Nästa gång måste jag ha en beredskap för det stora A-suget!

Du är otrolig som försöker kämpa mot alkoholen, trots att du inte får stöd hemifrån. Det är tufft nog ändå, utan att behöva fundera över sin livssituation i övrigt. Eller hör det ihop? Kanske måste ett beslut tas innan du känner att du långsiktigt orkar fortsätta kampen mot A på allvar. Därmed inte sagt att det inte kan ske parallellt, men det kan nog kännas snudd på övermäktigt ibland. Så många känslor att hantera samtidigt. Menar verkligen inte att du ska ge upp, tvärtom! Jag beundrar dig som verkligen gör ditt bästa utifrån förutsättningarna. You go girl! ♡ Kram

Vid något tillfälle innan jag blev nykter frågade jag mig: om det vore din sista dag i livet - vad skulle du vilja att den innehöll? Ja, det var inte alkohol som dök upp i huvudet i alla fall. Naturen, familjen, göra det jag älskar kanske mina framtida barnbarn. Så varför leva de dagar vi har kvar bedövade av fyllan?
För mig blev det glasklart. Jag var ungefär där du är, jag kände mig så på färdig med skiten. Om jag inte ville måttlighetsdricka? Jo kanske, men helst av allt ville jag bara leva utan alkoholen. Jag ville bli en bättre i min föräldraroll, mot min omgivning. Jag var less på den person jag med alkoholens hjälp blivit.
Lycka till. Kunde jag, kan du! ?
//PP

....och kanske inte direkt dofta mandelmjölk I munnen men dock inte huggorm, är fantastiskt! Att kanske vara lite trött ( för sent med Netflix- för tidigt med små barn ) men ingen trötthet som inte en svart kaffe rår på.

Dag 11 drar igång ?

Full fart i går kväll här bland trådarna, ser jag. Tänk att det verkar vara så många som tvivlar på och ifrågasätter det nyktra livet efter ca två månader. Hade fenomenet ett namn? Eller var det ett namn på det som en del råkar ut för efter ca en månad?

Strunt samma om det heter något, det viktigaste är att komma förbi. Reality-check för dig då kanske, Mirabelle. Magen protesterar och påminner om vilken skit (!) alkoholen är.

Ni är otroliga på att kämpa trots ångest, stress, ensamhet och ett jäkla sug. Och gemenskapen här är ju fantastiskt. Håller med om att forumet skulle bli bra mycket fattigare utan Mary, men också utan dig, Mirabelle. Och många andra. Så tack till er alla. ♡

Nu håller vi! ♡ Kram