Senaste kommentarerna i forumet

...vi alla här inne kan spela, våra roller, våra Dr. Jekal’s and Mr. Hyde’s... Vi platsar alla på dramaten...vad jag är trött på det, min egen falskhet! Att vara den som alltid klarar skivan, fixar allt, landar på alla fyra tassarna, borstar av mig, reser mig igen....jobbet, barnen, huset, umgänget...i ensamheten vinet, som ingen vet...och den jag anförtrott mig liiiite åt, inte tror att det är så farligt, som det varit.

Nu spelar jag ingen roll, ingen karaktär, jag är...nykter ?

Tack snälla Sannah, AlkoDHyperD och miss lyckad för stöd och råd.

Det är så dubbelt. Jag är ensam mkt och tar hand om det mesta, så är det. Men ändå inte. Förut när jag var ensam på riktigt förra vintern så gick det bra. Ett lugn av att sköta alla rutiner på mitt sätt etc. Men det var ändå svårt också. Långa dagar för barnen på skolorna och svårt att handla mat sent på kvällarna utan bil osv. Så jag vet hur ett helt ensamt liv vore. Men då när vi separerade "på prov" så hade vi det väldigt dåligt innan. Mkt värre än nu. Då var allt bättre än att stanna i det som var.

Min rädsla är ju att jag ska börja få det likadant nu som då. Och min tröskel för att må dåligt är så låg nu efter det hemska vi hade förra året (och flera år innan det). Nu räcker det alltså med att han luktar alkohol för att jag ska må ganska dåligt. Nu i helgen betedde han sig litegrann som förra året igen och det får mig att bli rädd för framtiden.

Jag tror att han blundar för verkligheten. Han vill inte komma till insikt. Så han bad om ursäkt igår på kvällen igen och sa att han bara pratade skit i fredagsnatt och att han inte menade nåt av det. Men likväl har jag suttit i en timme på natten och hört allt sägas till mig. Det suddas ju liksom inte ur mitt minne bara för att han ett tiotal timmar senare säger att han inte menade det. Jag grät ändå på natten i fredags hur mkt osanning det han sa än var.

Alkohol är ett sånt farligt gift. Farligare än folk tror.

Det du skrev AlkoDHyperD är precis så som jag gör faktiskt. Det är som att jag har en parallell väg jämnsmed vägen jag går på på riktigt. Och den finns där som en tröst eller som nåt som peppar mig att se ljuset i tunneln.

Nu har jag det nog inte lika farligt som många som lever med nån som dricker för mkt. Men eftersom jag levt igenom helvetet förut så är jag liksom redan där. Jag tar bara vid där det slutade sist liksom. Stressen är lika hög som om jag levde med nån som drack ännu oftare eftersom jag minns den tiden så väl. Jag lyssnar efter ljud på natten för att höra om han ska komma in i sovrummet och bråka trots att det inte händer nu förtiden. Men förut hände det flera gånger i veckan.

Och trots det jag skriver nu så vill jag fortsätta mitt liv med honom. Jag vill vara en hel familj. För när det är bra så är det bra och vi hör ihop.

Men vad framtiden ger låter jag vara osagt. Men mkt hänger på vilken väg han väljer att ta.

Idag har jag iaf varit nykter i 9 månader och 9 dagar. Jag har varit sjuk så mkt den sista månaden så jag är i sån oform vilket känns tråkigt. Vill så gärna träna lite men vågar inte det innan jag är friskare. Men så fort jag mår bättre ska jag börja. Vill gärna känna att jag gör nåt positivt för mig kropp mer än att jag inte dricker. Vill känna mig lite fin och fräsch.

Hoppas ni alla har en bra kväll. Det har jag trots att det inte låter så på vad jag skriver. Jag skriver med lite distans just ikväll men mår bra. Det som sker det sker och jag tror att min väg redan är bestämd.

Godnatt ❤

andas ju det du redan vet.
Att du förstås också kan gå,lämna och byta liv.

Men jag har förstått av dina tidigare inlägg att ni har en väldigt lång historia.
Och då är det inte enkelt någonstans.

Men på något sätt så är det ju bara de två alternativen kvar.
Stanna och acceptera,eller gå.
Det känns som att dina inlägg blir renare och enklare och mer självklara i denna "sanning"

Men jag vet hur svårt det är fast allt sunt förnuft säger eller tom skriker åt en vad man borde göra.
Åsså gör man det inte och förminskar sig själv ännu mer på kuppen.

