Senaste kommentarerna i forumet

Först ett tack till Miss Lyckad för vad du skrev till mig! Läser din tråd men är nog dålig på att skriva till dig. Skärpning!

Ledig och dagens projekt är att fixa ljusslingorna i trädgården. Mm! Inte helt lätt när allt ska fastna och trassla in sig. Knutor även på förlängningssladdarna plus att ett av Fräsen ska "hjälpa till" genom att leka med eländet. Rotat runt i buskar efter kontakter till andra slingor som varit kvar över sommaren. Vått, löv, skit hit och dit plus rester av en död fågel. Kul! Not! Tycker inte om att sticka in huvudet i buskar som är våta så det rinner ner i nacken plus alla äckliga småkryp som fortfarande är vakna. Men, men, av någon konstig anledning brukar det bli bra i slutändan. Mycket spott och fräs och svärande innan jag kommer i mål.

Jag har slutat räkna mina nyktra dagar, men det börjar bli en "snygg" hög av dem. Poängen är att vakna nykter utan baksmälla och kunna njuta av en skön morgon.

Min följeslagare och "min andra skugga" är hela tiden hack i häl och lockar med sin famn. Stundtals känns det som att jag aldrig kommer till att bli av med fanskapet. Jag har lärt mig att hur många nyktra dagar jag än har i mitt bagage så är jag fortfarande och kommer alltid till att vara i farozonen och på minerad mark. Det är ett livslångt krig som jag själv har försatt mig i. Så, därför är jag rustad för krig! Tänker under inga omständigheter ge mig i första taget. Självklart kommer jag till att bli sårad i strid på vägen, men min förhoppning är att skadorna kommer att läka och hur jag än gör så kommer ärren att finnas kvar.

Det gäller att inte glömma.......

Den senaste tiden så har jag mått bra och mår bra trots allt "holabandola" runt omkring. Det känns bra att ha varit ute i trädgården hela dagen trots dessa (svordom) ljusslingorna mm mm.

Från västfronten, intet nytt

Attack!

Idag är jag nöjd med mig själv. Jag har klarat en massa saker som är bra för mig. Jag börjar så smått tro att jag kan ro det här iland. Faktiskt väldigt skönt att äta medicin som inte bör kombineras med alkohol.

...över din kommentar Mammy B! Jag mår verkligen toppen. Numera hjälper jag andra människor att nyktra till. Alltså, inte hela tiden. Jag jobbar på ett "vanligt" jobb och tar hand om mina barn, men utöver det hjälper jag andra och det känns fantastiskt. Alla ni som kämpar, det finns en lösning jag lovar!

Det trygga invanda sättet gäller även medberoende.
Du som står vid sidan om och gör allt för att övertala, förmå din alkoholist att vilja förändring. Stångar pannan blodig. Men du når inte fram. I frustrationen förloras kontakten med den logiska hjärnan.
Det blir svårt att tänka annorlunda och problemet angrips på samma sätt, hårdare och hårdare, men på samma sätt.
Det är inte för att du är dum, eller vill för lite. Det är så vi fungerar.
Det är så alkoholisten fungerar.
Känslomässiga problem, eller helt enkelt en vana som blivit beroende, försöker alkoholisten lösa på det sätt hen kan. Genom att dricka. Döva ångesten, abstinensen, skammen, verkligheten som är för svår att inse...problemet är lösningen som är att dricka.
Du behöver få distans till dina känslor i detta. Därför är det jättebra att du skriver om det. Därefter kan kontakten med tänk-hjärnan hjälpa dig att hitta andra lösningar för egen del.
Vad är det som gör det omöjligt att gå ifrån?
Är det rädsla för vad hen kommer att göra mot sig själv? Mot dig? Egna skuldkänslor?
Kärlek kan vara att ställa ett ultimatum. Att våga följa sin egen röst. Att våga vägra se på när någon sakta tar livet av sig.
Jag har supit inför blinda ögon och stumma läppar. Kanske av omgivningens rädsla eller uppgivenhet. Innerst inne har det gjort ont att vara så oviktig och osedd. Beroendedelen har varit nöjd med att få köra på.
Jag har nog verkat okänslig för påtryckningar i många avseenden. Förnekelsen har inte varit ett hinder för min nykterhet eftersom jag alltid insett problemet. Men det behövdes även något mer. Att bli sedd och förstådd. Och den viktigaste biten, förstå vad jag riskerade att förlora om jag valde spriten.

så kan du läsa min tråd " jaha och nu då"
där beskriver jag min kamp om att förstå,acceptera och så småningom vända ryggen till den som dricker.
Jag har också varit där du är.
Vittne till den katastrofen när den som dricker,dricker sig sakta men säkert till döds.
Vanmakten när man inser att inget man gör hjälper.

