Senaste kommentarerna i forumet

Om rädslan att älska och bli älskad.
Att våga släppa taget och inte skydda sig.
Gardera sig och ha flyktvägarna klara.

Jag bygger murar,hinder barriärer runt mig själv när jag känner mig hotad.
Av arbete,flyktbeteende och ord.
Ord och analyser som ska hindra mig att nå till min innersta kärna som jag inbillar mig är ful och fel.
En sorts varböld som om den får komma ut kommer att förpesta min omgivning och få dem att sky mig.
Förkasta mig och avstå fortsatt kontakt.

Det är förstås inte sant.
Men just känslan av att skydda det där innersta,onda eller goda barnet så att ingen får veta hur det är,på riktigt.
Även från mig själv,för jag vill inte se.

Jag vill inte acceptera att jag är både och.
Jag vill bara se det rena och vackra och ärliga som jag håller så högt.
Inte det svaga,rädda otrygga som ingen kan orka älska.

Och jag hoppas verkligen att min historia från början till slut får någon att känna igen sig och våga ta beslutet att separera. Det är inte lätt, men oftast är det enda sättet. Leva med oron för återfall och kastas mellan hopp och förtvivlan önskar jag att ingen ska få uppleva i längden.

Låter som vi har mkt liknande triggers. Bra att du identifierat och har lösningar utan a. Resor är luriga tycker jag med, alla flygplatser, ensamtid, hotellbarer, affärsmiddagar.

Heja dig!

Han om någon borde kunna hjälpa sin son om han varit i en liknande sits.

Om rädslan att älska och bli älskad.
Att våga släppa taget och inte skydda sig.
Gardera sig och ha flyktvägarna klara.

Jag bygger murar,hinder barriärer runt mig själv när jag känner mig hotad.
Av arbete,flyktbeteende och ord.
Ord och analyser som ska hindra mig att nå till min innersta kärna som jag inbillar mig är ful och fel.
En sorts varböld som om den får komma ut kommer att förpesta min omgivning och få dem att sky mig.
Förkasta mig och avstå fortsatt kontakt.

Det är förstås inte sant.
Men just känslan av att skydda det där innersta,onda eller goda barnet så att ingen får veta hur det är,på riktigt.
Även från mig själv,för jag vill inte se.

Jag vill inte acceptera att jag är både och.
Jag vill bara se det rena och vackra och ärliga som jag håller så högt.
Inte det svaga,rädda otrygga som ingen kan orka älska.

Tack igen alko,för att jag fick låna dina ord och göra om dom till mina egna.

Du brottas med många känslor och frågor som jag tror att många känner igen sig i. Jag har själv varit där i olika omgångar på olika sätt. Du berättar om det stöd som din man har tagit emot för att göra förändringar i sitt liv. Men det låter som att du har en historia av hopp och förtvivlan bakom dig. Har du själv sökt någon form av samtalsstöd? Som anhörig behöver man det också. Du har mycket att berarbeta och många nya frågor att förhålla dig till. Någon form av samtalsstöd, anhöriggrupp på öppenvården eller al-anon kanske kan vara något för dig att samla kraft ur och få hjälp att bena ut dina känslor.

Och valet över ditt liv är ditt.

Så mycket av din tid och energi som gick till ditt ex förut som du nu kan lägga på dig själv. Och att faktiskt få den tid till återhämtning som du behöver.

Ha en skön söndag!

Dina kloka ord sätter fingret rätt i prick hur man vill leva och känna i ett bra liv!
Så som du beskriver det är lycka!
Jag vet även hur det känns att leva med en person nära som dricker för mycket! Klokt att du försöker släppa det! För jag gissar att du försökt på många olika vis få honom att minska sitt drickande.
Det gjorde jag och det höll på att ta kål på mig! Det slutade med att jag själv drack för mycket även när vi separerat.
Nu vill jag inte skylla på honom att jag drack det gjorde jag så bra själv men jag mådde så dåligt tillslut.
Hur tänker ni kring de personer som säger sig att de inte vill vara utan vin eller öl med procent i för att det är så gott?
Jag själv drack för att det förändrade min sinnesstämning och jag slappnade av på konstgjord väg.
Kram till dig Lim

Just att bestämma sig att det är nog var avgörande för mig att det går bra just nu. Men har lärt mig att inte ropa hej för tidigt då jag fallit o fallit o fallit. Kul att du är i startgroparna och Kånns bra att ha någon i fotspåren och i hälarna. Det här grejar vi!

