Senaste kommentarerna i forumet

Dag 15 - två veckor nykter!
Och det känns så fantastiskt bra. Jag är trött, känslig, gråter lätt. Men jag tror att det är för att jag för första gången på 18 år tittar helnyktert på tillvaron, utan att ha nåt sätt att fly ifrån den när det känns tufft. Inte ens fly lite.

Och det känns fantastiskt och rätt. Jag har en så stark insikt om att detta just nu är rätt väg för mig, så det gör att tröttheten nästan känns lite behaglig.

Jag var på möte hos alkoholrådgivningen på kommunen. Berättade för första gången någonsin helt ärligt om min relation till a. Jag kände mig som en total bluff när jag gick dit - ”dom kommer ju märka direkt att jag inte är alkoholist och bara tycka att jag överdriver och tar upp tid”. Fan va lätt det är att lura sig själv med såna tankar. Jag gjorde ett självskattningstest med terapeuten, där 6 poäng är gränsen för normalt ofarligt drickande. Jag fick 25 poäng.

I helgen var jag på middag med vänner, jag har berättat att jag vill dricka alkoholfritt då jag just nu inte hanterar det värst bra. Ingen har ifrågasatt, det fanns både alkohol och alkoholfria alternativ. Dag ett då jag beslutade att vara nykter i 6 mån så meddelade jag för mina närmsta att jag skulle hålla upp. Det rekommenderar jag verkligen er alla som kan och vill att göra. Var skitläskigt och kände mig som en lus. Men nu när jag väl håller upp så känner jag mig stärkt i att veta att dom hejar på mig. Och jag slipper förklara varför jag inte dricker.

Jag berättade också för terapeuten om mitt första mål, totalt nykter i 6 mån. Hon sa att många med problem som väljer nykterhet en tid märker en påtaglig förändring efter 3 månader. Det händer något då. Någon av er som har erfarenhet av detta?

Jag väntar iaf med spänning :)

Den här veckan ska allt börja fungera bättre.
Jag vill verkligen det men jag förstår inte hur jag ska få det att bli så. Min egentligen enda nära kompis ringer och frågar om jag mår bättre varje dag. Numera får jag ångest bara av att se att det är hon som ringer. Jag känner mig anklagad för att jag inte mår bättre. Ibland orkar jag inte svara för jag mår dåligt av att inte kunna säga att allt är bra. Jag vill just nu fokusera på små saker som känns bra och strunta i helheten tills den blir mer hanterbar.
Mål för dagen.
Ta mig till jobbet.
Gå på ett jympapass.
Laga mat.

Behöver nog helt ändra fokus även här på forumet och min fixa ide med mina nollor. Bättre att försöka hitta det som behövs i form av intellektuell stimulans, trevligt umgänge, lite mer kultur. En del anledningar till mitt drickande beror kanske på att jag känt mig ensam och också varit uttråkad.
Sen övergick det till det katastrofala drickandet innan jag lyckades sätta stopp!

Hej.

Vet knappt vad jag ska skriva.
Jag dricker cirka 2-4 ggr i månaden. Låter inte mycket men jobbar 60 timmar i veckan, har 2 barn och en fin lägenhet. Varenda gång jag dricker så dricker jag så mycket att jag inte minns något, jag kan inte bara dricka lite. Jag dricker aldrig framför mina barn utan åker iväg. Oftast pubar.
Jag kan spela bort 5000-10000kr lätt på en kväll utan att jag knappt minns det. Har alltid fruktansvärt mycket ångest dagen efter. Kräks alltid och har extremhuvudvärk. Ångesten sitter sedan i 3-5 dagar. Varenda gång bestämmer jag mig för att det får vara den sista gången. Jag känner verkligen hur min kropp tar skada och hur mycket sämre skick min kropp är nu än för något år sedan. Min sambo förstår nog inte mitt problem och det hade blivit ett jävla liv om hon fått reda på det, och ännu värre om jag misslyckats. Jag är så trött på alkoholen nu men har ingenstans att vända mig.

En tid att umgås med sina döda, att hedra dem för en dag, att skänka dem en tanke var de nu än finns.
Lite makabert kanske några tycker, men det finns kulturer som gräver upp sina döda, gör dem fina och låter de få vara med och festa för att sedan gräva ner dem igen, med dalamålningar på kraniumet eller inte, ja det är makabert, tycker vi.

