Senaste kommentarerna i forumet

Jag märkte det så tydligt igår.
När jag återigen var på väg att rycka ut som en räddningspatrull åt exmaken.
Men sansade mig och bollade över ansvar till honom.
Jag kunde inte släppa ändå. Gav råd om hur han själv skulle kunna lösa problemet. Bad honom prova själv och sedan ringa om det inte funkade. När han inte hörde av sig försökte jag ringa själv, flera gånger.
Möttes av ”silent treatment”, inget svar på telefonen, inget svar på messenger. Skuldkänlorna som ett brev på posten.
Mitt fel om han...., mitt fel om han inte..., till och med mitt fel att han inte förmår lösa problem själv. Vilket han heller inte gjort utan valt att sitta hemma och sura.
Mitt fel. Eftersom jag har löst dem åt honom i alla år och därför möjliggjort passiviteten. Mitt fel att han är uppgiven för det var jag som ville skiljas. Osv. I all oändlighet.
Vad drivs ditt medberoende av för känslor?

Det syns kärlek i dina rader. Och det är precis vad du behöver. Kärlek, omsorg och förståelse.
Du gav dig själv detta, genom att berätta. Du behövde och gav dig själv omsorg genom att be om det du behövde. Och fick det.
Ja, något har du ju gjort för att förtjäna denna man, eller hur. Det du precis gjorde, till exempel.
Genom att berätta, visa din sårbarhet, be om hjälp, sökte du närhet och kontakt. När man gör det ger man samtidigt närhet och kontakt. Du gav samma sak till din man som han nu ger dig. Kanske han tänker samma som du - vad har jag gjort för att förtjäna denna fantastiska kvinna....
Kram

Vi tänker på dig och du kommer att vara närvarande i oss.

Tackar som frågar! Har haft fullt upp med jobb o annat - men det rullar på med nykterheten! Glad att läsa att det gör det även för dig! Grattis till dina 16 dagar: Hyfsat är ju bättre än "åt h-e":-) Kämpa på - du kan ju det här. Jag skall väl i ärlighetens namn säga att jag ett par gånger har tänkt att "det skulle vara skönt att vara lite full nu". Det är nog helt normalt att tänka - kanske det som är ett sug? Jag vet ju att det inte funkar att vara "lite full" - så det låter jag bli helt enkelt. Bra att du är så motiverad och känner dig stark - det tror jag är en basal grund att arbeta från/stå på. Styrkekram till dig också rabarber - vi kan behöva varsin:-)

Min särbo den stora kärleken efter ett samtal på en fredagskväll han lovade vara nykter, full som en alika,känslokall och avvisande. Bestämde mig, för mitt bästa att så här vill jag inte ha det, mitt liv, mina känslor. Har gråtit och våndas. Men har bearbetat detta så länge så hjärtat har blivit lättare, sömnen bättre, huvudvärken inte lika påtaglig. Nu har det bara gått två veckor så jag har inget bra svar på om jag kommer att ta tillbaka honom, men troligt vis inte. Jag väljer mitt liv, inte en annans genomdränkta alkohol hjärna. Välj ditt liv och vad du tror är bäst för dig.! Kan säga med all beundran till er alla på detta forum att ni har hjälpt mig att komma till insikt snabbare än vad jag hade gjort om jag inte hittat detta forum.

Jobb
Lunch med kollegor
Jobb
KBT ( gå dit, försöka att lyssna utan att dömma, absolut inget krav på att delta aktivt)
Laga mat och äta av den

Det gick bra i helgen. Men oj vad nervös jag var. Skönt att det är över nu. Det var, som jag hade anat att det skulle bli, en riktig brakfest med mängder av alkohol. Jag började med att smaka på en välkomstdrink som var för stark så den gav jag raskt till min man. Sedan drack jag två st 33 cl öl. Efter det drack jag smaksatt mineralvatten som jag köpt med mig, tog en dryg timmes paus från öl. Sedan en sista öl. Efter det var jag nöjd. Festen blev ganska snabbt helvild. Det var trångt, folk spillde ut öl och sprit och när jag och min man fick ännu en drink över oss vid 23-tiden så fick vi nog och gick. Så himla skönt att komma hem till ett tyst och lugnt hotellrum, bläddra i en tidning och somna skönt. Var lite trött dagen därpå men mådde ändå jättebra. Helgen blev väldigt bra.

