Senaste kommentarerna i forumet

Apropå ditt inlägg #322 Sisyfos så har du ju helt rätt. Det var inte ett dugg medvetet från min sida - men så funkar ju all typ av avvänjning. Och mitt beroende av ex-sambon fortsätter minska. Jag har helt slutat räkna veckor sen han flyttade, orkar inte ens räkna på det. Både arbetsveckor och helger försvinner i ett huj utan att jag ens tänker på honom. Mina ensamhelger, utan dottern, som jag tidigare ägnade åt honom är härligt tomma på en massa aktiviteter. Självvalt. Jag har ett krävande jobb som sysselsätter min skalle mer än jag orkar ibland. Sen har jag en dotter med särskilda behov, som jag numer också är god man till, som också kräver sitt. Hon pratar ibland sönder skallen på mig, även om språkstörning ironiskt nog är en stor del av hennes utvecklingsstörning. När jag har en ensamhelg behöver jag sova, sova, sova, ta långa promenader i naturen med hunden, göra lite nytta hemma, och kolla lite på tv. Då laddar jag mina batterier inför nästa arbetsvecka. Jag gillar fullt upp, men jag behöver noll press emellanåt också. För mycket och för lite skämmer allt. Det är ett av mina många livsmotton.

När man är mitt i något är det svårt att fokusera och se klart.Du lim har hjälpt mig många gånger att se klarare...❤Nu är jag fri från en aktiv beroendeperson i mitt hem..Hoppas jag är helt fri från honom så snart det går..Jag hoppas din partner också vill bli fri från alkoholen...Som du och jag..Varm kram❤

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma.
Vi följer ofta samma bana.

Så mycket känslor av skuld och skam för det som hände.

Så jag försökte kontrollera.
Hur mycket? Hur lite?

Så flyttade jag mina gränser.
Lite till. Lite till.
Och så långt jag aldrig trodde att jag skulle gå.
För jag tålde lite till. Och lite till.
Jag ökade min tolerans.

Min personlighet kom att förändras. Jag blev någon annan. Någon jag inte tyckte så mycket om.

Detta berg av lögner.
För hur skulle andra se på mig?
Så jag skyddade mig själv.
Skyddade min livslögn.
Och jag gjorde det så bra.

Förnekelse som försvar. För visst var det de som undrade. Som ifrågasatte.

Så blev jag ensam - isolerad.
För det blev enklare så. I ensamheten.

För skulden och skammen var så stor. Så oändligt stor. Oändlig.

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma.
Vi följer ofta samma bana.

Vi medberoende
och beroende

Men det går att förändra.
Vad kan du göra i dag?

....som har tagit beslutet att lämna honom. Önskar att jag också kommer hitta den styrkan. Att han tar på sig offerkoftan är inget att bry sig om. Jag tror att de som lever runt er inte tror så mycket på det. Fortsätt vara stark även om han inte vill släppa taget om dig. Du har gjort helt rätt. Ingen ska behöva leva med en alkoholist som lever i förnekelse. Det är fruktansvärt. Kram

Tja. Klart offerkoftan passar bra. Den använder vi alla i den situationen. Oftast felaktigt men inte alltid. Dock hjälper koftan aldrig.

Gå bara vidare. Ge respekt och få tillbala. Annars klipp helt där

Livet är inte lätt från någon sida. Speciellt inte i mörker ?

Att göra ingenting är rimligen ett passivt val och det är inget som vi utvecklas av. Gör aktiva val. Om det är att stanna eller gå spelar ingen roll, men det viktiga är att ta beslut.

Nog är det så att kärlek inte har något alls med prestation att göra.

Min far värderar alla efter vad de kan prestera. I princip alla inklusive jag är värdelösa i hans ögon. Det senaste året har jag retat mig enormt på att han alltid säger att min mor var så duktig, och nu ger jag uttryck för liknande värderingar när jag är förvånad över att min man älskar mig när jag inte presterar.