Men jag har nog vänt i mitt tyckande, förr tyckte jag det var en besvärlig tid, jaga runt och leta kransar och måsta iväg till kyrkogårdarna, man gjorde det för dekorationen, inte med tankarna.
Nu tog vi en hel dag i anspråk, frugan och jag drog runt med min gamla mamma, in och ut med leriga rullatorhjul i bagageluckan.
Kratta, gräva, plantera och dekorera, på fyra olika kyrkogårdar, en tid att få umgås med min mamma, vi har ett "jobb" att utföra enligt en gammal tradition, och de sammanför oss på ett sätt om man låter det få ta den tiden den behöver.
På kvällen åkte vi åter förbi för att få uppleva alla dessa hundratals levande ljus få skimra upp i höstmörkret ackompanjerad av en måne som ibland tittade ut mellan mörkblåa nattmoln, en vacker syn.

Vi har en ny anhörig på väg till de evigt solbeklädda ängarna, min svärmor som nu börjar spela på de sista fiolsträngarna.
Hon har varit svårt sjuk i Alzeimers i en herrans massa år, så vi vet inte om det är en lättnad eller inte.
Jo jag vet man får inte säga så, men en som har haft en anhörig i en demenssjukdom tänker faktiskt så.
Döden kanske inte alltid är en svart vämjelig återvändsgränd, utan en väg ut och bort ifrån något dåligt istället.
Så jag har börjat vänja mig vid döden, trots att den också fascinerar mig.
Vad händer efter döden tänker jag ofta på, kan de döda höra oss när vi skänker dem en tanke.
Skulle min pappa vara stolt över mig och hur jag har uppfostrat mina barn, är blodsbandet intakt?
Så jo jag använde hela lördagen till de döda och till de som står på tur, hur eländigt det än låter.

Söndagen gick till att byta till vinterhjul på tre bilar, grabben var tvångskommenderad trots sin baksmälla.
Påminner om mig själv när min far tvingade upp mig på en sju meter hög stege för att ordna antennen på taknocken,
Jag darrade av rädsla och magen åkte upp och ner men vågade inte nämna ett enda litet knyst om att jag var fortfarande bakfull för min pappa som var absolutist, men jag tror han innerst inne visste och ville på så sätt straffa mig.
Nu gav jag igen på min egna son, men han visste ju om det och hade kunnat planera bättre, men gjorde jag det då för 40 år sedan?
Mönstret går igen oavsett generationerna, men man blir lite klokare med åldern.
Om två veckor fyller jag åtta år i nykterheten, tredje helgen i november 2009 var min sista fylla.
Kanske inte mer spektakulär än vanligt, men jag hade tröttnat på alkoholen, tankarna hade funnits där länge och detta var bägaren som fick droppen att rinna över, nu var det dags, tiden var mogen för någonting annat, och jag har inte ångrat mig än.
Men jag överväger varje helg om det fortfarande är värt, på så sätt uppdaterar jag min nykterhet.
Jag väger fördelar mot nackdelar i min inre vågskål och låter minnena få vara med och bestämma.
Minnena vinner alltid, jag kan inte göra min historia ogjord, men jag kan påverka min framtid, det är skillnaden.
Så min bakgrund styr min riktning framåt, att gå tillbaka till något dåligt är ingen utveckling, alls..
Förändring är bra, och ibland är jag allt för otålig, traditionerna håller mig tillbaka men de får inte ta över.

Kan inte påstå att jag står på tå för att möta varje morgon, allt är inte ett enda lyckorus.
Men jag har makten att kunna påverka den, det hade jag inte när jag drack.
Och när det går bra, så tar jag mig ibland tiden att kunna njuta av den.

Precis som jag gör just nu, när jag ligger i min säng och summerar veckan som gick, och inget helvete som brakade loss på grund av alkoholen, jag känner mig fri och har kontrollen, jag borde vara tacksam.
Ibland är det lila stort, och det är stort när man kan se det.

Berra

Det tar sin tid helt enkelt. Ta en dag i taget, och plötsligt mår du bara mycket bättre. Känn det du känner och sätt ord på vad du känner och tycker, och plötsligt en dag är känslorna inte lika starka, och det känns inte längre nödvändigt att i alla lägen säga vad man tycker. Man har gjort det redan, det får räcka. Flyt med helt enkelt!

Fokus på att må så bra som möjligt! Att alltid prestera är ett ok att bära.

Efter regn kommer alltid solsken! Kram ?

Vi vill veta hur det går för er! Jag trodde själv jag satt på en solskenshistoria, men tji fick jag. Min ex-sambo visade mig burken med antabus, och bara det kändes obehagligt. Sen slutade han ta tabletterna efter några veckor ”för det behövdes inte”, men det hade jag ingen aning om förrän flera månader senare. Men visst behövdes de.

