Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Jag har ca samma problem! Mitt är när jag vaknar och så har de varit sen jag slutade att dricka och det var för ca 6 veckor sen. Väldigt tröttsamt men som tur är så går de över efter någon timme! Tar de heldre än en dag av bakfylla (men jag tog oftast en återställare så mådde lite bättre efter en stund) då jag får vara klar och nykter i hjärnkontoret ? Men om de inte går över så får man söka upp läkare pga för mig kan jag få lite ångest först och måste ta de lungt, men om jag ska åka o jobba så har man inte den tiden att andas ut och då stannar känslan längre! Om de påverkar dig för mycket så tycker jag att du ska kontaktar någon pga de är sånt som kan trigga igång så man börjar dricka igen. Och man ska inte gå runt och må dåligt om man inte måste!
Lycka till ?

Läser ditt inlägg och ler, så fint du gör som kollar av din inre upplevelse med "verkligheten". Klok som en bok.

Härlig tråd du har,

hej och hopp om god fortsättning.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Har varit nykter i många år för att de senaste åren gått en vinglig väg med perioder av alkohol i varierande mängd. Nu har jag inte druckit på ett par veckor. Visst har jag mått dåligt ibland även när jag varit nykter, med ångest och depressioner, men aldrig precis samma känsla som vid bakfylla förut. Det blir dubbelt obehagligt, eftersom jag känner mig misslyckad över något som jag inte ens har gjort. Hoppas också att det släpper snart.

Amanda! Du är verkligen inte ensam! Känner så igen mej.Jag är så duktig på vardagarna, tränar mycket, städar,är en omhändertagande mamma,sambo och vårdare( på jobbet).Men då helgen kommer tar suget tag i mej, och det slutar nästan alltid med katastrof!!! Är så trött på dethär!!Ge mej kraft att sluta dricka!!!!

Att kapa dom själsliga banden från någon efter ett långt liv ihop tar tid.. Försöker att skära av banden genom mentala bilder. Ett rejält hugg för varje år. Så lossnar själen från någon annans som jag inte vill höra ihop med längre. Man kan inte skynda på förloppet genom att ta in en ny person.. Räknar med att vara fri någon gång nästa år.. Sorg saknad acceptans och sedan nyorientering.. Nästan som att någon dött.. Ja vår kärlek är död...alkoholen dödade den.. Men det var exmannen som gjorde valet att dricka. Det kan han aldrig skylla på någon annan.. Jag ska ta hand om min skadade själ och bli hel.. För första gången på många år❤️Kram✨✨✨

... har du varit nykter?

Hjärnan kan spela en spratt ett bra tag efter att man nyktrat till. Sömnbrist gör nog inte saken bättre.

Hoppas det släpper snart!

Med många känslor som skas i genom! Stå ut! En dag i taget och du ska se att du hittar strategier!
Jag har otaliga gånger fallit men ger inte upp!! Det blir bara värre att dricka med tiden!
Ska använda mantrat ”Tack det är bra nu”
För mig själv!
Kram!

Italiensk mat är fantastisk. I Italien är verkligen mat kultur! Man äter mat, man pratar mat, man är mat. Precis som hemma hos mig...

Tack för alla tips!
Har läst och skrivit här på forumet tidigare. Har liksom samlat kraft inför att sluta med A. Medvetet valt att dricka tills jag fått nog.
Är bara så rädd att må så bra att jag tror att jag kan dricka igen.
Jag skulle så gärna vilja bli nykterist eftersom: jag då orkar fokusera på mina barn, deras skola och fritid, mina intressen, min hälsa och framtid.

... på ett mail jag skickade till chefen i imorse.

Han verkar inte alls lika stressad över situationen som jag vill inbilla mig själv.

Typiskt alkoholistbeteende!? Försöka projicera över problemet på nån annan, tom. (eller framförallt) på de som försöker hjälpa mig.

