Senaste kommentarerna i forumet

Jag lagar mat och känner mig stolt. Stolt över att jag vet att jag är stark. Jag står emot för mig själv. Inga toppar men heller inga dalar.
När det erbjuds alkohol säger jag nej tack jag dricker alkoholfritt jag mår så mycket bättre då!
Tricket är att hålla ut, aldrig ta ens ett glas. Tar jag endaste ett är det kört! Rätt ner, har provat det!
Och jag skiter i vad andra tycker! De kan tycka vad de vill!! Jag hindrar ingen från att dricka, men jag står över! Jag deltar men på mina villkor!
Styrka till alla?

Vet hur fördjävligt det kan kännas om och om igen. Jag vet också hur det känns att känna sig bakbunden och utan val.
Men en vacker dag kommer du till en punkt där du inte längre styr, där du med all kraft få ha tillit till att det löser sig och då löser det sig på ett helt annat sätt än vad du själv tänkt dig.
Alkohlism är en sjukdom och vi faller olika i den sjukdomen. Att din man vet att detta inte är bra det tvivlar jag inte en sekund på men han vet inte hur han ska lösa det.
Under tiden ska du stå rakryggad och inte ta skit! Förmedla det med hela dig!
Stor kram!

känner jag igen mig i det vad du skriver Ullabulla.
Och så klart kommer också mitt beteende "att vara till lags" från barndomen. Oftast blev jag straffad hårt när jag hade åsikter och var för kaxig, när jag ville säga vad jag tycker.
Du har en svår resa framför dig.
Du skriver: "Köra sitt eget race, men inte på någon annans bekostnad.". Tyvärr, är det inte så enkelt. Antagligen har du redan börjat upptäcka att när du säger vad du tycker, när du gör vad du tycker, upplever folk att detta gör du på deras bekostnad och försöker belasta dig med dåligt samvete. Men är det verkligen så eller tycker de så? Väljer de se situationen på detta sätt?
Varje person som ansvar för sitt eget liv.
Ditt exempel med kvinnan som dansade och kanske även strippade. Jag tycker att du har 100% rätt att säga ifrån och gå därifrån för att du tycker som du gör och så klart ska du göra så att det känns bra för dig. Sitt aldrig kvar om det känns som du beskrev!
Jag skulle stanna för att sex och sexualitet är viktiga för mig, jag älskar att beakta nakna kvinnokroppar, även mer än manliga kroppar trots det att jag är heterosexuell. Jag sexualiserar min kropp för att jag trivs med det, så klart inte "utan gränser", men jag älskar underkläder, tränar, tar bilder på mig själv och försöker bejaka min sexualitet. Jag hoppas dock att jag inte gör det på något störande sätt för personer som inte gillar denna typ av beteende. Fast... Juste. Måste jag vara till lags (som mamma har krävd av mig) och får inte provocera åtminstone lite, ibland? Jag vet inte. Jag kanske borde anpassa mig och inte ha så tighta tröjor på jobbet, kanske sluta med högklackad...
Det finns inga rätt och fel svar, tycker jag. Men det går inte att köra sin race utan att någon tror att man gör det på denna personens bekostnad, det har jag lärt mig. Och jag hoppas att då har du styrkan att stå på dig, och acceptera det, även om man mår dåligt av det. Det kämpar jag med, och det krävs enorm styrka för att klara det.
Jättestor kram på dig! Kämpa på :)

Du behöver inga pekpinnar men du måste nog bestämma dig själv på riktigt?
Kan det vara så att det inte för att fira etc utan för att du undermedvetet måste fylla beroendet? Jag känner mig själv ofta radiostyrd och fattar inte hur jag ibland bara dricker?

Hejar på dig

Låter som du tagit ett beslut att förändra!
Bra första steg och hejar på sig! Vi mår bättre utan skiten

Systemet stängt. Inget handlat.