Det som hjälpt mig är att skriva listor.
På plus och minus och hålla dom så sakliga som möjligt.
Simpelt och lågstadienivå på något sätt.
Men när man blir insnärjd i så många parallela historier som löper samtidigt så kanske det kan vara en hjälp.

Vet att du vet Dionysa,men jag tänkte bara stärka dig i att du ser rätt.

Grattis!
Kan verka konstigt, men jag menar verkligen just Grattis!
Du har just bu påbörjat den väg som kommer att leda dig mot något annat än vad du tidigare trott att du behöver vara i, ta ansvar för.
Genom att skriva här i med och motgång, att du öppnar upp och berättar precis vad som pågår i ert äktenskap.
Du och din alkoholist till man har länge dansat en dans där du känner den skam och skuld som hör hemma någon annanstans.
Nämligen där den tunnan med skut hör hemma- hos fin man som väljer att döva det han inte orkar se på, ta tag i, dövar med alkohol.
Jag håller med Nordanäng, jag tror på dig! Du är värd att ta vara på ditt liv. Din man får kanhända också plats i detta ditt nya liv. MEN INTE SÅ SOM HAN VÄLJER ATT LEVA NU.

Stor kram

Sitter här och funderar i söndagskvällen. Maken har somnat efter att ha druckit större delen av dagen. En lukt av sur alkohol sprider sig i lägenheten. Jag mår inget vidare. Han har stökat runt hela helgen, ungefär som vanligt. Ramlat och haft svårt att ta sig upp. Vinglat på ett livsfarligt sätt i trappen. Skrämt både husdjuren och mig. Gått runt och tramsat, hånat, gastat. Skämmer ut sig för grannarna. Jag vet inte var jag ska göra av med min vrede. Att säga ifrån gör det bara värre när han är i det här tillståndet. När han är nykter går det heller inte att tala med honom. Han verkar helt obekymrad inför det elände han ställer till med. Det verkar som om han tycker det här är något jag ska stå ut med. Om jag inte vill det så får jag maka på mig!!

Undran: det här liknar hemfridsbrott, psykisk (i viss mån fysisk) misshandel. Han gör mig sjuk snart också. Försöker få mig att dricka när jag till sist inte står ut längre. (Jag har varit beroende tidigare.) Jag tror inte han vill separera, jag tror han bara vill utöva makt och kontroll.
Undran: hur mycket ska man behöva tåla? Om det här skedde någon annanstans än i hemmet skulle det vara åtalbart.
Han är en sjuk människa som förstör både för sig själv och sin omgivning.

Har kontakt med mannen..Han som verkade vara den enda nyktra på daitingplatsen, vilket inte lyckligtvis var fallet...Verkar otroligt vettig..Vi ska träffas efter dagligt mailande och sms-kontakt.Mina barn vet om hans existens Sonen är okey med det.Men frågar honom så att han är med på tåget....2 av döttrarna är mycket glada för min skull.Den tredje neutral..Vi får se..Det är många, många mil mellan oss.Ska han bli min nästa kille så blir det så trots avstånd.Vill ha en man som förstår sig på alkoholberoendet och vill leva liknande liv som mitt.Fick ju hjälp av er fina vänner på forumet med huset❤Nu behöver jag lite kärleksenergier, inför vårt första möte...Vänskap är ju trevligt och bra men Kärlek är ju det största i livet❤ Nu börjar jag och exet få till en vettig kommunikation.Så vettig det går med en som inte kan prata känslor...Det tar några veckor innan jag och den nyktra mannen ska träffas..Kram❤

Jag hade ju tänkt att vara nykter mer än tre veckor och hade ju trott att jag skulle kunna vara måttlig mer än två veckor när jag började dricka...så nu har jag åtminstone fattat vilken jädra kraft beroendet har..en läxa på vägen i kampen. Jag har slutat röka så många gånger så jag ser likheten. När man börjar röka igen är man måttlig ett kort tag. Sen eskalerar det snabbt och till slut vill man ju hitta drivkraften att sluta. När man väl sen slutat är ju cigg det en då man tänker på. MEN, här har ju tiden en positiv inverkan. Till slut tycker man faktiskt inte att det är livskvalitet längre att röka. Jag har hållt upp i snart två år denna gången och kan tänka på det någon gång men inte lägga någon större vikt vid det. Jag antar att man kommer till det sunda tänket vad det gäller alkohol också. Kram