God morgon alla.

Ja miss lyckad, jag hoppas också han vill det. Å andra sidan orkar jag inte ens gå runt och önska det för det tar också massa energi. Jag har önskat förändring förr så mycket att jag nästan blivit galen och inte har det hjälpt. Jag hoppas men förväntar mig ingenting. Jag tror att om han fortsätter såhär för länge så kommer han ta kål på sin kropp. Han har fått andra hälsobekymmer som inte är kopplat till alkohol. Och de besvären blir knappast bättre av en förgiftad kropp, dålig kost på grund av det, rökningen som ökar när jag han dricker etc. Jag som rör på mig mycket, har bra sovrutiner och varken dricker eller röker kan själv känna mig trött och sliten så om jag levde som han.... då hade jag inte orkat leva. Så för min mans egen skull utöver för min och barnens så hoppas jag verkligen han slutar.

Han och alla som dricker har inget att förlora om de slutar. Det finns bara vinster. Det man tror man förlorar är bara falskt. För om man inte kan njuta av en fredagkväll eller god middag utan vin, så är nåt fel och det behöver ändras. Jag vet att jag själv tror ibland att jag vill ha vin på fredagkvällen men det är en falsk tro. Det är inte vin jag vill ha. Det är sinnesstämningförändring och det kan man få på andra nyttiga sätt. Nu när jag är helt nykter och är det helt frivilligt och har landat i det så kan jag njuta mycket mycket mer av både middagar och fredagskvällar. Jag bara ÄR och låter allt vara vad det är. Jag behöver inte tvinga fram nåt som inte finns. Med vinet ville jag ju göra om verkligheten på nåt sätt. Göra om min egen uppfattning av verkligheten genom att bli suddig och onykter. Istället för att vara i den sanna verkligheten. Och när jag accepterat det så älskar jag det. Älskar att vara klarsynt och klartänkt och att inte må smått illa hela tiden.

När jag behöver ändra sinnesstämning numera så lyssnar jag på musik, tittar på en bra film eller serie, äter nåt gott, dricker kaffe (det lugnar mig ofta), går ut och rör på mig, åker till stan med barnen eller nån annanstans. Men nu när jag är nykter behöver jag det inte på samma sätt. Jag behöver inte fly ur mig själv hela tiden.

Haha när jag skriver såhär känns det som att jag låter så självgod. Men det är absolut inte så jag menar. Jag vill bara skriva ner allt jag tänker om det här så att jag kan läsa det senare när jag kanske är på väg att falla. Jag vill aldrig nånsin förstöra det här för mig själv och då vill jag ha det på pränt.

Jag har ff dåliga dagar men de är så få om jag jämför med för ett år sedan bara.

Ha en fin nykter söndag allihop! Det är ni värda!

Kram!

Tack för era svar och stort tack för blomman Amandas son!!?
Idag börjar jag med lång bastu och rensar kroppen. Citron och ingefära och magnesium ska väl vara bra.
Jag tänker inte ge upp. Ska boka samtalstid imorgon. Tänker inte fundera på äktenskapet förrän jag är totalt nykter. "Hönan/ägget" liksom?

Att svara på allt detta blir långt och kommer ta tid, jag kommer dit såsmåningom. Men kortfattat så har jag helt enkelt tröttnat på att allt kretsar runt alkoholen och jag är trött på att alltid vara antingen seg/berusad/bakis/full/you name it. Under den senaste månaden har jag skippat den där offerkoftan mer och mer, och jag har insett att den passer inte längre - jag har växt ur den. Har jag ett bråk med frugan t ex, har jag kommit på att det om jag helt enkelt skiter i henne I 5-10 minuter så går det över och vi fortsätter som vänner - trots att jag inte druckit! Helt otroligt att jag inte kommit på det innan...... Blir bråket allvarligare så har jag strategin klar, lämna huset och kyl ner. Samma med jobb, blir det stressigt så har jag kopplat bort med alkohol mot slutet av dagen, detta håller inte eftersom det blir ännu stressigare om jag jobbar bakis halva dagen efter.

