Senaste kommentarerna i forumet

Eller en timme i taget, en uppgift i taget, ett andetag...
Låter som du hittat lite hopp nu. Du fixar detta!

Motion i den friska höstluften. En ny skön och fräsch vecka väntar i novembermörkret.... ?

..., du verkar ja det rejält tufft just nu, men modigt att du nu bestämt dig. Här finns stöd, fortsätt att skriva och läs andras trådar. En stund och dag i taget. Du, din kropp och själ blir lite starkare för varje dag och situation du reder ut. Tänk på kost och motion, ut och promenera i den friska höstluften. Lycka till på din resa ?!

min särbo som dricker! Jag har slutat ta ansvar för och prata om ”problemet”! Jag har bestämt mig för vad jag kan acceptera och inte! Han äger problemet nu och får agera efter egen vilja och eget huvud! Händer det något dåligt som jag har bestämt mig för att inte acceptera ex dåligt spritsinne mm så går jag direkt och ovillkorligt! So far so good men bland känner jag att det är en tidsfråga! Så mitt råd till dig är att lägga över ansvaret för sina spritproblem på din sambo! Låt honom agera som han tycker är okej och se om det passar dig! Om nte lämna för du kan aldrig få honom att ändra sig långsiktigt det måste han göra själv! Att lämna skall inte vara ett styrmedel för att få sin partner att ändra sig utan något man gör för att man inte har ett liv man trivs med! Så känner jag!

Hej,
Så glad att jag började skriva i den här tråden från första början. Det ger mig styrka att gå tillbaka och påminna mig själv om hur det varit. Så skönt att kunna läsa kloka tankar från andra som inte är mitt uppe i mitt kaos.

Första oktober i år hade han varit nykter ett år. Jag lämnande honom och det var det som krävdes för att han skulle sluta dricka och börja gå hos en psykolog i väntan på att beroendekliniken skulle ha tid för honom. Trotts nykterheten har hans mål hela tiden varit att han ska lära sig att hantera alkohol, mängd och när det passar.
Vid första besöket hos kliniken slutade han gå hos psykologen eftersom psykologhjälp gick att få via dom. Men kliniken skickade ingen andra kallelse och allt rann ut i sanden. Han tog inte tag i det.

Han fortsatte vara nykter och fortsätta ha målet att han tillslut ska kunna dricka kontrollerat igen men utan att arbeta aktivt för att kunna hantera det. Och ju mer tiden gick desto mer har det här året handlat om att snart få dricka alkohol igen. Han intalar sig själv att eftersom han har "klarat av" att avstå alkohol i ett år så kommer det inte bli som det var innan.

När jag grät första gången han var full efter det här nyktra året - när han var borta på jobb - upprepade han "älskling, jag har ju inte gjort något fel". Det är klart han känner så tänker jag eftersom han inte satt upp några regler för sig själv.

Jag har försökt nå fram till honom med att jag inte känner mig trygg, att för mig är det så självklart att man ska må bra i sin nykterhet innan en introducerar alkohol tillbaka till sitt liv. Jag har sagt att jag är trött på att ha ångest, att jag behöver tänka på hur jag vill ha mitt liv. Att jag vill ha ett förhållande som ger mig trygghet och energi.
När jag säger allt detta så är det jag som måste hantera mina problem enligt honom. Det är jag som borde söka hjälp eftersom jag mår dåligt när han dricker och att jag borde lita på honom när han säger att det inte kommer bli som förut.

Det är ett skämt, HUR kan en människa leva i sådan förnekelse!?!?
T.ex. när jag rabblar upp gånger då saker har gått åt helvete när han varit påverkad får jag tillsvar "men alla gånger det gått bra då!?" Började nästan skratta pga han är en idiot.