Den där kicken lockar mig tillbaka helatiden. Vet att de inte hjälper å flytta för det har jag provat. Tänkte att jag skulle lämna alkoholen i staden där jag bodde när jag flyttade hit
Men så blev de inte så iallafall. Alkoholen följde med och jag har insett att det inte är orten det är fel på för hade jag inte druckit hade inget av det som hänt här inträffat. Hade aldrig träffat dom människorna å hade aldrig behövt uppleva bråken och mobbningen. Jag ångrar mig å det känns som allt är försent och att mitt rykte är förstört. Vet inte ens hur jag ska bygga upp min självkänsla igen. Vet inte ens hur jag ska klara å dricka själv när det inte gått hittills

I början så behövs bara det lilla för att man ska känna att något händer.
Islossning på något sätt och mitt i allt så har ett flak lossnat.

Läs och skriv och lägg en dag till nästa.
så kan du snart gå tillbaka och se att det händer saker.
Kanske framför allt att du vågar se hur det verkligen är.

Inte bara är det är som värst utan även i vardagen våga se hela bilden.
Lycka till och välkommen hit!

vet att du är en person som vågar lämna ett förhållande som skadar dig! Steget känns enormt just nu men ta små steg i rätt riktning som stärker dig! Du har redan tagit ett enormt steg genom att öppna upp mot omvärlden och inte skydda någon som gör dig illa! Att gråta och visa sin sårbarhet är en styrka tycker jag och det är också att stå upp för sig själv!

Tack för fina kommentarer och stöttning i det svåra. För det har varit en svår och jobbig tid. Förtränga minnen och panikångest som bankat sig fram.

Och det är så jobbigt att vara den enda som drar. Ingen som byter av när orken tryter. Och att då själv gå ifrån för att sedan komma tillbaka med ny energi är svårt för mig.

Jag har också så lätt att fastna i självanklagelser. Och inte se det som jag gör bra. Och våga vara sårbar inför mig själv och andra. Våga dela med mig av mina rädslor.

Jag faller tillbaka. Men jag lär mig.

läs och skriv här! Tappa inte det. Du har ju viljan att sluta, du vet hur mycket bättre det kan vara, håll i det och ge inte upp! Som övriga sa, ta hjälp - prata om det. Få stöd.

Jag tror på dig!

Styrkekramar

Att skriva här, känner igen tullandet från olika flaskor även om det var längesedan. Ge inte upp!

Att få tillbaks dom kloka nyktra tankegångarna och det har tagit tid för mig att få kontroll på intaget, känner mig nästan i mål.

Länkarna känns väl lite mindre sekt samt hittar de på aktiviteter utanför mötena också? Min uppfattning tror jag... dock med reservation för felaktig eller väldigt marginell..

Jobba med självkänslan. Bygg upp något långvarigt projekt som bara du styr över.

Sen kan du inte fly från dig själv. Det kommer tillfälligt bli bättre av en flytt men snart är du i samma vanor igen och du vill åter flytta. Bygg upp självkänslan, lägg ner alkoholen och flytta när du känner dig stabil invändigt.

Sök lånvariga och äkta kickar, men de kräver mer men ger så oerhört mkt mer. Alkoholen får du kickarna utan jobb, kommer snabbt men har många baksidor.

Tack. Det är nog väldigt nyttiga frågor att ställa till sig själv för dom har snurrat i mitt huvud sen jag läste dom i morse. Vad vill jag egentligen? Jag vill förtvivlat gärna må bra, vara pigg och tänka klart. Kunna ha motivation att baka pepparkakor, sätta upp julljus och hämta in jullådorna. Jag är säker på att jag skulle uppnå allt detta om ett par veckor i alla fall om jag inte drack. Och ändå ligger jag här och dricker en mellanöl...bara en liten mellanöl...ska ju låsa in allt ikväll...har ju ändå druckit så mycket på semestern...vad gör väl en dag till...jag har ju ändå pms...
Så det tycks som om min vilja att må bra inte är fas med min vilja att vara nykter.
Men jag har faktiskt en liten plan. Nu är jag ovanligt trött efter en veckas "semester". Men jag tror att jag kommer kunna ta mig till gymmet två gånger i veckan. Och med spriten inte tillgänglig på vardagar bli piggare och starkare och hitta tillbaka till drivkraften som gjorde att jag slutade förra gången. Jag tror att det kan vara bra att införa bra vanor innan man tar bort dom dåliga om man nu inte kan ta bort dom dåliga direkt.. kram

...bara varandet i sig kan vara problematiskt för mig och att vara jag, men idag känns det bra.

