Senaste kommentarerna i forumet

Hej
Någon större risk för delirium har du nog inte. För att vara säker borde du ha några stesolid till hands. Men som sagt , jag skulle inte vara orolig för delirium i ditt ställe. Allvarligare är nog vad du kan ha utsatt kroppen för. Du bör nog ändå kontakta läkare och ta några prover. Lycka till!
vänligen
Ikaros

Nu min 34:e nyktra dag. Tänker inte ofta att jag vill dricka, men ibland har man en svacka.. Däremot drömmer jag ofta om skiten (A). I morse hade jag en jobbig dröm, så tydlig att ja nästan kände mig bakis. Känner däremot en stolthet över min nya nykterhet. Att ta Antabus känns som en bra försäkring.. Ha d gott!!
?

Det är otroligt plågsamt och sorgligt att inse att det man hade en gång inte finns längre, och det kommer inte tillbaka. Allt har förändrats. Det tar tid att ta beslutet, och låt det ta den tid du behöver. Och det blir ändå sorgligt när det väl är dags, men allt känns lättare när man tagit beslutet, börja snegla framåt. Styrkekram ❤️

Nu är förvisso inte alla som mig men jag kan inte ha någon form av A hemma.
Jag har försökt, tro mig.
Finns det något hemma så dricker jag upp det.
Tack och lov så finns det Antabus som krycka den första tiden.
Jag ser det som en besatthet och den behövs brytas.

Lycka till och läs/skriv mycket i forumet.
Det hjälper.

Hur länge har du druckit en liter vin varje kväll? Äter man normalt och får i sig b-vitaminer tror jag risken minskar. Jag är ingen läkare men oftast krävs det rätt mycket för delerium. Abstinensen kan du ju ta bort med benso eller trappa ner med vin under en vecka typ... men berätta mer, svårt veta annars...

Hur tycker du att suget på A ser ut just nu?
För egen del så dykare tankarna på A inte upp så ofta längre.
Jag kan ju helt enkelt inte dricka med Antabus.
Dessutom vill jag inte sitta och fulsupa själv på rummet.
Det är tragiskt, stänga in sig för att hälla i sig A.

Att kunna ”allt” i teorin, och vara som en ”klokbok” som någon så fint uttryckte det, men ändå inte fixa att leva som man lär. Mycket tung insikt, men så jävla mänsklig. Även om du för egen del känner att du är beredd att ”skita i allt och släppa taget” så vill jag vädja för dina barns skull: Ta hjälp! Ring alkohollinjen, gå på AA, gå till psykolog, terapeut whatever. Skriv här - råd andra så kanske du råder dig själv samtidigt på något sätt. För dina barns skull. Oavsett hur det blir - fortsätt skriv!

Idag har det varit en så bra dag? Dock som vanligt inte hunnit med allt jag föresatt mig men det är ok.
Funderar lite på AA när jag kommer hem till Sverige.. Jag vet att många av er har mycket erfarenhet av just AA och jag måste säga att även om jag känner mig stabil i min nykterhet är jag ändå lite rädd. Jag tror att jag just nu är så uppslukad av allt som händer och allt som ska fixas att det trycker undan tankarna på alkohol. Men vad händer när allt planar ut? Kommer jag få för mig att jag kan dricka igen?
Pratade med en vän, eller ja, hon vill hemskt gärna vara min bästa vän medan jag tydligt ser att utan hästintresset skulle vi inte ha något gemensamt överhuvudtaget. Det faktum att hon inte kan se det är för mig bara ett kvitto på att jag har rätt... Nåväl. När hon fick veta att vi flyttar tillbaka till Sverige jublade hon: "Ååhh vad mycket vin vi ska dricka!!"
Gud hjälpe mig???suck... När jag försökte förklara för henne att jag inte vill dricka längre sa hon att det är väl inte så farligt om jag drack ibland! Och så tillade hon att jag behövde oroa mig för i Sverige är alkoholen så dyr så det är mer eller mindre omöjligt att bli beroende....????????? Jag tänkte att hon förmodligen är dummare än jag någonsin tidigare trott... Jag antar att alla alkoholister och alkoholberoende/missbrukare i Sverige är miljonärer, minst? Jisses säger jag bara...
Däremot är jag rätt övertygad att hon har rätt stora problem själv. Och därför vill hon inte höra att jag har det, antar att det påminner henne om sitt eget bruk av a. Som hon nästan alltid kombinerar med receptbelagda värktabletter som hon påstår att man kan dricka på. Jag tror henne inte men är ingen expert, har tackolov varit förskonad krämpor som skulle kräva medicin innehållande tex morfin....
Det är inte hon som oroar mig, tvärtom ser jag fram emot att berätta sanningen om mitt alkoholberoende för henne. Och jag känner mig inte heller rädd för att berätta för andra att jag inte dricker och varför, jag är ju så stolt? Men hur det än är för nya situationer med sig nya risker. Kanske såna jag inte kan förutse...
Därför funderar jag på AA. Min fråga är om jag ska gå på ett öppet möte eller ett som bara är för alkoholister? Jag såg att de i min blivande region skiljde på dessa. Jag anser nog att jag är alkoholist men det är ju jag det... Någon som kan råda?
Kram på er allihop❤️??❤️?????

