Senaste kommentarerna i forumet

Jag har stängt in mig och gått i ide. När jag skrev inlägget om att ta livet av sig så hade jag nått en slags botten, djupare kunde jag inte sjunka. Jag har slutat så många gånger att jag inte längre tror på mig själv. Så många gånger som jag har tänkt att nu är det annorlunda, den här gången klarar jag det. Men jag har fortsatt att misslyckas. Den här gången känner jag en desperation i stället för övertygelse, jag måste lyckas, jag orkar inte resa mig en gång till. Veckan har varit lugn, jag har tack och lov haft möjligheten att stänga in mig och stänga ute allt annat. I morgon är det måndag och vardagen tar vid. I morgon har jag varit nykter i en vecka och det är en lång tid för mig. Jag varken kan eller törs säga att jag ska klara det, bara önska och hoppas.

till din tid i nykterhetens tecken !!

Kram !!!

Plusset !

Tänker på det nyfödda rådjurskidet när du beskriver hur du känner ! Nyfödd på skakiga ben som blir allt starkare ju mer den tränar.

Precis som Ellan skriver så är igenkänningen så grundläggande för vår önskan att gå vidare i nykterheten och så skönt avslappnande att känna att jag inte är ensam. Vi är alla så lika och vi går i varandras fotspår, steg för steg, mot ett friskare liv.

Skriva av dig så mycket du förmår för det hjälper mycket mycket mer än man tror i början ! Det klassiska : Trollen spricker i ljuset !

Kram !

Så glad för din skull! Vi var här en hel del samtidigt, du var här då jag hittade hit. Hösten 2011 skrev jag in mej. Det går att bli nykter. Och visst är det ett billigt pris att betala att vara lite udda ibland. Vi har vår frihet och helt andra valmöjligheter. Mera möjligheter än begränsningar. T.ex kan jag åka och handla nu utan att behöva fundera på om jag har alkohol kvar i blodet. Det tycker jag är en stor frihet.

Har du sökt stöd till dig själv? Jag vet att du har gjort mycket för din pojkvän. Jag tror du själv behöver någon att prata med och reda ut tankar med. Du förtjänar att må bra oavsett vad din pojkvän gör. Och kraften och tankarna som du lägger på honom ska du i stället lägga på dig själv.

Är avklarad!! Jag är nöjd med mig själv!
På fredagen drack jag alkoholfritt och igår var jag på bio med en kär vän!
Känner mig lycklig som fixade det!
För invanda sug kom och just möjligheterna att dricka ensådan här helg finns och jag fick tacka nej till alkohol trots att jag redan sagt nej och varför. De runt mig accepterar det nen förstår inte riktigt varför! Men jag tänkte rak rygg och nej tack det är bra hjälpte!
Tillslut kommer folk bli vana att jag inte dricker!

Ser att det är sju år sen ditt första försök att bli nykter. Tänker på att det snart är sju år sen jag satte ner foten och känner mig "jämngammal" - det blev starten till förändring också i vårt liv.
Ha det gott och njut av livet! / mt

4 nyktra år PP!

Med meditation och mindfulness kan du få din hjärna att vila effektivt. Det krävs MYCKET träning. Men det är så värt det, att medvetet lyckas reseta hjärnan när man behöver det som mest.

Ja Lim , det gäller att inte dras med i julstressen .. utan behålla lugnet och kunna njuta av december o alla ljusen ⭐️ Det känns som även stress är en farlig fiende och i kombination med A .. så är det verkligen risk att det inte blir så bra .. det har både du o jag fått erfara .. Försök att sänka kraven ... fixa o greja med det som du tycker är kul .. drick julmust och ät lussebullar .. och kom ihåg att de behöver inte vara hembakta .. går lika bra att med köpta .. ?

