Senaste kommentarerna i forumet

undrar om nån kan ge dig råd i den frågan ? Det är nog ett beslut du måste ta själv, tyvärr.

Du känner honom bäst och jag tror du har en magkänsla att gå på ?

Jag är nykter alkoholist och jag har heller inga problem med att folk dricker runt mig OM det inte blir för mycket. Då drar jag mig undan för det blir jobbigt att se hur jag en gång gjorde. Jag har en stabil nykterhet och har förmånen att få haft det så i några år men jag vet ju att mitt återfall bara är ett glas ifrån katastrofen. Min medicin mot återfallet är att påminna mig om hur det en gång var.

Spontant känner jag att ni kanske skulle vänta ett tag innan ni sätter er med stora skulder och stort ansvar ?

Kram ♥

Nu var det längesedan jag var här inne o läste i alla olika trådar.
Vi fick vår fina lilla dotter o allt gick bra. Sambon lugnade ner sig, men nu är vi tillbaka på samma ruta igen.

Jag har så svårt för att förstå hur man ens kan med att dricka så mkt o ofta me barn hemma. Det e aldrig nån som far illa fysiskt, men psykistk - Jag. Barnen förstår inte än men snart lär väl den största av dem göra det.

Jag blir så arg o ledsen på honom.

Som inväll när hela familjen är jätte förkylda o han får sova med den stora o jag med den lilla. Då dricker han runt 4 stora starköl och en halv bag in box rödvin. HUR har han tänkt att kunna vakna om sonen vaknar i natt o är ledsen? Jag kan inte somna o bara tänker på att han ska råka lägga sig över honom eller liknande i slmnen. Nu är han ganska stor sonen, men liten mot pappan.

Jag tittar till dem hela tiden men ändå..

Jag kommer inte orka hur länge som helst, har han inte bättrat sig när jag börjat jobba igen o är på banan så kommer jag ställa ett ultimatum till honom på allvar.

Men det e ju ett tag tills dess:(

Min man har två barn och jag ett. Tidigare kunde vi ta hand om ett barnbarn i taget, men efter att min man varit onykter vid två familjehögtider, så vill ingen av dem lämna barnbarnen hos oss, även om jag är omtyckt och utan alkoholproblem. Det känns riktigt tråkigt. Barnen gör snabbvisiter, dricker inte en droppe alkohol som demonstration och tittar snett på mig om jag tar ett glas vin. Jag åker i stället som en skottspole mellan två städer för att träffa barnbarnen. Min man vill inte sluta att dricka, han verkar tycka att de korta besöken räcker, verkar inte orka engagera sig. Var glad att din man vill ändra på sina vanor, stötta honom så länge det behövs och drick ditt vin tillsammans med väninnor och på fester. Åren som barnbarnen vill träffa far- och morföräldrar går fort över!

Ja, var går gränsen för vad man kan göra? Jag har också känt av denna inre stress av att ständigt vara på min vakt, även om jag slutat att försöka hålla koll på konsumtionen. Det är oerhört stressande att inte veta om och när han har druckit och hur mycket. Nej min man har inte varit riktigt elak, även om han kan bli stingslig. Han har bara åkt dit 1 gång för rattonykterhet hittills. Vi har två bostäder, och jag vill inte att han kommer hit om han inte kan låta bli att smygdricka och det har nu fungerat i två månader. Jag har varit tydlig med att jag inte vill vara delaktig, eller behöva känna att jag sanktionerar hans drickande genom att bara tyst titta på. Han stannar borta så länge han vill och dricker när han vill. Detta arrangemang har åtminstone bidragit till att min stress och "knuten i magen" har lättat.

Tack Lim! Men jag tycker du är bra på att uttrycka dig, läst mkt i din tråd. Är ibland också dålig på att kommentera? Tiden räcker liksom inte till och jag vill inte haspla ur mig något bara-för-att...
Jag är så fruktansvärt trött, fysiskt trött... Har varit det i många år men jag har alltid trott att det är för att jag druckit och har nu väntat på att det ska gå över. Men det går ju inte över!
Kroppen känns som bly, får yrsel ibland (även ibland om jag ligger ner) andfådd av att gå i trappan.. Och borde verkligen inte vara så, jag borde ha någorlunda bra kondis då jag rör mig oavbrutet från morgon till kväll (har ett fysiskt krävande arbete som dessutom utövas utomhus för det mesta), äter bra mat, mkt sällan godis etc. Väger ca 55 kg så det har nog knappast med övervikt att göra?
Så nu utan alkoholen i mitt liv borde jag ju vara hälsan själv! Typ...
Bokat tid hos läkaren på tisdag, kanske det är blodbrist? Har ätit vitaminer, sen jag slutade dricka dessutom men det verkar inte hjälpa... Förutom att mina naglar slutat skiva sig och blivit hårda som pansar...
Vill berätta för läkaren om mitt beroende, vill ju egentligen veta hur mkt skada jag ställt till med och dessutom kanske det blir svårt för henne att hjälpa mig om hon inte vet sanningen...
Vet inte vad jag vill med detta inlägg. Kanske bara lufta hjärnan så jag kanske kan sova. Dödstrött i kroppen men pigg i knoppen....
Sov gott allihopa❤️

Hur menar du? Att det är bagatellartat att planera och ordna med det vanliga, praktiska livet? Ja, det tar ju fokus från den stackars sjuka, som kräver att alltid vara i fokus... *ironi*

Tycker inte det är respektlöst, jag har inställningen att livet omkring mig, gäster, fru etc måste leva på som vanligt och jag måste kunna handla vin till andra om det passar logistiken bättre. Kommer inte funka långsiktigt annars för mig.

