Senaste kommentarerna i forumet

Hejsan, jag är också särbo med min kärlek,ställde ultimatum att han skulle sluta dricka. Han säger att han vill dricka på fredagen och lördagen i måttliga mängder. Vet inte ifall jag gjort fel men fick med på detta. Har haft problem med att äta, huvudvärk och ont i axlar och huvud, men det känns hopp fullt i själen fast hjärtat säger stopp. Vet ju med mig att det kommer att trappas upp igen. Det har blivit som en jojo effekt,tigga och be, löften om bättring och kärleksförklaringar. Tror att man känner innerst inne om det kommer att bli bättring. För min egen del så ångrar jag denna gång att jag tog tillbaka honom för det kommer inte bli bättre, bara sämre. Känn efter i både hjärta och själ och va lite egoistisk för din egen skull.

Jo jag är medveten om att risken som finns, aldrig kommer försvinna. Men jag anser att vi pratar väldigt öppet om det och det hoppas jag ska fortsätta. Tänker dock att om han skulle trilla tillbaka så sluter han sig nog mer och kommer inte vilja prata om det.. risken finns. Åandra sidan finns det risker med det mesta, att kliva upp ur sängen är en risk och köra bil.. bl.a.

Tack för ditt svar, jag kommer fortsätta följa min magkänsla ?

...som vill förändra sitt drickande. Senast förra helgen frågade jag mig om.jag verkligen passar in här. AlkoDHyperD svarade då så klokt ovanstående. Så fort jag inte är motiverad att sluta känner jag att det är "fel" att skriva här. Men forumet är förstås till för alla i både med- och motgång. Är nog själva vitsen med att hänga här. Förstår dina känslor och kval. Kan inte annat än önska dig lycka till! Kram

Du har ju börjat tänka och börjat skriva om verkligheten med din alkoholkonsumtion. Jag tror att det här är vägen framåt för dig. Om det inte funkar så får du prova något nytt!

Bra att du sätter ord på dina tankar, känslor och minnen. Det lättar på trycket. Och du skriver så otroligt fint om det svåra ❤️

Bra att du sätter ord på dina tankar, känslor och minnen. Det lättar på trycket. Och du skriver så otroligt fint om det svåra ❤️

Bra att du sätter ord på dina tankar, känslor och minnen. Det lättar på trycket. Och du skriver så otroligt fint om det svåra ❤️

Det känns meningslöst hur jag använder forumet, skriver bara när det går bra. Inte mycket respons då, när det går dåligt skriver jag inte alls för att jag skäms att det gått dåligt. Sedan i måndags då allt känndes toppen har det rent av gått åt helvete. Har druckit varje dag och i stora mängder. Var på en jobbresa och krökade friskt på både resan dit och hem. Fick även med mig 2 helrör hem som redan börjat sina. Lägg till det 10 flaskor vin jag köpte hem bara för att "slippa" gå till bolaget OM jag skulle vilja ta ett glas. Jobbet stressar som fan och hemma håller vi på med renoveringar och har dessutom fått en vattenläcka. Imorgon åker jag på en ny jobbresa, vet inte hur länge jag pallar detta. Är dessutom riktigt sliten från drickat igår, det var ju fotboll och dessutom vinst så det var ju en bra anledning. Ikväll behöver jag verkligen vara nykter, men jag vet ju hur det brukar gå - speciellt med all denna alkohol hemma.

Du var mitt i ett skov.
Manisk. Och vår dag närmade sig.
Ett litet barn hade vi gett liv och nu skulle vi gifta oss.
Du och jag.
Vi som var så lyckliga.

Så lyckliga.
Och fruktansvärt olyckliga.
Perioderna avlöste varandra,
men hoppet var alltid så mycket starkare än förtvivlan.
Och fasaden så solid.

Men du var mitt i ett skov.
Såg inte konsekvenserna av dina handlingar.
Inga begräsningar. Inga gränser. Inga andra.

Bara dig.