Jag hade rätt. Det var silent treatment först. Sedan startade jag ett samtal där han sa kanske fem ord. Sedan fortsatte tystnaden. Och plötsligt sa han förlåt. Och nu är allt frid och fröjd. Så som jag kan gissa att det är i många familjer där nån dricker. För husfridens skull släpper man det jobbiga. Och för att slippa ångesten av att vara ovänner. För att man inte orkar. Livet har nog med problem. Att vara osams med nån man bor med är ju det sista man behöver.

Det är som att jag har bestämt mig för att jag tänker stå ut. Jag skulle gå under psykiskt av att skiljas nu. Och jag vill inte skiljas. Jag vill att han ska sluta dricka ??

...ned med det bara i slasken.

Det var en skvätt, en rejäl. Den är borta nu och doften av rödvin som spred sig i köket har skingrats.

Jag är så vansinnigt trött. Håglös idag. Här och läser. Löser...tänker...vilar...

Det har gått två år nu.
Två år sedan cancern togs ut ur min kropp.

Det har gått drygt två år nu.
Två år sedan jag lämnade.
Lämnade min man. Barnens pappa.
Han.
Han som mitt hopp aldrig ville släppa greppet om.
Han som jag valde om och om igen.
Trots att jag kunde ha valt mig själv.

I går i ett mottagningrum med en ny läkare med kalla händer kom så mycket tillbaka. Två år.

Ensamheten. Utsattheten.
Alla vårdsituationer jag varit i på vägen kom tillbaka.
Alla kala rum och kalla händer.
Ensam. I kaos.
Och så förträngningen av alla känslor för att klara av att fortsätta.
En stund till. Bara lite till.
Inte visa sig svag.
För hur skulle barnen klara sig då?

Det har gått drygt två år nu. För för drygt två år sedan fick jag också dig. Du som kom precis när du skulle. Precis innan det var försent.

Och nu, precis som jag egentligen alltid behövt, behöver jag en varm hand att hålla i min.
För jag är för det mesta livrädd.

Två år.
En evighet och i går.

Grattis till stor förändring och lång nykterhet men visst är det ibland oförklarligt varför man sitter där med dricka utan riktig anledning? Läskigt när man förlorar kontrollen.

Men kör på igen, du klarar det. Tror vi behöver påminna oss om hur det går när vi tror vi är safe och ”testar igen”? Är ju bara att läsa bakåt i våra trådar.

Jag har bara klarat cirka 50 dagar i rad men nu ska det bli hundratals.

Förstår hur du känner och hur besviken du blir- igen...
Du är i en process och den tar olika lång tid, beroende på
Ja, vad beror den på?
Det finns enligt nig bara ett sätt där DU kan ha inflytande på processen.
Jag har varit där du är och nu är jag någon annanstans.
Det du kan fråga dig om du tror på att din man kommer att vakna upp en dag och tänka för sig själv” nej nu ska jag sluta dricka för min familj verkar inte gilla det”...
Kan ju hända, men högst troligt är att han dövar sina skamkänslor med mera supa egtersom det är så han kan göra och gjort genom ert äktenskap.
Jag tror dessutom att det är kontraproduktivt, att liksom vara en martyr. Han får då i sin alkoholisthjärna det att vara honom det är synd om som har en sån sur fru typ...
Om du inte kan eller vill lämna mannen, vilket jag har stor förståelse för, så försök ändå att leva DITT liv. Gör dina saker upptäck världen men gör det för din skull.
Mannen kommer ändå behöva göra upp med sitt supande och där är du chanslös om han själv inte förstår och vill.
Stor kram!

Lås fast dig tills klockan blir tre, sen har du klarat helgen ?

Fru bortrest. Svårare sug idag. Håller mig hemma tills systemet har stängt. Måste tillbaka till känslan när det kändes lätt av avstå som jag hade efter 4-5 veckor. Men är ju inte ens på en vecka just nu så vet att kommer kännas bättre snart

Jag drack ?
Det har jag inget riktigt bra svar på, det blev en dimma i skallen.
Sen satt jag plötsligt med ett gäng öl i soffan och då va det kört.
Dagen efter va jag bakis och tänkte, äh jag tar en dag till när jag ändå är igång.
Så fortsatte det i några dagar.
Men men, tre månaders nykterhet är det jag fokuserar på när jag tänker bakåt.
Framåt tänker jag att det ska bli längre än så, aldrig mer ?