Lägger mig nykter ännu en fredag :)

dotter krävde att få åka på Familjevecka, hon var mycket bra påläst, och hade en väldigt ilsken debatt med soc som först totalvägrade henne en behandling. Hon var då inte myndig så hon hade lagen att stödja sig på så till slut, efter mycket tjafsande, fick hon åka. Kärringarna på soc hon tjafsade med var (är!!) väldigt dåligt pålästa och fattade precis noll om vad hon pratade om.
I andra delar av landet så förstår soc hur det fungerar och förstår vitsen med en familjebehandling och oftast behöver du då inte tjata om hjälp.

Min grabb är som en aktiv alkis : Finns inte en chans att han lyssnar. Jag erbjöd mig att betala i början av min nykterhet men han behövde ingen hjälp.... Idag finns jag här om han vill ha hjälp, nåt annat kan jag inte göra.

Och JA !! Det är oerhört viktigt att prata med barnen helt öppet om sjukdomen, de har ju varit med i den hela sitt liv.

Utan minikonsument. dvs kvinnor en halv flaska vin per vecka. Män är kanske lite mer per vecka! Det tar tid att komma i balans och inse att man behöver vara vaksam på sig själv, kanske hela livet!

Att dricka fre eller lör, eller kanske t.o.m fre-lör kan nog betecknas som måttligt, och att inte dricka så man sluddrar, raglar eller beter sig olämpligt. Klarar han det?

Känner så igen det du beskriver! Så var det även för mig! Alarmklockorna ringer bara högre!! När vi väl snubblat klart känns det lättare! När man provat klart så att säga!
Kram?

Din fru kan köpa sitt eget vin tycker jag. Respektlöst av henne att be dig om det när du kämpar med att hålla dig nykter.

Hon sa ”nu vet jag vad ni tycker”. Den givna motfrågan från dig är ”och nu vill jag veta vad du tycker?” Och ska du ställa ultimatum så är det mest för att visa var din gräns går. Om hon överskrider den eller inte är hennes beslut. Men det är ju bra om hon får veta var din gräns går. Vet du det själv?

Läste ditt inlägg igen. Du har inte lämnat fysiskt förstår jag, men mentalt är du redan på väg bort.

Det betyder inte att det är lätt. Du överdriver inte. Du dömer inte hårt. Men din gräns är passerad, och du måste i första hand tänka på din egna mentala hälsa. Var och en ansvarar för sitt eget liv, och våra minderåriga barn. Slå inte på dig själv. Klappa dig själv på axeln och tänk att du kämpat på bra, men att det också är bra gjort att lämna istället för att själv gå under också. Men lätt är det inte. Ta en timme i taget - men ta honom inte tillbaka! Då är du snart på ruta ett igen.

Fru bad mig köpa hem vin till henne, bra timing att gå in på systemet på en dålig dag. Men det gick bra. Påminner mig hur jag mått och hur vin fått mig att må sista tiden. Njutningen min hjärna försöker få mig att sakna är en illusion.

Ikväll blir det kanske lite läsk och vila.

Att du lär få ett svar att vi skiter i kök och hus om du ska blanda in ett kök i det hela...

Det du skriver ger mig stora förhoppningar om att min man säger att han ska dra ner på sitt drickande. Han säger att from idag ska han bara dricka måttligt fredag och lördag. Han påstår att han är stor konsument men inte alkolist och han vill dra ner. Har gett han en chans till att fortsätta tillsammans, men har mina misstankar efter alla ursäkter elaka på hoppningar att det inte kommer att gå vägen eller finns det förhoppningar om att det verkligen går att dricka måttligt? Och vad är måttligt?

Igår kväll tog jag äntligen modet och sa att jag är jätteorolig för henne och att jag vill hennes bästa men hon måste ta tag i sitt problem, även vår dotter var med och sa vad hon tyckte. Reaktionen från min fru var att hon blev tyst och sa att nu vet jag vad ni tycker, sen sa hon inte så mycket mer.
Vi har precis köpt hus som ska byggas och ska på söndag åka iväg för att välja kök. Jag funderar på att fråga om det är någon mening att vi åker och gör det. Ställa ett ultimatum att är det någon mening om det ej blir någon förändring, men jag vet inte om jag har styrkan att göra det.
Har även funderat på att be om hjälp från släkt och vänner för att få hjälp med att prata med henne. Vad har ni för erfarenheter?