När du får ångest, ta dig till AA... där får du ju träffa människor... iaf om du bor i en storstad! Där är det möten hela tiden.

Håller med båda föregående talare. Det man inte kan påverka lägger man på is tills det är påverkbart, ödsla ingen energi på att älta och oroa dig. Det hjälper inte, det stjälper. (Lätt att säga jag vet) Sen tycker jag AA är ett bra förslag, om inte annat så visar du på ett konkret sätt att du tar tag i problemet. Både för dig själv och andra.
Hoppas du håller dig flytande, du klarar det här! Krama dina barn❤️
Kram Amanda

Härmed får dag 6 vara slut för mig. Haft en bra dag i allmänhet men för någon timme sen blev ångesten extrem, den ångest jag tidigare drack bort. För att inte gå i samma fotspår som tidigare väljer jag att lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet, jag väljer att gömma mig.

Ibland undrar jag dock om det hade varit lättare med någon här. Jag tänker ibland att ha någon vid sin sida, att ha någon att komma hem till skulle ha hjälp. Men och andra sidan var det dom relationerna som man förstörde, och "tack" vare det insåg att det får vara nog med A.

Imorgon ska jag ringa Vårdcentralen och boka tid så att jag kan få en remiss till en psykolog, något jag borde gjort för många år sedan. Helt enkelt dags att ta tag i livet.

Jag hoppas alla andra har en bra och vit söndagskväll, det förtjänar ni ☺️

Tillbaka till det verkliga stora problemet. Min man lovade nykterhet eller åtminstone att bara dricka fredag & lördag.
Efter vi hade varit på semestern. Det höll knappt 1 vecka.
Han är inte alls så otrevlig som han har varit tidigare.
Nog mer jag som är kort i tonen mot honom,Visar inga känslor, ingen närhet osv.
Hans löfte sprack. Igen.
Men jag hade ju inte väntat mig något annat.
Men jag är så ledsen för att jag tvingas flytta ifrån mitt älskade hus,där mina älskade ungar växt upp,där jag o mannen påbörjade familjelivet. DET känns sorgligt att lämna...

är jag där nu.
Eller snart.
Utmanar på alla fronter.
Förmodligen för att slippa be om hjälp själv. Eller av gammal erfarenhet av att inte bli tagen på allvar. Klarar mig själv för att det alltid varit det enda alternativet. Brist på tillit till alla utom mig själv.
På något sätt är det lockande. Att bara skita i allt och låta sig falla fritt...

Han väljer jobbet. Det gör han alltid, det är därför det blev som det blev, plus alkoholen då. Men allt är som det är och blir som det blir. Mest är jag dock otroligt lättad över att jag inte mitt i allt detta försöker få ihop någon form av distansförhållande. Dag läggs till dag, och jag tänker inte på honom varje dag längre. Det kommer i skov.

Så många gånger har jag drukit alkohol sedan mitt beslut. Totalt motsvarande ca 1liter vin. Känns bra, jag måste fortsätta att vakta mig själv! Ingen alkohol utan sammanhang och inget smygande! Vill inte bli alkoholfri, men vill inte heller bli alkoholiserad.

Blir också trött och seg av alkohol även då det bara blivit lite grann. Tycker faktiskt inte att det är värt det längre och är hellre utan. Så skönt att kunna ta bilen på tillställningar också. Det var inte så länge sen jag tyckte det var värdelöst att behöva köra när det vankades fest, så det är en stor förändring.