Och insikten i att låta bli att försöka förmå personen till självhjälp,dvs att ta emot hjälp.
Men det är oerhört tungt att förmå sig till att dra tillbaka sina egna tentaklar.
Det var just vad jag gjorde och i mitt fall så drack personen tre år till.
Sakta sakta kunde jag fjärma mig och ta tillbaka mitt eget liv.
Men det var tungt och svårt och med många långa timmar i förtvivlan.

Hej igen!
Det går inte att ta upp problemet när människan är nykter det går inte att prata med människan i ruset. När ska man kunna prata?
Försöker jag prata vid nykter period så reser sig människan och går ut i vredesmod.

Tack Ullabulla för din kommentar!
Nej tvång är ju inte optimalt men vad står till buds?
Det är ju fullständigt kaos när perioden pågår. Nu mer period än nyktert. :(

Tack ProViva för ditt inlägg!
Givetvis är alla individer. Denna individ biter ingenting på. Skulle ALDRIG ta emot eller be om hjälp vad gäller sitt missbruk.
Om jag kunde skulle jag ha brutit kontakten för länge sedan. Men omständigheter som råder gör det omöjligt.
Även om det är en sjukdom, även om hjärnan är kidnappad av drogen så någon gång borde det finnas en vilja till förändring. I detta fall pratar vi hårt drickande. Besinningslöst, periodvis. Vilket numera är mer period än nyktert.
Ser ingen ljusning Hen kommer att dricka ihjäl sig

Om då tvångsvård sätts in.
Hur stor tror du då chansen är att hen väljer att fortsätta vara nykter vid utskrivning?
Och vad händer med din tilltro till den som just då är nykter?
Hur länge väljer hen att fortsätta vara nykter om ingången var tvång?

Jag förstår din vånda.
Jag har ofta drömt om att bokstavligen få kedja fast den som missbrukar vid elementet.
Så jag kan tvinga denne att inse sitt eget bästa och vara nykter.
Faktiskt på allvar tyckt att det skulle vara en strålande lösning.

Men det faller förstås på sin egen orimlighet.
Och det är väl där vi anhöriga ofta begår just den tankevurpan.
Att vi tror att det med tvång,övertalning hot osv ska gå att få den onyktre att vilja bli nykter.
Det går inte,vi förmår inte.

Så att ge upp den viljan,tanken att tro att vi ska lyckas när de inte själva lyckas.
Det kan vara en vändning för oss själva.

... så är alla beroende/missbrukare individer.

Det finns väldigt många drag och beteenden som är samma hos alla såklart, det är ju så man kan diagnostisera det som en sjukdom, men problematiken är ändå individuell.

Sjukdomen är inte bara fysisk/kemisk utan till stor del känslomässig/social/psykologisk. Det gör det omöjligt med en behandling som funkar för alla.

Att bryta förnekelse måste nog alltid vara första steget men det kan vara otroligt svårt mitt i det aktiva beroendet.

För mig räckte det med påtryckningar från min fru för att jag skulle ta kontakt med vården och erkänna mitt problem. Trots att jag slutade förneka kunde jag inte släppa flaskan och det tog sju år innan jag fick rätt behandling.

Visst kan man säga att den beroende själv måste vilja göra förändringen men det funkar inte alltid när man är mitt i missbruket. Det kan behövas nån påtryckning ("tvång") för att man ska nyktra till tillräckligt för att kunna se sin egen situation och sitt problem.

Eftersom personen inte vill lyssna på dig kanske nån annan kan hjälpa dig? En arbetsgivare t.ex?