Men kanske kan du sålla bland de sociala eventen så du bara deltar i de som ger energi. Just nu tar det nog kraft att ens gå på något, så ditt samvete - om det nu handlar om att inte göra någon besviken mm - kan stillas av vetskapen om att du behöver välja energikällor och inte energitjuvar just nu.
Du kan ju inte hjälpa att du reflexmässigt analyserar i efterhand, men bra att du märker att det händer. Det är inte för att man är en idiot som man hamnar i tankemönster av ren vana. Neutral tanke, aha, jag analyserar, aha jag tycker att det är dumt av mig att analysera, ok, det är en vana...både att analysera och att tycka att det är dumt av mig att göra det ?
Imponerad över hur du lyckas överbrygga nedstämdhet (och brist på energi?) och ihärdigt sträva efter att utföra dina åtaganden på listorna.
Jag tycker dagens punkt på listan var mycket bra. Kanske du kan ha den stående framöver?
Att göra idag: vara nöjd över att jag klarade av gårdagens event (byt ut event mot vad du vill)
Kram

Läs dina rader.
Föreställ dig att det är din allra bästa vän som skrivit.
Kan du se lidandet. Kan du känna medkänsla?
Jag kan sätta mig in i det, och förstår hur förvirrande det är. Hur skuldtyngd du känner dig. Hur svårt det blir att se dig själv med värme när tankar slinker emellan som ställer dig i dålig dager.
När skuldtankarna eller hopplöshetstankarna kommer, ta ett steg utanför och betrakta själva känslan de ger dig, inte innehållet i tankarna. Innehållet är din egen inre kritiker. Den som dömer. Även kritikern kan observeras.
Det är så här jag har det. Det är så här jag känner. Och det är smärtsamt. Ger mig ingen ro.
Så till det konkreta: karusellen, tankarna i ditt huvud...det låter jobbigt att inte få ro, och du skriver att du blir ledsen av att inte få stopp på bruset. Där har du din medkänsla.
Så här:
”Nu är karusellen igång. Vad svårt det är att ha en hjärna full med brus. Vad jag är ledsen.” Tillåt känslan, se dig, vad behöver jag när jag känner så här?
”Nu kom minnet av den gången då jag sårade min son. Jag blir en våt fläck. Känner skuld och skam....”.Tillåt känslorna. Tacka dig själv för att du har förmågan att känna dem, så du kan rätta till det som blev fel. Det gör du genom att förlåta dig själv eftersom du är mänsklig och människor hamnar i lägen då de gör saker i affekt. Och genom att ta ansvar för situationen om den kommer på tal, öppna upp för din son att berätta hur det kändes och tala om hur mycket du ångrar det.
Tänk efter. Hur skulle det kännas för dig om din mamma hade gjort så? Varit öppen för dina känslor, tagit på sig ansvaret, berättat att hon förstår att hon sårat dig, varit villig att göra annorlunda.
Du kanske ser vart jag vill komma här. Skillnaden mellan dig och din mamma (om jag har rätt i min magkänsla att det inte handlade om enstaka tillfällen som det du tidigare beskrivit). Jag tror skilnaden är milsvid. Och den största skillnaden är förmågan att granska sig själv och sätta sig in i hur barnen känner sig. Förmågan att vilja förändring. Modet att känna skulden och ta ansvar för den.
Hur vänder man rädsla till kärlek?
Genom att betrakta sin rädsla med kärlek.
Som om den du älskade mest kände rädsla.
Visst skulle du erbjuda hen en trygg famn då?
Varför skulle då inte du själv, i egenskap av människa med alla de sår och rädslor människor bär på, förtjäna en trygg famn när du känner rädsla?
Här får du en genom rymden❤️

Hej,
Hur har du det idag höll jag på att skriva... det är snarare sen kväll alt. natt. Finns det någon lite strimma ljus i mörkret? Att befinna sig i det allra mörkaste utan en strimma hopp minns jag så väl. Vi finns här så fortsätt skriv och ventilera.
Du är inte ensam i detta.
Kram
Ellan

Misstänker att han har börjat supa igen. Fast denna gång ensam.
Jag har inga bevis men min magkänsla säger mig det.
Jag känner mig som en spion eftersom jag ser hem till honom ,och att det lyser hos honom hela nätterna. Bara han inte super med k, j och e så är jag nöjd.
Jag känner mig besviken på e eftersom jag litade på honom . jag har kännt honom sen jag var liten och han var min dagis fröken.
Jag har aldrig trott att min dagis fröken skulle supa ner min pojkvän flera år senare. Känns som att världen är liten.

