Senaste kommentarerna i forumet

Man kan ju tänka ”jag är alkoholist men är nykter, fan vad skönt!”

Kram

Tack hörni❤️
Jag är så trött just nu. Trött på allt jag känner, trött på att vara jag, trött på att undra om det någonsin skulle bli dammsuget om jag inte gör det. Skulle en enda strumpa bli tvättad? Skulle barnen få mat? Skulle djuren få rent vatten och kattlådan rensas osv osv osv.
Så då när jag sitter där och känner allt jag tidigare druckit för att döva tycker jag lite synd om mig själv. Ok, skjut mig.
Jag försöker verkligen lära mig att jag är värd något. Lika mycket värd som någon annan. Även om jag inte klarar av att vara perfekt, stark och att hålla skutan flytande på otrygga vatten.
Jag avgudar denna härliga franska kock och jag tänker fortsätta att vara avundsjuk på hans (till synes) otvungna relation till alkohol.
Jag bär mitt eget kors. Men det är tungt nog så jag vägrar bära den extra vikten av vad lizzbet tvingas utstå pga sjukdomen som heter alkoholism.
Jag förstår lizzbets ilska över ett inlägg som mitt men det känns som om hon missade det faktum att jag bortsett från att jag kände mig orättvist behandlad även kände mig idiotisk.... För det är ju idiotiskt att känna det jag kände. Likförbannad sköljer känslorna över en oavsett hur korkade de är...
Jag håller mig på rätt sida, det enda jag är sugen på nu är att gå och lägga mig och inte kliva upp på väldigt väldigt länge.
Kram på er❤️❤️❤️

Jag hoppas ni kan hitta vägar som fungerar för er! Verkligen.

Visst ska du kämpa. Det är det många som gör och har gjort. Jag kämpade i över ett decennium. I perioder var det bra. Och jag kan inte sia om hur det kommer gå för er. Men kompromissa inte med dina egna värderingar, prioriteringar och ditt eget mående.

Jag vill att du funderar lite. Är det den rollen du vill ha i ert förhållande? Någon som kontrollerar och godkänner? Som flyttar gränser och förnekar.

Att prata och ta stöd utifrån kan vara det som gör att saker kan förändras. Och det ses som friskt. Inte sjukt som att undhålla problemen gör. Det hjälper inte er dotter. Ta emot hjälp och ni kan bli hjälpta. Socialen är till för att hjälpa.

Jag hoppas ni hittar vägar där ni båda mår bra. Ditt mående ska inte vara beroende av hans. Den viktigaste i ditt liv är du.

Nu kanske du fått mitt inlägg två gånger, isf bjuder jag på det. ?

... mest som sorg. Kände iaf samma sak som du. Hur kan det vara vissa förunnat att spara slattar, medan vi andra gör allt för att hitta dem? Vi får nog aldrig något svar på frågan - vilket vi inte heller förväntat oss. Kram

Tack så mycket för er respons. Det värmer att ni tar er tid att svara.
Tråkigt att höra om din situation Tösabiten. Hoppas att det kan lösa sig för dig på ett sätt som är bra för dig!

Det här med att prata med någon utomstående är något vi sagt att vi ska göra flera gånger. Det fastnar vid att vi är rädda att socialen kopplas in med tanke på vår dotter. Det känner vi inte behövs och det vill vi inte. Är vår oro onödig?

Jag vill inte lämna min man. Jag vill att vi ska hitta tillbaka igen och jag tror fortfarande att det går!

Idag pratade jag med honom. Han tar nu en vit månad. Den ska vara en nollställning, både gällande alkoholen och övriga ovanor som dålig mat och lite motion.
Efter den månaden blir det inget mer slentriandrickande.
När alkohol serveras vill han att jag ger mitt godkännande för varje påfyllning. Ett helt alkoholfritt liv är inget han väljer frivilligt...

Jag känner inte jättestort hopp inför detta men det är inte SÅ illa än heller. Jag vill kämpa lite till!

Kan ni förstå?

