Senaste kommentarerna i forumet

Det har löst sig på ett riktigt bra sätt!

Jag lider med dig! Du precis som jag och många andra här har vaknat med den där hemska ångesten!

Vi alla har gjort något mindre klokt och tack gode gud blir ångesten oftast mindre och mindre ju fler dagar som går. Vi finns här för att hjälpa varandra och stöttning ?

Fortsätt skriv eller läsa andras trådar det kan hjälpa mycket av att veta att man inte är ensam. Styrke kramar till dig!

Tack snälla Mirabelle??
Imorgon mår jag nog bättre och ska räkna nya nyktra dagar.
Godnatt om en stund?

är hans bakslag, inte ditt! Har han klivit över din gräns? Bestäm vad det skall få för konsekvenser! Låter enkelt vilket det absolut inte är! Men grejen är att man inte kan lägga sitt liv i någon annans händer som man faktiskt gör när livet står och faller med att någon annan håller sig nykter! För det är hans val att dricka eller inte dricka! Ditt val är hur du vill ha det och inte vill ha det!

Rabbitgirl:

FRIHETEN! Jag längtar! Jag slutade äta kött för en massa år sedan. Tänkte först att jag skulle bara ära närodlat (?) ekoligiskt “snällt” kött men insåg snabbt att det var omöjligt. Blir man bjuden på middag hos någon kan man ju inte fråga vart köttet kommer ifrån. Så jag bara lade av helt, så slapp jag trixa. Tror att det blir så med alkoholen också, men jag har inte riktigt bestämt mig.

Ska efter 10 dagars ( samma som antalet alkoholfria dagar ) sängliggande i influensa tillbaka till jobbet imorgon. Är livrädd. Att konfronteras med verkligheten. Se hur det går då.

Mirabelle:

“Stress, oro och känslostormar”. Faror längs med vägen. Hur många gånger har jag tagit lugnande under gräl med min man, för att sakta domna bort när han gormar. Det där är så typiskt mig. Att bedöva. Och också att belöna. När första barnet var litet och mammaskapet kom som en chock. Varje eftermiddag kväll blev vin belöningen för en avklarad dag. Ensamheten, tiden som gick så sakta. Allt skrik. All oro.

Mary:

Ens eget liv, egna beroende och egna val. Men någonstans har jag bara velat att någon annan drar tag i mig och typ låser in mig och säger hur jag ska göra, vad jag ska göra. Någon som sätter gränser. För själv är jag inte alltid så bra på det. Allt måste man göra själv!

Vinäger:

Word!

Nu har jag trillat in på en intressant sida via Facebook. Känslosmart. Jag kan sätta bock på de flesta flyktbeteenden... Kolla här ni andra som funderar känslolivet ##redigerat##

en härlig helg, blir glad för din skull ?fast jag inte känner dig och bara hoppar in i tråden.
Ta diskussionen om ditt rum när du känner för det, eller bara börja fixa utan att säga något . Det brukar jag göra, blir mer ”mitt projekt” då. Jag vet ju att han egentligen inte vill göra något,

Som tappar humöret, som skriker och gapar och kallar min man diverse elaka saker ? Som om det skulle hjälpa, som om han skulle se min smärta och orka bry sig ? Ag blir så ledsen och när jag blir ledsen blir jag arg....
Ikvällhar han otäck hjärtklappning , han får det ibland, jag blir nästan rädd för mig själv för jag orkar inte bry mej ?kan t.o.m tänka att bli sjuk då så du blir tvingad att låta bli A, du kan inte dricka på sjukhuset... Sen inser jag hur sjuk JAG är som tänker så....
Vi kramas fortfarande, jag känner kärlek fortfarande när han är nykter, inte så ofta alltså....

Ja nu sitter jag här igen.
Har lämnat en fantastisk helg bakom mig då jag fått umgås med min dotter. Som vi skrattat och njutit av varandras sällskap.
Jag lovade mig själv att ta upp diskussionen om att inreda ett rum åt mig själv.
Nu tycker jag inte det är läge. Mannen har druckit öl och en flaska vin. Han har ont i benen och ser allmänt brävklig ut. Jag förmår mig inte till att ”såra” honom med mitt beslut.
Vad är det med mig.. ?
Jag har bestämt mig men klarar det inte just nu.

... det gäller att förlåta sig själv. Men man blir ju ändå rätt less på sig själv ibland, men det är ju verkligen så att ens hjärna blir kidnappad med viss promille i kroppen/knoppen. Vet inte om jag vill vara präktig, tror inte det. Dock gillar jag att vara lite busig och överraska mig själv även i nyktert tillstånd. Känna att man lever, ta vara på ingivelsen, eller stunden. Bodde förut i en mindre stad, men numer i Sthlm. Här kan man ju vara lite mera anonym, vilket jag i grunden gillar. Var så less på den där som jag upplevde det kontrollen/skvallret som fanns i mindre sammanhang, dessutom var jag lite "lokalkändis" på den tiden.
Hur som helst, du verkar också ha hittat motionen som bra "drog", härligt att läsa. Detta är extremt viktigt för mig också. Nu blir det snart en powerwalk, hade gärna gett mig ut på en löptur, men är lite krasslig med hosta.
På återhörande!