En sak är i alla fall possitiv och det är att han har slutat sända elaka sms .
Dom sms han sänt har varit mer än elaka utan rent av vidriga. Jag skulle ha kunnat polis anmält honom för dem.

P sa till min mamma att han snart är igång och super igen. Men med hjälp av folk öl i stor mängd, och att jag är blåst i huvudet.
Jag är kanske blåst i huvudet för att jag tog honom tillbaka, men han har slutat att dricka rödvin utan håller sig till öl. Det är inte bra att dricka folköl 3.5 i stor mängd i snabbtakt men det är bättre än baginbox vinerna om man ska välja mellan pest och kolera.

Idag började tårarna rinna , men det kändes bara skönt.

Jag har fått höra att jag är ihop med en alkolist bara för att folk ska tycka synd om mig.
Jag tog inte tillbaka honom för att få tycka synd om poäng.
Det är inte synd om mig för att jag är särbo med en alkolist. Jag har själv valt det. Och jag tänker inte ta på mig någon offer kofta.
Han har sagt till min mamma att jag aldrig får börja dricka alkohol eftersom det räcker att han är alkolist. Risken är liten att jag skulle bli det eftersom jag tycker att allt med alkohol smakar vidtigt. Jag får helt enkelt inte i mig det.

Hej,
Och välkommen till forumet. Du har precis tagit ett steg i rätt riktning. Att börja läsa här, få igenkänningen i allas berättelser och så smått kryper insikten fram. Det finns hopp för oss alla. Finns villigheten till förändring så är det möjligt.
En dag i taget fungerar bra för flera av oss och det räcker långt.
Kram
Ellan

Jag tror att jag börjat förstå varför jag druckit. Alltid sökt fyllan. Jag har aldrig kunnat uppskatta två glas vin. Det har alltid varit för lite. Det har däremot varit en härlig förväntan under de där första glasen. Inför det som kommer sen: glömskan. Pausen min hjärna får. Pausen från mig själv. Det är det jag strävat efter inser jag.
Utan alkoholen får jag ingen paus. Det gör mig så fruktansvärt ledsen.... hela tiden brusar det i min hjärna av tankar, känslor och minnen. Oavbrutet. Jag mår illa.
AlkoDHyperD, jag försöker verkligen se på mig själv med värme och medkänsla men hela tiden kommer något ivägen. Ett minne, en känsla, en tanke.
Vad i helvete ska jag göra med skit som fyller mitt huvud just nu??! Känns som om lobotomi skulle vara en bra lösning just nu...
Tänker på den gången jag förvandlades till min mamma. Jag hade druckit och en enda kommentar från min äldste son var som en gnista i ett slutet utrymme fyllt med gas. Denna enda gång anklagade jag mitt eget barn för sånt ett barn aldrig kan vara skyldig till. Blev sån jag svurit på att ALDRIG NÅGONSIN bli. Med ord gjorde jag honom illa, med ord tog jag fram den där eviga skulden jag tror finns i oss alla. Eller så dyker den upp så småningom. Men det skulle den ju inte göra hos honom, mitt älskade barn!!! Jag skulle ju skydda honom från den. Jag glömmer aldrig smärtan i hans ögon. När detta gång på gång dyker upp i huvudet på mig orkar jag ingenting. Blir en blöt fläck.
Men inte för att jag tror det kommer hända igen. Jag är inte den människan, jag känner till tekniken, ja, jag kan använda den om jag vill. Bara inte på mina barn. Men du har rätt, jag känner rädsla inte kärlek.
Måste hitta ett sätt att hejda karusellen i mitt huvud. Jag kan inte gå tillbaka till alkoholen, det går bara inte.
Det känns ibland som att jag kanske öppnar mig för mycket här på forumet. Kanske lägger jag för mycket på andra att i sina kommentarer försöka hjälpa mig. Det är inte meningen.
Jag tror bara att det är bra för mig att skriva om det.
Eller så vältrar jag mig i det? Gör det värre? Förstorar upp saker och ting?
Det gör ont att inte lita på sig själv. Att tvivla på sina känslor.
Där är jag idag. Hoppas jag är någon annanstans imorgon och resten av mitt liv.
All lycka till er alla❤️❤️

