Senaste kommentarerna i forumet

Jag är inte alkoholist ute kvinna, människa och yrkesverksam. Jag har druckit för mycket men är inte en speciell kategori med speciella karaktärsdrag, det är en förenkling av problemet som gör mig förbannad. Och den enkla lösningarna blir så förenklad att man gärna säger, du måste skärpa dig. Kan jag så kan du! Och det funkar inte för det mesta!
Jag tänker inte stoppa in mig i ett fack men fortsätta reflektera över mitt sätt att dricka och varför jag inte vill avstå.

-

Bra gjort, Vinäger!!!
Jag blev så glad för din skull, det kändes genom hela internet hur lättad du känner dig! Svarta hål känner vi till, vi som skriver och läser här, men kom ihåg att livet är så mycket mer än det! Du är på rätt väg, krama din fina man och fortsätt framåt❤️
Du klarar det här!
Kram Amanda

Du verkar mycket motiverad. En riktigt bra drivkraft. Lycka till!

Vilken situation du befinner dig i. Även
jag yycker självklart att du ska lämna honom, men förstår att det är långt ifrån okomplicerat. Kramar i massor

Tack alla, det här forumet är fantastiskt! Liten stor, jag har nyss berättat för min man. Alltså, vilket stort steg för mig. Att han skulle ta det bra visste jag, men det blev ännu bättre. ♡ Åh, vilken lättnad! Nu kan allt bara bli bättre. Vill helst ta hela världen i famn. Nu kör vi! Kram

att du fortfarande häller på att skriva du tillför så mycket här på forumet med dina kloka ord Har följt dej sen första dan läst allt o det är en del
Har också min mor som sitter på ålderdomshemmet och är dement hon är 96 i januari nästa är. Det är ingen höjdare o hälsa på när hon inte
känner igen sin egen son. Men hon har ju fått trampa här i många år-
Ha en bra vecka!

Ibland kan indirekt stöttning av andra som inte hanterar alkoholen så bra vara väkdigt inspirerande. Enklare med förståelse och insikt när man sitter i samma båt! ? men viktigast är att hitta den väg som passar bäst och där man.mår bra!

...och jag ligger här i min säng och försöker sammanfatta veckan som gick, precis som jag alltid gör numera.
Så vad hände....?

Jo svärmor gick hädan på lördagsmorgonen förra helgen, efter dryga tio år på ålderdomshemmet, några år till med sin demens.
En förskräcklig sjukdom egentligen, hur man kan bli så fängslad i en kropp utan möjligt att kunna kommunicera.
Ibland blinkar det till och man får nästan skämmas för det man har sagt tidigare, hur pass medveten var hon egentligen?
Men för det mesta var hon mentalt frånvarande, själlös och grund blick stirrade hon på....ingenting, hon kunde se rakt igenom en.
Ibland kunde man få ett svar om man skrek högt, annars var lyset tänt men ingen hemma.
Så ja, det är med dubbla känslor hon fick lämna ett sista skoavtryck på vår moder jord, sorgset men ändå lättad, och på samma gång ångestkänslor för att man känner så som man gör, men jag tror att det blev bäst som det blev, för alla parter.
Vi var där och tog ett sista farväl, klappade den insjunkna kinden som var kall och läderartad men ändå mjuk, tandlösa munnen och den stora näsan som framträdde ännu större nu.
Huden gulnat och rödblå nagelbädd runt hennes fingrar, man kunde verkligen känna att kroppen var helt själlös, det fanns verkligen inget liv, det var som bortblåst, bara ett skal som redan påbörjar nedbrytningsprocessen.
90 år hann hon bli min lilla svärmor, tvärtemot vad alla andra vill påstå, jag älskade min svärmor, men behåller minnet av henne längre bort, sådär 15-20 år sedan då hon var som allra mest glimrande.
Hon älskade att laga mat av absolut ingenting, baka kakor och bullar, handdiska och tog hand om alla barnbarnen, jo en svärmorsdröm fast tvärt om.