Jag måste också få bort "passa på" beteendet, detta är dock svårare men måste också fungera. T ex om jag reser så är inte ett sexpack på hotellrummet något bra eller någat att satsa på, däremot en promenad i en främmande stad och en fika istället. Jag ska dit och jag ser fram emot det med spanning. Blod, svett och tårar?

Nyfiken på hur du jobbat för att bygga upp ditt mål och vad som återuppväckte motivationen?
Vad behöver du för att hålla kvar den?
Kram

Offerkoftan är av, nu gäller det. Har senaste månaden byggt upp mitt mål och tagit tag i bit för bit. Jag har inte varit nykter hela tiden, det har hattats men jag har tagit av mig offerkoftan och börjat reda ut allt. Nu sedan 4 dagar har jag även slutat med drickat, det kulminerade med att jag helt enkelt har blivit äcklad av dessa bojor. Jag är trött på att när jag dricker handlar det bara om var nästa glas kommer ifrån. Jag är rädd för att jag skadat min kropp och hur skadad den skulle bli om jag fortsätter dricka. Nu ser jag med spänning (tar detta från morgondags tråd då jag tycker det passar så bra) fram emot ett liv utan alkohol och allt kul jag ska göra istället för att dricka.

Jag kommer fortsätta skriva nu, offerkoftan är av så "fuck you" om du försöker attackera mig - jag tar inte åt mig!

Tycker du ska försöka komma iväg på något möte för medberoende. Eller dra med honom till ett öppet AA-möte.

Din situation suger och du kan inte göra något åt det alls i grunden. Han måste själv komma till insikt och vilja ta stegen det krävs för att lägga ner, antagligen för gott.

Han behöver möta människor som varit i hans sits men som lagt ner. Så få iväg honom på något AA-möte. Slutet möte för honom eller öppet om du följer med.

Men det är liten chans att han inser "allvaret" och tänker göra en allvarlig förändring!

Det du behöver göra är att ta hand om dig själv och inte finnas där för honom i hans drickande. Det är dock jävligt svårt när det gäller kärlek och då allra helst villkorslös sådan. Men du ska enbart hjälpa till med att få iväg honom till möte, behandling etc. Eller om han sjadar sig eller håller på, tinga ambulans eller få iväg honom till sjukan. I övrigt ska du inte hjälpa honom i hans drickande.

Ta hand om dig!

Min man har nu påbörjat ett behandlingsprogram med KBT. Han har börjat gå på gym flera gånger i veckan, ta ett helt annat ansvar för barnen... ja, han säger att han totalförändrats. Jag försöker förklara att jag tror på honom och hans vilja till förändring men att att leva med en alkoholist ändå alltid kommer innebära att oron finns där, även om han inte dricker på flera år.

Och hur ska jag glömma och förlåta? Jag anser att om vi ska fortsätta leva tillsammans måste jag på riktigt kunna förlåta och helt släppa det som varit. Men hur? Och hur kan det vara okej att han ska bli förlåten allt som varit - som om det aldrig hade hänt - vad är då mina upplevelser under de åren värda? Ingenting? Ja, tankarna snurrar.

Jag fick höra från vår 11-åring att hen reagerat på sin pappas drickande, tyckt det var jobbigt att gå till mataffären för att han alltid köpte öl, skämts över alla öl i kylen när kompisarna kommit hit. Jag dog lite inombords. För det var ju så jag själv växte upp. Och den känsla som mitt barn där snuddade vid är det jag kämpat hårdast av allt för att mina barn aldrig ska behöva känna. Så är vi då där ändå. En generation till. Och det gör mig så arg och så fruktansvärt ledsen. I så många år som jag kämpat för att vi inte skulle hamna där, och så var det liksom redan för sent.

Nu bor vi isär på prov. Men han har ursäkter att komma förbi och sms:ar hela tiden. Så det blir ju inte isär på riktigt. Jag får ingen tid att tänka. När vi ses beter han sig som att vi är vilket par som helst, att vi bara sover på olika ställen. Jag vill inte tror att han är beräknande och spelar på mitt samvete men jag vet snart inte.