Men det förstod du inte då.
Inte heller jag.
Men jag såg ju. Jag hade ju sett.
Och jag hade tagit konsekvenserna.
Levt i dem. Vadat runt i dem. Kippat efter luft under dem.
Och trots det hade jag flyttat så många mil.
Och fött ett barn.
Och köpt ett hus.
Hoppet alltid lite starkare.

Jag hade valt dig.
Och jag skulle fortsätta att välja dig.

Dagen innan försvann du.
Och jag sökte efter dig.
För vad skulle de andra säga?
Om dig?
Om mig?

Så kom du hem.
Och trots att det fanns de som ifrågasatte så skyddade jag.
Förminskade och skrattade.
Fasaden så solid.

I ett tillstånd av mani så blev vi gifta.
Ringar på fingrar i ett stort hus där vi skulle leva våra liv.

Jubel och klang!

Så åkte vi iväg. In till den stora staden.
Och berusningen i dig visste inga gränser.
Bubblande glädje.
Och rädslan i mig spräckte varenda bubbla.

...

Natten tillbringade jag vaken och ensam. Med en oro som åt upp mitt inre.
För vart du hade tagit vägen visste jag inte. Återigen var du försvunnen.
Skammen så fruktansvärt stor.
För vem är jag som utsätter mig för det här?
Utan självrespekt och gränser.
Hur hamnade jag här?

Tidigt på morgonen hittade jag dig utslagen i en soffa i en korridor på en annan våning på vårt hotell på den stora stadens hotell.
Skammen så oändligt stor.

I morgon är datumet för vår dag.

Det slog mig i dag.

Och att jag aldrig uttalat det som hände den dagen. Varken för mig själv eller någon annan.
Jag tror inte ens att du vet det själv.
För skammen var så stor.
I mig.
I dig.

Men i dag släpper jag minnet fritt.
Det ska inte tynga mig mer.

Ja, visst har man oväntat kul när man är på tillställningar nykter :) Jag tänkte ett tag att jag skulle filma dem, så att de själva fick se hur de blir - lät bli förstås, men jag tror jag skulle få fler med mig vid den nyktra ändan av bordet om de verkligen fick se det jag ser. Och som sagt, jag har ju varit likadan. Det är som förra gången, jag blir stärkt av att vara nykter på en fest snarare än tvärtom. För mig, ökar det min motivation att jag valt något annat. Att jag kan umgås ändå, men att jag fortfarande har "my head on straight". Men visst var jag osäker igår om jag skulle klara det. Det är så färskt ännu. Samtidigt var det nog precis det här jag behövde göra för att ännu mer motivera mig. Jag måste själv få uppleva att jag KAN sitta där och ha trevligt. Att jag inte behöver vinet för det. Att bara för att jag väljer att vara nykter inte behöver bli helt asocial och välja bort alla tillfällen där det serveras alkohol (det är ju inte många tillfällen då de inte görs det). Så det var skönt på det sättet.

Och Anders - ja, nu börjar jag känna det där "bra" som jag längtat efter. När energin återvänder, när ångesten är så gott som borta, när det positiva överväger. Och du, jag läste om min gamla tråd. Det var faktiskt en inspiration för mig. Tack än en gång för att du nosade upp den. Du var den första som kommenterade på min tråd då och hejade på mig där de första skälvande dagarna. Och du var först nu! Tack för ditt stöd - du har varit oerhört viktig för mig i både förra och denna process! <3

Och Vinäger - jag ser fram emot ditt nästa inlägg :) Tack Sannah - ja, det är nog många som känner igen sig i flera av våra historier. Det är därför det är så bra att detta forum finns där man kan känna sig mindre ensam och motiverad av alla fantastiska människor här.

Hoppas ni alla får en härlig (nykter) lördag!