Jag försöker ju inte gömma någon av mina sidor. Får inte ihop det.
Kanske handlar det om att jag under uppväxten ofta blev beskylld för att manipulera eller ha andra avsikter än jag ens själv visste om och därför är så oerhört angelägen om att visa upp alla dåliga sidor för att inte riskera att lura någon?

på sig själv och sätta gränser runt sig själv är bästa medicinen! Att lägga tankar och energi på vad man själv vill och hur man själv mår gör det lättare att hålla energitjuvar borta! Motståndskraften ökar när man ger sig själv den energi som man lagt på någon annans mående! Jag och min särbo är inne på ”kapitel två” i vårt förhållande. Han säger ofta ”du är så annorlunda nu, så bestämd”. Jo jag vet vem jag skall lägga fokus på, mig själv. Inte på honom och hans problem, dom får han ta hand om. Så får vi se hur det går med ”oss”, jag går direkt vid minsta övertramp! Tar inte ett uns skit mer!

Du har så rätt.
Det är just när man kan vinkla ut de fula sidorna som man får syn på dom.
Man kanske inte försvarar dom eller vill att de ska finnas där.
Men att mörka dom är man inte förtjänt av.

Hoppas du håller dig på rätt sida stängslet..

Bevara känslan tills nästa helg så kommer du säkert kunna välja att få den igen
Kram

Det är dessutom jättebra att du kan erkänna dem och acceptera dem hos dig själv!
Jag läser in självmedkänsla och acceptans i ditt inlägg. Mod att se inåt. Så här kan det kännas, och det är helt normalt.
Det finns egentligen inga fula känslor. Bara känslor.
Det är inte känslorna i sig som skapar lidande utan alla våra försök att bli av med dem eller blunda för dem.
Bara för att du känner ilska och frustration (kanske är det egentligen sorg under) innebär det ju inte att du skulle drämma stekpannan i kockens huvud om hen stod framför dig, eller hur...
Och när vi kan tillåta oss alla känslor, kan vi granska dem och lära oss något om oss själva och vad vi behöver.
Istället för att bedöva dem.
Kram

Har varit nykter hela helgen och det känns toppen!!! Tränat o vilat.Varit ute i skog o mark.Det är terapi det! Tror att jag klarar flera helger bara jag ger mej fan på det! Hoppas ni där ute har det bra.Sköt om er o kämpa på!!

Ibland känner att jag har en förutbestämd väg framför mig.
Att den är mitt öde. Min lott.
Gående längs den vägen - som jag inte kan undfly - drabbas jag ständigt av svårigheter och olyckor.
Då ser jag mig gärna som ett offer.
Och förvandlas lätt till martyr.

Men det är ju inte så.
Jag har ju egentligen inte den uppfattningen.
Jag tror inte att våra vägar är predestinerade.

Jag är av uppfattningen att vi har val. Jag väljer själv min väg. Och den kan bjuda på många saker. Men jag väljer själv. I varje steg jag tar väljer jag riktning.

Och med båda fötterna på jorden kommer jag inte långt.

Visst är det så. Det bryter ner en och längs vägen förlorar man så mycket av sig själv. Jag vet att jag gjorde det i alla fall. Jag tog så ofta på mig skulden när återfallen togs. Jag fick anpassa mig ännu mer. Minimerade alla risker. Anpassade mig så mycket - utplånade mig själv.

Vilket pris att sträva efter?! För det spelade ju ingen roll. Jag kunde och kan fortfarande inte förändra någon annan. Så nu fokuserar jag på mig själv. Och det jobbet kräver sin tid så jag ska inte låta någon annans mående konkurrera om den tiden och det arbetet.

Hej lizzbet!
Jag förstår din reaktion men kan du förstå min? Den är orationell, jag vet. Jag är ju alkoholist, det är väl klart att jag inte förtjänar att känna som jag gör.
Skam och skuld, det är tillåtna känslor. Allt annat, det har jag inte rätt till.
Eller...?
Jag måste lära mig att leva med att känna såhär ibland, jag behöver inte drivas av avundsjuka för att hålla mig nykter. Jag är nykter för att jag vill leva och jag vill att de runtomkring mig ska få leva ett bra och värdefullt liv.
Men fula känslor kommer ibland. Även till friska människor.
Just nu befinner jag mig på väg ner i ett svart hål och jag klöser mig blodig för att hålla mig kvar här uppe.
Din kommentar ger mig intrycket att du tror att jag inte har någon som helst insyn i anhörigas situation. Tyvärr har jag det, min man är lika alkoholberoende som jag men förnekar det. Min pappa söp hela min barndom. Jag säger tyvärr därför jag vet hur maktlös och frustrerad du känner dig. Och det är en fruktansvärd situation att befinna sig i.
Ja, jag är sjuk men andra sjukdomstillstånd kan också framkalla orationell ilska och avundsjuka på friska människor. Så att denna sjukdom gör det är inte så konstigt tycker jag.
Jag försvarar inte min alkoholism och vad den gör med mina medmänniskor men jag försvarar min rätt att bearbeta alla fula och fina känslor jag känner. Att skriva här, i min egen tråd, är för mig att arbeta med mig själv och den dag jag börjar censurera mig själv här, på den enda plats jag kan vara helt öppen, den plats som hjälpt mig till mer än tre månaders nykterhet, ja om den dagen kommer då är jag förlorad.