Min familj har visat omtanke om honom och bedyrat att vad som än händer nu är han deras familjemedlem också. Jag tycker att det är bra. Men när han säger till dem hur förtvivlad han är över tanken på att förlora mig, och när de stöttar honom lika mycket som mig blir oket på axlarna tyngre.

Skiljer vi oss gör jag en man som älskar mig förtvivlad, barnen blir otroligt ledsna och vi kämpar redan nu med konsekvenserna av att separera på prov vilket de tagit mycket hårt, ekonomin kommer fallera och troligtvis måste vi sälja huset. Det skulle bli knapert, i många år. Och det är bara jag som vill bryta upp. Kan inte låta bli att känna att skulden skulle hamna på mig trots allt. Och det känns så jävla orättvist. Han säger nu själv att han inte lyssnat på vad jag tycker och vill på många många år, att han inte sett mig utan bara sig själv, och så säger han att han slutade anstränga sig när vi gifte oss för att det kändes som att då var allt ordnat och klart. Det gör mig så arg. Och så förtvivlat ledsen.

Ibland känner jag att jag får väl bara bita ihop då. Hoppas att han håller sig nykter och lyckas bli denna nya människa han säger sig vara på väg att bli, hoppas att mina känslor för honom ska återvända eller att vi åtminstone kan ha det bra nog tillsammans. För barnen. För att få ett enklare liv. Begär jag kanske för mycket av livet? Vad är egentligen bäst för barnen? På något sätt har allt det här blivit mitt val, min uppgift att bestämma hur resten av familjens liv ska se ut. Mitt ansvar. Han är alkoholist med mera men det är på mitt ansvar om vi skiljer oss och han och barnen blir olyckliga, att ekonomin blir en smärre katastrof och så vidare. Det känns så orättvist.

Och att lämna barnen med honom varannan vecka... då måste jag ju också vara 100% säker på att han aldrig dricker igen, för jag kan ju inte utsätta dem för det. Särskilt när jag inte är där. Men hur kan men veta det? Hur många år måste gå innan man kan slappna av helt och lita på att personen aldrig dricker mer?

som du Tösabiten.Har inte skrivit på länge men läget är desamma.Det är lugnare i veckorna nu. Han jobbar utanför stan nu så han kan inte dricka så mycket i veckorna. Men några öl o några klunkar sprit tar han. Han är tyst o lugn sitter vid tv tills han lägger sig19.30.Helgerna dricker han redan på morgonen smyger ut i boden. Han vaknar alltid tidigt på helgerna oftast 4.30.( då har väl spriten gått ur kroppen) Han är mer pratsam o ofta grälsjuk o spydig.Vi har heller inget sexliv länge sen ett år tillbaka. Vill inte när han är onykter.Jag försöker hitta på roliga saker ibland. Träffa nån kompis,simhall,bio, umgås med barn o barnbarn. Sen har jag ju mina hundar.Åker ibland iväg över helgen till dotterns familj. Han vill inte följa med o det blir trevligare utan honom.Vi har inga gemensamma vänner kvar. Men umgås med mina syskon. Alla vet ju hans problem nu o jag har folk att prata med. Men det är inte ofta dom frågar. Jag vet allafall att dom finns där för mig om jag behöver.Jag går också o pratar på alkoholmottagningen. Trodde att det skulle göra mig stark men jag har inte orkat göra något åt min situation. Livet går vidare som förut. När jag börjar tänka på att jag ska lämna blir jag så ledsen o mår ännu sämre. Försöker jag inte tänka så mycket på det o leva mitt liv mår jag bättre.Tänker att om han kunde sluta skulle allt bli bättre o vi skulle nog kunna fortsätta vårt liv tillsammans. Ibland skymtar jag han gamla jag. Det är så svårt. Ibland hatar jag honom o önskar nästan att han skulle dö. Då skulle jag bli fri...