Och igår en vecka efter tömde vi hennes boende, den stora rensningen gjorde vi redan då de flyttade ifrån huset och lägenheten.
Nu körde jag fram släpet under hennes balkong, och vi slängde rubbet, inte en pinal sparade vi, all historia gick till sopen.
Svårt att inte bli sentimental, men det finns ingen plats för gamla minnesgrejer i ett modernt boende.
En fin pinnstol som hennes bror hade snickrat ihop till hennes födelsedag, märkt med initialer och årtal i underdelen.
Lite rangligt och udda, och dess framtid skulle bara vara att härbärgeras på vår vind i väntan på nästa vindsröjning.
När minnen falnar så tappar den värde, och det är ännu jobbigare att bära andras minnen.
Så vi gick framtiden till mötes och besparade oss besväret att behöva kasta grejerna framledes.
Det känns tungt men ändå realistiskt på något sätt, vi försöker istället spara på våra minnen av dem båda, svärföräldrarna.
Så nu är min fru helt föräldralös och har varit lite svår att komma in på livet senaste veckorna, hennes humör svänger mycket.
Jag kan inte annat än att stilla sitta brevid och försöka trösta och lyssna efter bästa förmåga, men stingslig är hon.
En liten anekdot blev när grabben åkte till Thailand samma dag som svärmor dog, ja det blev en konstigt sammanträffande men han försökte trösta sin mamma som nu både var oroligt och ledsen på samma gång....
-Men mamma, jag ska vinka till mormor om jag ser henne flaxa med armarna mellan molnen, jag lovar!
Mamma svarade..-Men du ger blanka f-n i att följa efter henne, du ska inte dit hon ska, capice!

Det finns så mycket som händer när man inte dricker längre, man tar sig tiden att hinna uppfatta och fånga känslor.
Det är en stor förändring som jag har fått uppleva.
Svågern som hjälpte till att tömma svärmors boende berättade om sin senaste fylla med jobbet.
De var på firmafest på annan ort och såg en föreställning, det blev mycket dricka både före, under och efter.
Han berättade att han vaknade upp med ett ryck sittandes i stolen framför hotellsängen klockan åtta på morgonen i sin kostym.
Sängen var orörd och han helt stel och kall i hela kroppen, en meter ifrån värme och mjukt liggande.
Direkt började han undra om han fick med sig rocken ifrån underhållningslokalen, med plånbok, pengar, kort och flygbiljetter.
Han rusade ut med maxat blodtryck och fann rocken hängandes i vestibulen, med plånbok och allt i välbehåll.
Och så kom nästa ryck, hur kom han till hotellrummet, fick han hjälp, av vem osv, vilka var med in i det längsta osv?
Hankände kallsvetten börja komma, och jag satt och lyssnade på han utsagor och kände igen mig med exakthet hur det BRUKADE vara, och just i detta tillfälle så kände jag en enorm tacksamhet att jag inte längre dricker alkoholen.
Svågern var nöjd med att han hade valt att flyga till den destinationen, för köra bil kunde han inte.
Hans andra kollegor hade blivit tvugna att checka ut ifrån hotellet och sedan vandra bakfulla och djävliga i många långa timmar innan de ens vågade sätta sig bakom ratten och köra hem, och frågan de borde ställa sig om de ens borde ha gjort det då heller.

I mitt nya liv känner jag en ganska så stor frid över att inte behöva ha de här problemen längre.
Då kanske man inte insåg att de var ett problem utan mer som en nödvändig konsekvens av sitt drickande.
Idag har jag en frihet över att kunna bestämma över vad jag själv vill, och inte ställa in mig i ledet av mitt beroende.

Det är frihet, om något!

Berra

Önskar verkligen att jag hade kunnat ge dig en lång värmande kram! Fy fan vilket svin din man är. Och jag håller med Ullabulla, det finns bara två alternativ - acceptera eller separera. Och jag tycker verkligen inte att du ska acceptera sådant vidrigt beteende. Men jag vet också att resan till beslutet är allra svårast, och att det får ta den tid det tar.