Vi föds med en enda uppgift och längtan. Kärlek.
Allt vi gör innan vi lärt oss rädslan att inte få kärlek är att på alla sätt se till att vi får den. Har vi tur är våra föräldrar så oskadda att de kan ge oss all närhet och kärlek vi behöver.
Vissa av oss får inte kärlek och närhet utan villkor och rädsla. Vissa lär sig förknippa längtan efter kärlek med rädsla.
Rädslan väcker försvar.
När människor beter sig illa, mot sig själva eller andra, är det rädslan som styr.
Rädsla för att komma i kontakt med känslor eller behov som inte får finnas t ex. Som när våra känslohjärnor formades möttes med bestraffning, avvisande, rädsla, förvrängda speglingar.
Det är svårt att lära om tidiga tankemönster och reflexmässiga skydd mot inre smärta. Anknytningsskador kan behöva terapeutisk hjälp för att läkas, men man kan göra en del själv.
Börja med att se dig själv, verkligen se. Så du kan förstå dig själv.
Se dig med värme och medkänsla. Försök vara den starka, trygga och snälla förälder du hade behövt, gentemot dig själv.
I alla lägen. Hur du än mår och vad du än känner.
Kram

Vad jag är avundsjuk på (läs beundrar) dig. Önskar och ser fram emot att komma så långt som du har gjort. Att få känna samma övertygelse. Förstår att det kan ta tid. Parentesen "men garden är beredd" visar också på att du inte tar allt för givet. Bra jobbat!

Tänk att du klarade hela kvällen. Vet precis vad du pratar om vad gäller att vara nykter och se vad som händer med alla berusade under kvällens gång. Vet dock att jag blir precis likadan på fester där jag dricker. Ändå fortsätter (fortsatte) jag... Nästa fest hoppas jag kunna skriva ett liknande inlägg som ditt. Stort lycka till!

Bra jobbat, jag själv har börjat gå hem från fester just när folk börjat prata i loopar om samma sak. Tycker det är pinsamt att det säkert varit jag själv tidigare. :) visst har man oväntat kul på tillställningar utan a?

Och jag känner mig stabil mitt i min osäkerhet, labilitet, rädsla, ensamhet, mitt tvivel, min sårbarhet. I min livslust och styrka. Min mänsklighet. Värdighet.
Jag behöver inte dricka. Vill inte.
Ibland mår jag skit, för det mesta är jag glad - mitt i all kaos.
Jag tar smällarna när de kommer.
Det som hänt, tror jag, är att jag följer med istället för att kämpa emot. Känslorna, livet, det som kommer. Accepterar. Ser mig själv med mer värme och medkänsla.
Varandet, när mitt naturliga sätt att hantera genom att agera är uttömt, är inte längre lika livsfarligt. Plågsamt, ja, men acceptabelt.
Jag är fortfarande en ”doer”. Och rastlös.
Ha en go lördag!

Jag är också tokglad och jag mår så sinnesjukt mycket bättre mentalt och fysiskt. Det känns inte som jag behöver kämpa längre (men garden är beredd). Blir starkare för varje situation jag klarar av utan a och snart finns inga sociala sammanhang eller frestelser jag inte klarat av på ”listan”. Fixat resor, hotellbarer, fester, middagar, handla på systemet, deppdagar, stressiga jobbdagar. Blir så stark när man märker att det är ganska lätt att ta sig igenom utan att gömma sig/lindra med a.

Ikväll har vi gäster och jag kommer njuta av maten och bubbelvatten.

Är jag men jag har lovat mig att aldrig jobba ihjäl mig för eleverna. Vem tackar dig för det när du som du nu gjort kraschat? Ingen endaste tyvärr. Starkt av dig att ta tag i detta med körkortet. Visst du ska vara tacksam över att ingen blev skadad. Jag tror att psykologen vill få dig att inse vad som kunnat hänt för att du OM det kanske mot all förmodan skulle ens tänka dig att sätta dig i en bil onykter så ska du tänka tillbaka. Som fackligt aktiv också kan jag bara säga att det du inte hinner på jobbet får du ta nästa dag, Sänk kvaliten, inte du som ger dig förutsättningarna för en god arbetsmiljö. Var egoistisk, tänk på dig själv och ditt mående samt familj.

