Senaste kommentarerna i forumet

Jag är med en tjej på 30 år som bestämt mig nu, jag är på dag 3. Jag känner igen mig så mkt i allt du skriver. Jag kan inte vara stilla, humöret svänger från tokångest till hopp till tokångest igen. Jag har försökt på alla sätt, dricka ansvarsfullt, dricka måttligt, inte ha så mkt hemma Men inget har funkat. Så nu kör jag antabus, det blir ett speciellt lugn i att veta att jag inte kan trilla dit på impuls. Jag har svår adhd och min impulskontroll är typ den hos en sockerhög 5åring. Men jag har liksom du missbruk i familjen och känner att det bara finns 2 vägar nu. Nykterhet eller totalt förfall. Kämpa på, livet blir nog roligare..hoppas jag..:)

Det går fortsatt bra. Ingen alkohol ännu!

Däremot blev jag lite irriterad i fredags. Jag sa att jag inte hade någon fredagsfeeling på kvällen varpå maken svarade att han inte heller hade det. Jag frågade om han visste varför den uteblivit och det berodde tydligen på avsaknaden av en öl och chips.
Det var kanske dumt av mig att bli irriterad, han svarade ju bara ärligt och han menade ju inte att han ville gå och ta en öl... Eller åtminstone inte att han skulle göra det...
Det känns bara lite tragiskt att fredagskänslan uteblir bara för att ölen är borta.

Detgårbättre - menar du om terapeuten (eller dylikt) frågar?
Jag känner att det kanske är oundvikligt att det framgår ändå...

Nordäng67 - Jag är inte orolig att de ska ta barnet. Däremot är jag orolig att de ska lägga sig i, kontrollera och kräva...
Men kanske är det som du säger, att jag inte behöver oroa mig att de blandas in överhuvudtaget.

Så, se absolut inte detta som ett misslyckande, men ta heller inte för lätt på det. Du kanske inte gillade det dnna gången och förvilla att tro att det förlorat sin dragningskraft. Knappast. Dragningskraften kommer snabbt tillbaka och blir besatthet.
Jag skulle råda dig att lägga så många nyktra dagar du bara kan mellan denna gången och (förhoppningsvis aldrig) nästa.
Bra att du redan bestämt dig för att hoppa in i det nyktra spåret igen!
Kram

Förstår att det känns så. Är du även trött på att dricka? Då kan trötthetn och uppgivenheten vara till hjälp om du tänker att det ändå känns som botten. Att vara nykter kan ju då inte vara värre.
Hoppas du förstår vad jag menar, leka med orden för att skifta perspektiv. Inte för att ironisera över ditt lidande.
Låt bara dagarna gå, utför dina ”måsten” låt kropp och hjärna återhämta sig. Ta emot stöd och omsorg där det finns, sök dig till människor som kan ge sig det.
Kram

För nu är det raksträcka i två veckor! Tjohooo
Nåja, vi alla fattar ju att det inte bara är att glida på räkmacka mellan vägbubblorna heller...
Men fixade du denna första har självförtroendet förhoppningvis boostat
Gymt!

Han tar mer energi än han ger. Tyvärr. Tillbaka på ruta ett verkar vara ett ständigt dilemma på det här forumet. Sorgligt.

Ja, tänk inte i framtiden. Ingen idé. Du får ta det beslutet då.

Själv tänkte jag snabbt, men Prag om ett år då??? Äsch, bara tänka, dwt tar jag då. Varför slösa energi på det idag?

Bara jobba på. Vi är många i samma båt.

Har du några erfarenheter från AA?

God kväll!

Ja bedrövadsambo det är helt rätt!

Lerigen, tack för stödet. Ska verkligen sänka kraven och försöka njuta av det lilla. Så som det ska vara för jag ska må bra.

Idag har jag varit nykter i 9 månader och 2 dagar. Känns som en himla tur... för jag är fortfarande förkyld efter över 2 veckor och barnen är sjuka och jag har knappt sovit. Alkohol på det och jag hade ju varit ett vrak. Nu är jag bara lite halvtrasig ?

Nu kommer en period då jag faktiskt brukar vara nykter. Inte alla år men flera år. Och alltid över jul de senaste åren. Det känns lite tröstande att veta att det finns ett parallellt universum tidsmässigt där faktiskt även mitt alkoholmissbrukande jag var nykter. Och jag minns verkligen hur bra jag mådde de perioderna.