Tänkte skriva lite här, men orkar inte med alla pekpinnar. Har inte alls gått så bra som det borde ha gjort. Jag vet mina triggers och vad jag borde göra, men jag dricker iallafall. Va fan det är ju fredag, lördag, fotboll, resa, you name it. Måste bryta tankesättet.

God morgon!

Eller god och god.

Igår var jag på en middag med vänner och hade det så trevligt. Min man var hemma med barnen. Han drack öl. När jag kom hem var han glad och vanlig men jaa... han stank.

Plötsligt slog det om. Han började dra upp saker han bråkat om miljoner gånger. Tryckte på alla knappar han kunde hos mig för att få mig arg eller ledsen. Han var så grälsjuk som en blixt från klar himmel. Han vill skiljas för att jag är kall mot honom när han dricker. Han vill flytta. Nu sover han. Jag har ingen aning om vad han kommer säga när han vaknar. Han utövar ofta "silent treatment" så det kanske är det jag har att vänta om inte jag drar igång en diskussion idag. Jag är verkligen helt oskyldig i hela grälet för det var alkoholisten som talade igår i honom. Om tio år gamla saker. Som han redan bråkat om 200 gånger minst. Samma samma jävla rundgång.

Jag önskar jag kunde säga idag att han får ta och packa och sticka. Men saken är den att läget i mitt liv nu med barnen gör det omöjligt. Mitt ena barn har det jobbigt i skolan och all min kraft går till att försöka lösa det och stötta där. En skilsmässa med en alkoholiserad svartsjuk bitter människa mitt i det?? Nej det går inte. För jag vet att han inte vill skiljas. Han kommer ångra sig angående det och då kommer jag låta det vara.

Men nångång får det väl vara nog?? Ska alkohol få tillåtelse att förstöra ett äktenskap för att en människa vägrar inse sina problem?? Jag tycker det är så fel. Jag slutade dricka fastän ingen nånsin bad mig sluta. Ingen hann må dåligt över mitt beteende. Ändå slutade jag. Hur kan en människa ställa till så mycket skit för andra och ändå inte sluta dricka?? Jag kan inte förstå det alls.

Han såg mig i ögonen igår när jag var upprörd och så sa han "jag ser att du har druckit. Jag ser det. Det syns i dina ögon". Ska jag skratta eller gråta? Jag hade inte druckit en enda droppe. Men han var tvungen att underminera mig och det jag sa genom att få det till att det är jag som var berusad!! Han ser tydligen inte skillnad på ledsna ögon och fulla ögon.

Önskar jag kunde slippa honom men det går inte. Och inget jag gör hjälper.

Hur kan nån välja alkohol före allt annat????

Nu ska jag försöka ha en bra helg. Han jobbar imorgon så det ska bli skönt att slippa honom.

Fan ta alkohol.

För tänkvärda sätt att hantera vardagen. I morse var inte första tanken negativ vilket är helt anmärkningsvärt.
Jag har aktivt värderat mina tankar senaste veckan det har varit besvärligt ibland att erkänna för mig själv att tankar är just tankar och inte sanningar. Jag känner mig i stunden nöjd med mig själv.
Jag är nöjd i min tillvaro och försöker att inte se för långt framåt.
Jag delegerar uppgifter som jag tycker är svåra. Lite förvånat noterade jag att min bror som jag delegerar mest till blir glad åt att få hjälpa till. Han har ofta varnat mig för att ta på mig för mycket och han är också duktig på att hjälpa till att sortera allt så som adhd föreslog. Jag har bara inte sett det så innan men han sorterar bort saker vi inte kan påverka,hittar viktiga saker att göra och lägger en hög med saker som är mindre viktiga på is.
Min bror värderar ibland lite annorlunda än jag.
Idag ska jag hämta energi i mina tonåringar som är hemma. Mys och kanske baka något.
Jag behåller min 90 dagars period för jag tror så här 2 veckor in i den att jag är på väg åt rätt håll. Jag får jobba på helt enkelt. Jag får pocka russinen ur den behandling jag får och aktivt jobba med det som verkar fungera. Det blir inte bättre om jag låter min lata hjärna tänka som den vill, jag måste aktivt programmera om den...