Och försök att tänka på det som en sjukdom istf att ta det personligt.

Eftersom den missbrukande hjärnan inte är frisk är det lönlöst att hänga upp sig på rationella och logiska resonemang. Det är inte alltid det går fram oavsett hur uppenbart det är för de friska i omgivningen.

Kanske ett dåligt exempel men tänk på en anorektiker. Vilka rationella argument biter på nån som svälter sig "frivilligt "?

Hej Ullabulla!
Ja visst skulle det bästa vara att bara vända sig om och gå. Men det går ju inte, precis som du skriver, blir det ännu värre då?
Sedan kan en del inte bara gå pga olika omständigheter.
Svag i sinnet, köttet, ja det tänker jag ofta...alkolisten väljer det invanda trygga sättet att bemöta verkligheten på dvs dricka alkohol.
Förändringsbenägenhet noll.
Du tar också upp en aspekt nog så viktig. Det är lika mycket skam för mig som anhörig att bära på. Oavsett.
Jag skäms och vill inte prata med folk ibland för jag anar att något om den missbrukande kommer att tas upp.
Jag skäms för alla idiotiska saker som händer den som missbrukar. Jag skäms för alla missbrukaren ljuger för. Jag skäms för att den missbrukande missbrukar.
Jag är maktlös om det inte sätts in tvångsvård. Vilket inte känns okey, men som kanske är det enda rätta?
Tack!

att både den som dricker och vi anhöriga lever i förnekelse.
Vi kan omöjligt greppa vidden av sjukdomen.
Vad den gör med oss och vad den gör med den som dricker.
Om man som anhörig tar sig en ordentligt titt på fakta och verkligheten så blir det ju lika skamfyllt för oss.
Varför stannar vi?
Varför fortsätter vi hoppas?
Varför fortsätter vi tro på det som så uppenbart (oftast) bara håller ett tag.
Jo för att vi och också som den som är beroende har ett hopp.

Om att polletten ska trilla ned.
Att det där avgörande argumentet,eller insikten eller hjälpen ska vara precis det som gör att vi blir hjälpta.

Men det sorgliga är att den enklaste och snabbaste vägen kan vara att vända ryggen till.
Att gå eller att åtminstone aktivt sluta försöka nå fram,hjälpa argumentera hota osv.

Men visst blir man förbannad.
På "svagheten" i viljan i anden köttet kroppen eller vad man nu vill kalla det.
Och vi som anhöriga blir den som besitter alla svaren,möjligheterna tryggheten osv.

Och redan där är det ju en paradox.
Hur i hela friden ska vi som anhöriga och icke beroende kunna veta vad som är bäst för en alkoholist?
Hur ska vi kunna tro att vi har svaren?

Vi som inte går i deras skor och lever det liv de lever och känner det de känner.
Men det inbillar vi oss att vi kan.
Vi har försökt förstå,nå fram och visa allt det tålamod som finns och lite till.
Men det hjälper inte.

Vad händer om vi vänder oss 180 grader och tänker precis tvärt om.
Jag ska släppa taget om alkoholisten och fokusera på vad jag kan förändra i mitt liv för att det ska bli lite bättre.
Kanske tom lämna relationen,eller lämna den som dricker ifred.
Men där uppstår då (i alla fall för mig) nästa omöjlighet.

Jag förmår inte släppa taget.
Sluta hoppas eller tro att det ska vända.
För om jag gör det,vad händer då.
Blir det ännu djävligare,en ännu större oreda att städa upp.
Ja kanske,men det är inte min oreda.
Det är någon annans,dvs den som dricker.

Vi förminskar ofta den som dricker och reducerar de till en ickeperson som inte längre får ta ansvar för sitt liv och sina handlingar.
Vi är där och städar upp eller skäller.
För vi kan inte låta bli.

Jag talar i egen sak här och har ingen aning om hur du väljer att hantera ditt liv och fungerar i relation till den beroende.
Jag gör och fortsätter göra såhär ibland,trots att jag efter så många år vet att jag ska göra motsatsen.
Jag lyckas ibland gå min egen väg och följa min egen kurs.
Det är väldigt svårt,men jag fortsätter försöka.
Det är min sk "nykterhet" som jag försöker förhålla mig till.
Min kurs som jag stakat ut för mig och som håller mig på mitt spår.