Känsloläget alltså... Den jävla ångesten är så oförutsägbar. Slår till som en tjyv om natten, när man minst anar :( Jag funderar över det här med jämförelser. Tänker att den kan vara positiv eller negativ. När vi jämför för att känna tacksamhet, eller bli stärkta i vårt hopp (om tex nykterhet, tillfrisknande, livet i allmänhet...) då handlar det om positiv jämförelse. När vi jämför för att förringa vårt eget lidande, riskbruk, problembeteende, elände mm, oavsett om det är för att dölja vår trasighet eller slå ner på oss själva... då handlar det om negativ jämförelse. Låt oss försöka ägna oss åt den positiva varianten :) Kram vännen

Den där konstanta oron och rastlösheten inombords... Det kanske är ångest? Det finns inte direkt något att vara orolig och stressad över just nu. Inte mer än vad som kan betraktas som normala påfrestningar i yrkeslivet iaf. Ändå finns känslan av obehag och nära förestående katastrof där... Nåja, vad det än är för något så hjälper frisk luft och motion. Det var superskönt att glida fram i spåren ett par timmar, och solen sken på oss :) Nu sitter jag iofs här med ännu mer ont i halsen och bihålorna. Näsan rinner som en kran :P Men det var det värt! Hoppas bara på att må litet bättre imorrn. Mycket händer i nästa vecka, och jag har en central roll för att det ska gå runt...

Vad kul att höra ifrån dig. Helgen har varit lugn och skön, blev ju ett omtag för mig nu från 1/3. Känns bra "so far". Var ju sååå skönt med min längre period i höstas utan giftet.
Ja, så länge vi är här har vi inte gett upp, vi kämpar och lyckas och faller. Viktigt att se framgångarna. Har du en annan tråd förresten?
Nu kämpar vi vidare, eller hur? Kram och på återhörande!

Ska du klara av att förändra och fatta beslut måste du först samla energi som nordäng67 säger. Gör något för dig själv. Behöver verkligen inte vara något stort, det är känslan av att du valt dig själv som räknas. Ta en promenad försök hitta små stunder där du får sinnesro.

Det verkar ha blivit ännu en vändning i ditt liv och en positiv sådan! Det är känslan jag får när jag läser det du skriver. Att tömma barskåpet på % är ju ett ( obehagligt ) minne blott.

Men ack ångesten. Möt den och ge den en ordentlig omgång !

Kämpa på?

Det är så lätt att alltid jämföra sig och sitt liv med andra. Är jag sjuk ska jag tänka på någon som är sjukare. (Precis som att jag blir friskare av det...) Samma med alkoholproblematiken. Mina fyllor blir inte mindre jobbiga för att någon annan dricker dubbelt så ofta eller tre gånger så mycket.

Visst, det kan vara bra ibland att bli påmind om att vi har det hyfsat i jämförelse med någon annan och känna ödmjukhet inför livet. Inte minst brukar det bli så när någon nära får en svår sjukdom, lämnar oss eller om vi är med om någon olycka.

Vi pratar vinlull och riskbruk. Känner inte igen mig i beskrivningen, men kan ändå referera till alkoholsuget. Det verkar vara detsamma för de flesta. Det är väl därför det funkar att peppa andra, trots att vår situation skiljer sig åt.

Själv drack jag på tok för mycket på tok för ofta. Lullig varje dag och riktigt full varje fredag och lördag samt berusad alla helgdagar och semestrar. Som jag tidigare berättat förnedrade jag mig genom att dricka vad jag än kom över. Så vidrigt att klunka OP, Bailey's, whisky, vin, öl och rom om vartannat. Försökte inte ens låtsas att jag findrack till slut. Bara det fanns procent dög det, ju mer desto bättre. Så fruktansvärt bakfull ibland att hela dagar gick åt till återhämtning. På slutet med flera återställare mitt på dagen.

Jag behöver inte tveka ett dugg, jag har fattat (men fortfarande inte accepterat) att jag är alkoholist. Har inte berättat det för någon annan än min man. Klarar jag att sluta på egen hand är det bra, annars måste jag väga in alternativet att söka hjälp.

Blir så ledsen när jag tänker på vilken vändning mitt liv tagit. Hur kunde jag låta det gå så långt? Besviken förstås, men mitt i allt ändå försiktigt hoppfull.

Tack för värmande ord, de hjälper mycket. Var så himla glad och positiv på morgonen, men nu har ångesten mig i sitt grepp igen. Men jag kämpar på... Behövde dock skriva av mig, därav kanske lite osammanhängande. Vet inte om någon orkar läsa, annars får det vara min dagbok.