Kram

Utifrån svaret på den blir det kanske lite klarare (även om man aldrig kan vara helt säker) för dig själv gällande framtidsplanering.
Visar hon en vilja till förändring och kan se utifrån ditt perspektiv, finns det ju hopp, och att planera framåt stärker hoppet.
Självklart finns det ju inga garantier eller givna svar här.
Kram

Igår dag 7 och bjuden på tjejmiddag. Jag vet ju hur de brukar vara. Ingen tjejmiddag utan massor med vin (och härligt babbel förstås :). Jag brottades ett tag med tanken, det är ju ändå bara dag 7, lite skört ännu, ska jag verkligen gå? Kanske jag kan sitta och smutta på ett glas vin jätte länge. Eller tar jag med mig A-fritt och går all-in? Fredagar är ju tuffast på något vis (i alla fall för mig), även om jag drack varje dag, så är det något speciellt med slutet på veckan.

Bestämmer mig för att gå. Tar med en kassa A-fri öl. Jag har ju gjort det här förr. Hittar några nya A-fria IP'or (jättegoda!) på systemet och spenderar en kväll med jättefulla tjejvänner som blir mosigare och mosigare. Repeterar saker om och om igen. Sitter och tänker vad skön min lördag kommer bli jämfört med deras. Sitter och undrar om de har roligare än jag? I och för sig vissa samtalsämnen hade nog inte kommit upp om dom inte hade haft ett gäng glas rödvin innanför västen, så det gör det ju hela roligare kanske. Men, nä. Jag är ganska kul nykter också ;) Det som är skönt för mig är att det är ingen dramatik för dem att jag inte dricker. De var ju med min förra nyktra period, så det hela passerades obemärkt förbi. Inte ens en kommentar. Oerhört skönt.

Så jag klarade eldprovet kan man säga. Känner mig stolt och glad idag! Och så oerhört skönt att vakna utvilad med energi att ta sig an denna höstlördag.

Styrkekramar till er alla!

TACK Ullabulla!!!❤️❤️❤️
Det är faktiskt tack vare dig och Bedrövadsambo som jag plötsligt såg att det jag kallat kontrollbehov hos mig själv mycket lätt kan utvecklas till ett beroende. Jag har aldrig sett det så, jag har (paradoxalt nog med tanke på mitt alkoholberoende och mitt självförakt...)bara tyckt att jag vet bättre än många andra.
Jag började omyndigförklara min man för längesen och det har bara fortsatt. Han har inte protesterat tyvärr. Men jag gör inte bara så med min man.
Till exempel:
Min bror hade ett kortvarigt förhållande för ca 12 år sedan, tjejen blev gravid. De var då inte tillsammans och min bror ville inte ha barnet men hon behöll barnet iallafall. Han har betalat underhåll men vägrat kontakt. När hon tog kontakt med våra föräldrar fick jag veta hennes namn.
Jag fick för mig att nu ska jag minsann ordna upp det här. Intalade mig att det var för barnets skull och min brors skull. Jag tog kontakt med mamman (på fyllan såklart) och jag fick känna min som en hjältinna. Den kloka, den goda, den som kunde ge trygghet.
Men så började jag läsa här på forumet. Sakta började en obehaglig känsla smyga sig in i mitt medvetande. Varför gör jag egentligen det här? Varför petar jag i andras infekterade sår och inbillar mig att jag kan få dem att läka?
Jo, för att jag vill ju bli en hjälte i andras liv, de ska se på mig och känna tacksamhet att jag räddade dem, gjorde deras liv såååå mkt bättre.
Så pratade jag med min bror. Han är inte som min man. Han låter sig inte kontrolleras och lyssnar inte lydigt när jag talar om för honom hur han ska känna.
Han sa att om folk tycker han är en skitstövel får de tycka det. Han vill inte ha kontakt med barnet och kommer det orsaka problem i framtiden hanterar han det då.
Jag insåg att jag inte kan göra honom till en bättre människa. Det spelar ingen roll om jag säger alla de rätta sakerna. Och det är ju inte upp till mig.
Genom att försöka laga andra slipper jag laga mig själv. Så jag tog ett steg tillbaka och kände plötsligt att jag mådde lite bättre.
Detta är bara ett av många exempel på de situationer jag kliver in och försöker vara hjälten i andras liv.
Jag arbetade hos en familj då jag träffade min man. Min chef var mamman i familjen, hon var då lika gammal som jag är nu. Hon var vacker, rik och blandade dyr sprit med antidepressiva och smärtstillande tabletter. Hon introducerade mig till den svenska överklassen. Men eftersom jag levde i samma hus som denna familj blev jag varse misären under ytan. Hon behövde mig och jag sög i mig den känslan. Jag bar henne frivilligt. Vi drack nästan dagligen tillsammans men det kunde ju inte vara fel om en så lyckad person sa att det var ok?
Vi hade många planer på att utveckla företaget (som egentligen bara var hennes hobby betald av hennes man...) vi var jämlika. Därför blev jag en förlängning av henne, allt hon inte hann, orkade eller kunde, det fixade jag. Gränserna mellan vad som var jag och vad som var hon suddades ut. Det gick utför i rasande fart och jag vågar inte berätta exakt vad som hände men väldigt mycket av mitt självförakt bottnar i det som hände under den här perioden i mitt liv.
Men så träffade jag min man och blev så förälskad att jag bröt upp från henne. Det var svårt, jag svek henne, lämnade henne i helvetet. Jag kände det som om hon faktiskt stod där i kvicksand och att jag bara vände mig om och gick trots att jag hade kunnat dra upp henne.
Nu vet jag ju att jag inte kunnat det. Det enda som skulle hänt var att jag dragits ner tillsammans med henne.
Efter att jag lämnat dem rasade allt. De skilde sig och så vidare. Jag vet att det var till stor del är mitt fel. Även om det skulle hänt förr eller senare men jag bär det fortfarande med mig, att jag kunde gjort annorlunda, bättre....