Jag har oxå precis sagt ifrån till min mamma. Har gjort det förut men denna gången riktigt allvarligt menat. Jag var i kontakt med en instans som heter vuxenenheten i stadsdelen min mamma bor i. De bemötte mig fantastiskt och tog mig på djupaste allvar. De ska nu ta kontakt med min mamma. Kan rekommendera dem. Jag har oxå varit i kontakt med Länkarna. De har oxå varit stöd å kommit med konkreta förslag för vad jag ska göra. Antabus har min mamma också fått men problemet med dem är att man bara kan låta bli att ta dem. Precis vad min mamma gjorde.
Manipulation, lögner, skuldbeläggande och tomma löften från alkoholisten är helt jävligt tungt att hantera. Säkert något du oxå upplever. Kanske du behöver en längre paus från henne så du orkar fokusera på din egen familj nu?

Hej Carina!
Tack för ditt svar.
Ja, jag står nära en alkoholist.
Jag kan inget göra och tänker på detta och tappar all energi.
Försöker att inte tänka på det - förnekelse helt enkelt. Men se det kan jag inte.
Ska kolla på boken du rekommenderade.
Tack!

Jag drack ett glas vin igår. Min man hade med sig. Han förstår inte hur svårt jag har att stå emot. Jag lät dock flaskan vara efter glaset!!!?? Tänker och känner efter. Mår nästan illa av A! Känner mig rädd för det. Så jag fortsätter hålla mig ifrån.

Hej Amanda!
Bra att du bemöter mitt inlägg.
Absolut har vi olika förutsättningar, men vi har också val att välja att avstå från sådant som skadar oss. Om vi då väljer att nyttja det som skadar oss och det raserar det mesta i vårt liv. Då kanske det behövs någon slags hjälp utifrån sas för den som missbrukar lever ju alltid tydligen i total förnekelse.
Jag tror att det är alldeles för mycket omskrivningar om varför hen dricker, det är uppväxten, det är depression, det är massa luddiga försvar till varför en väljer att bli alkoholist.
Om du inte kan sluta själv, så kan du få hjälp - där vi väl ändå överens?
Men många fortsätter att destruktivdricka, oavsett vad som erbjuds.
Ska vi då lugnt stå och titta på och säga ja vi vet hen håller på att supa ihjäl sig men det beror på hens psyke, uppväxt eller vad som man kan tänkas hitta för förklaring.
Vissa klarar att hantera alkoholen, vissa inte. Ska de som inte klarar av sjukdomen få falla mellan stolarna?
Du som vet varför en missbrukar, vad tycker du att vi som står runt den missbrukande ska göra? Ska vi hålla truten och bevittna resan mot en för tidig död?
För mig så är det solklart svart eller vitt. Det är bara sluta dricka för alltid. Inget mellanläge. Inget bara dricka vin, eller bara på lördag etc
Det är säkert jättesvårt för den som dricker men resultatet måste vara/bli så mycket bättre än det liv som alkoholisten har när den dricker.
Är det lätt att banta? Är det lätt att sluta röka? Är det lätt att sluta spela?
Det krävs vilja, engagemang inte lägga sig platt vid motgång. Det är lika för alla. Sen så är vi olika rustade att ta oss igenom svårigheter. Men hjälp finns att få.
Du tror att jag inte lider med den som missbrukar, det gör jag i allra högsta grad. Men jag har hört alla bortförklaringar, jag har mött allt ljugande, jag har sett misären som kommer i släptåg. Jag är less på alla dåliga bortförklaringar om psyke, olika förutsättningar etc.
Livet är inte rättvist, det är verkligheten. Gör det bästa av ditt liv.

Ang.alias, så är det precis som det står menat. Ge styrka till de som bäst behöver det. Inget ont med det.
Ha en bra dag du med!