.

Varför gör man så här mot sig själv gång på gång? Det börjar bli jobbigt att starta om och gå igenom de första dagarna igen och igen och igen. Inatt drömde jag om att jag drack, hela natten flera olika drömmar. Jag satt och drack ur en kvarting ute någonstans och trodde det var vatten tills jag insåg att det var vodka. Helt sjukt eftersom jag inte dricker vodka och inte direkt ur flaska heller. Sen drömde jag att jag rökte hash, ännu konstigare då jag aldrig rökt något starkade än vanliga cigaretter (som jag inte ens rökt på 15 år).

Det känns iallafall bra att vakna nykter, men jag är ganska uttorkad och sliten efter en natts dålig sömn. Men idag ska jag vara nykter, en dag i taget.

Känner igen mig i båda dessa berättelser, nu är inga små barn inblandade. Stora kärleken, min enda kärlek,mitt allt.
Men jag var inte hans stora kärlek, alkohol var hans. 11 år tog det att fatta det. Han ville oxå flytta ihop men jag drog på det. När det är barn inblandade så måste man nog ta sig en till funderare?! Min särbo sa också att jag bara gnällde över hans"normala' drickande som blev värre med åren. Han blev elak mot mig men mest mot mina barn som var små när vi träffades. Nu efteråt är det katastrof att jag lät det fortgå. Vi blev aldrig sambos,djupt inne var det som små fjärilar som sa ja, men jag lyssnade faktiskt på min mamma för en gångs skull så det blev aldrig av.Har lämnat honom för en kort tid sen efter vånda och smärta. Tänk långsiktigt: kommer det bli bättre? Kommer han att ändra sig? Kommer du/ni, barnen att få det bra? Vem kommer du att vara i relationen? Var ärlig mot dig själv. Av egen erfarenhet så är tyvärr kärleken blind. Lycka till

.

Tror att du kommer lyckas och du får så fin coachning på vägen. Ha det gott!

Det vankas Aw! När inbjudan kom blev jag skraj först, hjälp hjärnan började dividera. Dricka inte dricka! Men ganska snabbt infann jag lugnet och känslan av att jag givetvis inte ska dricka alkohol! Jag vill ju inte det alls!
Jag ska dricka alkoholfritt och jag ska delta! Jag tänker inte utesluta mig bara för att jag inte dricker alkohol.
Jag ska bara coolt säga alkoholfri öl tack och inte förklara varför. Frågar någon ska jag säga att alkoholfri öl är lika god samt skönt att vakna pigg i morgon :)
Det ska bli kul och jag vet att jag klarar det! Mot vägbubbla två och klarar jag detta är det en vit månad!!

Gott att du åtminstone har en bra läkare som ser dej och försöker hjälpa dej. Döm inte dej själv heller, du gör ju verkligen så gott du kan som försöker kämpa på alla sätt, varje dag.
Ja, det är kallt och mörkt ute nu och motigt att ge sej ut att springa. Jag kan inte jogga just nu pga. en fysisk skada men försöker gå långa promenader när det är ljust ute. Det ger mej lite ro och andra perspektiv på tillvaron. Hoppas du har möjlighet att komma ut i dagsljuset, det behöver vi nog alla nu. Alkoholen kanske kan få en att må lite bättre - en kort stund, men sämre i längden. Det vet vi ju.
Ta hand om dej! Kram ?

Var rädd om honom! Och dig själv förstås ❤️

Ditt liv är ditt ansvar. Din mammas liv är hennes ansvar. Punkt.