...så är det ett problem. Uppenbarligen är du inte nöjd med dina upplevelser när du inte väldigt aktivt begränsar dig, och när du begränsar dig blir du frustrerad av det. Jag känner igen mig väldigt mycket i det. När jag var i din ålder drack jag dock betydligt oftare än du gör, men sen några år tillbaka har min situation varit väldigt lik hur du beskriver din. Med undantaget att jag försökt hitta tillfällen att dricka oftare - jag har vetat att det skenat, men ändå försökt hitta lägen där jag kan låta det skena. När jag hade en kris i mitt förhållande förra hösten blev det också mycket mer alkohol igen, så pass att jag bestämde mig för att det var dags att sluta helt. Vilket har haft blandat resultat, även om jag totalt sett druckit klart mindre det gångna året än de år som föregått detta.

Nå, det här borde ju egentligen handla om dig. Att din pojkvän tycker du är söt när du är full och han får känna sig rejäl är ju såklart ett jätteproblem. Eller, det riskerar i alla fall att bli ett. Det är de som står en närmast som man behöver stöd från om det är tuffa perioder - om din partner tvärtom kanske uppmuntrar ditt drickande riskerar det verkligen att bidra till att det blir svårare att hitta en balans som fungerar för dig.

Hur som helst, bra att du skriver här - låt inte några internettester eller andra säga åt dig vad som är ett problem, utan låt din egen känsla av ditt liv styra det!

.

Nä, UllanBullan,

du tillhör inte 1800-talet... Burlesk... ok... jag är inte särskilt pryd av mig, om jag säger så. Men stripp - NEJ tack. Jag tycker faktiskt att det är förnedrande att sitta och dregla över en ung (eller gammal...) människa som söker göra underhållning av att klä av sig inför publik. Saken är den att jag tycker att det är lika förnedrande - oavsett om det är kvinnor eller män som strippar. Visst, alla får göra som de vill. Klä av sig, kolla på någon som klär av sig - men jag själv betackar mig för denna typ av sk underhållning. En intressant liten detalj är att jag har flera vänninor som tycker att det är förskräckligt med kvinnlig striptease, däremot kan samma personer låta sig underhållas av män som klär av sig. Dubbelmoral i mina ögon.

Vänliga hälsningar från en som kanske också tillhör ett annat århundrade emellanåt

rätt turbulent situation i helgen.
Den väckte en massa frågor och funderingar och jag har inte landat i detta än.

Jag var inbjuden till fest med mitt manliga sällskap.
En burlesk artist skulle komma och uppträda.
Jag i min enfald trodde på någon plymviftning och krinolinkjolar.

In släntrar en ung tjej som börjar strippa.
Jag känner omedelbart ett starkt obehag och säger till mitt sällskap att Nä,detta grejar inte ullabulla.
Så jag kliver ur lokalen på bara 18 personer och går hem.
Mitt sällskap kommer efter någon timme och hade fått frågan av arrangören om det blev för mycket för mig och han svarade ja.

Jag delade också om detta på ett öppet aamöte igår och fick kvinnornas stöd i att jag agerat helt rätt.

När man normaliserar en sexualisering av kvinnokroppen som någon sorts hedervärd handling så går jag i spinn.
Pornografi och sexualisering av kvinnokroppen är och har alltid varit för mannen.
Att då dra det ytterligare ett steg och dra fram "den lyckliga horan" som någon sorts parallell gör att jag helt tappar koncepterna.
Var är vi på väg.
Vad är ok?
har vi inte kommit längre?

När en ung kvinna exponerar sig själv för att få folkets jubel och samtidigt förnedrar kvinnorna i publiken och "tänder" deras män och kallar det underhållning?
Borde jag flytta tillbaka till 1800-talet eller?

Ja nu är det raksträcka i två veckor :)
Precis som du skriver är detta ingen dans på rosor utan något att klamra sig fast vid.
Jag får olika respons från folk, någon tycker jag blir sååå rolig av alkohol! Jo visst totalt galen och intensiv skulle jag vilja säga! Men mitt liv går inte ut på att bara roa andra!
Något som slagit mig denna helgen är vad enormt med tid det blir över!! Och att jag inte vill vara själv alls.
Kram alla?

Tack så mycket ?