Hej "Ge styrka till..." och välkommen hit till forumet! Du har fått flera förklarande svar på dina frågor av andra medlemmar. Men jag tänkte ändå komma med ett tips om en bok som förklarar beroendesjukdomen och hur det påverkar hjärnan och förmågan att ta beslut, impulskontroll m.m.: Alkohol, droger och hjärnan : tro och vetande utifrån modern neurovetenskap av Markus Heilig. Du verkar vara en person som vill förstå och veta mera och jag tror att den boken kan ge dig flera svar.

En annan del av förnekelsen (förutom hur beroendesjukdomen påverkar hjärnan) är även det sorgliga med att just det här problemet har blivit stigmatiserat som något skamfyllt. Alla som har upplevt skam någon gång, oavsett vad det gäller, har nog också erfarenheten om att man försöker dölja det skamfyllda. Man är rädd att bli konfronterad, anklagad och ifrågasatt. Det brukar tyvärr inte hjälpa någon att känna styrka och mod till förändring eller att tala öppet om sina problem. Därför är sådana här forum så bra, för man anonymt kan ge och få stöd från andra som gör att man kanske vågar ta steg mot förändring och hjälp.

I ditt inlägg så läser jag också (men jag kan ha fel) att du förmodligen har en person nära dig som du bryr dig mycket om som har alkoholproblem. Och att du antagligen har försökt på många olika sätt att hjälpa och stödja din närstående. Men att det har lett till besvikelse och sorg för dig.
Anhöriga påverkas väldigt mycket av att någon viktig person nära dem kanske gör destruktiva, ibland farliga, val. Det gör att många anhöriga lever med oro och stress under lång tid. Är det här något som stämmer för dig?

Hoppas du kommer trivas här på forumet och att du hittar perspektiv och stöd i vad andra skriver. Och när du känner att du har ork och vilja så får du även gärna stödja andra medlemmar här. Alla här strävar efter någon sorts förändring, på ett eller annat sätt.

Vänliga hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Får många tankar utifrån ditt inlägg AlkoDHyperD. Visst är det farligt att förvänta sig resultat på en gång och utvärdera innan man ens har kommit över tröskeln! Har idag på morgonen träffat en psykolog för första gången, delade inte med mig av alkoholfrågorna men fick fundera över stressfaktorer och hur man väljer sina tankar och handlingar i olika situationer precis du beskriver. Måste nog fundera lite större i livsstilsfrågorna och kanske göra beslut som inte är optimala karriärsmässigt men som i långa loppet kanske är nödvändiga.

Silvac, beslutsamheten är det som hjälpt mig de här dagarna! Vi kämpar tillsammans! Istället för "Sober October" får vi köra "Sober November"! I dag ska jag till systemet men för att handla alkoholfritt vin:) Dag 6 ska klaras utan alkohol!

Tack Adde för ditt inlägg!
Jag vill fråga dig några saker om det går bra:
Fanns det något som som de nära som stod runt dig kunde/skulle ha gjort för att kunna påskynda ditt beslut att sluta dricka?
Var det hos AA du träffade terapeuter med egen erfarenhet?
Vad tror du det beror på att en bara fortsätter trots alla negativa konsekvenser? Kemiskt beroende? Karaktär? Pågående depression?
Du skriver de kommer ihåg de ibland anklagande blickarna...jag har vid många tillfällen efter diskussion med alkoholist blivit helt tillplattad och alkoholisten har lyckats vända på allt så det är jag som har problem. Vilket blir helt absurt.
Jag tackar för att du delar med dig.

i en total förnekelse och gjorde allt för att skydda mitt drickande.
Alkoholen växte sig många gånger starkare än känslan för min familj och blev allt i mitt liv. Jag har stått, vinglande, och blåljugit om jag druckit fast det med facit i handen var så uppenbart att jag var knölfull.

Nånstans inuti mig visste jag att mitt liv var så fel det kunde vara men alkoholen var betydligt starkare än viljan att förändra aldrig fick tillfälle att nästla sig in. Det jag minns bäst från min aktiva tid var de ledsna, ibland anklagande, ögonen när jag blev konfronterad och de sitter fast i hjärnan än idag. Sakliga argument bet inte på mig, sånt sköt jag bara bort. Jag har provat både Antabus och Campral och idag kan jag se att det finns ingen mirakelmedicin mot alkoholism.