Det här forumet borde få ett pris eller nåt. Det är så skönt att erkänna sina brister och även få fortsätta "älta" allt även när man kommit en bit på vägen. Det är svårt att vara öppen med sådana här saker så det är så underbart att det finns en sån här fristad.

Visst censurerar man sig en del men inte lika mkt som i verkligheten.... Inte jag i alla fall.

Kram till er alla och godnatt ❤

Din magkänsla har rätt, AlkoDHyperD. Minns väl första det hände på allvar, tror jag var 7 år, chocken var enorm: vad har jag gjort?! Gjorde jag verkligen detta för att få min mamma att må dåligt? Ja, det måste jag ju ha gjort, hon säger ju att det är därför, för att jag ville göra henne ledsen.
Det går som en röd tråd genom hela mitt liv, oron att göra och säga fel saker. Undra hur det jag gjorde skulle tolkas. Trots all energi jag lade på detta gick jag på mina efter mina. Det har väl varit likadant för min bror och min pappa men min bror klarade sig bäst. Varför vet jag inte. Min och min mammas relation kantas av explosioner och världskrig men det har blivit bättre sen något år tillbaka. Jag upplever det som om hon fått mer ro i sinnet. Eller så har jag äntligen lärt mig navigera på minfältet...
Min pappa lyckades få iväg henne till terapi en gång när jag var runt 12-13 år. Det gick inte alls. Det verkade dessvärre som om den manliga psykologen ansåg att vägen till själslig harmoni gick sängvägen så att säga... Därmed var det bestämt, ALLA psykologer var äckel eller högst tvivelaktiga typer. Otur skulle jag nog säga för hon hade behövt så mycket hjälp, framförallt för sin egen skull. Så mycket smärta och svärta ryms i hennes lilla kropp att det inte är konstigt att hon exploderat om och om igen...
Min pappa har i hemlighet försökt ställa någon slags lekmannadiagnos: manodepressiv eller bipolär... vet inte vad han kommit fram till dock.
Hursomhelst, jag kan älta detta i evighet utan att det leder någonvart. Därför slutar jag nu. Men du har rätt i att skillnaden mellan mig och henne är milsvid. Jag är medveten om allt jag säger till mina barn och vilken betydelse det har för dem. Jag är noga med detta faktiskt. Hon lät smärtan komma ivägen. Jag tror hon bara gjorde som hon lärt sig av sina föräldrar.
Jag slant en gång. Men kommer aldrig vid mina sinnes fulla bruk göra det igen. För jag insåg att jag hade det i mig men tänker bryta trenden. Det slutar med mig helt enkelt.
Jag pratade med min son om det dagen efter faktiskt. Det du skrev fick mig att minnas det! Tack❤️ Typiskt mig att glömma de gånger jag gjort rätt...

I morse vaknade jag av att jag grät. Minns inte vad jag drömde men det gjorde så ont. Min man jobbade redan så jag fick vara ifred och det var skönt. Kändes som att jag fick gråta färdigt. Och ja, jag är ju mänsklig. Jag borde kunna förlåta mig själv för det när jag utan problem förlåter andra för exakt samma sak...
Idag har det varit lättare. Läste era svar imorse till frukostkaffet? Inser att om någonting någonsin ska bli annorlunda och bättre måste jag sluta spotta på mig själv.
Tack för att ni finns❤️❤️❤️

Håller med Adde. Gör inte målet för stort, då kan det lätt kännas ouppnåeligt och man tappar modet. Jag tog till och med timme för timme i början. Tänk inte på Julen, den är långt borta. Tänk här och nu. Och strunta i de andra. Det är sorgligt att de inte vill ge dig stöd i detta, men som du säger, handlar det mer om dem själva. Vissa kan bli väldigt provocerade av att man inte dricker, förmodligen för att de själva dricker för mycket. Det vill ha sina "supar-kompisar" kvar och rättfärdiga sitt drickande i grupp. Jag vet att det är svårt, men det är DIG det gäller nu.

Att du trots detta har lyckats vara a-fri i två veckor är fantastiskt bra! Försök hitta motivationen till att fortsätta - dag för dag. Du kommer må så mycket bättre! Det finns väl ingen som någonsin har ångrat sig att de slutat dricka.

Jag hejar på dig!

Styrkekramar!

Dit svar ger mig kraft att traggla vidare. Klarade inte särbolivet jag blev uppäten bit för bit ändå trodde det skulle gå men jag klarade inte det. Ensam i tvåsamhet kallas det visst Ensammare än ensam ibland smärtsamt

Dit svar ger mig kraft att traggla vidare. Klarade inte särbolivet jag blev uppäten bit för bit ändå trodde det skulle gå men jag klarade inte det.