En del av de som skriver här på forumet.
De som kämpar så hårt med att hålla en länk kvar till alkoholen.
Antingen för att de inte har så stora problem,om än dock problem.
Eller de som helt enkelt inte har förmågan eller kraften att sluta.

Jag som då har en massa beroenden,men inte till just alkohol är rätt fascinerad av de inläggen.
Där de gång på gång kommer fram till att de faller.
Men upp på hästen igen och så påt igen.
Och faller.

Jag menar inte att på något sätt ringakta deras försök.
Jag tror nog bara att det kanske är samma kamp som vi alla människor för inom oss själva.

Jag borde inte,jag måste avstå eller dra ned.
Men jag vill inte.
Just detta ordet vill..
Så länge man inte vill så kommer det inte att gå om man är beroende av en substans,kärlek eller någon sorts görande.

Hur mycket viljestyrka kan man uppbåda och i vilket läge.
Jo när det kostar mer än det smakar.
Om och om och om igen.
Då kanske man på allvar överväger att släppa taget om det som egentligen skadar en på djupet.
Ger ringar på vattnet så att hela ens liv blir påverkat i negativ riktning.

Jag är själv där på andra plan.Även i mitt fall så smakar det fortfarande för bra.

Om än jag i mina klara stunder ser vad jag borde göra.
Varför är det så svårt att vara människa.
Varför kan man inte bara fatta rätt beslut och hålla fast vid dom?

Läste utdrag ur bra bok.
Hur man kunde välja E4:an och köra på. Sen kommer då skyltarna som talar om för en att man borde välja en viss sak. Eller kanske tom väja för att något farligt kommer i vägen som skrämmer en eller är för svårt.

Då skulle man helt enkelt välja att strunta i skyltarna och fortsätta framåt.
Försöka läsa vad det stod på skyltarna på andra sidan vägen.
Eller tom skriva texten själv.
Så enkelt och så tydligt.

jag skulle gissa att så få söker hjälp för att det fortfarande är så skambelagt att ha alkoholproblem. att inte ha kontroll. att inte kunna "vara som alla andra". vem vill vara den med problem liksom? men är det verkligen så - vet du/någon hur manga det är som har problem och som inte söker hjälp? hur vet man det?
Det är väl lite som att ha tankar kring att överviktiga personer borde söka hjälp och inte gå omkring och trivas med sin vikt - eller?
Jag tycker inte frågan I sig är så konstig för det är klart att en måste få undra men utan någon anledning känner jag mig på hoppad. bade för egen del och för andra. Det var säkert inte så det var tänkt?
men folk överlag verkar inte vilja ha skrivet på näsan vad de ska göra. Och att ändra sitt liv brukar vara lättast när personen själv får bestämma att nu är det dags.
tank på hur manga det finns ute I livet som vill klara saker på egen hand.
Att sluta röka, att gå ner eller upp I vikt, att sluta spela, att sluta missbruka sex. Det ligger en del prestige I det också. Jag kan själv.

Och jag kommer att njuta av hundens och äldsta väninnans sällskap. Behöver nog fundera mera över min stora ovilja att avstå helt från vin. Det har ju inte fungerat som jag tänkt mig utan det blir lätt för ofta och några gånger för mycket. Och ändå kan jag inte tänka mig att sluta dricka helt. Jag får kanske ändå vara nöjd med att ha fått kontroll på alkoholintaget så var det ju inte när jag började med programmet.

Hur har du det idag, dag 7? Hoppas att du snart kan få till den där känslan av "bra". Det tar ju sin tid - och kräver ju en massa tålamod. Fast man VET ju att den faktiskt kommer. Det gör den!!! Och som du skriver: korkat att börja....jo, men nu är det ju som det är. Tycker att det är jättebra att du "släpat" dig hit igen. Om man nu själv känner skam/skuld över vad man har gjort så är det ju en lisa för själen att finnas här på forumet - där ingen någonsin skuldbelägger eller tycker att man skall skämmas! Det klarar man av så bra för egen del:-)

Nu står helgen för dörren - hoppas att det inte blir en prövning för dig - du verkar så klar över att det inte skall "vara nåt" just nu. Men just helgerna är ju tuffa för många. Önskar dig all styrka att fortsätta dina nyktra dagar även om det är j-igt kämpigt. Du kan! Det har du ju redan bevisat. Och du kan igen - så det så!!!

På frågor om man har barn under 18 ska man väl alltid svara nej?

förstår din skräck när det gäller socialen, de har ju lite den stämpeln att de ”tar barnen” eller hur man ska uttrycka det! Men egentligen är de ju en hjälpfunktion som skall hjälpa och stötta! Skall nog väldigt mycket till för att de skall ta barnen ifrån föräldrar! Så även om de skulle bli inblandade (vilket de troligtvis inte blir) så är det i första hand för att hjälpa och stötta!