Senaste kommentarerna i forumet

Din dag 2 blir min dag 1.

...idag också. Ville uppleva energikicken en dag till. Drack bara liiiite. Funkade inte, blev bara så oändligt trött. Upplever bara alkoholens negativa effekter, inklusive sveket mot min familj.

Jag har bla diabetes. Det är en sjukdom. Jag kan strunta i det fullständigt och äta sötsaker, dricka läsk och äta massa pasta och ris. Strunta i att träna. Strunta i att äta medicin. Då mår jag sämre och sämre och dör ganska tidigt. Jag väljer att träna hårt, äta bra och försöka "falla" för socker så sällan som möjligt. Jag väljer att leva längre än jag skulle annars, men valet är tufft, kräver mycket energi och gör att jag gråter ibland (när jag åker till Italien och tar bara ett kaffe när min man äter underbara glass). Jag kan inte välja bort sjukdomen, men jag kan göra det bästa av min situation. Jag gör det för mig själv, mitt längre liv, mitt utseende, men så klart också för min familj. Det är inte mitt fel att jag har diabetes.
Jag är också alkoholberoende. Och där har jag exakt samma resonemang.

...den fjärde dagen och tankarna är bra. Det har de varit många gånger förr. Någon gång har jag trott att skillnaden inträffat, men fram till och med i fredags var det inte sant...

Min alkoholkonsumtion har periodvis varit betydligt högre än vad som betraktas som riskkonsumtion och periodvis varit lägre eller noll, korta perioder av båda och långa perider...i tio år, innan dess inga alkoholbekymmer.

En allt eller inget personlighet, som gärna gör både och ?

Jag är fri i afton, tanken tydlig, viljan stark, jag saknar ingenting i stunden.

Okej, den senaste tredygnsfyllan var visserligen ganska odramatisk och värre har jag mått efteråt. Till och med aptiten är hyfsad. Men jag är så medveten om att det här inte håller. Alkoholen knäcker mig. Jag måste förändra min livsstil. Nu. På momangen. Inte vänta in ett "bra tillfälle".
Idag var inte bara en vanlig bakisdag. Det var min dag 1.

Gud vad stark o duktig du är!

Vad är det för bok av Cecilia Svensson som är bra?

Och kärlek räcker heller inte som botemedel. Situationen beror nog inte på att varken du eller han älskar för lite. Men lika lite som kärlek kan bota andra svåra sjukdomar rår den heller inte på beroendesjukdomen.

Tack Knaskatten för ditt stöd!

Tyvärr så har jag inte klarat det. Hoppades så att när man tar steget o erkänner att man har sjukdom o vill ha medicin att det skulle hjälpa.
Men jag är ju lika värdelös som utan medicin.

Mer än 1 månad har gått sedan jag berättade för min läkare att jag vill ha hjälp mot alkoholism. På grund av höstlov så dröjde det innan jag fick berätta för honom att Naltrexon inte fungerar och att jag ville ha medicin som hjälper mot alkoholsug. Han skrev ut Campral till mig. Kände mig förhoppningsfull igen men det blev ju bara värre. Jag har druckit ännu mer och jag har aldrig ramlat när jag cyklar onykter. Det gjorde jag och min son blev väldigt orolig.
Så jag åt inte ens upp dessa tabletter när jag kände mig så konstig.
Är det min kropp som inte funkar ihop med dessa mediciner? Vet ni om det finns någon bättre medicin? Att dricka nästan två flaskor vin varje kväll är ju inte hållbart. Minnesluckor är ju skrämmande också. Ringde till alkohollinjen men fick höra att de inte ger medicinisk rådgivning.
När jag loggade in här idag o såg att jag har varit medlem i 4 år så blir man ännu mer nedstämd.
Finns det någon stark människa här som har lyckats att besegra alkoholdjävulen o vill stötta mig så är jag ytterst tacksam.