I dag är jag nykter! ♡

Tack för stödet i era kommentarer! Det hj'lper. Idag är det tufft att leva ensam, jag saknar honom, mannen jag blev kär i, hans fina ögon, det varma leendet, kroppens närhet.......Istället för att gråta städar jag. Det behövs. Och när det är klart är jag lite lite nöjdare med tillvaron.

Hoppas att det gick bra. Ta det lugnt nu och kurera dig.

Själv är jag nyss hemkommen från en skön långpromenad. När ångesten gör sig påmind är det skönt att göra något aktivt.

Så brukar vi säga t ex när någon stressar upp sig mycket mer och fortare än andra i samma situation. Går ju att applicera även här. Som vi redan konstaterat, bara vi själva vet och kan avgöra när vi tycker att alkoholen blivit ett problem.

Det är klart att vi backar upp varandra det är därför vi hänger här. För att stötta när vi orkar och för att ta emot hjälp när vi mår lite sämre. Nu håller vi! ♡

kan du börja försöka träna på att släppa ansvaret för honom till just honom! För din skull framför allt men också för hans! Överge honom lite eller vad man skall säga! Gör små saker utanför hemmet som du tycker om! Behöver inte va nåt stort! Hemskt att behöva ge sig av hemifrån för att få ro, hemmet skall ju vara ens trygga vrå! Men då får du andas lite! Om jag förstår dig rätt så har han, förutom ett beroende, även en diagnos! Det är mer än vad du skall försöka klara av att reda upp! Omänskligt att du skall ta ansvar för det och vara hans livlina! Vet hur fruktansvärt svårt det är men börja ta hand om dig själv istället! Har en mamma som har en diagnos! Har stängt dörren och vägrar låta henne äta sig in i mitt liv igen! Kände mig som en psykopat i början men nu fattar jag inte hur jag stod ut så länge som jag gjorde med att försöka ta ansvar för henne! Hon vägrade hjälp, precis som din man! Blev ju som att försöka hjälpa en motståndare att vinna över en själv! Hemskt! Flytta om du kan!

Idag mår han riktigt dåligt. Ser helt kass ut! Yr och risig i magen. Igår skrev jag till hans tidigare behandlingsteam och bad om hjälp. Han fick kopia på det och blev arg på mig. Men jag måste få hjälp! HAN måste få hjälp att fatta att han är på helt fel spår. Kanske blir det hårda bandage med provtagningar och hot om uppsägning. Jag VILL verkligen att han ska klara sig utan alkohol för som nykter är han en jättebra man. Livet är verkligen begränsat just nu. Det går ju inte att träffa folk. Inte planera någonting. SUCK

Många sådana fattade jag i min ungdom, i samband med alkohol. Men jag har fattat hoper av dåliga beslut fullt nykter också... Sånt är livet. Uppenbarligen. Ibland har man otur när man tänker. Då får man tänka om och tänka rätt. Skammen är en viktig känsla, om än sabla obehaglig. Den försäkrar att stenåldersmänniskan inom oss inte blir utstött ur flocken och går en säker död till mötes. Känslan bleknar när faran är över. Du kommer att förlåta dig själv när du har hanterat konsekvenserna och är inne på rätt spår igen. Håll ut!

Jag har varit dålig på att läsa nya trådar på forumet på senaste tiden, men nu hittade jag hit. Vill bara tala om att jag känner igen mig så mycket i det inre dividerande du beskriver. Har jag alkoholproblem eller inte? När jag var ung och vild borde jag definitivt inte ha druckit som jag gjorde. Nu som 40-åring sker alkoholintag på ett så sofistikerat sätt att ingen skulle komma på tanken att anklaga mig för att ha alkoholproblem. Ingen utom jag själv. Det handlar inte om ofantliga mängder, obehagliga konsekvenser eller ett fysiskt beroende... Det handlar om en liten envis röst i bakhuvudet som inte ger mig ro. Den säger att det är dags att hitta bättre sätt att hantera allt som skapar stress, oro och negativa känslostormar, innan det går illa på riktigt. Nu har jag glömt vem som skrev så bra i en tråd... Men kontentan var att när det går åt helvete med alkohol, så går det käpprakt åt helvete väldigt fort. Jag vill inte uppleva det.

Kom igen, upp och hoppa. Vi kanske snubblar ner i diket någon gång, men vi behöver inte ligga kvar där :) Dina 17 nyktra dagar är inte raderade och förgäves. Dem har du kvar under bältet. Nu lägger vi till fler, en nykter dag i taget. Du är ingen idiot. Du är en människa under utveckling, som alla andra. Nästa gång stora suget slår till är du litet mer förberedd, litet slugare.

Hur går det för dig Morgondag? Jag hoppas du mår bra och har hållit dig på banan. För mig går det upp och ner, mest ner. Men, igår var jag nykter iaf...