Så jag har nu förändrat mitt drickande, påbörjat en positiv resa för mig själv men som även kommer ha positiva effekter för min omgivning. Men jag måste ju även förändra mitt beteende. Välja det konstruktiva istället för det destruktiva. Lära mig att lita på andras förmåga att göra ”rätt”. Varför är det så lätt att göra fel och så svårt att göra rätt? Varför är vi människor på det viset? Jag kan på ett sätt förstå en kristna synen från Gamla Testamentet, att människan är i grund och botten syndare... Jag förstår var det kommer ifrån även om det är generaliserande och dömande. Vilket inte heller är rätt och rättvist.
Lite för många tankar denna bakisfria lördagsmorgon....

Att du hanterar din mans drickande på ett fantastiskt sätt.
Om och när du kommer fram till att du inte kan eller vill leva med hans drickande längre så tror jag att det kommer att vara ett genomtänkt beslut.

Kanske tack vare att du gör din egen resa så ser du också hans.
Möjligen klarar han att styra om riktningen.

Men du är otroligt klarsynt och frisk i detta.

Inget ont som inte har något gott med sig. Det gäller att tänka positivt.

Vad nu? ?

Ligger i magsjuka. Och det finns få saker som kan få en att vara mindre sugen på alkohol. ? Särskilt bra en fredagskväll.

Trevlig helg på er!

Slår mig att det är årsdag igen. 4x365 dagar och nåt år måste väl varit skottår, så det borde ju ge 1461 alkoholfria dagar. Tänker allt mindre på det som varit. Känns inte heller som om förändringen (om den nu fortsätter) är direkt märkbar. Ja, kanske att energin och engagemang fortsätter att öka?!
I vilket fall är jag ju tacksam för vart jag står, att jag till slut lyckades vända den nedgående spiralen, ja att jag är vid liv.
Kan leva med att vara den avvikande "nykter, vill inte på något sätt riskera att falla tillbaka till eländet som ett drickande dagligen för med sig.
Det är nu sju år sedan mitt första försök att sluta dricka. När jag ser tillbaka har tiden gått så fort. Blir så tydligt hur viktigt det är att ta vara på livet! Ha en fin helg alla!
//PP

På något sätt är det ju så att någon som har uttalat att de haft ett problem anses ha en risk att falla tillbaka. Därför är många av oss oroliga för att vara ärliga med vår bakgrund. Jag tror inte du tar för lätt på detta, och du bör följa din magkänsla. I många relationer uppstår det ju problem under resans gång, och jag ser ärligheten hos din partner som positiv, och inte något som gör att du måste backa. Lycka till!
//PP