Jag gjorde flera försök att "bli nykter" både på egen hand och genom att söka hjälp hos kommunens alkoholmottagning. Tyvärr satt det (sitter fortfarande) folk där som inte kan ett dugg om hur jag som alkoholist fungerar och jag upptäckte ju snabbt att de var väldigt enkla att manipulera och det trots att jag själv hade sökt mig dit. För mig var det en upplevelse att efter dryga 22-23 år som aktiv alkoholist träffa terapeuter med egen erfarenhet av alkoholens verkningar, det gick ju inte att ljuga ! Alla lögner och manipulationer var ju redan prövade så ett ens försöka möttes ibland med ett flatskratt eller med en klapp på huvudet typ "Bra försök hörru" :-))

AA har myntat uttrycket att "Alkoholen är listig, falsk och stark" och det skriver jag under på. Ibland kan jag ju undra över hur i helvete jag kunde vara så korkad med tanke på många helknäppa saker jag gjorde. Idag vet jag att beroendet är en sjukdom och att jag då handlade med den förutsättning jag hade då även om det var helt uppåt väggarna.

Min vändning kom efter en period med grymt mycket arbete och ett liv som gick helt i alkoholens tecken : Jag jobbade, söp, sov.
Att supa tills jag blev medvetslös (jag kunde inte somna på vanligt vis) och sen jobba fungerar naturligtvis inte i längden och när sen jag blev ställd inför faktum att bli ställd på bar backe av familjen så var det nån lite frisk hjärncell som piggade på sig och ropade högt att jag behövde hjälp.

Jag sökte hjälp på egen hand och beslutet att ta emot hjälpen var enbart mitt men livligt påhejad av familjen. Det var ett enormt skönt, avslappnande, beslut. Idag ser jag till att påminna mig om hur mitt liv var och jag vill inte på villkorsvis tillbaka dit. Jag vet att glömskan är min värsta fiende och jag kan idag se att de flesta av mina behandlingskamrater har gått tillbaka till det gamla livet.
Jag kan inget göra åt deras val här i livet men jag kan fortsätta sprida budskapet att det fungerar om jag gör det som är bra för mig.
Jag är en alkoholist som idag är nykter för min egen skull och jag har alltid budskapet om att inte ta det första glaset ständigt lätt åtkomligt i hjärnan.

Du verkar ha ettt kul liv, Heueh!

Jag har även en fråga angående ditt alias: Ge styrka till de som behöver... Vem bestämmer vilka som behöver? Du? Jag hoppas du inte tror att ditt inlägg ger någon form av styrka för då är du verkligen ute och cyklar.
Mvh,
Amanda
PS. "Alla" vet inte att man är alkoholist, det går alldeles utmärkt att dölja det. Jag själv är ett perfekt exempel på det. Och varför dölja undrar du? För att sådana som du gör det för skamfyllt att erkänna det, att man har problem. Sådana som du har i alla tider spridit inställningen att man är mindre värd som människa om man missbrukar.
Sådär. Nu har jag också åsiktsklottrat lite och generaliserat lite. Känns väl bra, eller hur? DS.

Vi lär oss hela tiden. Om oss själva och om andra. Nya insikter utvecklar oss. Om vi släpper fram dem.

Njut av tillvaron. Den låter inte helt fel nu. Mycket behaglig faktiskt.

Så glädjande att läsa dina ord! Så fulla av kraft och beslutsamhet! Du och dina barn är värda världen!

Idag ska jag ta mig till jobbet igen tänkte jag för att lämna sjukintyg. Jag tänkte först att det blir jättejobbigt med alla frågor från kollegor om var jag har varit och hur jag mår. Sedan kom jag på att det värsta ju är om ingen märkt att jag varit borta.
Jag är sjukskriven 3 veckor till men känner att det här inte gör mig bättre så jag vill prova jobba halvtid från i morgon helst. Klättrar på väggarna och vill bara att allt ska fungera igen. Har ingen aning om hur jag ska ta mig ur det här. Alkoholen har blivit en total icke fråga och det känns lite som om jag numera slåss mest mot den där lilla rösten i huvudet som berättar för mig hur värdelös jag verkligen är.