Klart han gör! Jag älskar honom till månen och tillbaka och jag vet ju att det är ömsesidigt. Ändå så är det ju inte helt självklart. Just nu känner jag mig ganska värdelös och jag är uppriktigt rädd att inte hitta tillbaka till den person jag egentligen är...

Idag var målen att gå promenad och laga en god middag. Check på båda. Middagen blev mysig med tända ljus och glada tonåringar. Till min förvåning gick det alldeles utmärkt att äta god mat utan ett glas vin.

Tackar allra ödmjukast för dina utförliga svar!
Det hjälper mig framåt att få all info jag kan få av alla er f.d. därute..,,
Tusen tack!:)

Förstår din vånda, men den hjälper dig inte att ta ett beslut.
Nu kommer jag att ställa några tuffa påståenden.
Varför försvarar du dina ställningstaganden?
Det är ju du som är huvudpersonen i ditt kiv och således du som avgör IM och när du har fått nog.
Du kan givetvis leva ett fortsatt liv med din man och då få en del vinster så som boende, hundar och annat.
Du kan också välja något annat.
Grejen är att det är du som gör valen. Att göra ingenting är också ett val.

Konstaterar bara. Helst lite provocerande. Typ, äh, jag drack min livskvot innan jag var tjugofem...eller, nä, gillar alkohol alldeles för mycket, vill inte trigga en period...
Men alla vill kanske inte vara lika öppna. Då räcker ett nej.

...som är självmedkänsla och sinnesro är att förstå vad det är jag saknar. Längtar efter.
Jag saknar förmågan att lita på mina känslor. Hitta känslan av sorg och verkligen känna den. I sammanhang där jag tror att den skulle finnas. Gråten som hittade fram förut har smugit sig undan igen.
Jag kan säga det nu.
Tillsammans med andra kan jag sätta ord på det jag inte kan släppa fram.
-Jag vill egentligen bara gråta, men kan inte.
I orden finns ett hopp om att känna. Att locka fram känslan genom orden.
Och det svåra ordet längtar. Kan säga det till mig själv nu.
Och förstår anledningen till att det är så svårt.
Tilliten. Till mina känslor och tolkningar av omvärlden.
Varför längta efter något om det alltid samtidigt inneburit sorg och just sorg inte fått finnas eftersom trösten uteblivit. Längtan efter tröst som blir sorg som väcker behov av tröst som uteblir och så vidare.
Och längtan efter villkorslös kärlek.
Rädslan för att vara fel, för mycket, tro fel, missförstå, känna skam. Bli avvisad.
Skammen om jag misstolkar, skyddet genom att analysera, ambivalensen mellan rädsla och längtan efter närhet gör mig distanserad och klängig om vart annat.
Är jag innerst inne rädd för att möta den där avståndstagande, föraktfulla, skrämda, oförstående blicken? Mer rädd för den än för ensamheten...

Jag vill inte vara ensam längre. Hur kommer det sig att jag tycks vara så annorlunda? Så intensiv. Har inte andra människor samma behov?
Finns det ens någon som jag?

Och när jag förstår mig och accepterar mig kommer en lättnad inifrån.
Drivet att döva med alkohol är borta nu. Paniken och rastlösheten, till och med uppgivenheten kommer ibland. Den får finnas.

Det vände efter senaste samtalet med min terapeut. Den veckan började jag närma mig tillit till vad jag känner. Med massor av tvekan, javisst, och tvivlet var möjligt att validera. Frustrationen över att vilja känna och uttrycka kan valideras. Rädslan för att det är en tillfällig sinnesro kan valideras.
Acceptans för de snabba svängningarna i humör och energinivå, det är så här jag fungerar. När det går för fort behöver jag vila. Försöker göra det så gott jag kan.
Jag har inte druckit sedan dess. Gjort annorlunda val. Läst massor (som vanligt).
Om självmedkänsla och anknytningsmönster. Desorganiserad anknytning och komplext PTSD. Förstår med känslorna, inte bara huvudet. Det är så här det kan bli när det är så här det har varit. Jag hittar inte på.