Det ger mig styrka att inse att försöka hålla mig till det jag påbörjat Men det gör ont upp och ner med känslor. Styrkekramar i tusen till dej

dig själv och barnen! Varför ska du vänta med det till du börjar jobba? Det blir inte lättare då med dagislämningar, jobbstress mm! Du och dina barn har det inte okej! Helt horribelt att hälla i sig så mycket alkohol när man ska natta barn mm! Vad har du för nytta av honom? Ingen som jag ser det, han slukar ju bara din energi och försvårar allt! Han är ju som ett tredje barn!

Nu har den kommit. Lugnet. Det är som att sjunka ner i ett hav av kuddar i jämförelse med hur det kändes när jag drack. Det är ju så ångestfyllt att dricka, men hamnar i en moment-22 cirkel, man dricker för att slippa ångest, man får ångest av att dricka. Det är att bryta den där cirkeln som är så svårt, som tar sån kraft och mod. Och man måste känna sig redo.

Jag hade ju lärt mig en del sedan sista gången. Så jag var mer förberedd. Valeriana för att hejda ångesttopparna i början. Alkohol-fri öl när det blev jobbigt. Promenader. Städning ;) Har väl aldrig haft så rent hemma som när jag slutat dricka. Och så sömnmedel så att jag kunde sova. Det värsta förra gången var nog det, att jag inte sov. Var helt slut. Med dessa små saker, gick det mycket lättare än jag trott. Och nu när "lugnet" är här, går ju allt mycket bättre. Huvudvärken har släppt, oron i kroppen har lagt sig. Energin är tillbaka. Det är lite som en smekmånad. Men med alla perioder går de ju över, så det gäller att försöka hålla i den så länge det går. Vara förberedd på nästa fas.

Det är väl det som är stora skillnaden. Att jag vet mer. Förra gången var ju allt en "happening" - man slängdes in i den ena än det andra. Nu står jag stadigare. Det kanske därför det inte känns så där kullerbytte-lyckligt denna gång ;) Det är mer "vetenskapligt" nu. Vill absolut inte hävda att jag vet en massa saker, men jag vet lite mer om mig, hur jag reagerar, vad mina triggers är och det hjälper mig nu.

Så jag tuffar på här och ska försöka hålla i smekmånaden så länge det bara går.

Heja alla kämpar där ute! Hoppas ni haft en skön och a-fri söndag!

Åkt hiss upp och ner mellan alla konstiga känslor. Känns som det är över helt. På kvällen pratade jag med han i telefon. ( fredag) Fraser som Lita på mig. Du vet att jag älskar dej. Ja det tror jag ibland men tilliten är borta livrädd att våga hoppas på något, tror inte på det Ett sätt att få alkohol bromsen tillbaka Det är jag det. 0 alkohol när vi har setts därav ursäkterna smygandet. Jag håller det jag säger. Jag har blivit nykterist trots att jag inte har alkoholproblem Till vilken nytta ? Inga middagar krogmiljöer bortvalt. Han får en nykter period klarar blodproverna när de är klara tagna räknar jag kallt med att det smygs igen hänt flera gånger ser mönstret. NEJ det måste finnas något annat ett annat sätt leva jag har så mycket knorr tankar på hans mående När jag frågar Är du inte rädd att förstöra din kropp har dålig lever sedan 5-6 år tror jag Vi träffades för 4 år sedan då antabus och möten. Det var inget för han nä ont i magen av dem Provat flera gånger men slutar. När jag oroar mig för hans hälsafrågar han mej om jag är rädd för döden. Svarta hål i hans psyke svarta tankar. Dessemellan glad sprallig det som ett poker ansikte. Vem är denne man? Känns som han inte är med i känsla men ändå en bit Hur kan man vara så frånvarande men ändå nära. Ibland oerhört varm känslosam men känns nästa en bekant inte älskare/man. Känsla är jag en extra mamma? Stand in fru? Barnens mor ex frun förtidspensionär värk smärta alkohol Hur mkt alkohol vet jag inte men enl sonen Hon var likadan!??? Visste inget av detta när vi träffades det har fallit pusselbitar på plats under åren en efter en till Ja något som jag inte förstår vet vidden av men det blinkar varnings ljus överallt. Om ni visste vad jag läst på nätet 100 tals gånger försökt förstå vad som pågår. Funderar om jag överdriver Nej det tror jag inte Värsta senariot jag blir vårdare till en svårt sjukvman som valt att bli sjuk. Under alla dessa år bott ensam arbetar heltid. Barn på annan ort Måste arbeta hålla ihop livspusslet känns som det räker. Han egen företagare deltidspension sedan 18 månader det enda som jag ser det var större spelrum för han och de val han gör Vår relation förändrades inte till större umgänge eller att hänsyn till det som var vi. Känns som jag är en mamma/lekkompis bra att ha. Hur kan jag vara så knäpp att jag inte tagit mig friheten att ta större del av arenan eller hävdat mina behov? Mitt fel mina problem. Men i en relation ska väl de känslomässiga behoven vara självklara i den bästa av världar. Inga problem att få hjälp med praktiska saker så händig och snäll men det finns en konstig mur när det kommer till prioriteringar känslomässigt. När vi närmar oss den gränsen att jag vågar tro på en bättre framtid gläntar på garden förändras då kommer ölen eller är i antågande När han varit i balans ett tag Smack dags ner i hålan av alkohol och mörker igen en sväng. Då blir det fel på telefon ursäkter m m och nästa gång vi ses Pokerface traggla uppåt igen. Vet snart inte vad som är upp och ner Inbillar jag mig? Livrädd att jag ska möta den närvarande go gubben igen gå tillbaka. Åka hiss igen. Måste ta mitt förnuft tillfånga Det kommer aldrig att sluta bra säger hjärnan. Lite till säger hjärtat. Gud ge mig klarsynthet och ork att inse att det finns ett annat liv därute