Glöm inte bort de positiva känslorna som du kände, de veckor som du inte drack. Du klarade ju flera veckor förut! ? Jag har äntligen lyckats hålla upp med alkoholen i två månader nu, men det har verkligen varit en berg- och dalbana. Men det går, så ge inte upp! Bra du har en plan, med träning och så. Ibland kan det kännas motigt, jag (och flera andra, vad jag läst) var väldigt trött i början av nykterheten. Men orken kommer efter hand och därmed även drivkraften tror jag. Fast när man är trött och tvivlar på sin ork, kan det kanske gå lättare med att tänka ”en dag i taget”, på att skippa alkoholen. Lycka till! Kram

Håller tummar och tår för att det ska kännas lika bra när ni träffas som det gör när ni skriver. Kärlek är underbart ❤️

Vad kloka kommentarer! Hoppas du känner stödet, ensamivärlden. Men du måste gå. Med pyttesteg eller större om du känner dig stark, bara du går. Idag tror jag också att du gått en bra bit som skriver. Jag kom hit idag. Blivande sambon tyckte det var läge att tokdricka lördag och söndag. Senast i juli gjorde han detta men inte så mycket som nu. Annars är han fantastisk, aldrig otrevlig eller våldsam. Nåt fick honom att göra detta nu. Undrar vad. Men åter, bra att du börjat gå! Styrkekram!

Utan a i kroppen.
Beslutsamhet o självförtroende har sviktat sista tiden och tänker mkt på a. Tror det vänder tillbaka snart igen när jag samlat på mig några vita veckor igen - och då ska jag inte slappna av.

Hej! Hittade detta nu. Bredvid mig ligger den finaste bästa killen jag någonsin varit med. Säger samma sak, vi är ff så kära. Han är helt aprak. Spydde för en 20 min sedan. Vi har varit ihop i ett år, kom båda från kärlekslösa förhållanden och hittade varandra. Underbart. Men det här drickandet kan jag inte förstå. Vad säger man? Han skäms som en hund. Men varför hamnar han i detta, nu är det 5 mån sedan sist, och nu föll han dit igen. Inget jobba imorgon lär det bli. Först festa lördag (öl) och sen idag vid lunch gå in på vin och bubbel ( som skulle vara till nåt annat såklart) . Sen taxi till puben medan jag var med mina barn, så när jag kom hem var han borta utan något meddelande. Jag hajade ju snabbt vart han var, och blir så ledsen att de låter honom köpa öl där när han kommer onykter. :((
Så Liza, vad gör vi? Älskar honom vansinnigt. Han är bäst i normala fall. Så öm och respektfull. Så kärleksfull. Vi bor ihop varannan vecka o varannan bor jag o kidsen. Men om två veckor blir vi sambos 100%. Han längtar så till det säger han hela tiden. Jag med. Men det här kan vi inte ha med barnen.

Att ge sig själv signaler kanske är den välvilliga rösten jag hör ofta. Speciellt när jag dricker. Den som vill säga till mig att det skulle vara ganska trevligt för mig själv att unna mig att vara utan alkohol och att jag skulle slippa en hel del problem om jag lät bli att dricka. Jag hoppas att den växer sig starkare.

Tänkte försöka klara det utan möten till att börja med. Har väldigt bra stöttning i min man som inte dricker.

Nu har man hållt ifrån A i att par veckor och måste erkänna att det går bättre än vad jag trodde det skulle göra. Går mina möten på AA och läser en hel del här på alkoholhjälpen. Båda ger mig styrka och mod att hålla ifrån A. Tack för att ni finns där ute. Jag känner inget behov av att gå in på systemet nu längre. Jag känner mig mera vaken om dagarna och bara att vakna på morgonen och veta att man inte har druckit kvällen innan så ger det mig positiv energi.

Har du varit eller kan tänka dig att traska iväg till AA? Nu är det olika kvalite på de olika mötena och grupperna... men kan vara värt att prova. Finns underbara grupper!