Jo, så är det nog. Den kan kompensera för hålet inombords. Tror jag iallafall. Har tyvärr själv inte fått uppleva den ännu, men kanske ökar chansen nu som nyskild ?
Att förlita sig på kärlek genom någon annan är ju som du förmodligen har erfarenhet av rätt skört.
Vad sägs om kärlek till livet och att jobba med upplevelse av egenvärde. Att vara värdefull i sig själv, med alla skavanker och svagheter som vi alla har mer eller mindre av.
Det är möjligt, även för en anknytningsskadad person som jag själv. Svårt, ja, men möjligt.
Börja med förståelse. Se dig själv med vänlighet och icke-dömande. Inte i alla handlingar, men i person. Som du skulle sett på din son t ex.
Bra att du bokat in saker som kräver nykterhet. Jävlar anamma hjälper långt, men när det blir riktigt tufft behövs hängslen och livremmar. Stratgier före och en akutplan för skarpt läge.
Med tiden avtar kampen och det blir skönt att vila i nykterheten.
Kram

Ingen behöver förklara varför man inte dricker. Ett nej räcker. Eller så ställ lika jävla jobbiga frågor tillbaka. "Varför får jag inte göra detta på dig".

Rastlöshet är bara att uthärda, sen aktivera sig med annat. Vi är många som lider av det.

Jag går mycket på AA för struktur och det sociala. Hitta intressen.

Jag har inte skrivit på ett tag, men jag har last. Jag känner igen mig i mycket i din situation och jag är oerhört imponerad av din resa. Jag håller på och samlar mig och satsar på samma resa jag med. Efter att ha bestämt mig att det ska bli ett liv utan alkohol har jag haft några bakslag, men varje bakslag ger ny insikt och jag satsar på att haka på i dina fotspår. Fortsatt lycka till!

Tack snälla ni!!

Allt väl, är på miniweekend med familjen. Lugnt och skönt. Hoppas allt är väl med dig också. Kram!

Det sista du skriver om att du är rädd att han ska träffa en annan när du har lämnat känner jag så väl igen hos min särbos ex! Hon avslutade deras förhållande på grund av att hon träffade en annan! Men under de snart tre år jag har varit tillsammans med min särbo har hon haft jättesvårt med att min särbo har mig! Detta trots att hon själv vandrar från den ena relationen till nästa! Tror det bottnar i att hon fick sin självkänsla knäckt ihop med honom! Tror hon på nåt sätt är rädd att vi ska lyckas tillsammans som inte de gjorde! Har nog inte med kärlek att göra utan rädsla för att vara ensam. Hon blir ihop med män, släpper mitt ex för tillfället, avslutar det nya och börjar ”klänga” runt min särbo igen och så håller det på! Först blev jag så arg och ledsen men nu tycker jag mest synd om henne! Har nig tärt på henne att vara ihop med en alkoholist i många år! Hon har själv problem med drickandet! Vad jag vill säga med detta är: jobba med din självkänsla, kanske har den tagit stryk av livet med din man! Bara en tanke! Kram❤️

Vägen till beslut är oftast svårast. Sen är det bara att köra, ta ett steg i taget, och bara göra det allra viktigaste. Först - eget boende. Allt praktiskt löser sig, det är det känslomässiga som är jobbigast. Men har man praktiska saker att lösa verkar det känslomässiga dra sig undan lite. Det kommer tillbaka i vågor, men det praktiska tar för tillfället överhanden. Din son kommer kanske inte alls att förstå just nu. Men han kommer göra det så småningom. Berätta lite i taget, svara ärligt på hans frågor, nedlåt dig inte till att prata skit om hans styvfar. Var bara så saklig du kan vara. Min dotter är 18 år och har en utvecklingsstörning. Hon fick aldrig veta huvudorsaken till att min ex-sambo flyttade från oss. Hon blir fortfarande upprörd över det då och då, skickar sms till honom och uttrycker sin kärlek. Det är hennes sätt att bearbeta. Jag vet att mitt beslut var det rätta. Jag får ta hennes besvikelse och frustration, och det är helt okej. Man får m.a.o anpassa snacket efter barnens ålder. Ungefär som man gör med blommor och bin ? Det är ju en diskussion som pågår i många år på olika nivåer.