Skrattar och gråter åt mig själv om vart annat.

där har jag spenderat en tid nu. Inte helt fel som avbrott i den dystra Svenska hösten. Temperaturen låg mellan tolv och tjugo grader och solen visade att den fortfarande existerar i all sin prakt snart sagt varje dag. Men det bästa var, som alltid där nere; maten. Visserligen åkte jag dit för att jobba men det var inte mer betungande än att jag kunde njuta av en överdådig måltid snart sagt varje kväll. Jag älskar Italiensk mat, jag tycker den lyfter en i anden; varje måltid gör mig glad och nöjd. Där nere är ju faktiskt ätandet en sysselsättning, ett synnerligen behagligt sätt att fördriva kvällen, långt bättre än att sitta framför tv'n med en påse chips i näven.

Men vinet då, tänker någon, hur gick det med vinet? Tja, för mig har vinet aldrig varit något annat än ett berusningsmedel, inget jag har intresserat mig för. Inte ens när jag drack som mest kunde jag förstå varför man ska ha ett glas vin på bordet när man äter. Vin halsar man direkt ur flaskan, eller, om man vill vara lite fin i kanten, hinkar i sig ur ett välfyllt dricksglas. Jag tror inte många kockar skapar sina rätter med något speciellt vin i åtanke, de lagar maten för att den ska smaka bra alldeles på egen hand. Så ett glas vatten har varit den naturliga följeslagaren på bordet, och maten har talat till mig utan att någon tjattrande Valpolicella har fått chansen att överrösta den.

Och nu, när jag sitter här och tittar ut på min bil som står med frost på rutorna, vill jag bara tillbaka.

Ha en bra dag!

... är visst inte min bästa gren.

Vill så gärna komma upp på banan och kommer framåt med livet. Visst, jag vet att det är viktigt att ta det lugnt, ta en sak i taget, inte pressa sig eller stressa... men dagarna går och jag är lika trött, har samma galna huvudvärk och alla vill att jag ska ta viktiga beslut. Min chef, min fru, jag själv...

Har en ny läkartid nu på fredag och hoppas på ytterligare nån veckas respit. Har mailat min chef och lovat besked på måndag om jag ska säga upp mig eller hur jag tänkt mig det hela. Gå tillbaks till jobbet känns inte som ett alternativ.

Vill komma igång med en egen verksamhet och har 100% stöd från frun trots att det kommer att bli knackigt ekonomiskt.

Min energinivå ligger på typ 5% av normatl och jag kan inte tänka klart när huvudet bara dånar och ilar om vart annat.

Går på AA-möten nästan varje dag, det är mitt lilla andningshål och ungefär vad jag orkar med.

44 dagar nykter. Alltid nåt...

Jag grinar av allt stöd nu!!
Kram!!

Du verkar ha hittat stabilitet i livet trots jobbiga stunder med familjemedlemmar. Bra jobbat.. Härligt att läsa att det går bra.. Kram..

När något inte fungerar måste man tänka och agera på annat sätt. Tror din beroendehjärna lurar dig. Släpp inte taget om helgen. Planera fredagen i början av veckan. Hur ska jag göra? Vad ska jag göra. Hur tänkte jag när det blev bra och jag hade nykter helg...stor kram.. Kom igen Sannah, du är värd att må bra?Kram..

Nu var det lite länge sen du skrev om dig, hunden och dina livsreflektioner. Det har väl inte hänt nåt där i mörkret?

Prata med din bror om hur du kan gå till väga.. En stund i taget. Ta det lugnt och vila.. Styrkekram?

Jag hör och känner en starkare energi hos dig lim.. Härligt. Vi har ju alla vårt mående att jobba med. Jag är i en separationsfas som går upp och ner. På dig låter det som om du äntligen fått mycket harmoni i ditt mående. Så skönt! Kram?

För vad händer om man inte gör det själv?
Vad händer om man är sårbar?
Vem skulle fånga mig om jag faller?
Vem skulle
Vem
Jag har också hjälpt mig själv, analyserat mig själv.
Utbildade mig till och med till socionom, och sedan terapeut, och sedan ännu mera olika skolor inom området. I syfte att göra det ingen annan kunde göra. I tonåren, unga vuxenår, medelåldern....dvs ge mig den hjälp jag behövde för att reparera anknytningsskador som fortfarande sitter så djupt att jag har svårt med nära relationer. För att kunna få min tillit måste den förtjänas genom att bevisa att man kan bättre än jag själv.
För tilliten till andra är skadad.
Lättnaden när jag hittade en terapeut som kunde. Och en läkare på psyk som kunde. Båda vinna tillit genom äkta engagemang och visa att de var kunniga - kunnigare.
Anknytningspersonerna måste vara trygga, trovärdiga, kärleksfulla, och starka. Jag hade en som inte var något av detta. Och en som var allt utom stark. Och en däremellan som bara var kärleksfull. Så jag blev tvungen att vara den starka.
Det är ensamt att vara stark.
Hoppas du hittar tilliten som gör att du vågar vara sårbar så du slipper bära alla dina bördor själv.
Kram