Tar tid för vanemänniskor att skapa nya rutiner som man trivs med.

Om det är inom vården eller socialförvaltningen. Det är det jag menar. Jag själv får ju alltid den frågan då. Svarar man nej så går de ju bara vidare.

Har du en egen terapeut som till 100% jobbar för dig och inte för information vidare så kan man ju vara helt ärlig men annars var taktisk alltid. Var på din vakt helt enkelt.

oro och funderingar kring sitt liv är så läkande..Jag märker på oss alla att vi skriver i perioder.Vissa gånger vill man ha mer stöd.Andra gånger vill man stödja..Perfekt!!Förstår lim att du är i en lite turbulent situation.Din mans problem och dina egna..Jag tycker du är jättestark och duktig.Heja dig.Dina barn kan vara glada att ha en mamma som vill förändra sämre beteenden till bättre.Skriv på om allt möjligt..Jag och många vill gärna läsa om dina kunskaper om mående och beroende..Även när livet inte är så lätt..Jag har en del materiella problem just nu..Men det ordnar sig.Har jag kunnat supa upp en massa pengar utan att blinka, så ska väl detta lösa sig, bara jag tar det lugnt..Stor varm kram❤

Fint att höra från dig Mange. Hoppas att du kommer trivas på din nygamla arbetsplats och att du får lite lugn och ro med arbetslivet. Det behöver du verkligen. Skönt också att alkoholtankarna börjar ge med sig. Min egen upplevelse är att det tar tid och att det måste få ta tid. Men det blir bättre och det går bättre och bättre. Ta väl hand om dig!

Grattis till världens bästa PP! Fyra fantastiska år! Det är så himla skönt att se att det är möjligt. Du är verkligen en förebild för oss andra. I min del av världen så lyser solen idag från en klarblå himmel. Det glittrar över hela gräsmattan (läs: de ouppkrattade löven) och det är så himla fint. En sådan här morgon är det svårt att tänka att man skulle kunna vakna bakfull. En sådan här morgon är det svårt att tänka att huvudet skulle fyllas av tankar på alkohol. Men det har varit vår verklighet. Därför är det så viktigt att uppmärksamma sådana här årsdagar. Att tänka efter hur det skulle kunna ha varit. Att uppdatera sin nykterhet, så att säga. Men det absolut bästa med historien och det som har varit - det är att det HAR varit. Det ÄR inte längre. Vi lever nu och varje dag kan vi vakna och göra ett val. Idag väljer jag att leva livet vitt. Idag väljer jag att glädjas med dig PP.

Bamsekram

Ja, ny vecka, nya möjligheter. Tror du gör det så mkt lättare för dig om du inte har a hemma. Lycka till!

Du som jag är relationsberoende?
Det sitter ofta ihop med ett medberoende.
Min ögonöppnare var "kvinnor som älskar för mycket"

Allt som skrevs i den boken stämde in på mig.
Jag har gjort ett jättejobb med att försöka förändra min självständighet nr det gäller män och lyckas bitvis.
Jag rekommenderar också Alanon som gett mig jättemycket stöd och insikter.

Just detta du beskriver när förnuftet vet exakt.
Men hjärtat säger något annat.
Du kan om du vill läsa min tråd"jaha och nu då" under amhörigforum.

Tack för stöttningen, nu behöver jsg verkligen komma ur en ond spiral.

...and counting.

Fan va jobbigt detta har varit och är. Inte att inte dricka, det var ett väldigt lätt steg att ta för mig. Visst kan jag längta efter ett glas vitt nån gång ibland, eller ett glas rött på fredagkvällen (glas = flaska). Men efter all skada den sista gången gjorde vet jag att detta är rätt steg...

Jag har förlorat mig i mitt drickande under helgerna, korta och intensiva perioder där jag bara skitit i allt. Under ett par timmar i stöten gjort saker som fått konsekvenser för resten av mitt liv.