Du är en kämpe och det ska du vara stolt över! Bara det faktum att du kämpar mot alkoholen gör ju att du dricker lite mindre och kommer en bit på vägen mot ditt mål. Jag tänker mig att om man bara kämpar vidare så borde det ju vara så att man gör det från en lägre a-nivå efter varje snedsteg. Ps tack för välkomnandet i min tråd. Kram

Chipsen hänger kvar. Attans.

Men träningen går framåt och jag springer snabbare nu än då. Det beror väl på att jag tränar lite mer nu när jag inte är bakis längre i tid och otid..

Största vinsten är ändå att se mina barn slappna av. Det finns inget som går upp emot att veta att de vet att jag är nykter.

Och det som kändes så avlägset, att utan panik tänka "jag dricker inte alkohol" känns bara helt naturligt. Jag missar verkligen inget alls.

Tack och lov finns det bra alkoholfria alternativ, för jag älskar verkligen att ta en öl. Det kan jag ju. Och fortfarande ha närvaron till allt runt omkring mig. Det känns nästan oförskämt lätt. Jag har tur, tänker jag och önskar att jag kunde göra något för alla som kämpar mot eländet alkohol. Mitt sätt just nu är att prata om det. Att prata om att inte välja alkohol. Att se till att det finns alternativ på firmafesten, födelsedagsmiddagen osv. Så att ändra kan få en paus, utan att behöva känna sig obekväma.
Men visst är det tokigt. Att de som inte vill dricka alkohol är de som bryter mot normen. Borde det inte vara tvärt om? Att de som tvunget ska ha alkohol är de som måste förklara sig i tid och otid?

Tack Tack för era kommentarer, det känns bra att man äntligen har börjat skriva här men också ganska nervöst. Det är faktiskt redan dag 6 för jag började skriva så sent igår så det hann bli idag innan jag skickade. Jo det var såhär AlkoDHhyperD att jag levde i ett förhållande där min partner påstod att jag var alkoholist och jag tyckte att hur fan kan man påstå det om mig?. Så jag gav mig fan på att bevisa att jag hade minsan inga alkoholproblem, det var kämpigt i början men det gick bra och till slut, och efter en tid så kunde jag vara sugen men kunde lika gärna ge fan i det. Jag kunde till och med känna nä va jobbigt att vara onykter tänk om jag behöver köra bil. Kärleken övervinner allt sägs det ju men tyvär tar den slut ibland. Det här är ju lysande när man skriver och annuliserar sitt tidigare liv, jag kanske har ett tillräckligt jävlar anamma i mig. Man får hoppas. Men nu är det dag 6 och det är pirrigt värre i kroppen, ojämn puls, stress och dåligt humör men det är bara att bita ihop. Bokat in bio med sonen i kväll så inga snedsteg kan göras idag och köpt hem alkoholfri öl, funkar ganska bra tycker jag att man åtminstone kan ta en öl när man blir sugen.

Fråga ett: Du har svaret i din egen text... Han smygdricker och du vet troligtvis inte omfattningen av hans intag. Bekanta ser och påtalar hans drickande.

Fråga två: Du kan inte få till någon förändring från hans sida, du kan däremot ändra din situation. Ta din mammas råd och läs här så mycket du orkar.