Vet inte om problemet ska vara ditt i ditt möte med coachen. Tycker inte det alls. Vi, de flesta av oss, har respekt för auktoriteter, vi är artiga och vi är inte längre vana att bli skällda på. Så hur bra man än är på gränssättning och säga ifrån så är det svårt i en sån situation. Skriv en utvärdering till coachen tycker jag. Då kanske denne blir lite mer lyhörd nästa gång.
Det värsta i det där är att man grämer sig över att inte ha sagt till, men tänk istället med ilska på att denne person betedde sig oerhört illa i en sån situation. Coach- ja, det är en titel som ställer lite krav.

Du skriver att du brukade känna dig låg och rastlös tidigare och tror att det berodde på alkoholen. Jag kan verkligen bekräfta det. Eftersom jag fortfarande medicinerar stress med alkohol, men rätt sällan så kan man vara lite uppmärksam på det som händer i kroppen. Och precis som du skriver så känner jag mig väldigt rastlös efter att ha druckit. Det ökar på den fysiska känslan av stress som är just det jag försöker få bort. Usch, vilket jäkla gift det är. Så stå fast vid ditt beslut att inte dricka, inget blir bättre av det. Du är så bra, Lim.

Nu är du en förebild som hjälper! Tack för att du delar med dig och dit du är idag vill jag vara med! Jag ska dit! Tack för inspiration ❤️

Vad bra och vad härligt för dig! Jag har för mycket ”problem”, orsak till vindrickandet som jag måste lösa innan jag går vidare. Jag kämpar på!!! Kram på dig ❤️❤️❤️

Den här månaden blev det tre dagar med alkohol och tyvärr två dagar med för mycket. Jag vill ju att det ska vara noll dagar med för mycket, det verka vara svårt att lyckas. Jag läser ju så många trådar med samma beskrivningar, det blir inte två glas utan fem.

Din beskrivning av att vara den som kan mer än andra och borde veta bättre är exakt sådan jag är vad gäller alkoholen - än så länge! Känns inte som om jag sviker någon annan än mig själv om jag avslöjar hemligheten.

Att du inte förstod mina katastrofscener är inte så konstigt. Jag var luddig nog att inte beskriva några detaljer, eftersom det inte finns på kartan just nu att berätta.

För några år sedan fick jag ganska svår panikångest. Beökte till slut först KBT-terapeut och sedan psykolog, men det fanns inget de sa eller gjorde som jag inte redan läst mig till och provat. På egen hand är jag nu mycket bättre, om än inte bra. Det konstiga är att jag inte skäms ett dugg över detta. Är tvärtom lite av en frontfigur för "vem som helst kan trilla dit"-folket. Även den smarta, duktiga, sociala och roliga tjejen.

Måste alltså på eget sätt fixa detta - tror jag. Är dock övertygad om att jag kommer att klara även det. Naivt kanske, även om jag inte är sådan i min personlighet.

Om någon kommer och berättar för mig att det har problem med A är det som jag nämnde tidigare inget annat än respekt och mod jag känner inför denne, så skammen gäller bara mig själv.

Läser igenom det jag skrivit och förstår om det tolkas som att jag tycker mig vara förmer än andra. Så är det inte. Har haft en ganska tuff uppväxt, där min självkänsla under en period var mycket låg och resulterade i ett självmordsförsök och mycket annat tok i tonåren. Har efter det nog varit tvungen att bevisa för samhället att jag duger.

Nej, nu blir det mest osammanhängande svammel, känner jag. Ska i väg snart.

Vill iaf tacka dig, ADHD, för otroligt bra analyser, pepp och kanske, kanske en och annan ögonöppnare. Stort tack!

Ha det gott där ute i er kamp, nu kör vi en nykter tisdag!