Fortfarande trött, men vaknade helt utan huvudvärk och jag dricker vatten.

Tack snälla MCR och sessi för era fina ord. Jag behövde dem. Jag vet innerst inne att det är som jag känner men det är så skönt att få det bekräftat av någon som ser det objektivt. Och som vet vad man går igenom.

Tankarna snurrar för fullt. Fast det brukar dem göra. Men något har ändrats sen bara förra veckan. Förra helgen så hade min man födelsedags fest och jag gjorde allt jag kunde för att det skulle bli en bra fest. Han blev såklart full och när gästerna började röra sig hemåt blev han arg (antagligen för han ville festa) och han skrek på mig att det var mitt fel (framför flera av gästerna dessutom). Jag vart så arg och ledsen att jag började gråta (jag var nykter). Jag brukar inte gråta fram folk, det är det värsta jag vet. Att visa sig ledsen och sårbar. Men då kunde jag inte hålla masken. De som såg(flera av mina syskon och mina föräldrar) var då stöttande mot mig och tröstade mig. De har ringt mig nu i veckan och frågat hur det är. För första gången så stack jag inte under stol med hur jag kände och vad jag tyckte om hans sätt. Även om jag inte berättade om hans agressivitet eller hur mycket han faktist dricker så berättade jag att jag var ledsen fortfarande över hur han skrek på mig. Och sedan berättade jag för hans kompis igår och skrev här vad jag känner. Inom loppet på en vecka så har jag berättat mer än vad jag gjort någonsin under alla deska år. Jag kanske är inne i en process?

Jag börjar också på allvar tänka på att gå och prata med någon. För att få lite rätsida på tillvaron. Men det är så svårt för jag vet inte vart jag ska vända mig? Och när det kommer till kritan vet jag inte om jag vågar. Men en dag kanske?

Men jag ska verkligen ta dina råd till mig MCR. Att börja fundera på vilket liv jag vill leva. Och prioritera mig och mina behov. Jag har läst härinne under flera år men inte tidigare vågat skriva.

Och å vad jag har önskat att jag var en av dem som vågade lämna och börja ett nytt liv. Det säger ju ganska mycket. Tänk att få slippa ångesten av att höra en ölburk öppnas, eller ett vinglas som fylls på från en bib. Och att slippa få hjärtklappning av att höra en nyckel i dörren mitt I natten. Att hela tiden försöka hålla masken när han dricker för husfrisens skull. Så det inte ska bli bråk. Fastän man känner sån avsky inför den människa han blir när han blir full. Och sen får man dåligt samvete för man känner avsky.

Jag vill verkligen förändra min situation. Och jag vet att det bara är jag som kan göra det. Hoppas jag finner styrkan att ta mig igenom det här och inte faller tillbaka i gamla spår.

Där har jag befunnit mig ofta!
Lider med dig men hejar på dig. Behöver vi kanske båda mer hjälp utifrån? Jag faller ofta tillbaka i svarta hålet men efter att ha pratat med min fru om jag var rädd att jag har problem har det gått lättare. Kan det vara en idé att prata med din man så slipper du hålla ytan hemma?

Prata med din man, kanske kan ni hjälpas åt. Ta en dag i taget.
Hoppas du klarar det!

Hej!
Jag har alltid tyckt om att dricka alkohol sedan jag provade första gången då jag var 15. I tretioårsåldern blev drickandet en självklarhet på helgerna även fast jag bara var hemma. I dagsläget dricker jag en vinbag eller mer o veckan. Jag känner mig less på alkoholen som ställer till saker i mitt liv. Det går ut över min familj min fina man o till o med mina hundar och mig själv.
Har idag beslutat mig för ett nyktrare liv och hoppas att jag kommer att klara av det.

Nu kör vi tillsammans, Nystart!
Det får verkligen vara nog nu känner jag, både för dig och för mig. Känner så väl igen mig i dina resonemang och känner att jag vill komma med pekpinnar och goda råd och alla möjliga synpunkter men när det kommer till kritan så har jag inte kunnat skriva för jag är ju i exakt samma sits. Har gott hopp om oss dock, nu kör vi.

is more.

Du ska inte behöva skämmas för din mans beteende hos grannen. Det är inte du som har bettet dig illa. Så gå rak ryggan.