Är de personer du träffat när du druckit, på puben?
Skulle de människorna vara viktiga relationer för dig om du levde nykter och inte gick till puben mer?
Skulle din sambo förlåta dig för det som varit om du framåt valde ett nyktert liv? Skulle han även kunna stötta dig?
Vem är du de andra dagarna? Brinner du för något? Har du tankar om hur du vill att din framtid ska se ut?
Hoppas du kan hitta ut ur spiralen du verkat hamna i. En bra början att skriva och reflektera här
Kram

Eller om det tar tid innan den kommer.
Vill du ändå?
Tänk om det faktiskt är så att man kan ge sig själv signaler om att man är värd omsorg genom att agera som om man är värd omsorg. Att man kan ge sig själv signaler om att man har drivkraft genom att helt enkelt agera som om man har det fast känslan inte infunnit sig ännu.
Då skulle du inte behöva hoppas på att få kraft, utan kunna välja själv...
Jag önskar dig motivation och drivkraft och att du ska må bra.
Och även vilja att ge dig själv omsorg även om tröttheten håller i sig längre.
Kram

Räcker det att du bestämt dig, Skillnad, så fortsätt på samma sätt, gör det enkelt.
Med enkelt menar jag inte att det skulle vara en ’piece of cake’ utan så som du beskriver det.
Bara vara, även om varandet kan vara besvärligt ibland.
Kram

Det är konstigt hur denna eviga dans-den sk Djävulsdanen får en att känna sig som att verkligheten liksom kan ara likt ett kalejdoskop.
Då man lever eller levt med en person som missbrukar gör det att verkligheten och ens ståndpunkt kan se så olika ut från den ena dagen till den andra.
Nu då jag och min man levt separerade i drygt 6 månader så känner jag mig stark och som en egen person som gör det jag vill oberoende av min mans lynniga humör.
Samtidigt känner jag sympati och tycker lite synd om honom. Det känns som om jag liksom sprungit förbi honom och tagit beslut som varit viktiga för mig.
Jag känner mig ledsen över då mannen liksom sitter fast i sina alkoholbojor. Han har ett kärleksförhållande, och det är med alkoholen. Trots att han själv säger att han har fått negativa effekter med minnet, humöret drivkrafter osv. Trots detta tycker han det är såååå viktigt att dricka.
Det är ju sorgligt i den aspekten att hans liv liksom slösas bort.
Jag har funnit ut att mitt liv och min mening har kommit i frihet.

Hej och tack för din omtanke och fråga. Den stora skillnaden mellan länkarna och AA är svensk folkrörelse idéen. Länkarna är en förening där medlemmarna är bundna till stadgar. Det finns en styrelse som väljs fram på årsmöter. Allt enligt det svenska folkrörelse ideen. En förening där man for hjälp till självhjälp med stöd av länkkamrater. Vidare är det en förening där medlemmarna hittar på aktiviteter tillsammans efter det man tycker om att göra. AA är just anonyma. Har varit på några möten men föredrar länkarna då jag är en förenings människa. Är så glad att jag somnar och vaknar nykter. ALLT blir så mycket bättre utan alkohol?

Jag förstår precis hit du menar.
Det är så orättvist att han får slattar av vin i olika flaskor.
Det vill jag också ha, slattar.
Det betyder att han inte måste dricka upp allt eller ta slatten på morgonen för att man mår apa.
Det är en önskan om att vara fri från beroende, kunna ta ett glas eller två och sedan är det nog.
Man spar slattar till matlagning.
Det känns så "normalt" ingen kamp är inblandad.
Däri ligger orättvisan.
Vi som är beroende vill gärna erövra något normalt men vi har allergi mot a.

Mannen, han höll sig någorlunda till planen en vecka.
Vill han dricka, ok, drick.
Jag vill inte vara där när det går åt fanders dock.
Jag kommer att låta honom falla.
Lämna honom?
Nej.
Han dricker men klarar sin vardag.
Det är hälsan som oroar mig, mycket.