Idag har jag varit nykter i 30 dagar. Det är en ynka liten kort tid, men aldrig har den känts så lång och meningsfull och livsförändrande. 30 små dagar som betyder så mycket. Nu finns det ett före och ett efter. Under den här ynka tiden, som på ett sätt känns som en annan livstid, har jag:
- berättat för mina närmaste att jag har problem med alkohol
- sökt och fått hjälp i en stödgrupp via kommunen
- berättat för min psykolog om det jag inte har kunnat sagt under två år i terapi, om mitt mest intima och hemliga: att jag har problem med alkohol

Det känns stort och fint. Och föreställningen om att världen skulle braka ihop, att jag skulle bli utdömd om jag insåg och berättade, försvinner för varje steg jag tar. Min psykologs respons var att jag i samtalet blivit mer ”sann”. Och det är så jag känner mig. Naken, rädd, liten. Men mer sann.

Tack så mycket för era kommentarer, de hjälper mig oerhört. Allva, hur gick det på festen?

Jag var själv på fest i lördags, middag med bekanta och sen utgång. Vi var nog 20 personer totalt. Det som slog mig var hur alla ville prata med mig om alkohol. Varför dricker du inte? Vi har hört nåt om 6 nyktra månader, vad håller du på med? Varför, varför, varför? Som att det behövs en ursäkt. För är man inte gravid så finns det ingen legitim anledning att slippa alkoholen. En taskig kompis som inte vill va med, en pretentiös jävel som väljer sig själv och inte festen med oss andra. Kom på mig själv med att be om ursäkt, skyllde nykterheten på ”hälsoeffekter” och stressigt på jobbet. Blev obekväm, för jag märkte att det var lite stelare kring mig. Ju fullare de andra blev desto mer utanför blev jag. Och när jag väl gav upp och gick hem från krogen tog min bordsherre och kramade mig och sa ”Du är lika go som nykter, så du vet!” Vet att det var snällt menat, men allt jag kunde tänka var ”åh tack, skönt att du bekräftar att jag inte förstörde kvällen för dig med min nykterhet...”.

Vem bestämde att alkohol är norm?

Tack för din pepp Tess. Samlar mod!
Ska kolla upp var de håller till i min kommun.?

Hej!
En mycket bra bok är Promille av Anna Sjöström. Den innehåller mycket bra fakta om alkohol o dess effekter

Var det bra att dricka tre öl i lördags (+1 glas mousserande i fredags)? På ett sätt var det helt ok eftersom det var uttänkt i förväg, det fanns en strategi och det spårade inte ur. Ingen ångest efteråt, men oro före. Samtidigt, om man ska vara kritisk, så är det ju en ganska osäker metod som lätt kan gå fel. Jag har fortfarande samma gamla mekanismer som drar igång när det gäller alkohol. Det går inte att bortse ifrån. Men det är skönt att känna att min tolerans har minskat tack vare så låg konsumtion.
Det var nästan skrämmande att se hur snabbt folk blev onyktra på festen i lördags. Det hade en väldigt avskräckande effekt på mig. Det var som en tromb som drog in där folk kastade sig över spritflaskor, gapade och skrek, spillde och snubblade. Och det var alla typer av människor. Alla snygga och tjusiga. Ett tag i alla fall...

Det är sant det du säger, att jag inte kan tvinga henne även om frustrationen tar fram dessa tankar hos mig hela tiden. Jag får se över mina möjligheter att flytta utomlands och få en nystart i livet, du har rätt i att mitt liv inte kan kretsa kring henne. Tack! Kramar!

...skrev nyss till dig i min tråd och läser nu här. Tårögd ❤️

Vad härligt! Jag gläds med dig, med er och tror att du hade varit densamma för honom i en omvänd värld ?

Tack för stöd i min tråd...Jag behöver det, så är det...

Hälsa till dig och vilket mod du besitter! Du är fantastisk!

Och ja...jag gläds och räds, men mest gläds...helger närmar sig...och högtider. Mod, beslutsamhet, kraft, närvaro, jag är i nuet stark ?

Det är precis det tänket som Alanon bygger på.
Att släppa den kontroll man aldrig hade.
De skrämmande känslor som då uppstår och som man måste titta närmare på.

Men teori är en sak och praktik en annan.
Och inlärda beteenden är så jobbiga att tvätta bort.