Av gårdagens lista blev varannan punkt avklarad, då jag såg dem som viktigast. Jag behövde komma ut på joggingtur för att orka med det sociala eventet.
Jag var inställd på att det mest skulle bli jobbigt men det blev trevligt. Idag var det uppföljnings middag och den var lite tyngre. Jag analyserar för mycket i efterhand och tycker att jag är en idiot. Försöker tänka neutralt men det är svårt. Jag har svårt med middagar med människor jag inte känner. Förut var alkoholen också en komponent i det hela men det kändes okomplicerat att dricka vatten. Vi var flera som drack vatten så det var inget konstigt alls, billigt blev det också :)
Idag har jag inte följt någon lista, mest varit nöjd med att jag klarade av det sociala eventet igår. Synd att det inte alls känns lika bra efter dagens middag. Maken verkar iallafall nöjd.

.

Pressen i livet är en tillräcklig utmaning. Att dessutom ha ”lösningen” så lättillgänglig är ju som att inte ens ge dig själv en ärlig chans!
Att hitta motivationen mitt i en dryckesperiod samtidigt som övriga livet ställer krav kan vara väldigt svårt. Stress från flera håll, den som är direkt konsekvens av alkoholen och den som finns inuti och runt dig. Då får impulserna fritt spelrum, avvärja hot som högsta prioritet. Flykt, med andra ord.
Hur kan du hitta vila så du får tillgång till din klokhet igen? Hjälp från omgivningen att få tillbaka hopp och styrka?
Använd forumet när du känner skam också. Det kan vara ett sätt att lära sig mer om sig själv, genom att sätta ord på det man känner. Om du läser i andra trådar vet du ju att du inte är ensam om att vare sig känna skam eller missa målsättningar.
Kram

Karma så till vida att din strävan mot ett bättre liv och mående nu börjar ge lite tillbaka till dig...
Du är värd det!

Låter också väldigt likt honom, att tänka på hur han var när han drack är ett sätt att hålla sig borta från att dricka och spelar rysk roulette om han skulle av någon anledning få för sig att ta ett glas samt att det går bra att vara bland folk som dricker bara det inte blir för mycket.
Jag vet hur jag ska göra och kommer inte backa. Vet också vad jag ger mig in på och hoppas på att vi kommer fortsätta prata lika öppet om det.

Tack för omtanken <3
Kram

Hejsan, jag är också särbo med min kärlek,ställde ultimatum att han skulle sluta dricka. Han säger att han vill dricka på fredagen och lördagen i måttliga mängder. Vet inte ifall jag gjort fel men fick med på detta. Har haft problem med att äta, huvudvärk och ont i axlar och huvud, men det känns hopp fullt i själen fast hjärtat säger stopp. Vet ju med mig att det kommer att trappas upp igen. Det har blivit som en jojo effekt,tigga och be, löften om bättring och kärleksförklaringar. Tror att man känner innerst inne om det kommer att bli bättring. För min egen del så ångrar jag denna gång att jag tog tillbaka honom för det kommer inte bli bättre, bara sämre. Känn efter i både hjärta och själ och va lite egoistisk för din egen skull.

Jo jag är medveten om att risken som finns, aldrig kommer försvinna. Men jag anser att vi pratar väldigt öppet om det och det hoppas jag ska fortsätta. Tänker dock att om han skulle trilla tillbaka så sluter han sig nog mer och kommer inte vilja prata om det.. risken finns. Åandra sidan finns det risker med det mesta, att kliva upp ur sängen är en risk och köra bil.. bl.a.

Tack för ditt svar, jag kommer fortsätta följa min magkänsla ?

...som vill förändra sitt drickande. Senast förra helgen frågade jag mig om.jag verkligen passar in här. AlkoDHyperD svarade då så klokt ovanstående. Så fort jag inte är motiverad att sluta känner jag att det är "fel" att skriva här. Men forumet är förstås till för alla i både med- och motgång. Är nog själva vitsen med att hänga här. Förstår dina känslor och kval. Kan inte annat än önska dig lycka till! Kram

Du har ju börjat tänka och börjat skriva om verkligheten med din alkoholkonsumtion. Jag tror att det här är vägen framåt för dig. Om det inte funkar så får du prova något nytt!