Jag kommer i alanoprogrammet som mycket handlar om en egen resa.
Ju svårare blir det att hålla masken och vara oärlig.

Att liksom glida i det sociala spelet med alla masker för att passa in och bli accepterad är ju förstås ett måste också.
Man kan inte bara ösa på i sin egen fåra.

Men att någonstans lära sig att istället för att jamsa med kanske vara tyst.
Att istället för att tvinga in sig själv i konstellationer eller vänskaper som inte längre är bra för en, avstå kontakt.
Att släppa taget på denna vilja till anpassning in absurdum.

Köra sitt eget race,men inte på någon annans bekostnad.
Våga stå kvar i sig själv istället för att vika ned sig när man möter motstånd.
Utan att sänka sig till att gapa och skrika för att få sin vilja fram.

Öppna örat för andra synsätt och argument.

Jag inbillar mig att jag är i någon sorts nyorieteringsfas efter min rejäla kris jag haft i över ett år.
Jag har nästan grävt klart och börjar komma upp till ytan.
Redo för vad detta nya liv ska innebära när jag inte längre springer framför och bakom alla och ska laga och rädda.

Får se hur det går,många många fällor kvar än är jag rädd.

Tack för tipsen. I mitt fall finns ingen risk för överträning, jag är i grunden rätt lat :) men träningen får mig verkligen att må bra och en ventil för att koppla av hjärnsurret. Har tidigare fått hjälp med milda ångestdämpande och insomningstabletter men träningen ger verkligen bättre effekt och ”riktiga” endorfiner.

Unnade mig chips :)

Vad skönt att åtminstone kroppen är frisk även om huvudet lider av svåra tankar! Styrkekram ❤️

En i den långa raden av oftast kvinnor som önskat, hoppats, försökt och blivit besviken... Jag var en av dem när jag hittade hit för sju år sedan och många, många har passerat genom åren - samma berättelse även om den yttre ramen varierar. Ditt beslut är det enda kloka här och nu precis som PP skriver. En människa med den a-konsumtion och det mönster du beskriver klarar inte att "unna sig" att dricka på helger eller i annan begränsad form.
Läs här på anhörigsidorna så kommer du att känna igen dig. Jag har också haft stor nytta av att läsa på missbrukarsidorna, där har jag förstått kampen och maktlösheten i beroendet. Fortsätt gärna skriva, det är ofta till stor hjälp i den egna kampen att göra sig fri och hitta sin egen styrka.
Allt gott, kom ihåg att du är inte ensam! / mt

Skriv ner dina framgångar och hur du känner. Såklart ska du vara stolt över dej själv! Och får berätta det. Vi som är här vet alla hur svårt det är och vi blir glada när andra lyckas. När du skriver hur bra det går sporrar du andra som tvivlar att dom klarar det. Skriv vad du vill men utan press.

I går var jag tillbaka till sjukhuset. Och allt det där jag inte vill tänka på blev med ens verkligt.

Kallelsen till sjukhuset kom för några veckor sedan och sedan dess har rädslan, trots att jag hävdar att så inte är fallet, inkapslat mig.

I går mötte jag rädslan ensam. Igen. Och återigen en ny läkare. Utlämnad.

Jag är så evinnerligt trött på att vara så ensam och stark. Och så rädd. Livrädd för allt.

Jag hade behövt en hand att hålla i i går.

En hand till någon som såg att jag inte är så stark. Någon som hjälpte att möta min rädsla. Någon som hjälpte mig möta alla mina tankar. Någon som tog emot alla mina tårar när jag fick höra att allt var bra.

För ultraljudet visade inga nya tumörer den här gången heller.
Men jag är ju inte hel för det.

Jag blir så glad av alla er som kämpar.

.