Du lär aldrig få honom att dela din sanning, men du vet vad som sagts och gjorts. Lägg inte mer energi på honom än nödvändigt. Låt honom hålla på, han gör bara bort sig själv. För människor som betyder något för dig ska du berätta din sanning. Härligt att du och sonen har flyttat! Kram ?

Vissa karlar skulle det vara varningsflagga på. Min ex-sambo har snackat SÅ mycket skit om sitt exex. Som elakt nog blockerade honom på FB och vägrade att svara i telefon. Fy, vilken hemsk människa! Nu har jag själv blockerat honom på FB och vet ärligt talat inte om jag ska tro ett ord av vad han sagt om henne. Sannolikheten är stor att din man snabbt hittar någon annan - och det är i så fall bara att beklaga för hennes del!

Apropå ditt inlägg #322 Sisyfos så har du ju helt rätt. Det var inte ett dugg medvetet från min sida - men så funkar ju all typ av avvänjning. Och mitt beroende av ex-sambon fortsätter minska. Jag har helt slutat räkna veckor sen han flyttade, orkar inte ens räkna på det. Både arbetsveckor och helger försvinner i ett huj utan att jag ens tänker på honom. Mina ensamhelger, utan dottern, som jag tidigare ägnade åt honom är härligt tomma på en massa aktiviteter. Självvalt. Jag har ett krävande jobb som sysselsätter min skalle mer än jag orkar ibland. Sen har jag en dotter med särskilda behov, som jag numer också är god man till, som också kräver sitt. Hon pratar ibland sönder skallen på mig, även om språkstörning ironiskt nog är en stor del av hennes utvecklingsstörning. När jag har en ensamhelg behöver jag sova, sova, sova, ta långa promenader i naturen med hunden, göra lite nytta hemma, och kolla lite på tv. Då laddar jag mina batterier inför nästa arbetsvecka. Jag gillar fullt upp, men jag behöver noll press emellanåt också. För mycket och för lite skämmer allt. Det är ett av mina många livsmotton.

När man är mitt i något är det svårt att fokusera och se klart.Du lim har hjälpt mig många gånger att se klarare...❤Nu är jag fri från en aktiv beroendeperson i mitt hem..Hoppas jag är helt fri från honom så snart det går..Jag hoppas din partner också vill bli fri från alkoholen...Som du och jag..Varm kram❤

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma.
Vi följer ofta samma bana.

Så mycket känslor av skuld och skam för det som hände.

Så jag försökte kontrollera.
Hur mycket? Hur lite?

Så flyttade jag mina gränser.
Lite till. Lite till.
Och så långt jag aldrig trodde att jag skulle gå.
För jag tålde lite till. Och lite till.
Jag ökade min tolerans.

Min personlighet kom att förändras. Jag blev någon annan. Någon jag inte tyckte så mycket om.

Detta berg av lögner.
För hur skulle andra se på mig?
Så jag skyddade mig själv.
Skyddade min livslögn.
Och jag gjorde det så bra.

Förnekelse som försvar. För visst var det de som undrade. Som ifrågasatte.

Så blev jag ensam - isolerad.
För det blev enklare så. I ensamheten.

För skulden och skammen var så stor. Så oändligt stor. Oändlig.

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma.
Vi följer ofta samma bana.

Vi medberoende
och beroende

Men det går att förändra.
Vad kan du göra i dag?

....som har tagit beslutet att lämna honom. Önskar att jag också kommer hitta den styrkan. Att han tar på sig offerkoftan är inget att bry sig om. Jag tror att de som lever runt er inte tror så mycket på det. Fortsätt vara stark även om han inte vill släppa taget om dig. Du har gjort helt rätt. Ingen ska behöva leva med en alkoholist som lever i förnekelse. Det är fruktansvärt. Kram

Tja. Klart offerkoftan passar bra. Den använder vi alla i den situationen. Oftast felaktigt men inte alltid. Dock hjälper koftan aldrig.

Gå bara vidare. Ge respekt och få tillbala. Annars klipp helt där

Livet är inte lätt från någon sida. Speciellt inte i mörker ?

Att göra ingenting är rimligen ett passivt val och det är inget som vi utvecklas av. Gör aktiva val. Om det är att stanna eller gå spelar ingen roll, men det viktiga är att ta beslut.