Det som är svårt nu, på helgerna i synnerhet när jag inte begraver mig i jobb, är ångesten. Skammen. Jag isolerar mig, för jag vill inte träffa någon annan som vet. Som känner till saker jag gjort på fyllan, och dömer. Som vet hur jag dyngrak i baren låtit andra killar ragga på mig, för jag har skitit i allt. Som vet att jag är den sämsta tänkbara av alla människor. Min bild är att de sitter och vältrar sig i detta, att de inte är så dåliga som jag. Så kan de lyfta sig själva och deras egna relationen. ”Vi har det riktigt bra, stackars han som är tillsammans med henne. Vad han få stå ut!”

Det bästa sätter att bota bakfylleångest har varit en ny fylla. Men nu blir det ju inga fler sådana så nu får jag ta itu med det som varit. Den mörka skugga som jag försöker förtränga men som gäckar mig och hela min självkänsla. Dåliga beteenden med alkohol, svek och skadande. Jag vill inte träffa någon, för jag vill inte bli dömd. Att leva med skammen och det extremt dåliga samvetet är redan en så tung börda. Samtidigt klättrar jag på väggarna.

Så ibland tänker jag att jag bara ska ge upp allt. Alla kontakter, alla relationer. Så jag kan få starta om på nytt med en ny chans. Men det kallas nog att fly.

Förstår bara inte hur människor överlever detta och går vidare. Hur ska man förhålla sig till idioten som man varit på fyllan? Det har ju varit jag, men samtidigt inte alls!

Vaknade vid 3 av ett ångestanfall och har sedan försökt hålla mig lugn genom att fokusera på andningen.

Gå till jobbet
2 timmar
Gympapass
2 timmar
Avtal
Mindfullness övning
Mat

Listan känns lång men kommer att fixas en punkt i taget.

Jag är med en tjej på 30 år som bestämt mig nu, jag är på dag 3. Jag känner igen mig så mkt i allt du skriver. Jag kan inte vara stilla, humöret svänger från tokångest till hopp till tokångest igen. Jag har försökt på alla sätt, dricka ansvarsfullt, dricka måttligt, inte ha så mkt hemma Men inget har funkat. Så nu kör jag antabus, det blir ett speciellt lugn i att veta att jag inte kan trilla dit på impuls. Jag har svår adhd och min impulskontroll är typ den hos en sockerhög 5åring. Men jag har liksom du missbruk i familjen och känner att det bara finns 2 vägar nu. Nykterhet eller totalt förfall. Kämpa på, livet blir nog roligare..hoppas jag..:)

Det går fortsatt bra. Ingen alkohol ännu!

Däremot blev jag lite irriterad i fredags. Jag sa att jag inte hade någon fredagsfeeling på kvällen varpå maken svarade att han inte heller hade det. Jag frågade om han visste varför den uteblivit och det berodde tydligen på avsaknaden av en öl och chips.
Det var kanske dumt av mig att bli irriterad, han svarade ju bara ärligt och han menade ju inte att han ville gå och ta en öl... Eller åtminstone inte att han skulle göra det...
Det känns bara lite tragiskt att fredagskänslan uteblir bara för att ölen är borta.

Detgårbättre - menar du om terapeuten (eller dylikt) frågar?
Jag känner att det kanske är oundvikligt att det framgår ändå...

Nordäng67 - Jag är inte orolig att de ska ta barnet. Däremot är jag orolig att de ska lägga sig i, kontrollera och kräva...
Men kanske är det som du säger, att jag inte behöver oroa mig att de blandas in överhuvudtaget.

Så, se absolut inte detta som ett misslyckande, men ta heller inte för lätt på det. Du kanske inte gillade det dnna gången och förvilla att tro att det förlorat sin dragningskraft. Knappast. Dragningskraften kommer snabbt tillbaka och blir besatthet.
Jag skulle råda dig att lägga så många nyktra dagar du bara kan mellan denna gången och (förhoppningsvis aldrig) nästa.
Bra att du redan bestämt dig för att hoppa in i det nyktra spåret igen!
Kram