Han är frisk, du är sjuk.
Ilska och raseri, ja, det är vad de runt omkring en sjuk får uppleva i tid och otid, oftast helt irrationellt och obegripligt... Är det rättvist och förtjänt...?
Hoppas avundsjukan driver dig i rätt riktning.

Det är väl just avvägningen mellan att anse sig ha problem och inte som ställer till det. Jag har ofta tänkt att har jag problem så fuck it jag kan lika gärna dricka. Samma om jag anser att jag inte har problem för då kan hag dricka eftersom jag inte har problem. Jag tror du har rätt i att ju mindre vi tänker på om vi har problem eller ej ju större chans att inte dricka, dock behöver man ju vara alert och ha nödbroms om något skulle ske.

Nu kämpar vi på.

Vi saknar alla förmågan att använda bromsen förr eller senare!

För mig har gemenskapen på AA fått mig att tänka mindre på problemen men ändå vara medveten om det. Jag har visserligen alltid klarat att lägga undan alkoholen själv men börjat inom ett år då, "jag har ju inga problem" tankar åter kommit. Sen funkar det skitvra en kortare eller längre tid, sen bums undrar man "va fan hände?". Bromsen... Den är inte rolig att använda efter ett tag tydligen.

Jag känner att även fast jag inte varit helnykter sista månaderna så går allt åt rätt håll. För varje nykter dag känns det mer och mer normalt och nu trots bara fjärde dagen sedan sist känns detta helrätt. Kul med några med liknande fd problem som mig även fast det egentligen inte alls är kul.

Jag log när jag läste att om du bara skiter i din fru så går det över. Jag har många sådana aha upplevelser, bara man har varit nyckter. Det är fan va man kan gräva ner sig i småproblem och göra det till en anledning till att tycka synd om sig själv så att. Mann måste ju förfan få dricka för man har ju SÅ Stora problem. Jag brukar tänka på att även riktigt stora problem som man har haft genom åren skulle nog inte varit lika svårhanterliga om man varit nyckter. Lycka till och tänk på allt kul du ska göra utan att dricka.

Tittar på Nyhetsmorgon, en härligt intensiv fransman lagar omelett... han säger plötsligt nåt om att han gillar att ta ett glas vin ibland men orkar aldrig dricka upp hela flaskan. Därför har han alltid massa vinslattar att använda i maten...
Jag fylls av en ENORM avundsjuka!!!!
Ilska och raseri. Vad fan har han gjort för att förtjäna att ha det så?? Vad har jag gjort för att förtjäna det jag har?
Han har väl inget behov av att förändra och dölja sig själv antar jag men jag känner ändå mig så oerhört orättvist behandlad just nu... och idiotisk...
Dags att göra något vettigt av dagen.

Det blev ingenting av någonting igår. Inget slängdes, ingenting blev gjort. Vet inte om jag orkar idag heller.
Jag är fast i mina tankar och det gör mig trött och uttråkad...
Jag går bara runt och väntar på att flytta, jag vet att jag hänger upp för mycket på den, flytten, att det är DÅ allt börjar, att det är då allt blir bättre.
Varför inte börja förändra idag? Det jag kan.
Orkar inte men ska försöka.

Det känns bättre i kroppen i dag ock jag har äntligen fått ca 6 Tim sammanhängande sömn. Jag har tänkt en del på vilken svår avvägning det är, att tänka lagom mycke på att man har alkoholproblem eller släppa det, vara glad och gå vidare. Tänker jag för mycke på mina A-problem så trycker jag bara ner mig själv, blir deppig, känner mig låg och underlägsen samt att man samtidigt tänker för mycke på alkohol. Men om man ger fan i att tänka på och kommaihåg problemen, så är det jävligt lätt att hamna i det läget att det här går ju bra, jag har inga problem jag kann dricka i helgen. Det brukar för mig gå bra 1-2 helger att dricka måttligt men sen är det full fart igen.

Hoppas att du har rätt. Just nu känner jag mig mest uppgiven. Kram till dig