Hur mår du och hur ser livet ut för dig? Jag såg att du var inloggad.

Du ska inte in och ge godkännande. Du ska inte vara en del i drickandet. Det får han lösa själv.

Att jag måste vara duktig på alla områden till och med nu när jag är här på forumet. Tål att tänka på och att sluta upp att vara den duktiga i alla lägen. Bättre att börja känna efter vad som gör att jag mår bra!
Ska ägna mig åt att göra det som känns trevligt och utvecklande för mig!

Jag tycker inte du ska ansvara för honom och hans drickande. Du är ett barn och ska inte ta i så här allvarliga saker. Jag tycker du ska vända dig någonstans där du kan få hjälp eller be din mamma söka hjälp. Tror kommunen har folk man kan få hjälp av eller vönd dig till en vårdcentral så kan de hjälpa dig vidare. Är din syster äldre kan hon säkert hjälpa till. Ni behöver någon att prata med och få stöd och hjälp. Det är jobbigt nog att vara vuxen och försöka leva med en alkoholist, ni som barn måste få hjälp och stöd. Lycka till!

Nordäng67. Jag hoppas att jag snart orkar göra det valet. Egentligen väljer jag inte honom. Jag nonchalerar honom och bygger upp mig själv för att så småningom ska kunna gå ut ur detta, eller egentligen våga ställa ett krav och kunna hålla det. Idag skulle jag inte kunna hålla det jag säger och därför väntar jag. Jag vet att det är dumt och att jag får skylla mig själv. Innerst inne hoppas jag nog att han ska komma till insikt och vilja ändra på sig. Jag kommer inte ge upp innan jag har involverat hans syster och låta henne och hennes man försöka hjälpa till först. För hur illa jag än tycker om honom när han dricker så är han en bra make när han är/var nykter.

Barnen pratar med varandra..Dom är hos mig nu..Vill inte vara hos honom när han har sin "tjej" där. En av barnen har lånat hennes hårborste som hon lagt på toaletten och borstar katterna med den.Jag säger inget.Dom är besvikna..Själv mailar jag med en man som verkar smart och kunnig om alkoholberoende..Han har varit nykter i flera år..Han är mitt bollplank när jag är ostabil..Vill ju absolut inte ha exet tillbaka.Inte ens om han varit nykter i åratal..Vår tid är förbi..Han har bränt skeppen, raserat broarna, supit bort känslorna..Tips till att bli stabil efter separation mottages tacksamt..Kram..

Alla vill åt en förändrad sinnesstämning.Det är max 2 glas som ger bra effekt enligt undersökningar.Resten blir sinnet bara sämre av.Jag känner ingen som nöjer sig med 2 glas..Det har jag alltid hävdat.ingen tycker om vin första gången, utan man vänjer sig för att komma åt fyllan.Kram

som kanske kan verka lite ”hård”! Du undrar hur han kan välja ölen framför sin frus lycka! Du väljer honom inkl öl framför din egen lycka! Eller väljer bort, du har ett val! Detta funderar jag själv mycket över! Tanken kan vissa dagar vara otroligt jobbig men andra dagar så befriande! Man har faktiskt ett val och rätten att bestämma hur man själv vill leva!

Bra att du är tillbaka för att få och ge kraft och energi..Kommer ihåg dig.Nu kör vi nyktert..

Det är sorgligt att vi lever som vi gör. Dina två sista meningar skrämde mig, för jag har tänkt precis samma sak. Skäms nästa över det, men så är det. Tackar högre makter för mina hundar. Så skönt att ge sig ut i skogen med dem och rensa tankarna och glömma honom en stund. Tyvärr ältar jag mycket under mina promenader med. Åker iväg till mina föräldrar utan honom då och då. Det är skönt med lite egen tid. Hade bestämt att prata med hans syster i lördags och frågade om hon ville gå med ut och gå en sväng, men hon tackade nej som vanligt. Hon har alltid fullt upp och hinner knappt aldrig ses. Tänker det skulle vara lättare att berätta det under en promenad än att sitta vid ett bord. Tror jag skulle bryta ihop lättare då. Vet inte hur hon kommer ta det. Tror hon innerst inne vet men inte tar det till sig. Vet inte varför jag vill prata med henne. Min man skulle bli skitsur om han visste att jag hade sagt något och skulle säga att jag var löjlig och överdriver. Skulle hon tro mig?
Min man säger ofta när han är nykter att jag är konstig och att jag alltid är så sur och otrevlig. Konstigt? Jag snäser rätt mycket och är kort i tonen när han dricker. Sedan sitter det i dagen efter. Han fattar inte trots att jag sagt till honom att jag hatar honom när han dricker och att jag kommer fortsätta vara otrevlig när han dricker. Hir kan man välja ölen framför sin fru och hennes lycka? Jag sa att jag skulle vilja ta över mina föräldrars gård så småningom. Hans reaktion? Då får vi bli särbor då. Hans skulle inte lyfta ett finger för min skull. Ja jäklar vilket tragiskt liv jag lever. Ja jag vet att jag kan göra något åt det men som jag skrivit innan så orkar jag inte just nu.