Ha en skön söndag ?

Sägs sätta stopp för pågående eskalerande alkoholism.
Varken mer eller mindre.

Var och hur du ska hitta stoppet är skrivet i stjärnorna.
För hos dig själv kanske du inte hittar det i nuläget?
Väldigt många behöver hjälp utifrån.

Är det där skon klämmer?
Att behöva släppa taget och kontrollen om det du redan egentligen tappat kontrollen på?

Det drev duktiga ullabulla till både medberoendeterapeut och alanon.
Att behöva inse att trots den superstarka människa jag trodde att jag var så brast det till slut ändå.
Jag tappade helt fotfästet och kände att allt gungade.
Allt jag trodde på och alltid hade förhållit mig till höll inte längre.

Då var det dags att släppa taget och förstå att jag behövde hjälp,på allvar.
Men du kanske inte är där än.

Mellan raderna.
Att han avstod träffen och din och dotterns chans till vettigt avslut.
Men just att inte kontrollera,manipulera eller mästra är a och o när man försöker få till ett bättre tänk.
Men svårt är det och ledsamt när man ska tugga i sig det.

Eller så blev tanken att träffa er tre för mycket är han vet att han är syndabocken.
För tungt att behöva stå inför skulden och det dåliga samvetet.
Nåväl, du trixar dig ju sakta framåt.

Hej. Jag behöver tips råd och pepp. Jag har under många år levt med alkoholen som en stor del i mitt liv.På helger ska det drickas vin. Det är typ det som jag mest sett fram emot. Jag går gärna ut ngn gång i veckan och tar en öl eller två. Mitt problem är att jag ofta har druckit för mycket och blivit berusad. Min partner satte ner foten för några månader sedan och sa att hen inte vill vara tillsammans med mig på grund av att jag ofta blir för full och dum i huvudet. Vi hade värsta krisen och jag kom fram till att jag måste göra något åt det här. Jag älskar hen och mig själv. Jag slutade tvärt att dricka och har nu inte druckit alkohol på 4 månader. men jag vill kunna dricka och jag vill hitta strategier för att konsumera " normalt". Dvs inte bli full, och inte låta alkoholen bli en central del i mitt liv som det tidigare varit. Min partner önskar att jag ska sluta dricka helt och hållet och hen har gjort klart för mig att hen inte kommer att dricka alkohol med mig under en lång tid framöver. Jag har planerat att vara utan A i en månad till. Under tiden jobba i min terapi med hur jag ska lägga upp strategier. Blir jag packad en gång till så lämnar min partner mig. Ni kanske tycker att det är helt sjukt att jag inte bara lägger ner och tro mig.... Jag hade önskat så att jag kunde känna den känslan.
Jag blir glad över att få ta del av era liv och hur ni kämpar. Jag hoppas att jag också kan vara så öppen som ni är.
Kramar

problemet. Att jag någonstans vet att jag kommer att klara upp detta. Förmodligen är det också så det blir. Men.
Det måste ju finnas en gräns. För kroppen. För psyket.
När går jag över den?
När är inte galenskapen längre något jag anar, eller (smått allvarligt) skämtar om. När tröttnar vännerna?
Jag är alltså en person som blir beundrad, ingen sätter sig på, leder och coachar. Inte av falsk marknadsföring, utan till och med trots att jag är helt öppen med mina diagnoser, ADHD, alkoholberoende...
Jag berättar öppet om detta och är ändå betrodd. Vilket kan vara en nackdel just nu. För jag kommer undan med vad som helst!
Därmed kan resan in i helvetet pågå.
Jag tänkte för en stund sedan, om jag blev konfronterad, tvingad. Om det blev helt uppenbart att denna stålkvinna som alltid reser sig faktiskt riskerar att falla för gott och behöver hjälp. Vad skulle krävas? Ingen tar en fajt med mig. Är det det jag längtar efter?
Jag vet inte.
Kanske är detta mitt allra sista återfall. Det känns nästan så. Inte fan kommer jag tillåta det att gå åt helvete. Och om det gör det har jag klättrat därifrån förr. Jävla sjukdom, detta!