Din berättelse gör riktigt ont i magen på mig! Du och dina syskon är sådana överlevare! Tyvärr har jag inget råd att ge dig angående din mamma, mer än att hon själv måste vilja sluta. Du kan inte tvinga henne. Hade själv en alkoholiserad pappa, och han gjorde många nykterhetsförsök, men föll alltid tillbaka i drickandet. Som 20-åring valde jag att flytta 30 mil och ha en högst sporadisk kontakt med mina föräldrar. Så löste jag det. Styrkekram ❤️

Precis som det är svårt att förstå en alkoholists drivkrafter så är det förstås svårt att förstå en medberoendes drivkrafter - om man inte själv varit i en liknande situation. Jag borde egentligen ha varit i farozonen för att utveckla medberoende med tanke på min uppväxt, med alkoholiserad pappa. Men jag tänkte i så då heller. Som barn tänkte jag ”måtte jag bli stor snart så jag får leva mitt eget liv”. Och jag drog hemifrån så snabbt jag kunde, och mentalt flydde jag hemmet flera år innan dess. Jag flyttade vid 20 års ålder 30 mil och höll därefter en högst sporadisk kontakt med mina föräldrar. Några urladdningar hade jag och pappa under årens lopp om hans missbruk, och några tappra nykterhetsförsök gjorde han, men till ingen nytta i det långa loppet. Min mamma var i alla år medberoende, så till vida att hon mörkade och täckte upp, ”spelade dum”. Som ensambarn lärde jag mig tidigt att det fanns endast en person som jag kunde lita på i alla lägen: Mig själv. Men samtidigt är jag en empatisk person som ”känner in” och jag är tolerant för båda mina egna och andras svagheter. Jag tror alla om gott, tills de bevisat motsatsen. Trots det finns inte ”att inte leverera” i min bok, även om man inte behöver uppfinna hjulet varje gång. (Min lägstanivå är oftast högre än de flestas normalnivå ändå har jag lärt mig.) Och jag blir förbannat trött på ”mycket snack och lite verkstad”, och de personerna har inte mycket att hämta hos mig när jag sett igenom dem. När jag läser vad jag har skrivit ser jag hur motsägelsefullt det är. Att vara tolerant för svagheter men ändå alltid kräva ”leverans” liksom. Men vi människor ÄR komplicerade. Och du är på otroligt god väg att ”bli fri” tror jag, eftersom din sjukdomsinsikt är så tydligt uttalad. Du har tidigare fyllt ditt liv med något som skadat dig, och nu ska du fylla det med annat. Och det tar förstås tid att hitta. Och ibland måste man stänga och låsa en dörr innan man kan öppna en annan.

Vilket liv.
Jag förstår mig inte på min alkishjärna. Jag har jobb, partner och underbara katter. Mitt liv är bra. Finns inget att klaga på. Jag borde vara glad.
Ändå offrar jag tre dygn till minnesluckor och tre till till ångest. Jag förstår inte varför.

Hur går det för dig? Ge oss en uppdatering. Vill att du ska lyckas!

Även om det är allt annat än lätt. Du är så bra på att peppa oss andra, hoppas att du kan överföra det på dig själv. Lycka till, jag tror på dig! Kram

Känner så väl igen mig i att vara den som alltid är stark och klarar allt. Att ensam kämpa på då ingen annan vet. I morse tog jag steget och berättade för min man. Det absolut bästa jag gjort. Hoppas att du orkar fortsätta att vara motiverad. Ta en dag i taget och gläds åt det du gör bra istället för att sörja de gånger det gick sämre. Hejar på dig! Kram

Ja, jag behöver stöd. Men nu är det verkligen slut. Nu finns inget hemma och inget ska komma över tröskeln. Jag har gjort det förr. Känns rätt skönt. Så fixa din låda, Nystart så kör vi. Det är verkligen lättare när det inget finns hemma. Det slutar ju precis som du beskriver... vettet, ambitionsnivån försvinner ut med klunkarna och sen är det kört. Du är i gott sällskap... eller i dåligt sällskap. Nä, aldrig mer känner jag. Det är verkligen nog nu. En dag i taget! Bara man är över en vecka, en månad, 2 månader så är det lättare. Vi grejar det här nu.

...och beslutsamhet, det är vad jag behöver och det jag ägnar mig åt att vara ”i”. Beslutsamhet och aktivitet.

Jag hoppas du snabbt samlar styrka ?

...jo AlkoDHyperD, det är när det räcker med att jag bestämt mig, som det blir skillnad tänker jag. Jag vill inte hoppa upp i sadeln igen...och vilken gång i ordningen det är på riktigt som det sker, vet vi aldrig i förväg...så jag tänker att jag väljer NU, det är den här gången :)

Tack för dina rader hos mig! Jag behöver stöd <3