Idag har jag bara varit, hämtat energi i samvaro med mina barn. Joggat en sväng för att det är skönt.
Första veckan av 12 avklarad och jag tror att jag kan vara på rätt väg. Kanske tom klarar av julen om jag spaltar upp allt som ska göras i listor. Lättare att se vad som är viktigt och lättare att delegera. Lättare att bli nöjd med det som blivit gjort och inte bara missnöjd med det som inte klaras av.
Tack ni som hjälper mig på vägen mot ett bättre tankesätt här. Ni är guld värda!
Kram!

Vi är många som fallit och fallit och fallit, ge inte upp trots bakslag. Många verkar behöva bottna i riktig misär eller händelse som ger den riktiga insikten/viljan. Försök låta bli att hamna där och fortsätt med en positiv trend med fler vita än svarta dagar.

Har du sett HBO-dokumentären risky drinkers eller risky drinking kanske den heter? Den hjälpte mig lite mentalt att ändra vanorna.

känt knep är att ta enbart en dag i taget, känn hur du trivs i den nya roll och att en dag är lätt överblickbar. Vad som händer i morgon vet du ingenting om. Jag fick lära mig tidigt att jag varje morgon skulle lova mig själv att just idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer och det innan jag klev ur sängen. Med bla hjälp av det egna löftet så har dag lagts till dag som blivit till veckor som blir månader......

Och fortsätt skriv av dig här, det hjälper så ofantligt mycket !

Välkommen !!

har möjlighet så kan ju Alkoholhjälpens "Kalas" den 24e nov vara ett första steg ?

Alla välkända Forumvänner! Känns i och för sig inte som en stor grej, men ändå är det ju så. Lätt att den tidigare kampen försvinner i glömska, men ni alla har ju egen erfarenhet av hur det är/var. Tacksam att ni fanns här, och alla andra som stöttat under resans gång. Ta vara på er Alla!
//PP

Det är fysiskt lätt men gör psykiskt ont. Glad pt andra helgen utsm baksmälla. Men känns som om jag simmar på djupt vatten. :( kämpa på alla krigare.

igår blev det öl till renoveringen här hemma. Jag var helt enkelt så jävla trött på att jag inte får, så jag gav fan i allt och drog till bolaget. Till min förvåning så var det inte gott, men jag kämpade i mig alla ölen i förhoppningen att en öl till så känns det nog finemang sen. Men nä det var bara jobbigt och alkoholen kändes mer som det gift det verkligen är. Jag antar att kroppen reagerar annorlunda när giftet har hunnit gå ur ordentligt mellan alkoholintagen. Jag ser inte det här som ett misslyckande utan mer som att nu kan jag lägga ännu en erfarenhet till samlingen om vilket skit alkohol är. Man får hoppas att det kommer smaka och kännas lika illa i fortsättningen men det är väll tveksamt. Nu längtar jag tills jag fått ut giftet ur kroppen igen och få känna den sköna nycktra, giftfria känslan igen.