Förstår att tanken på att lämna är skrämmande och hemsk, men ju förr desto bättre. Tycker du ska ta dottern och flytta, om han tar itu med sin sjukdom så finns det ju inget som säger att ni inte kan flytta ihop igen, om känslorna finns kvar? Troligaste scenariot om du stannar: Hans sjukdom eskalerar, de verbala påhoppen kommer allt oftare, kanske även fysiskt våld... Du bevittnar en människa i fysiskt och psykiskt förfall, tvingas städa kiss, bajs och spyor efter en vuxen människa, all din energi kan komma att gå åt till att vårda, mörka, städa, ha ångest och ständig trötthet... Ekonomin raseras. Är det något du vill uppleva?

Ursäkta hårda ord, men så ser verkligheten ut för många i denna sjukdom.

Lycka till och styrkekram!

Tror att det är jätteviktigt att du pratar med dina nära om hur du har det och det gör du ju. Jag har tyvärr inte gjort det förrän nu. Skaffa nån att prata med utanför familjen och gå inte på hans vilja att du inte ska prata med din familj. Ju mer du isolerar dig med honom desto sämre kommer du må. Det är det jag gjort. Nu är min son 16 och han var 2 när vi träffades. Beslutet att lämna är fasansfullt men jag håller på att umgås med tanken att säga välj. Oss eller alkoholen. Då blir det inte jag som lämnar och jag kanske vinner tillbaka lite självrespekt men att göra det känns livsfarligt. Hade önskat jag ställt krav tidigare. Innan samtalet kom från min son när han med ledsna ögon frågade igår hur jag orkar att aldrig veta hur han kommer vara...när det vänder.

Dessvärre är det precis som du skriver. Det går att ta på stämningen framförallt på helgerna. Det jobbiga är längtan efter det vi kan ha och oftast har haft. Om ärligheten ska vara med känns det som det blivit värre sen jag krävde KBT och han började. Jag har svårt för att ta steget och kräva nykterhet. Inte för egen del. Det är minsta problemet. Har tagit beslutet att jag iallafall inte kommer dricka med honom mer. Är rädd att bli bortvald. Vad ska jag säga till min son som ser honom som pappa. Vi ska flytta för han valde alkoholen. Vi förlorar hus, djur, bonussyskon. Jag vet att vi kommer vinna ett lugn. Tror jag håller på att landa i att det är det valet jag måste göra. Annars hade jag inte läst allt här och skrivit. Jag MÅSTE sluta blunda och låtsas att det löser sig. Det går liksom inte åt rätt håll. Sjuk tanke men tänk om jag lämnar och han hittar nån annan. Känner mig liten och bortkastad och tagen för given. Ganska martyrigt och inte så handlingskraftigt.

Ja miss lyckad, jag håller med. Ibland tror jag nog att en del bara är slitna av andra orsaker men nu tänker jag att det kanske faktiskt är alkohol oftare än man tror, även i "måttliga" mängder. Bilderna på mig själv till exempel, jag ser inte alkoholiserad ut men pluffsig, grå, svullen.... Sedan när jag ser bilderna där jag vet att jag inte drack, då har jag lyster i huden och i ögonen och ser även finare ut i håret faktiskt.

Idag är jag lite orolig och ångestfylld. Men jag vet att det är pga att min man drack hemma igår. Känner liksom bakisångest nästan och så oroar jag mig för hur vintern ska bli om det är såhär det ska vara. På sommaren var det ändå lättare när han drack för då var han mindre deppig. Han säger inte att han är deppig men jag vet det för jag ser det på honom. Såg i hans ögon idag att han behöver dricka igen. Och jag mår dåligt av att se det där. Kanske för att jag minns känslan? Även om jag är helt säker på att jag aldrig varit så illa som han. Jag har aldrig druckit lika mycket och ofta som han kan göra. Jag hade ändå nån slags gräns.

Det är åtminstone skönt att jag för egen del mår bra. Vore det inte för min mans problem (som han inte ens anser sig ha) så vore livet väldigt bra just nu. Och det är väl en tröst ändå att känna att mitt eget beteende och leverne är bra för mig. Och samtidigt irriterande att nån annan förstör min inre ro.

Idag ska vi på roligheter i alla fall så min oro försvinner snart.

Ha en fin lördag.

Kram!