Känns skönt att haft ett par dagar igen utan alkohol. Funderar på om jag har för höga krav på mig själv när det gäller att sluta. Jag kanske borde tillåta mig själv att dricka något på helgen så länge det inte spårar ut men se till att inget förtärs på vardagarna. Får se hur det blir. Säkerligen har det vuxit under veckan, varit mycket med min dotter som har oroat och legat och gnagt i bakhuvudet en hel del. Blev på något sätt så slutgiltigt i fredags fast jag egentligen redan visste det men den enda vägen är framåt. Jag har stöd från vänner och familj även om mycket hänger på mig ang min dotter. Jag är den hon anförtror sig till så är också den som tar det mesta på gott och ont. Ibland blir jag orolig när jag inte dricker att jag känner mig så lättirriterad på kvällen så då funderar jag på om det är bättre att avvakta med att ge upp alkohol ett tag. Samtidigt vet jag att jag själv kommer att må bättre i slutändan med min egen stress och oro om jag inte dricker.. Ja, livet är verkligen knepigt emellanåt men tar i alla fall tag i problemen just nu och försöker hitta olika lösningar på olika problem. Ny vecka imorgon, nya tag!

Det känns ganska bra nu.
Barnets pappa är inte lika vannsinig (i bemärkelse arg).
Han "ligger inte på" mig lika intensivt heller.
Han har en nykter god vän som granne där han bor.
Han håller sig nykter nu.

Min förälskelse sen sommaren håller i sig.
Så skönt det kan vara att gå sakta och försiktigt fram med varandra, för jag tror vi gör det.
Han visar att han finns där, jag visar att jag finns här och vi fortsätter att träffas när vi kan.
Men det är klart, jag har mkt funderingar och rädslor, självtvivel, kanske just därför det känns bra att se han inte försvinner/ tröttnar med ens.

Tack alla för stöd, uppmuntran och råd som jag fått här under ett par år eller vad det kan bli!

Återvänder ibland för att låna den omtalade varma filten en stund...❤

Jo han dricker helt säkert mer än han säger.
Hans morfar var alkoholist (har lyckats ta sig ur) så sjukdomen finns i generna. Han själv säger att han kanske är nära ett missbruk men att han ändå inte riktigt är där än...

Tack för dina ord MCR.
Jag hoppas också verkligen att vi hittar de rätta vägarna! Hittills har vi varit runt och stampat på många omvägar. Genvägar finns väl inte som fungerar... Men rätt väg vore skönt!

Jag känner mig inte så bekväm i rollen som kontrollerande. Men jag tror det är enklare att visa honom att det inte fungerar än att förklara att jag inte vill...

Jag litar tyvärr inte på att socialen kan göra det de är till för. I dagens samhälle har de för lite och högst troligt fel resurser. Har hört för många skräckhistorier runt dom.

Ibland säger jag inget alls.
Ibland säger jag att jag har planer för nästa dag, att jag kör, att jag gillade det för mycket..
Men det är fortfarande sällan som någon låter alkoholfritt passera utan att det måste kommenteras på något vis. Det är tröttsamt.

Hej, vad jobbigt du verkar ha det. Här kommer en tanke från mig som egentligen är på andra sidan.

1. Inte en chans att din man dricker så lite som du skriver, om han nu inte är otroligt överkänslig mot alkohol eller väldigt liten.

2. Om du bett honom att sluta och han vill kompromissa har han problem. Om min fru sagt åt mig att aldrig mer dricka för 10 år sedan hade jag nog tänkt vilken kärring och sen slutat, iallafall i hennes sällskap. Hade varit busenkelt eftersom jag inte hade problem med alkohol, synd att hon inte gjorde det. Skulle hon be mig sluta nu skulle jag bli överlycklig och be henne hjälpa mig hela vägen. Nu försöker jag dock sluta iallafall, på egen hand. Tror inte hon förstått hur mycket jag druckit, jag hade enkelt vunnit guld i att dricka utan att hon kunnat se hur mycket.

Lycka till med din man, jag tror han behöver se problemet själv tyvärr.