Men jag försöker,jag försöker..
Tänker också,en alkis är ju då den perfekta personen att ta sig an.
Som ofta har supit bort både självförtroende och självrespekt.
In kliver då en ullabulla och viftar med trollstavar och uppfinner alla möjliga trolldrycker som båda berusar sig på.
Framför allt den medberoende.
Om du lyssnar på mig och lyder mig så kommer allt att bli bra.

Jag slipper då också leva mitt eget liv och leta i mina egna gömmor..

Skickar ett länktips
https://monkeytraps.wordpress.com/

"en omfamning av en älskad saknad älskarinna". Exakt så. EXAKT så är det! Exakt så beter han sig.
Han har en sådan romantiserande bild av alkohol och hur härligt det är att ta ett glas till maten, lite glögg på julafton, en öl med en saknad vän, dricka lite vin på sommaren när det grillas etc etc.
Men alla andra gånger då, när det inte slutar vid ett glas, när det bara handlar om att få i sig mycket på så kort tid som möjligt. När vännerna går hem men han stannar kvar på krogen.

Vi ska till en psykolog och prata på torsdag, vi har knappt setts eller haft kontakt på två veckor. Egentligen tror jag inte på det här längre men vill så gärna, som jag skrivit tidigare, att han ska förstå och inse varför jag känner, tänker och säger det jag gör. Att min verklighet är min verklighet och inte någon "överkänslighet" mot att vara tillsammans med någon som konsumerar alkohol.

tror jag.
Kontrollen som jag inbillar mig ha haft blir liksom ännu tydligare att jag aldrig haft om jag avstår.
Dvs om jag inte agerar så tappar jag min inbillade kontroll som jag upprätthåller någon sorts sken av att ha.
Och då faller jag.

Och den blir tydligare ju mer turbulens jag har runt mig.
Ju mindre stimuli,ju färre personer som påverkar mig ju färre kontrollsituationer uppstår.

Så därför vill jag ibland flytta ut till min stubbe i skogen där dessa mekanismer inte triggas.
Eftersom jag har svårt att kontrollera min omgivning,de är inte så lydiga som jag önskar ;-)

Den som slår på dig och säger till dig att du tror dig vara bättre än andra.
Jag tror inte att det är högmod. Utan känslan du får om du inte skulle ingripa.
Vilken känsla är det?

Jag tror att mitt drivs av någon sorts högmod.
Om jag inte..så blir det såhär och då kommer i slutändan skam och skuld som ett brev på posten.

Så någon sorts rundgång.
Jag vet bäst,jag måste agera.
Och så när personen avstår hjälp eller inte ger den feedback man förväntar sig så kommer insikten.
Asch då,jag trillade dit igen.

Jag Försöker Leva en annan människas liv.
Och så slår jag på mig själv fast jag bara försökte vara hjälpsam..not.

Dvs jag inbillar mig att det är hjälpsamhet och omsorg men det är sällan fallet.
Jag drivs istället av kontrollmekanismer som går igång som jag måste få utlopp för.

Då är jag hård och stygg mot mig själv,men ska jag riktigt granska dom så är det nog de känslorna som väcks.
Och därför ännu större anledning att avstå att försöka " hjälpa"

Om det är så du alltid haft det är det inte konstigt att du känner dig osäker på om du kan lita på dina egna upplevelser och känslor.
Du har definitivt inte gått bakom ryggen på henne. Du har följt din egen känsla. Du har visat dig själv respekt.
Man måste inte ha kvar relationer som är ensidiga och icke-bekräftande. Barn ska inte ta ansvar för sina föräldrars känslor. Inte ens vuxna barn.
Jag skriver detta för att jag känner mig berörd av hur du blev mött av din mamma, för att jag känner igen mig och blir provocerad.
Av henne.
Du, däremot, imponerar.
Det är svårt att hantera känslor som byggts in av människor man tidigare varit beroende av för att överleva.
Rädslor, skam och skuld sitter kvar inuti med samma kraft som om det gällde överlevnad trots att man för länge sedan vuxit upp och inte längre är fysiskt bunden till sina föräldrar.
Lita på dig själv och gör det som är bra för dig!
Kram