Jag blir så glad att läsa att du mår bra och har god kontroll över alkohol-intaget. Men som även du tidigare skrivit; så gäller det ju 'att inte luta sej tillbaka'. Det kanske är bra att du är lite nervös inför nästa fest (brukar jag också vara). Det betyder nog att du är alert och vaken på eventuella risker. Ha en fin fortsatt söndag. ? Kram

Tack:). Jag tror inte jag kommer skriva mer i alla fall på ett tag. Tack för att du tagit dig tid att ge mig omtanke. De är många som behöver det. Jag kommer lägga all tid o fokus på självförbättring o närvaro med nära o kära med fullt fokus. En dag kommer jag tillbaka för att ge till andra på detta forumet. Lycka till du som läser med allt du företar och kom ihåg det finns bara en sanning och det är din egen. Blunda inte för den utan möt den så kommer kraften inom dig att växa.

Ex-sambon orkar inte komma hit och hämta sina saker. Men han orkar visst gå in och jobba extra i natt pga ”kaos på jobbet”. Man kan lugnt säga att ordningen är återställd. Innan vi blev ihop så jobbade han mkt mer än heltid, han hade inget privatliv alls. Det fick han ihop med mig. Men nu är det jobbet som gäller igen. Där får han sin nödvändiga dagliga bekräftelse. Och han är riktigt bra på sitt arbete! Mycket erfarenhet, kunskap och läggning för jobbet. Han får enormt mycket cred. Och det är ju bra att han jobbar mkt för då kan han inte dricka. Jobbilarna har alkolås tex. Och jag är bara så innerligt glad för att vi aldrig ens prövade att återuppta ett distansförhållande. Man kan inte förena mina jobbtider mån-fre dagtid och ledig lör-sön med hans jobba-två-av-tre-helger och nätter hit och dit. För honom är jobbet viktigast, det går före allt annat. För mig är jobbet viktigt, men absolut inte viktigast. Mina barn är viktigast, sen jag och hunden, sen relationer till släkt och vänner, sen jobbet kanske. Och så vill jag leva mitt liv. I ett hörn av sovrummet står kassar med hans saker som jag har packat efterhand. Senast idag delade jag upp sängkläder och dukar mellan oss, packade hans varmare ytterkläder och skor. Det får stå där tills han orkar hämta det. Och det är nästan ironiskt för han var SÅ irriterad på sitt exex som aldrig hämtade sina sista saker. Efter två år körde han alltihop till tippen. Det blir kanske så nu också. Men än så länge står inte kassarna i vägen.

Men ändå bestämma sig, jag har druckit färdigt. Jag slipper dricka. Jag vill må bra. Lätt att säga, gäller att omsätta det. Vi behöver varje dag påminna oss om och ha respekt för risksituationer och att a-rösten vill förföra oss. Den som bara vill förgöra oss och leda oss ner i fördärvet. För mig är sömn, motion och bra kost viktiga faktorer.

Res dig och borsta av dig. Använd ångesten som drivkraft.

Du har ju visat att du kan, 53 dagar är ett rejält antal dagar. Nu bygger du upp en ny lång rad av fräschhet och frihet!

....får ju också skriva här! Om du själv vill d.v.s. Jag tycker du ringar in det så bra, för oss periodare, att: motivationen minskar när man "lyckas" dricka utan allvarliga konsekvenser..... Precis så känner jag också! Men lurar sig själv att man har någon slags kontroll - men vet hur det ändå slutar med största sannolikhet?! Och visst kan det vara så att du slutade i förtid igår - för att kunna "ha nåt kvar" till idag. Känner igen det också. Takes one to know one!:-) Men att låta spriten ta över tror jag inte är något alternativ - även om det faktiskt kan kännas så ibland. Typ, lika bra att jag blir ett fyllo på riktigt...?! Låta allt fallera. På riktigt. Nä, det är inget alternativ...... det är bara att FÖRSÖKA bryta. Ta sig upp ett par pinnhål. Bryta, stå ut, genomleva - och kanske i slutändan gå stärkt ur "situationen"! Och du: Is är hal, även för Bambi. Men även om den är hal så kan den vara tjock - och säker att vistas på. På med broddarna bara... Jag tror att du ändå har rätt tjock is att stå på, faktiskt - även om du inte känner det just nu. Du brukar ju vara "klokbok" här på forumet - och ett fantastiskt stöd för många av oss andra. Nu gäller det bara att vara klok mot dig själv.... Hoppas innerligt att du kan stoppa - och återgå till den trygga stig du var inne på innan du hamnade på en tillfällig återvändsgränd.....